Den dag du har körkort

Nu är ni så unga att ni inte har åldern inne att köpa tobak och alkohol, men när ni har det, hur tänker ni göra då? Den frågan är det få som skulle ställa men i Vetandets värld ställdes frågan ”Nu är ni så unga så ni har inte körkort, den dag ni har körkort, vad tror ni, tror ni att ni kommer att fortsätta åka kollektivt på samma sätt som nu?”. Hade en reporter frågat mitt 15-åriga jag om den dag jag har körkort hade jag blivit provocerad. Vadå den dag jag har körkort?

Avsnittet av Vetandets värld handlar om en undersökning om ungas attityder till kollektivtrafiken. Forskarna bakom undersökningen undrar hur man kan få unga med skolkort att fortsätta åka kollektivt även när valet finns att inte göra det och vad som påverkar valet av färdsätt.

I programmet träffar reportern Ylva Carlqvist Warnborg några unga som åker buss till skolan. Det är till dem frågan om hur de gör den dag de har körkort ställs. Något som nämns i programmet är att unga ofta övertar den äldre generationens vanor och att äldre förmedlar något genom sin val. Äldre förmedlar också något genom sina val av frågor.

Det framställs som självklart att den som inte skaffar körkort gjort ett val, men valet att skaffa körkort är också ett val med den skillnaden att det kräver något av dig. Det är inte bara att fortsätta som vanligt.

Alldeles oavsett om det stämmer att de flesta någon gång röker, konsumerar alkohol regelbundet eller skaffar körkort finns det ingen anledning att framställa vissa val som självklara. Så självklara att endast de som väljer bort dem anses ha gjort ett val

Vad som bidrar till att personer överger kollektivtrafiken till förmån för bilen är av intresse och det går att undersöka utan att framställa det som självklart att unga tids nog skaffar körkort.

Vad gäller tobak och alkohol menar jag att man inte hade framställt det som en självklar del av livet, dels för att det inte är det men också för att vuxna i allmänhet inte vill att unga ska ägna sig åt det. Då vill man heller inte föda tanken att de en dag kommer att göra det. Tänkt om denna medvetenhet även fanns på andra områden utan att man för den skull ville styra människor i en viss riktning.

Konsensuskultur på bussen

För ett tag sedan överhörde jag ett samtal mellan två par på bussen. Det ena paret bodde i hus, det andra hade gjort det men flyttat till en hyreslägenhet. Den svenska konsensuskulturen gjorde sig påmind när den ena halvan av lägenhetsparet pratade om hur bekvämt det var att bo i lägenhet. Husparet hade inget att invända, men hamnade i någon slags försvarsposition och beskrev hur mycket saker de hade och hur besvärligt det är att flytta. Mer utrymme till saker innebär ofta mer saker och visst kan det vara besvärligt att flytta. Husparet fortsatta förklara varför de bodde i hus som om de avkrävdes en förklaring till att inte de också bodde i lägenhet. Den här sortens samtal är ganska vanliga och kan handla om i princip vad som helst. Det räcker att någon gör någonting annorlunda och det behöver inte vara frågan om något normbrott, att bo i hyreslägenhet kan räcka. Personer ska till exempel ofta förklara för mig varför de inte har rakat huvud, äter kött, har körkort eller varför de har eller vill ha barn till skillnad från mig. Jag undrar vad det beror på för jag brukar inte förklara för personer jag möter varför jag inte lever som dem som om utgångspunkten vore att jag borde det.

Du behöver inte förklara eller försvara dig. Jag förväntar mig ingenting annat än att du vill annorlunda och du behöver inte ange några skäl därtill. Gör det om du vill, men förvänta dig inte att jag dömer dig. Vi behöver inte hålla med varandra eller ens förstå varandras preferenser. Det räcker långt om vi kan vara överens om att vi föredrar och väljer olika.

Öva på att ta till dig en berättelse om hur någon lever utan att relatera till ditt eget liv. Lyssna på personen. Förklara inte varför det inte är för dig om det inte är påkallat.

För att ta ett banalt exempel: Uppskatta att någon annan har en trivsam heminredning utan att fundera på varför den inte påminner mer om din. Försök se det tilltalande i att den ena miljön inte är den andra lik. Bejaka att människor föredrar och väljer olika.

Cykelkultur eller kanske snarare bristen på den

Det har sagts att det inte finns någon cykelkultur i Sverige. Vad innebär då avsaknaden av en cykelkultur? Det varierar beroende på vem du frågar. Det kan innebära att cykeln inte är ett självklart alternativ när personer ska transportera sig själva kortare sträckor, exempelvis när de lämnar och hämtar sina barn på skolan. Enligt Trafikverket är ungefär hälften av det totala antalet bilresor kortare än 5 kilometer och i tätort är runt 80 procent av bilresorna kortare än 3-4 kilometer.

Föräldrar som tar bilen till skolan bidrar till trafiksäkerhetsrisker för andra skolbarn. Det har vid flera tillfällen uppmärksammats att bilister är dåliga på att hålla hastigheten vid skolor. Det leder till att en del föräldrar inte vågar låta sina barn cykla till skolan på egen hand. Ett annat uttryck för avsaknaden av en cykelkultur, eller kanske snarare den rådande bilkulturen, är bilister som har svårt att acceptera det faktum att en del av oss inte har körkort. Bilister som bara måste påpeka att det kan vara bra att ha körkort. Det kan vara bra att ha en miljon kronor på banken också.

Frågar du en bilist eller en fotgängare kanske avsaknaden av en cykelkultur handlar om bristen på kultur bland cyklister. Cykelkultur skulle kunna handla om hur cyklister bör förhålla sig till varandra, men också till fotgängare och bilister. Cykelkultur kan också handla om hur bilister borde föra sig för att en sådan ska kunna ta form.

Cykelkultur handlar också om kommunikation. Vare sig den är reglerad (tänk blinkers) eller inte kan man kommunicera för att underlätta för sin omgivning. I brist på ord får man med hjälp av till buds stående medel försöka kommunicera vad man har för avsikt att göra. Ögonkontakt kan underlätta. Det händer att jag söker ögonkontakt och säger ”tack” när bilister väjer för mig. Inte för att jag borde förvänta mig något annat i de fall de har väjningsplikt utan för att även människor i privatägda stålbunkers på hjul behöver bli sedda emellanåt.

Det är hänsynsfullt att visa om man tänker bromsa in på cykelbanan för att kliva av åt sidan, att i vart fall kolla att man inte har någon cyklist precis bakom sig. När jag cyklade i Köpenhamn i somras sträckte man upp en hand innan man stannade. Ska du svänga underlättar det om du sträcker ut en hand istället för att bara cykla på som om andra trafikanter vore tankeläsare. Det är särskilt viktigt om du ska svänga vänster och korsa körbanan.

Hänsyn borde vara A och O inom alla mellanmänskliga relationer, det gäller även på vägarna. Man gör inte som vissa och trakasserar trafikvakter.  Ingen ska behöva gå till arbete och bli kallad fitta eller hora.

Cykelkultur handlar inte bara om att bilister måste visa cyklister mer hänsyn utan också om att inte alla cyklister måste sluta se fotgängare som levande väghinder. De hade kunnat vara bilister. Det är bilister som måste visa mer hänsyn, menar en del cyklister. Det måste de i och för sig men det måste även vi som cyklar när gående väjer för cyklister vid övergångsställen. Samtidigt är det svårt att klandra dem, en del cyklister kan vara fullkomligt oberäkneliga.

Alla trafikanter kommer inte titta sig för. En del fotgängare kommer att gå ut i cykelbanan rätt vad det är utan att se sig för. Antingen för att de lever efter devisen ”lev farligt dö ung” eller för att det inte finns någon cykelkultur; med en sådan hade tysta fordons framfart varit en självklarhet.

Den som är en del av trafiken har ett ansvar för att inte utsätta andra för onödiga risker. Det gäller att anpassa sin körning efter trafiken i övrigt. Som bilist parkerar man inte på trottoarer eller cykelbanor och tvingar ut fotgängare och cyklister i körbanan. Som cyklist upptar man inte hela cykelbanan, man håller till höger för att underlätta för personer att kunna köra om. Som fotgängare går man inte på cykelbanan. Man tar det försiktigare i närheten av skolor samt små cyklister och fotgängare.

Vi måste göra upp med idén om att störst går först och att vissa trafikanters tid är viktigare än andras. Det är snarare så att vi kan ställa högre krav på trafikanter som riskerar att utsätta sin omgivning för allvarligare risker. Cykelkultur eller inte, det saknas en kultur av att visa varandra grundläggande hänsyn.

Okommenterat användande av ord

img_5200Ottar # 2 2016

Leder språket tanken eller är det tvärtom?

Har det någon betydelse för barnnormen om vi använder ordet barnfria eller barnlösa om personer som valt bort barn? Spelar det någon roll om vi säger IS eller Daesh, socialbidrag eller ekonomiskt bistånd? Kan hiv med små bokstäver bidra till att minska stigmatiseringen av hivpositiva? Har det någon betydelse om vaginala samlag beskrivs som omslutande eller penetrerande?

”De flesta sansade debattörer menar nog att det är själva diskussionen kring ord som möjligen kan förvandla samhället, orden i sig påverkar inte mycket.” skriver Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen.

I våras skrev jag om att vi borde sluta använda oskuldsbegreppet på Metros debattsida och diskuterade varför ordet är olämpligt.

”Oskuldsbegreppet antyder att den som haft sex bär skuld, men man är inte skyldig för att man har haft sex. Det finns ingenting att känna skuld för. […] Oskuldsbegreppet är främst förknippat med ”det enda riktiga” sexet, vaginala samlag. I många mänskliga kulturer har idén om mödomshinnan som spricker första gången någon har omslutande sex och som lämnar spår i form av blodfläckar, varit central i synen på sexuell oskuld. Det är bara det att mödomshinnan är en myt. Det går inte att se på personer om de har haft sex. […] För att ge en mer verklighetsnära bild av hur personer har sex och inte spä på patriarkala föreställningar som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet kan man prata om sexdebut istället.”

Vänjer personer vid laddade ord gör du genom att använda dem. Får personer att se saker från nya perspektiv gör du genom att bara presentera dem. Istället för att göra en grej av att man använder ett visst ord kan man bara använda det. Ungefär så har jag resonerat.

Ibland tar jag diskussionen om vilka ord och uttryckssätt jag använder, ibland låter jag bli för att diskussionen inte ska förta innehållet. Någonstans har jag haft en förhoppning om att mottagaren kan föra en inre diskussion med sig själv, men kanske är det att hoppas på mycket att okommenterat användande av ord skulle vara tillräckligt för att få personer ska se saker från nya perspektiv. Jag vet inte.

Men and women can be friends

Det sägs ibland att män och kvinnor inte kan vara bara vänner men frågan är om inte fler menar att de visst kan det. Med bara vänner brukar man mena att män och kvinnor kan ha en social relation utan att den också är sexuell men det ena behöver förstås inte utesluta det andra. Jag har ingen anledning att misstro dem men vore det inte bra om det återspeglade sig i vår språkförståelse att män och kvinnor kan vara vänner?

Exempel på hur det kan låta:

Person: Vad händer i helgen?
Sjödin: Jag ska till en vän i Göteborg.
Person: Hur känner du henne?

Sjödin: Jag kan tyvärr inte ses då, jag har en vän på besök.
Person: Vad ska du och hon göra?

Vän är ett könsneutralt ord. Det begriper nog de allra flesta och få tror att jag skulle säga väninna om en kvinnlig vän. De borde rimligen också förstå att man kan säga amerikan eller fransman om en kvinna. De förstår säkert. De har nog bara inte reflekterat över det. Det påminner lite om när okända personer frågar om man har en pojkvän. Det är aldrig någon som frågar om jag har en flickvän.

De värsta exemplen är ändå när personer utgår från att man menar en man när man pratar om en läkare, en domare eller något annat yrke med hög status. (Majoriteten av domarna i svenska domstolar är kvinnor.)

De flesta av mina vänner är män men alldeles oavsett är det en dålig ovana många har att läsa in kön i det könsneutrala. Det sker utan att vi ens reflekterar över det. Det är ett medvetet val från min sida att använda könsneutrala ord när kön är ointressant i sammanhanget. För dem som vill sälja in att män och kvinnor kan vara bara vänner finns mycket kvar att göra.

Normförändring pågår

Hur vore det om vi pratade om våra frågor istället för att prata om vilka frågor andra pratar för mycket eller för lite om? Om vi delade det som för samtalet framåt snarare än det som får oss att sätta kaffet i halsen? Jag var nyligen på en konferens där deltagarna fick varsin namnlapp och en lapp som det stod ”Jag vill prata om” på. Det var en nyttig påminnelse om att det bara är att prata på. Istället för att följa opionen kan man bilda opinion.

howpeopleareontheinternet

Den här bloggen tar upp en del av de ämnen jag vill prata om. Om andra inte vill prata om dem kan det bero på att jag inte pratar om dem tillräckligt eller väl. De flesta frågor jag skrivit om berör normer och då ligger det i sakens natur att det inte går att förvänta sig några entydiga antingen eller på det sätt den som driver enstaka sakfrågor kan göra. Normförändringar kan inte påskyndas, de kräver förankring som i sin tur förutsätter tålamod och tid, skriver Alice Teodorescu i en ledare förra året.

Jämställdhet är inget som kommer av sig själv och värderingar förändras inte över en natt. Det krävs ständiga diskussioner och prövningar i det sociala umgänget med andra människor för att förändra en kultur, skriver Hanna Marie Björklund i en ledare om att vi alla har ett ansvar för att prata om det vi tror på.

Normförändring är ett långsiktigt arbete. Det tar tid att förändra hur vi förhåller oss till och pratar om saker. Hur vi ser på sex och relationer exempelvis.  Ännu mer tid om man vill skapa nya kulturer, klimat och normer. Ge mig samtyckeskultur, cykelklimat och vegonorm.

Kvinnor som konstaterar saker

En av många könsstereotypa föreställningar om kvinnor och män som varandras motsatser är att de talar olika språk. En annan är att kvinnor tror att män är tankeläsare. Det kan vara ganska frustrerande att ha relationer med män som tagit till sig att kvinnor talar till män som om de vore tankeläsare och tror att kvinnor som grupp inte kan eller vill uttrycka vad de vill. Det kan vara alltifrån män som fått för sig att ett nej till sex är inget nej till män som tror att man förväntar sig något särskilt så fort man öppnar munnen.

Ibland konstaterar man bara saker. Jag går inte förbi ett café och säger ”vilket trevligt café” i hopp om att någon ska ta initiativ, men en del män har som sagt fått för sig att kvinnor inte kan konstatera saker utan att förvänta sig något mer. Vill jag ta en kopp kaffe på ett café klarar jag av att säga det.

Det är outhärdligt att umgås med personer oavsett kön som tror att man vill ha något så fort man kommenterar att något är eller verkar vara trevligt. För egen del får det till effekt att jag håller tyst.

Olika krav och fördomar som skymmer sikten

Har ni funderat på att personer som bryter mot normen eller är underordnade, barn och unga i förhållande till vuxna till exempel, bedöms med olika måttstockar utan att det är motiverat och att det finns en tendens att kräva mer av de man förväntar sig mindre av, men också en oförmågan att se när de man förväntar sig mindre av presterar mer än snitt?

Några exempel:

Ska du ha en relation med någon yngre eller äldre måste den relationen ge mer än en relation med en jämnårig. Vanligtvis uttrycks det i termer av att den yngre och den äldre kompletterar varandra. När krävde vi att jämnåriga måste få ut någonting av varandra eller komplettera varandra?

Ska rösträttsåldern sänkas till 16 år måste personer mellan 16 och 18 år vara mer politiskt intresserade och engagerade än den myndiga röstberättigade personen. När ställde vi krav på dagens röstberättigade att de måste ha särskilda kvaliteter?

Transkvinnor måste vara mer ”kvinnliga” än ciskvinnor för att en del ska betrakta dem som ”riktiga” kvinnor. Det är klart att ciskvinnor kan bli ifrågasatta om de ser ”manliga” ut. Jag blir ibland felkönad men det räcker med att jag rättar personer. Jag får inte mitt kön eller min könsidentitet ifrågasatt, det är ingen som insisterar på att jag är en man.

Om en 8-åring vill använda behå måste 8-åringen ha behov av behå och det låter sig inte definieras av dem själva. Det är upptill vuxna att avgöra om de har behov av det eller inte. Vuxna kan anses behov av behå oavsett bröststorlek. Det är snarare så att vuxna kvinnor per definition anses ha behov av något som täcker deras ”vuxna” bröstvårtor.

Rakade kvinnor

Vad är en rakad kvinna? Frågar man google är en rakad kvinna en person som har en rakad fitta. Googlar man rakade män får man upp träffar om män som är rakade på huvudet, i ansiktet, kring kuken men också andra delar av kroppen.

Det är vanligare att kvinnor rakar olika ställen på kroppen än att de rakar huvudet, men det är ändå intressant att personer kopplar kvinna till fitta med tanke på alla andra områden på kroppen som många kvinnor också rakar. Eller så är det bara intressant för oss kvinnor som är rakade på huvudet utan att vara rakade kvinnor enligt Google.

Jag kommer ihåg när jag bar en knapp det stod ”nyrakad” på. Jag köpte den med mitt rakade huvud i åtanke, men den kopplingen gjorde inte en del personer som såg knappen. Jag hade inte ens tänkt på fittor dessförinnan. Här går jag och skyltar med att jag rakat mitt underliv. Det hade i och för sig varit roligt, men mer troligt att jag hade låtit trycka upp knappar det stod Hairy Pits Club på.

En rakad kvinna är en kvinna med en rakad fitta. Då vet vi. För övrigt undrar jag fortfarande om ”brudar” i ”bajen, bärs och rakade brudar” syftar på huvuden eller fittor. En del menar att det har med fittor att göra, andra att det kommer av några kvinnor med rakade huvuden som stod i klacken på 90-talet. Tvärsäkra killgissningar undanbedes.

Upplysningscentralen till ingens tjänst

Jag var i 12-årsåldern när jag förstod att jag hade så kallad generande hårväxt. Jag var på Timrå badhus med en av mina bättre vänner. Vi satt mittemot varandra i en svart badring, pratade och skrattade om vartannat samtidigt som vi försökte få ner den andra i bassängen. Rätt vad det var ber hon mig att sträcka upp mina armar. Hon har fått syn på någonting. Vad vet jag inte. Med viss tvekan sträcker jag upp mina armar. Mycket riktigt, hon hade inte sett fel. Hon skrattar obehindrat. Åt mig, upplever jag.

Vännen hade upptäckt ett hårstrå i min ena armhåla. Vad var det som var så roligt? Att jag hade ett enda en centimeter långt hårstrå? Att jag inte hade upptäckt det och tagit bort det? Att jag hade begynnande synlig kroppsbehåring på “fel” ställe?

Det var inte första gången hon gjorde mig uppmärksam på saker med min kropp som jag inte ens hade tänkt på. Vid flera tillfällen jämförde hon våra kroppar. Det skedde helt på hennes initiativ. Hon lät mig förstå att henne kropp spelade i en helt annan division. Våra läppar och bakdelar var återkommande jämförelseobjekt.

Mina läppar saknade till skillnad från hennes en markerad amorbåge. Min bakdel var päronformad till skillnad från hennes äppelformade. Som tur var brydde jag mig inte mer än att jag tyckte att det var ett otrevligt beteende från hennes sida. Jag såg det inte som någonting normalt att hålla på jämföra sin egen kropp med andras och uppvärdera den på andras bekostnad.

Jag tänkte inte så mycket på min kropp i 12-årsåldern. Att jag inte hade lagt märke till ett hårstrå i armhålan var därför ingenting konstigt. Men i badringen på Timrå badhus förstod jag att det kunde vara någonting skrattframkallande. På ett dåligt sätt. Det hade jag nog förstått förr eller senare, med är möjligt att det påverkade mig undermedvetet.

Jag minns inte när jag började, eller hur länge jag höll på, men jag rakade mina armhålor under en period. Sannolikt för att det ”hörde till”. Vi gör massor av saker utan att fundera på varför vi gör dem, att raka armhålorna kan mycket väl ha varit en sådan aktivitet för mig.

Åtskilliga är de säger att de rakar armhålorna för sin egen skull. Hur vet man att man gör någonting för sin egen skull? Jag vet knappt vad det betyder, men det spelar heller ingen roll. Din kropp, ditt beslut. Jag tänker inte vara hårpolis. Jag blir tvärtom illa berörd när personer har synpunkter på så väl kvinnors som mäns kroppsbehåring. Jag bryr mig inte om skägg eller inte skägg, men jag gillar att alla människor ser olika ut och att det går att variera sig.

Jag är övertygad om att en del börjar raka sig för att någon kommenterat deras hår, kanske gjort dem uppmärksamma på det. Personer som kanske ändå hade börjat raka sig senare, vad vet jag. Själv försöker jag låta bli att uppmärksamma personer på saker som skulle kunna begränsa dem om de blev tvungna att förhålla sig till dem. Det skulle aldrig falla mig in att kommentera barns blyghet till exempel. Jag unnar dem att få vara omedvetna om sina reaktioner så långt det går och i den mån det inte skadar andra. Jag har i alla fall svårt att se att det skulle komma något positivt ur att kommentera andras blyghet. Var försiktig med vad du lär in, sa en lärare. Var även försiktig med vilka normer du lär ut.