”Lite som på 70-talet”

En beundransvärd vän till mig publicerar med jämna mellanrum mer eller mindre nakna bilder på sig själv på Facebook. Bilderna får ligga kvar och hon får behålla sitt konto. Det har förvånat mig som har andra erfarenheter av att tillgängliggöra sådana bilder på Facebook. Jag sa till henne vid något tillfälle att hennes Facebookvänner verkar vara mycket rimligare än mina då de hudtonsbilder jag publicerar förr eller senare anmäls och raderas. Hon förklarade att det inte var så väl, att hon hade delat upp sina vänner i pryda och opryda och att de enda som kunde se bilderna var den senare kategorin vänner. Hur många opryda hon kunde samla ihop frågade jag aldrig, men jag satt i liknande funderingar för någon dag sedan när jag publicerade en nakenbild på mig själv från ett nakenbad i Stockholmsområdet.

Precis som många andra dokumenterar jag min vardag, men min vardag råkar innehålla för mycket naket för att den ska tålas att visas upp offentligt. Det stämmer för all del att ingen efterfrågat att jag eller någon ska publicera nakenbilder på Facebook, men ingen har å andra sidan heller efterfrågat uppdateringar om hur du mår.

Om jag inte tycker om att läsa en persons uppdateringar avföljer jag personen precis som på Twitter. Det är många som använder den funktionen vid ”vanliga” uppdateringar, men de som inte kan hantera nakenbilder nöjer sig inte alltid med att avfölja. Somliga går så långt att de anmäler sådana bilder i hopp om att de ska bli borttagna så att inga andra heller ska kunna ta del av dem.

Den senaste bilden jag publicerade tillät jag ett begränsat antal personer att se. Min vänlista samlar långt färre opryda personer än jag hade hoppats på, men jag kan inte säga att det förvånar mig nämvärt. Jag hade flera personer i åtanke som förmodligen är opryda av sig, men jag lät bli att chansa. De som godkändes är allmänt sexbejakande personer som gör tummen upp.

FLASH: 1,44 procent har exponerat sig sexuellt på nätet

Unga visar upp sig sexuellt på nätet, skriver Dagens Nyheter. Den senaste Ungdomsbarometern har undersökt hur vanligt det är att personer i åldersgrupperna 15-19 år och 20-24 år någon gång exponerat sig själva sexuellt på nätet. Att någon gång ha gjort någonting innebär förstås inte att man gör det för tillfället.

78% av de svarande uppger att de inte har exponerat sig själva sexuellt på nätet, vilket gör Dagens Nyheters rubrik något missvisande. 69 procent av de som exponerat sig själva på nätet har gjort det privat inför en partner. Jag skulle inte säga att de har exponerat sig själva på nätet om de har mejlat över bilder till varandra lika lite som jag skulle säga att en person som räckt över några fysiska nakenbilder till en partner eller vem som helst som råkar bo i Sveg har exponerat sig sexuellt i Härjedalen.

Av de svarande har endast 1,44 procent har exponerat sig sexuellt ”offentligt – så vem som helst kan/kunde se”. Det är någonting annat än ”Unga visar sig sexuellt på nätet”. DN gör också stor sak av att fler kvinnor än män uppgett att de exponerat sig sexuellt på nätet, men det skiljer enbart 6 procentenheter mellan könen. Det är vanligare att kvinnor publicerar bilder på sig själva där deras kroppar och utseende är i fokus så den jämna könsbalansen förvånar mig faktiskt.

Jag vet inte vad Ungdomsstyrelsen som genomför Ungdomsbarometern eller de svarande räknar som sexuella bilder, men när jag blivit intervjuad om sexuella bilder på nätet har man vanligtvis upprätthållit sig vid bilder på unga kvinnors bara överkroppar och unga kvinnors urringningar. Bilder som de berörda kanske inte betraktar som sexuella, men som givetvis kan sexualiseras av vuxna betraktare. Det har varit tydligt att en bar kvinnlig överkropp är sexuell, men att en manligt dito inte är det. De män som publicerat bilder på sig själva med bar överkropp är nog mycket mindre sannolika att uppge att de exponerat sig sexuellt på nätet än de kvinnor som publicerat bilder på sina överkroppar. Det har tjatats om under så lång tid att mäns kroppar är kroppar och att kvinnors kroppar är sexuellt laddade kroppar att det fått en betydande andel kvinnor att se sina kroppar som sexuella till och med i ickesexuella sammanhang.

1,44 procent av de svarande har alltså exponerat sig sexuellt offentligt på nätet. Vem som helst kan se. Tänk om alla som teoretiskt kunde se såg. Är det bara jag eller vill man jaga upp föräldrar som inte vill att någon ska se deras barn nakna eller i sexuella situationer? Kanske har föräldrarna fått hört att allt som publiceras på nätet blir kvar för all framtid, det har i alla fall jag fått höra, men alla som försökt hitta en artikel någon gång på nätet vet att så inte är fallet.

Många som publicerar vardagliga bilder gör det på sajter som kräver medlemskap och en del lösenordsskyddar sina bilder för att kunna ha kontroll över vilka användare som bilderna setts genom. Den som vill kan kontrollera i vilken utsträckning ens bilder – ickesexuella såväl som sexuella – kan ses och detta är unga mycket medvetna om.

En viktig detalj som inte framkommer av artikeln och som jag antar inte nämns i Ungdomsbarometern heller är att det går alldeles utmärkt att publicera sexuella bilder som inte avslöjar vem/vilka som dokumenterats. Åtskilliga gånger har jag publicerat bilder på min bara överkropp (notera att de bilderna inte varit av sexuell karaktär) utan att man kunnat lista ut vem överkroppen tillhör.

Med det sagt finner jag det positivt om personer vågar publicera helkroppsbilder på sig själva, oavsett om de är sexuella och/eller nakna. Det finns ingen anledning att förfasa sig över att somliga har ett avslappnat förhållande till sin sexualitet och kropp. Om du inte skulle kunna tänka dig att byta om i ett ”offentligt” omklädningsrum är det säkert svårt för dig att föreställa sig att andra kan tänka sig att publicera mer eller mindre nakna bilder på sig själva på nätet, men det finns säkert saker du tycker om att ägna dig åt som andra skakar på huvudet åt.

I framtiden hoppas jag att man frågar personer som inte har något emot att någon får syn på deras kroppar varför de tror att sexuella bilder publiceras på nätet. Frågan man vuxna som inte kan komma på en legitim anledning (för unga) att publicera en sexuell eller naken bild på nätet om varför sådan publicering ändå äger rum kommer man förstås få svar som inte har någon bäring på verkligheten.

För att säga någonting positivt om artikel i Dagens Nyheter kan jag nämna det nästsista stycket. Det lyder: ”Ungdomsstyrelsens intervjuer med ungdomar som har lagt ut nakna eller lättklädda bilder på sig själva, visar att ungdomar inte nödvändigtvis ser på bilder med samma ögon som vuxna. En bild behöver inte anses som utmanande bara för att personen på den har lite kläder på sig”. Framförallt vet vi att bilder på ens barn inte ses på med samma ögon som bilder på någon annan, men det är ett föräldraproblem och inte något ”ungdomsproblem” som Caroline Uliana, chef för externinformation på If, låter påskina.

UPPDATERING: Fria Tidningen har skrivit om artikeln i Dagens Nyheter. Missvisande om sexuell exponering på nätet.

”Jan Strid ställer sig också frågande till DN:s uppgift om att ungdomarna ska  exponera sig ”på nätet” – vilket enligt honom kan ge känslan av att det är  offentliga bilder och filmer. I själva verket är det endast åtta procent av  de som svarade ja på frågan som exponerat sig offentligt. 82 procent har  exponerat sig privat, de flesta till någon de känner ”till exempel  pojk/flickvän”.

– Det är väl som att man i min generation hade delat med sig av bilder och  lagt dem i plånboken, säger Strid.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Avsexualiserade naturistmiljöer

Tanken på nakenbad får mig att längta till sommaren. Tillsvidare får jag klara mig med att vara naken i hemmet och att sova naken förstås. Det finns personer som delar mitt förhållande till nakenhet – hellre avklädd än påklädd – men som till skillnad från mig har ett behov av att förmedla att deras nakenhet inte bottnar i något sexuellt. Jag ifrågasätter inte sanningshalten i det, jag ifrågasätter att det förmedlas. Nakna kroppar förekommer i sexuella sammanhang, men när de är nakna bland andra har det inga sexuella konnotationer. Deras sammanhang är i det närmaste avsexualiserade. För att bekräfta detta kan de berätta om hur de känner sig mer ”sexualiserade” påklädda än avklädda. Det kan jag förvisso ha all förståelse för. Jag skulle inte ha några invändningar mot att det konstaterades om det inte vore att det sägs i sammanhang där man marknadsför naturismen och att det därmed riskerar att vara normerande för hur naturistiska miljöer ska vara för att anses legitima. Man vill så gärna bevisa att ”verksamheten” inte är av sexuell karaktär att man går längre än påklädda människor i sin avsexualisering. Som om det vore fel om en naken kropp fick en att tänka i sexuella termer.

”Att vara naturist har ingenting med sex att göra […] Jag är övertygad om att det finns de som har sex här, en del har nog sex på vintern också, skrattar Björn. Så blir han allvarlig och poängterar att naturister inte är några modeller som springer omkring på campingen för att visa upp sig och ha sex med varandra” – Folkbladet (110117)

”Många har en föreställning om att naturism handlar om sex, men det är helt fel. Det är fluktare som ställer till det för oss. På Knähaken har de problem med dem, och det är en av anledningarna till att vi inte gillar att åka dit. Och vill man ha sexig nakenhet är det faktiskt bättre att öppna en tidning, säger Gun. […] Sexighet handlar om spänning, menar de. Och fantasi. Vad finns under bikinin? Under badbyxorna? Tankarna vandrar. Nakna människor är faktiskt inte speciellt sexiga” – Helsingborgs Dagblad (070624)

”OBS! Detta är inte en sexsida. Allt som skrivs här med anspeglingar på sex kommer att raderas” – Facebookgruppen Naturistvänner

Vad har naturismen och de människor som lockas av den att vinna på förväntningar om att den miljön ska vara mer avsexualiserad än påklädda miljöer? Det ställs inga krav på avsexualiserade bastustunder eller omklädningsrum trots att de också befolkas av nakna personer. De naturister som är delaktiga i att skapa dessa avsexualiserade förväntningar bör tänka om.

Vad är poängen med att övertyga personer som inte är det minsta intresserade av naturismen om hur tilltalande miljön är? Det finns redan gott om mötesplatser för påklädda, önskar man rekrytera personer till ”naturismen” är det väl rimligare att försöka nå de som som kan ställa upp på grundpremisserna? Om man tror att man måste framställa miljön som avsexualiserad för att inlemma nya personer är det kanske kraven på avsexualisering man borde bekämpa? Varför göra en i grunden ”sexuellt neutral” miljö avsexualiserad i hopp om att få respekt av personer som kanske aldrig kommer sätta sin fot där?

Om detta pratade jag och en man som också tilltalas av att vara naken för en tid sedan. Mannen i fråga är knuten till ett privat naturistområde och beklagade sig över hyssjandet kring sex i naturistsammanhang. Vill du prata sex här rekommenderar jag dig att vara diskret, sa han till mig vid ett tillfälle. När jag är på ett naturistområde vill jag leva upp till den omfamnade klyschan: Var dig själv! Det är inte jag att låta bli att prata om sex. Det går inte en dag utan att jag gör det. När jag är ute och fikar med någon kan vi samtala om sexrelaterade saker i timmar, men det har aldrig föresvävat mig att jag skulle vara ovälkommen för det. Var finns en verkligt avslappnad naturism för oss som inte vill ta avstånd från sex, inte nödvändigtvis associerar nakenhet med sex, men som tycker att sådana associationer är okej så länge de inte begränsar någon?

Varför har du problem med att visa dig naken inför andra?

Tendens i P1 har temat ”Sexig på nätet” just nu. ”Unga anspelar ofta på sex i sina bilder och utryck på nätet. Vuxenvärlden förfasar sig medan många unga menar att det bara är på skoj” och ”En halv miljon unga svenskar lägger varje vecka upp foton på nätet. Många av bilderna anspelar på sex. Varför?” kan man läsa på radioprogrammets hemsida.

Varför förfasar sig vuxenvärlden? Varför har så många frågat mig vad mina föräldrar anser om att jag publicerat mer eller mindre nakna bilder på mig själv? Varför läser så många vuxna in sex i bilder som saknar sexuella ambitioner? Varför utgår vuxna från att de vet varför unga tillgängliggör bilder på sina kroppar? Varför kan de leva med att unga personer poserar vackert, men inte sexigt?

Tänk på att allt ni publicerar på nätet blir kvar för alltid, har vuxna upprepat gång på gång. Jag vet inte hur många gånger information som funnits tillgänlig online gått förlorad och jag önskat att de hade rätt. Jag har också funderat på vad mer man borde låta bli att göra med motiveringen att informationen kan riskera att inte gå förlorad? Låta sig fotograferas för den kommunala skolkatalogen? Skriva böcker? Uttala sig i mediala sammanhang? Skicka insändare till lokalpressen som någon kanske klipper ut och sparar?

Det finns två saker som har framställts som det värsta som skulle kunna hända. Det ena handlar främst om unga personer och det andra om äldre. För unga är det värsta som kan hända att nakenbilder på dem blir kvar på nätet. För äldre är det att bostaden brinner ner och alla ens bilder går förlorade. Har ni tänkt på att det framställs som en tillgång för unga om deras nakenbilder försvann. Om vi nu ska bry oss om vad personer som befarar att det värsta som skulle kunna hända dem är att nakenbilder på dem blev tillgängliga för allmänheten. Varför ska vi upprätthålla oss vid vad personer som uppenbarligen tycker att bilder är viktiga, men inte ser värdet av just kroppsbilder, tycker om att andra publicerar mer eller mindre nakna bilder på sig själva?

Varför publicerar unga kvinnor bilder på djupa urringningar (varför går de runt med urringningar på stan över huvud taget?) och bröst? Varför statusuppdaterar du om vad du gör i din vardag? Det är många bröst som är mer spännande att ta del av än din vardag vill jag lova. Det finns flera svar på de frågorna, men jag försöker att inte utgå från att jag vet vad som försiggår i andras huvuden när de publicerar sådan information på nätet. Jag kan bara berätta hur jag tänker så fram med med papper och penna alla ni som har mejlat mig och frågat varför jag i all sin dar har låtit publicera bilder på min kropp.

Ibland har jag publicerat bilder på mina bröst för att jag gillar dem i största allmänhet, ibland för att illustrera blogginlägg om bröst och mina råkar finnas nära till hands, ibland för att jag är uttråkad, ibland för att jag vill avdramatisera bröst i ickesexuella situationer, ibland för att jag tror att andra blir på gott humör av bilder på dem, ibland för att jag önskar att kvinnliga överkroppar kunde få vara ett lika naturligt inslag som manliga (tänk kvinnliga personer som arbetar med bar överkropp på sommaren för att det är så varmt med kläder), ibland för att jag vill synliggöra hur en vanlig kvinnokropp kan se ut, ibland för jag vaknat och de sett annorlunda ut mot för dagen innan och ibland för att ni ska ha något att fråga om.

Som ni kan notera finns det inte ett skäl att publicera bröstbilder, men något som är avgörande för att kunna göra det är att man inte har något problem med att andra kan se dem. Jag glömde ett skäl inser jag. Känn er inte dåligt uppdaterade för att ni inte alltid har koll på varför jag dokumenterar min kropp eller publicerar bröstbilder för ibland är jag inte ens själv på det klara med varför jag gör det, lika lite som jag intellektuellt kan förklara varför jag gillar att posta statusuppdateringar om kaffe. Jag gillar kaffe, mina bröst och min kropp överlag (utan inbördes ordning), man kanske inte behöver göra det mer komplicerat än så?

Jag har gett upp hoppet om att försöka få personer som inte dricker kaffe att förstå vad jag får ut av mina kaffeuppdateringar. Kanske borde jag finna mig i att alla inte kan förstå att det inte är en naturlag att det värsta som kan hända är att bilder på sin nakna kropp finns tillgängliga för andra.

Hur som helst, det finns en sak som jag verkligen vill att även de som tänker att det värsta som skulle kunna hända vore om hela deras hemkommun visste hur deras kroppar eller bröst såg ut ska förstå: Vill du med någon form av trovärdighet anklaga media (eller något annat för den delen) för att många unga kvinnor har kroppskomplex och inte känner sig tillfreds med sina kroppar kan du inte förfasa dig över de unga kvinnor som uppenbarligen inte har sådana bekymmer. Vill du att unga kvinnor ska vara stolta sina kroppar får du ta att det inte alltid går att kombinera med att de finner det viktigt att andra inte har någon aning om hur de ser ut under kläderna. Kan du inte leva med det bör du fråga dig själv varför du började prata om vikten av att unga kvinnor är stolta över sina kroppar från första början för det rimmar verkligen illa med den goda föresatsen att förmedla att det är önskvärt om unga kvinnor är nöjda med sina kroppar så länge de håller dem för sig själva.

Den sexualiserande betraktarens öga

Bloggaren Chloé Schuterman publicerade bilder på några vackra och säkert minst lika goda pepparkakshus som hon och några vänner hade skapat och en bild på sig själv med kristyr i ansiktet. ”Såhär fin blev jag efter pepparkakshusbakningen” tyckte Schuterman som publicerade bilden på sig själv på sin blogg. Fin var inte vad några personer som vanligtvis kan tänka tänkte, utan de klarade inte av att se bilden utan att associera kristyren i ansiktet till en klassisk porrkliché eller hålla den associationen för sig själva. Bort med bilden, tyckte de och fick som de ville.

Är det några som sexualiserar barn och unga så är det personer som nödtvunget måste dela med sig av sådana associationer i tron att alla tänker likadant. Barn ska vara barn, är ett klassiskt mantra som upprepats av vuxna som anser att 13-åringar är barn i alla tider, men den devisen är inte lika helig när kladdiga 13-åringar lyckas få vuxna att associera kladdet med diverse kroppsvätskor som kan förekomma i sexuella sammanhang.

Kommer du i framtiden kunna se någon avnjuta en Calipo utan att tänka på manlig onani med förhud undrade jag på Twitter. Nej, inte efter vad jag just läste, svarade en person och det är just den effekten spridandet av associationer tenderar att ha. Allt sitter i den sexualiserande betraktarens öga och flera av de som reducerade bilden på Schuterman till en klassisk porrkliché har i andra sammanhang beklagat sig över personer som sexualiserar bilder på nakna barn och vill ha det till att de är barnpornografiska. Ni är samma andas barn. Om det inte vore för det tankegods ni bär och gladeligen delar med er av hade Facebook gissningsvis aldrig övervägt att stoppa omslagsbilden till Nirvanas album Nevermind.

För någon med livlig associationsförmåga kan bilder på barn garanterat fylla samma funktion som pornografi, men associationer som riskerar att begränsa andra kan man gott och väl hålla för sig själv.

Sexassociationer kan vara sexpositiva och lustbejakande, men det kan också vara långsökta och begränsande. Kristyrsnacket får somliga kvinnor att dela bananer i mindre bitar innan de stoppar dem i munnen. Hur lyckat är det på en skala? Klarar man inte av att se bilder på barn utan att dra paralleller till sex eller pornografi är det kanske det som är problemet och inte vad barnen gör helt oberoende av vuxnas associationsbanor.

Facebook raderar information godtyckligt utan någon förvarning

Hallå Google och Facebook, var är ni, undrar Nanok Bie som också skrivit om det faktum att Facebook ibland stänger ner konton och grupper på Facebook utan någon som helst förvarning. Facebook stängde ner mitt tidigare konto och avpublicerade bilder jag hade laddat upp utan någon förvarning. Vid det här laget borde jag inte finnas på Facebook, jag borde använda någon annan tjänst. Problemet är bara att Facebook i praktiken har i det närmaste ett monopol. Google+ finns men knappt några av de jag känner väl använder det. Google+ handlar mer om att följa personer man inte nödvändigtvis känner men som man är intresserad av medan Facebook knyter ihop vänner, familjer och gamla skolkamrater. För mig egen del vet jag inte om Google+ är så mycket bättre. Kan jag vara säker på att de inte stänger ner mitt konto om jag laddar upp en i mitt tycke oförarglig bild?

Jag utmärker mig inte genom att läsa igenom användaravtal innan jag blir medlem på avgiftsfria sajter. Jag markerar att jag läst avtalen utan att ha gjort det och samtycker till Gud vet vad. Det är ganska mänskligt. Jag har den hårda vägen lärt mig att Facebook inte tillåter bilder med hudtoner, men de gånger sådana raderas tror jag oftare att det handlar om överkänsliga personer som rapporterar bilderna som olämpliga än att någon Facebook-anställd har lyckats hitta dem. Man kan komma runt överkänsliga personer genom att begränsa vilka som får ta del av ens information, men jag vill gärna vara öppen, jag vill inte censurera mig själv för att passa in.

Bilddagboken raderade flera av mina bilder för några år sedan, bland annat en bild på mig när jag står rätt upp och ned i linne och trosor. På en badstrand hade den bilden varit okej fick jag veta när jag ifrågasatte att de hade raderat en bild som i mitt tycke inte var naken. Till slut rann bägaren över och jag avslutade mitt konto. För en dryg månad sedan laddade jag upp en bild föreställande en 15-årig Johanna Sjödin med bar överkropp. De som klickade på länken visste vad de gav sig in på. Mina bröst gick att skymta, men de var inte direkt in your face. Jag hade ingen aning om att bilduppladdningstjänsten jag använde hade något att invända mot sådana bilder så det kom faktiskt som något en chock.

En bekant till mig fick sin profilbild på Facebook borttagen med motiveringen att han höll i ett vapen. Kanske kände personen ifråga till den regeln, men han hade nog inte kunnat drömma om att Facebook gjorde likhetstecken mellan plastyxa och vapen. Det tänker jag på när personer poängterar att Facebook har rätt att ha vilka regler de vill. Facebook har uppenbarligen också rätt att göra extremt godtyckliga tolkningar och samtidigt ge intrycket av att de bara rättar sig efter sina regler.

Kvinnor går inte igång på okända mäns kukbilder

Kvinnor gillar inte att få kukbilder av okända män. Det eller att ha en kukbild som profilbild är något som kan få kvinnor att blockera män på sexkontaktssajter. En kvinnlig vän skrev nyligen till mig: ”Du är nog en av få människor som inte skulle freaka ut om någon främling skickade nakenbilder. Snarare tvärtom.”. Mycket riktigt tillhör jag en minoritet av kvinnor som gillar att få och se nakenbilder och kukbilder av män (kvinnor skickar mig veterligen aldrig sådana bilder), oavsett om jag känner de porträtterade eller ej. Påstår en man att han har stor kuk vill jag vill jag se det svart på vitt, för att det är en trevlig syn, men också för att det är så vanligt att män avrundar flera centimeter uppåt. Det är klart att bilderna bör vara av en viss kvalitet och om du påstår att din kuk är tjugo centimeter bör du inte skicka en bild där den ser normalstor ut. Överifrånbilder med ollonet i fokuset faller mig sällan i smaken. Kukarna bör se inbjudande ut och det gäller även fittor. Bilder på torra kvinnliga underliv klarar jag mig utan. Men jag tillhör som bekant en minoritet på det här området. Det går extremt sällan hem hos kvinnor varför man verkligen kan fråga sig varför så många män fortsätter publicera bilder på sina kukar på sexkontaktsajter. De flesta kvinnor reagerar på kukbilder som jag reagerar på män som frågar om jag vill se dem onanera i webkamera. Tack, men nej tack. Det är nog få av dessa män som laddar upp en kukbild på vinst och förlust och ändå bara är intresserade av kvinnor som gillar sådana bilder, det vill säga nästan inga alls. Förmodligen har de sett att andra män gör det och vant sig vid det. Det är raggningskonstens stora problem, att personer, framförallt män, återanvänder tillvägagångssätt som alltid misslyckas utan att själva förstå varför det inte fungerar. De kan intala sig själva att de gör rätt men att de har oturen att ständigt komma i kontakt med den kategorin kvinnor som inte strategin fungerar på, det vill säga nästan alla. Publicera inte kukbilder på nätet om du vill ligga.

En dygd att uppskatta andras kroppar

I senaste numret av Veckorevyn kan man läsa tre kvinnors berättelser om sina kroppar. ”Möt Sofie, Rebecka och Emelie som älskar sina kroppar, trots att livet märkt dem med synliga spår”. Den första kvinnan har ett operationsärr som pryder hennes kropp, den andras mage skvallrar om att hon fött barn och den tredje beskriver sina bröst som ”hängiga”.

När Veckorevyns redaktion klädde av sig för några månader sedan menade en del personer att det var en kontraproduktiv satsning som riskerade att ge fler unga kvinnor dåligt självförtroende. Redaktionen hade för trevliga kroppar, för bra självförtroende och bilderna var sexuellt laddade, var några av de negativa (!) omdömena.

Kanske tycker de som var kritiska då bättre om de senaste bilderna. Det ska sägas att jag också tycker om dem, men att jag gör det har ingenting med kropparna i sig eller hur de framställs att göra. Jag blir glad när personer vågar klä av sig inför andra. Svårare än så är det inte.

En del som lider av lågt självförtroende uppger att de mår sämre av artiklar som ger utrymme för personer som talar ut om sitt goda självförtroende. Du lär inte få personer med dåligt självförtroende att ställa upp med en kroppsbild som inkluderar ansiktet. Antingen blir det personer med ett tillräckligt positivt förhållande till sina kroppar eller inga personer alls. Det sista brukar inte vara ett alternativ. De brukar till exempel uppskatta kroppsbilder som föreställer kvinnokroppar efter graviditet och det gör jag också, men ibland undrar jag om de inte främst vill vältra sig i att andra kvinnors ”defekta” kvinnor. Om den kategorin finns och är vanlig är det knappast den man vill ha positiva omdömen av.

Nästa gång kan det vara du som kränker

Nakna personer är okränkbara. När nakenbadare uppmanas att använda badkläder adresseras inte sällan barnen som orsaken till att det finns en sådan önskan. Min erfarenhet är att en stor del av barn badar nakna och har ett mer neutralt förhållande till nakenhet än vad de flesta vuxna har. Det handlar med andra ord om vad en vuxen på individnivå inte vill att barn ska se snarare än vad barn som kollektiv inte vill se.

Finns det inte några barn i närheten som kan skylla ifrån sig på måste personen ha någonting annat att komma med. Min favorit är när någon förklarar hur kränkt hen känner sig av att det finns personer som badar utan badkläder. Frågan är vem som kan ses som kränkt i sammanhanget. Personen som får se någonting som den gärna skulle slippa se eller personen som får uppmaningen att skyla sin kropp alternativt försvinna från platsen?

Personer som saboterar för sex och nakenhet tycks vara oförstående inför de faktum att de också kan kränka sina medmänniskor.

Magdalena Ribbing får många brev av personer som agerat på oväntade och oönskade saker och ett återkommande fenomen är att Ribbing förklarar att sådana handlingar inte nödvändigtvis legitimerar att bete sig oväntat och oönskat tillbaka.

Vanliga människor hanterar dagligen saker de ogärna vill se och det borde du också kunna göra. När allting kommer omkring ägnar du dig säkert åt saker som andra inte vill veta av. Var glad för deras överseende, kopiera det och föregå med gott exempel.

Sexualiseringen säljer!

Sex säljer, det har man slagit fast en miljon gånger. Knappast förvånande då sex är något som de flesta gillar, kan relatera till och har åsikter om. Att det upprepas att sex säljer har säkert också gjort sitt.

Mat säljer också av snarlika skäl. De flesta konsumerar mat och de flesta har en åsikt om mat, men man pratar inte om mat som någonting säljande. Artiklar om näringslära, om hur mat framställs, råd om vad den som motionerar eller den som har brist på en del näringsämnen bör äta och en uppsjö av recept som beskriver hur maten tillagas får oss inte att konstatera att mat säljer, eller ännu värre, att mat är överskattat. Givetvis säljer mat, det behöver ingen konstatera, och givetvis kan man inte överskatta att äta mat eller relevanta diskussioner om mat.

Den kvinna som publicerar en bild på sin överkropp får, till skillnad från mannen som gör sig skyldig till motsvarande handling, argt förklarat för sig vad hennes bevekelsegrund är. Hon anspelar på sex för att provocera och därigenom få uppmärksamhet. Kanske vill kvinnan ha uppmärksamhet. Hon kanske vill provocera fram en diskussion om synen på bröst. Vill man påvisa den negativa synen på kvinnors överkroppar och snabbt få sin tes bekräftad (om man är kvinna) kan man publicera bilder på sin överkropp och låta hatet tala för sig självt. Kanske finns det ingen djupare analys i botten. Hon kanske publicerar överkroppsbilder av samma skäl som en del kvinnor publicerar bilder och texter om vad de har på sig för kläder.

Då vi redan har konstaterat att sex säljer kan det också vara värt att konstatera att sex leder till samtal och debattartiklar om hur vi kan få det som enligt någon anspelar på sex att sluta anspela på sex. Med andra ord säljer ”sexualiseringen”.

Vi tenderar att glömma att de som moraliserar kring sex och vill begränsa människors sexuella utrymme också får uppmärksamhet. Inte bara av oss som brukar ha invändningar, utan också av alla de som går igång på att skapa skambeläggande sexnormer i hopp om att de kan påverka vad personer ägnar sig åt i sexuella situationer. Vill man ha vuxenvärldens klapp på axeln kan man förslagsvis skriva debattartiklar om hur förtvivlande det är att unga personer knullar runt och har knullkompisar utan att skämmas.

När Veckorevyns redaktion klädde av sig nyligen fick de veta att de gjorde det för att sex säljer. När Veckorevyn publicerar andra bilder har det märkligt nog inte att göra med att det säljer. De som menar att de inte gillar att sex säljer lyckades dra i gång en debatt om hur sorgligt det är med sexanspelningar som om de vore omedvetna om att de red på en sexvåg.

Vill man ha uppmärksamhet kring de ideal som påverkar kvinnor i tonårsåldern är det obligatoriskt att kasta in ord som sexualiseringen och sexobjekt. Det är inget krav att idealen kretsar kring sex, det räcker att påstå det. För som bekant kan det faktum att personer i varierande mån strävar efter att se bra ut ha andra bevekelsegrunder än en önskan om att vara ett sexobjekt.

Veckorevyns redaktions ”utvik” genererade artiklar, twitteruppdateringar och bloggposter om hur sorglig fokuseringen på kvinnokroppen är. Fokusering tar först vid när man kan läsa in sexuella undertoner och en del tänkte onekligen på sex när de spanade in redaktionens poserande.

Att skuldbelägga kvinnor som vill vara sexiga är okej, men sådana klagomål framförs aldrig under rubriken ”Sex säljer!”. Det är klart att sex säljer, men det säljer också att skuldbelägga unga kvinnor som vill vara sexiga och sexuellt utåtriktade. Det är på tiden att vi pratar om både snygga och sexiga objekt om vi ska tala om objekt över huvud taget om. Sexig är trots allt underordnat snygg och snygga får vi lära oss att vi ska vara i riktigt unga år. Snygg påhejas av vuxenvärlden tills det kolliderar sexig, just därför är det väl rätten att vara sexig snarare än rätten att vara snygg som man borde slåss för?