Nakenbad gör ingen spänningsroman

Likt förra sommaren har jag badat flera gånger i år. Framförallt på ett officiellt nakenbad. Det har flutit på bra med undantag för en påklädd person som påstod sig vara massör och erbjöd sig att ge mig en ”massage” när jag skulle göra ett toalettbesök vid områdets utkant. Jag bad bokstavligen personen dra åt helvete. Efteråt fick jag veta att det var en person som har satt i system att besvära kvinnor på det viset. I övrigt bad jag två påklädda personer lämna badplatsen efter att de hade blivit tillsagda en gång. De bara satt där rätt upp och ned satt på en bänk påklädda i full mundering och tittade.

Det förekommer att personer åker till nakenbad för att titta och det minsta man kan begära av dem är att de klär av sig. Det är oundvikligt att inte se sig omkring och något annat vore knappast önskvärt, men det låter sig göras utan att man besvärar andra vare sig det sker på textilbad, nakenbad eller någon annan plats där kroppen exponeras för den delen. Är det för mycket begärt får de väl konsumera pornografi eller något. Det är säkert inte lika spännande för dem men det är inte meningen att nakenbad ska vara någon slags tillhåll för påklädda personer som vill kunna titta på nakna personer som om de vore någon slags cirkusdjur. Det finns massor av badplatser man kan besöka som påklädd. Låt de få officiella nakenbad som finns få vara en frizon från kläder.

Annars har det mesta fungerat bra. Jag har fått dricka mitt termoskaffe ifred. Jag har kunnat läsa och skriva utan att okända personer försökt kallprata med mig. Som ensam kvinna är man annars ett lätt byte på krogen, gymmet etc. Jag åker oftast och badar själv av den enkla anledningen att jag trivs i mitt eget sällskap. Faktum är att jag gör ganska mycket på egen hand, dels för att jag trivs med det som sagt men också för att jag alltid sett män göra saker själva och undrat varför inte kvinnor gör saker på egen hand i större utsträckning. En del kvinnor kanske inte vill gå ut och ta ett glas på egen hand (jag skulle inte äta mat på restaurang utan sällskap utan vidare), vad vet jag, andra har kanske inte övervägt det och några vill nog inte riskera att betraktas som tragiska. Jag går gärna ut och dricker en öl själv emellanåt. Jag uppskattar inte alla mäns sällskap och tycker om att ha människor runt omkring mig, det gör jag, men någon man som kan ”rädda mig” från tristessen behöver jag då rakt inte.

Att jag tar upp sådant som kan fungera mindre bra på nakenbad beror på att jag inte vill vara en person i mängden som ställer nakenbad mot textilbad och påstår att allt är anmärkningsfritt på de förra. Det finns problem på nakenbad såväl som på textilbad. Med risk för att sparka in en öppen dörr men de är en del av samhället. Du kan inte åka till en badplats och lämna alla maktordningar där hemma, du kan inte ta semester från patriarkatet.

Badplatser kan vara mer eller mindre befriade från olika strukturer, en del menar att nakenbad är mer öppna för att kroppar ser olika ut till exempel och det är även min erfarenhet, men att de skulle vara befriade från dem förblir en utopi.

Jag tror inte att badplatser vare sig utomhus eller inomhus blir tryggare eller att fler kvinnor kommer att besöka nakenbad genom att framställa det som att allting är okej bara man klär av sig kroppen. Det räcker med en mindre allvarlig incident för att den fantasibilden ska fallera.

Samtidigt förstår jag de som vill försvara nakenbaden. Befintliga nakenbad ifrågasätts av personer som saknar erfarenhet av nakenbad och det kan vara svårt att få tillstånd för nya officiella nakenbad om allmänheten protesterar. Tänk på barnen. I försvaret för en ifrågasatt verksamhet är det lätt att missa nyanserna, särskilt då det tycks finnas en tendens hos journalister att skapa någon slags konflikt som inte riktigt finns och framställa nakenbadare som mer emot textilbad än för nakenbad. Vad ska de annars skriva om kan man fråga sig. Så spännande är det inte att läsa om personer som blöter ned sig, solar och förtär medhavd matsäck.

Barbiefittor

Från början förstod jag inte att det ens fanns ett ideal för fittan, säger en Johanna. Den här Johanna har någonstans förstått att det nog finns ett ideal, men inte riktigt vad det går ut på. Det ska sägas att jag inte aktivt letat upp det. Det är klart att jag hört en del prata om att en trång fitta är att föredra framför en slapp fitta, men det är rätt svårt att veta hur trång man är. Jämfört med vad? Det är betydligt enklare att ta fram ett måttband och mäta en kuk. Jag har uppfattat att det finns en diskussion om hur fittor luktar, men jag har inte klart för mig hur idealfittan luktar. Finns det ens en ideallukt? Det finns deodorant för underlivet, intimdeo, men jag skulle inte satsa pengar på att produkten slagit eller att personer föredrar fittor som luktar deo.

Då jag har dålig koll på hur den ideala fittan ser ut är det intressant att läsa att det ”parallellt med dagens fittkonst och mensaktivism frodas ett annat vaginaideal: den släta, tajta, nästintill obefintliga barbievulvan.”

Det är svårt att skriva en sån här text utan att en del av er kommer att börja fundera på hur era underliv ser ut, fundera på om er fitta överensstämmer med idealet. Jag vet inte hur det är för andra, men jag har rätt dålig koll på ideal överlag. Det skulle rent teoretiskt kunna vara negativt för mig att ta del av idealet, men av någon anledning bryr jag mig för lite.

Det är intressant om det finns ett ideal som man knappt märker av. En del skulle säga att det är utmärkande för ett ideal eller en norm, att att det är något man utgår från, men utan att man är medveten om det. Jag är medveten om smalhetsidealet och ser det överallt, men det skulle inte förvåna mig om personer som är eller har varit tjocka är mer medvetna om det än smala överlag. Det är svårare att vara medveten om ett fittideal om man sällan tar del av fittor, föreställer jag mig. Jag hör sällan personer prata om fittan som den mest intressanta, sexuellt tilltalande kroppsdelen , om hur fittan bör se ut. Jag hör betydligt fler prata om bakdelar och bröst.

Det finns tydligen blygdläppsplastik, slidförsnävning, klitorislyft och fettsugning av venusberg. Det finns personer som vill ha så kallade barbiefittor, som förminskar eller avlägsnar blygdläppar och personer som tajtar till sina underliv, men hur vanligt är det? Att någonting förekommer är inte så intressant som omfattningen. Hur förhåller sig fittpersoner till sina underliv? Jag vet inte. Skulle de flesta känna igen sin fitta om de såg den på bild? Hur många måste lägga sig under kniven för att vi ska kunna tala om ett ideal? Behöver några över huvud taget göra det?

Jag har svårt att se att ett fittideal skulle kunna bli lika påtagligt som smalhetsidealet i och med att det ligger i sakens natur att fittan är mer dold. Kläder döljer fittan. Vi kan inte välja partner på stan utifrån hur deras könsorgan ser ut på det sätt vi kan välja personer på grundval av hur långa deras kroppar är. Kläderna måste av först. Samtidigt som det faktum att fittan inte syns försvårar för ett fittideal att slå innebär osynligheten att personer kan sitta hemma och få för sig att det skulle vara något fel på deras fittor, att de inte ser ut som fittor gör mest. En del av att synliggöra fittan är att synliggöra fittan i plural, mångfalden av fittor. Jag är övertygad om att det går att visa upp fittor och kroppar utan att befästa ideal för även om de flesta inte tar del av fittor på det sätt de kan ta del av kroppar i övrigt utan att behöva klä av dem är det någonstans möjligt att snappa upp hur fittor bör vara och se ut, hur andras fittor ser ut. Det är något vi kan förhålla oss till oavsett om det ligger någonting i det eller inte.

Kroppen är asymmetrisk. En del kukar är sneda.  Det sägs att de flesta sneda kukar vänsterkukar. Om resten av kroppen är asymmetrisk borde det även gälla fittan, tänker jag, men det är en sak att intellektuellt förstå att kroppen är asymmetrisk och en annan att acceptera asymmetrin. Behovet av att påtala att kroppar ser olika ut blir aldrig inaktuellt så länge personer förhåller sig till hur den egna kroppen ser ut i relation till andras kroppar. Så länge det växer upp nya generationer som inser att kuken är sned eller att det ena bröstet är olikt det andra i tron att det är något fel på deras kroppar.

Varför badar du med kläder?

Badsäsongen börjar lida mot sitt slut. I vanlig ordning har det gjorts en del reportage från nakenbad runt om i landet. Som en person som badar naken borde jag uppskatta reportage om nakenbad, men ibland undrar jag om det inte har gått inflation i dem. Det är samma visa varje gång. Någon reporter åker till ett nakenbad, klär av sig naken och frågar personer på plats varför de badar nakna. Reportern ställer även några frågor om vilka som besöker nakenbad, om kroppsideal, om det stämmer att det förekommer sex på nakenbad och om de i övrigt är familjevänliga. De tillfrågade badgästerna försöker efter bästa förmåga att bemöta de fördomar som finns om personer som badar utan kläder samtidigt som de vill förmedla att stämningen är annorlunda på ett nakenbad jämfört med ett textilbad. Det finns någon slags känsla av gemenskap. De badande pratar mer med varandra, de har olika sorters kroppar och kroppsidealen är inte lika närvarande som på textilbaden.

Det är i och för sig positivt att de få officiella nakenbad som finns uppmärksammas, men det måste gå att göra reportage om nakenbad där inte textilbadares fördomar om nakenbadare är i fokus. Varför inte skicka en reporter till ett textilbad och fråga personer varför de badar med kläder som omväxling?

Det går att fråga sig hur intressanta reportage om personer som badar, solar, läser, spelar brädspel, samtalar och dricker termoskaffe egentligen är. Ungefär lika intressanta som de återkommande reportagen om årets semlor, antar jag, men det går förstås att ställa andra frågor än de gängse. Jag hade gärna lyssnat på reportage om bad med och utan kläder utifrån ett historiskt perspektiv. Reportage som undersökte varför bröst och nakenhet har blivit så laddat eller varför det finns så officiella nakenbad i Sverige jämfört med Tyskland. De som växer upp i dag gör det i tron att bröst alltid har varit tabu, i tron att de allra flesta kvinnor täcker sina överkroppar för att kvinnor alltid har gjort det. Det skulle kunna uppmärksammas mer.

Jag vet inte hur det är för andra som badar nakna, men jag vill hellre prata om vad som är positivt med att vara naken istället för att bemöta textilbadares fördomar om nakenbadare. En del som badar utan kläder menar att de gör det för att de inte vill behöva tänka på blöta badkläder. Jag tror inte att det är hela sanningen även om det är en fördel med att bada som man föddes. Det finns trots allt personer som besöker badplatser utan att bada.

”Jag vill inte behöva tänka på blöta badkläder” låter som ett svar på frågan ”Varför badar du naken?” som skräddarsytt för att personer som badar med kläder ska förstå. För det finns väl ingen som uppskattar blöta badkläder? Ingen som tycker att det är särskilt smidigt att byta om från blöta badkläder till underkläder utan att ”avslöja” för mycket?

Måste personer som följer normen förstå allt? Jag vill vända på frågan. Det kan verka rimligt att fråga personer som bryter mot normen varför de gör det, men är det inte rimligare att fråga personer varför de använder badkläder även om svaret är ”för att alla andra gör det”?

Jag kan göra saker som framstår som omotiverade om de ger mig någonting konkret. Det konkreta måste emellertid balanseras upp av något, det måste vara värt den ansträngning det ”omotiverade” kräver. Badkläder ger mig inte något konkret. Jag vet inte vad det skulle vara. Att vara normal är inte något konkret. Att inte behöva tänka på blöta badkläder som behöver tvättas, torkas och förvaras i en påse för att skydda andra tillhörigheter är visserligen något konkret, men det är inte på något sätt avgörande för varför jag badar utan kläder. Det finns ett större utbud av badplatser om man badar med badkläder, men det har inte med kläderna i sig att göra. Det finns ingenting som säger att personer inte skulle kunna samsas om badplatserna. Det är viljan som saknas.

Mitt främsta skäl att bada naken är att jag uppskattar att vara naken. Få platser framstår som så naturligt anpassade för nakenhet som badplatser. Det inger någon slags frihetskänsla att vara naken utomhus som är svår att beskriva. Textilbadare som känner sig manade kan för all del besöka något nakenbad och se om den infinner sig.

Trygga nakenbad utan runkmän

Utan att nedvärdera kvinnor som badar nakna är det ett faktum att nakenbad främst drar till sig män. Jag menar inte att män som grupp ska sluta bada utan kläder, men män får gärna fundera på varför inte fler kvinnor gör dem sällskap oavsett om de finner det eftersträvansvärt eller inte. Det finns flera orsaker till detta. Att män som grupp har ett mer avslappnat förhållande till sina kroppar kan vara en orsak, men i sådana fall borde det återspeglas även på ”vanliga” bad, tänker jag. Det är inte ovanligt att personer som är obekväma med sina kroppar drar sig för att bada bland människor över huvud taget.

De enda naturistbad som drar till sig fler kvinnor än män är de som inte välkomnar män. Ser man till kvinnor som besöker naturistbad själva jämfört med män som besöker naturistbad själva finns också en ojämn könsbalans. Hur det förhåller sig på klädbad vet jag inte, men det går inte att bortse från att män i högre utsträckning gör saker själva. Hur ofta ser du en kvinna gå ut på krogen eller gå på bio själv till exempel?

Några brutna kondomförpackningar, en kondom och något som verkade vara en tidning med sexannonser. Det låg fullt synligt längs en stig till ett nakenbad för några veckor sedan. Jag hade sett kondomförpackningarna tidigare och lär inte ha varit ensam om att ha noterat dem. På vägen hem tog jag upp alltsammans med några servetter jag hade med mig och kastade det i en offentlig papperskorg. Något som de berörda borde ha gjort. Jag hade personer som inte besöker naturistbad av sexuella skäl i åtanke när jag gjorde det. Majoriteten alltså. Det första personer möter på väg till ett nakenbad ska inte vara kondomförpackningar som ligger och skräpar i naturen. Jag är helt för att använda kondom, men jag tänkte också att om du nu ska ha sex i skogen kan du väl åtminstone låta bli att lämna spår efter dig? Det gäller givetvis inte bara kondomförpackningar utan skräp över huvud taget. Skogen städar inte sig själv. Det gör inte gatorna heller för den delen, men de städas åtminstone. Oftast av någon annan än de som skräpat ned dem.

De som lämnar brutna kondomförpackningar i skogen, hur tänker de? Är det något man gör av lättja eller för att signalera något till andra och spelar det någon roll? Kvarlämnade kondomförpackningar väcker associationer. Jag läste till exempel om en person som hade hittat en tom kondomförpackning i sin partners innerficka och ni kan säkert gissa vilka associationer det väckte. Kondomer associerar något oavsett om du låter dem ligga framme hemma hos en sexpartner som dragit till sitt arbete, men låtit dig sova ut på morgonen, eller om du av ren bekvämlighet, och med samma självklarhet, lämnar kondomer efter dig som du kastar kvitton på marken istället för att uppsöka närmaste papperskorg.

Det finns få naturistbad. Naturistbaden lär inte bli fler när en del kukpersoner skrämmer bort personer med och utan kuk från dem. Om detta har bland annat Klumpesnusk skrivit.

Jag ska inte påstå att det tar emot att skriva om detta, för det gör det inte. Det är viktigt att prata om vad som är problematiskt i olika miljöer, men miljöer som bland vissa anses problematiska i sig är förstås mer utsatta när man gör det. Jag inser att det kanske kan avskräcka någon från att besöka ett nakenbad. Det må vara hänt i sådana fall, men för nakenbadens fortlevnad är det viktigare att lyfta det som faktiskt är problematiskt på en del nakenbad än att ha en låt gå-attityd. Bara genom att prata om det som en del upplever otryggt kan vi skapa tryggare miljöer som fler vill bada i och det är på lång sikt oerhört viktigt om vi inte bara vill bevara de nakenbad som finns utan också ha fler sådana att se fram emot.

clothes

Det finns privata naturistbad som endast är tillgängliga för betrodda personer, vanligtvis medlemmar. De torde vara mer förskonade från personer som tvångssexualiserar andra, onanerar offentligt och bidrar till att otrygga miljöer. Det finns fördelar med privata naturistbad, men det är någonting annat än naturistbad tillgängliga för allmänheten, det går inte att komma ifrån. De får för min del gärna existera sida vid sida, men som person som vill se ett mer avslappnat förhållande till nakenhet tror jag mer på tillgängliga miljöer än privata tillställningar.

Om det står mellan privata nakenbad och inga nakenbad alls blir svaret ett annat, men där är vi inte i dag. Jag oroar mig dock för att det kommer att bli fler privata nakenbad på de officiella badens bekostnad om de senare inte fungerar som det är tänkt. Hur är renodlade nakenbad tänkta att fungera? Som bad där personer badar med kläder fast utan kläder och ojämna solbrännor.

Det finns garanterat personer som uppträder olämpligt på badplatser där kläder är norm också, men de är förhållandevis få med tanke på alla använder badkläder. Normativa miljöer är heller aldrig lika utsatta som de ickenormativa om någonting avviker från det förväntade. På nakenbad är en del säkert mer ”på sin vakt”. Här finns det nog också en ojämn könsbalans. Är man mer på sin vakt för att man hört påstående om hur det är på nakenbad är säkert enklare att reagera på sådant som man annars inte skulle ha noterat. En blick eller en mobiltelefon med kamera exempelvis.

Strax innan jag skulle plocka upp de brutna kondomförpackningar på vägen hem råkade jag få syn på en person som satt på en sten i skogen och onanerade. Han gjorde kraftiga handrörelser som är svåra att ta miste på. Dittills hade jag inte sett något liknande i skogen. Kanske för att jag den senaste tiden har undvikt att titta mig omkring när jag varit och badat. Jag har läst en bok som du skulle ha läst Metro i tunnelbanan. Jag tittar mindre på personer på ett naturistbad jämfört med andra ställen. Det skriver jag inte för att framstå som anständig, det har nog mer att göra med att jag också är färgad av att det anses mer okej att titta på personer som har kläder på sig. Men det är inte hela förklaringen. Det handlar också om vad jag inte vill se. Om någon tvångssexualiserar  mig och tar på sitt könsorgan några filtar från min vill jag inte veta om det. Om någon tittat på mig och tänkt saker mig må det vara hänt. Jag kan för all del tycka att det olämpligt beroende på VAD personen tänkt, men det vet jag i sådana fall inte om så länge tankarna förblir just tankar och inte går utöver mig.

Om tankarna däremot går ut över mig riskerar de att begränsa mig. Bättre då att inte titta, bättre då att inte se. Så har i alla fall jag tänkt de senaste gångerna jag varit och badat. Innan dess trodde jag också att det bara var rykten att det fanns personer som uppträdde olämpligt på eller i anslutning till naturistbad för jag hade inte sett det själv. Sedan jag blivit medveten om att det finns ett visst mått av sanning i det har jag blivit aningen mer obekväm i sådana miljöer, men inte obekväm. Jag kom till exempel på mig själv med att medvetet välja att lägga min filt nära två kvinnor med barn för inte särskilt länge sedan. Det var olikt mig. Det är orättvist. Orättvist mot merparten av nakenbadare  som vänder sig till naturistbad för att de vill bada, sola, läsa en bok, dricka en kaffe, bara vara eller vad helst man kan göra på en badstrand. Orättvist för att merparten kan bete sig.

Det är majoriteten av nakenbadare som får mig att fortsätta bada naken. Samtidigt finns det personer som nog skulle uppskatta att bada nakna utanför hemmet om det inte vore för de element av otrygghet som finns på en del nakenbad. Personer som hellre skulle dela strand med än de individer som riskerar att skrämma bort dem.

Bilden som Malin Ullgren inte vill att du ska se

Malin Ullgren har reagerat på en bild av ”den 80-årige ‘konstnären’ David Hamilton” utanför en galleria i Stockholm. Det är inte frågan om konst. ”David Hamilton är något annat. Dels är hans bilder i absolut bästa fall ett slags Sally Mann-fotografier med vaselin på kameralinsen. Eller flickporr med artyfarty-ambitioner.”

Dagens Nyheter har valt att maskera bilden. Läsaren kan således inte avgöra om det rör sig om ett olämpligt inslag i det offentliga rummet eller om Ullgren överreagerar utan att vända sig till gallerian i fråga eller själv leta reda på bilden.

hamiltornUllgren skriver att ett problem med bilden är att ”man inte välja att se de där bilderna eller inte, eftersom de nu tronar på en trottoar mitt i stan”. Dagens Nyheter borde i vilket fall ha publicerat bilden i sin helhet. Genom att pixla bilden ger man inrycket av att den är allvarligare än vad den är, att det kanske döljer sig en barnsexorgie bakom pixlarna.

I själva verket föreställer bilden tre småbröstade unga kvinnor som håller i varsitt äpple. Den ena står vänd med mot ryggen mot betraktaren och låter sina armar täcka de andras bröstvårtor. De andra är vända mot betraktaren och har ett genomskinligt skynke över höfterna som döljer deras underliv. Oavsett om deras kroppar hade varit täckta eller inte, om deras bröst hade varit stora eller små, hade några garanterat blivit upprörda med tanke på den konservativa sexualmoral som råder. Sex säljer, men frågan är om inte moralpanik säljer ännu bättre.

Malin Ullgren tar sig vatten över huvudet när hon låter sin kritik bottna i att Hamiltons verk inte är konst utan reklam. Rubriken ”Nakna barn. Nu på en trottoar nära dig.” hade antagligen räckt för att få varenda urban medelklassförälder att sätta morgonlatten i halsen och dela budskapet på Twitter.

david-hamilton-hommage-peinture-498x705

Pedofiler som stjäl bilder på nakna barn

”Ja, alltså, man känner sig ju lite som en glädjedödare.” Inger Davidson, vice ordförande för Ecpat, organisationen som arbetar mot barnsexturism och barnpornografi, medverkade för några dagar sedan i Nyhetsmorgon och varnade för personer som ”stjäl” bilder på nakna barn på sociala medier och publicerar dem på sajter som innehåller dokumenterade övergrepp på barn.

Ecpat menar att de väcker frågan för att de vill höja medvetandet om riskerna med att publicera till synes oskyldiga nakenbilder på barn på sociala medier. Att de inte alls eftersträvar att föräldrar sluta dokumetera sina barn eller att de ska tro att sådana bilder skulle vara barnpornografiska. Oavsett organisationens uttalade syfte med detta har jag svårt att se att alarmism av det här slaget skulle leda till någonting positivt eller höja något slags medvetande. Tvärtom tror jag att det kan skrämma upp föräldrar och resultera i färre nakenbilder på barn, framförallt från mer offentliga miljöer, exempelvis badplatser. Vågar föräldrar ens ha nakenbilder på sina barn på sina kontor på arbetsplatser nuförtiden?

Det enda sättet att se till att bilder på nakna barn inte hamnar i orätta händer är att inte dokumentera barn som de föddes om vi ska hårdra det, och det är säkert en förklaring till att vuxna kan vara restriktiva med att dokumentera sina kroppar och sexliv.

Personer jag känner har berättat om grunda badplatser för barn i stadsmiljö med anslag om att det inte är tillåtet att låta sina barn bada nakna där. Orsaken påstås vara föräldrars oro ”fula gubbar”. Att man inte tillåter nakenbad ens för barn som man annars brukar ha överseende med att badar nakna bland påklädda är intressant mot bakgrund av senaste veckans samtalsämne, behåar för barn. Parallellt med Frida Boisen som vill bränna 8-åringars behåar – i själva verket så kallade bomullstoppar utan byglar – och andra föräldrar som förbjuder sina döttrar (alltid är det döttrar som ska begränsas) att använda viss plagg finns det alltså element som kan se poängen med täckande överdelar till och med för riktigt små barn.

Jag ser en fara med att gå ut i media och framställa det som vanligt förekommande att människor ”stjäl” andras bilder på nakna barn och publicerar dem på sajter med tvivelaktigt innehåll. Förutom att man riskerar att göra småbarnsföräldrar som redan är oroliga för sina barn ännu mer oroliga så är det alltid barnen som blir lidande när föräldrar oroar sig i onödan. Barn begränsas när föräldrar ska stilla sin oro.

Enligt Ecpat förekommer det att man använder bilder på nakna barn för att marknadsföra sajter  med ”riktiga övergrepp på barn” som Inger Davidson uttrycker det. Genom att publicera bilder på nakna barn bidrar du med bildmaterial som kan användas som marknadsföring för sajter med dokumenterade övergrepp på barn. Är du säker på att du verkligen vill ta den risken? Davidson säger också att vanliga semesterbilder, eller bilder ”som man kan tolka som semesterbilder” kan bidra till att personer kan ”få tankar”. Är du verkligen säker på att du med dina bilder på nakna barn som leker med hink och spade vill bidra till en efterfrågan på övergreppsbilder?

Problemet med barnpornografi är ”enormt stort”, ”större än vi kan föreställa oss”, menar Davidson och hänvisar till att Ecpat får in hundra tips i veckan av personer som hittat bilder på nätet som de tror kan vara barnpornografiska. Bland dessa bilder finns tydligen vanliga semesterbilder och bilder ”som man kan tolka som semesterbilder”. Ecpat borde med andra ord vara högst medvetna om att man redan i någon mån blandar ihop nakenbilder och övergreppsbilder och försöka stävja det om man menar allvar med att det är den senare sorterns bilder man vill komma åt.

Ecpat sorterar bort de vanliga semesterbilderna och skickar de bilder som de bedömer vara övergreppsbilder till polisen. Förutom att de vanliga semesterbilderna skapar extraarbete för Ecpat kan tydligen också till synes oskyldiga bilder bli problematiska ”i sammanhang där det finns övergreppsbilder på barn. ” När då en sån här vanlig semesterbild läggs i det sammanhanget får det en helt annan innebörd än annars”.

Bilder på oss som publiceras offentligt kan komma att användas i sammanhang där vi inte vill figurera och det är en intressant diskussion, särskilt rörande bilder på barn, oavsett om de är nakna eller inte, då små barn inte väljer att bli publicerade. Jag har egna erfarenheter av att bilder på mig har publicerats i sammanhang jag inte har valt. Olika grupper på Facebook för personer som finner rakade kvinnor attraktiva till exempel.

Det råder en oklarhet om vad som är barnpornografi och frågan är om inte Ecpat bidrar till den. En övergreppsbild är en övergreppsbild oavsett sammanhang och en bild på en badande barn är en bild på ett badande barn oavsett sammanhang. Det hade Ecpat kunnat vara tydliga med, men organisationen verkar vara för upptagen med att se problem med att en del ”personer som ser bilder på nakna barn på ett annat sätt än vi andra gör” skulle få ut något av oskyldiga nakenbilder på barn.

Om dokumenterade övergrepp på barn vore ett så stort problem som Ecpat menar borde man fokusera på det istället för att bidra till en sammanblandning av nakenbilder och dokumenterade övergrepp och i slutändan kanske också färre nakenbilder på barn överlag. Bilder som man kan ha glädje av senare i livet.

Inger Davidson föreslår att man håller nakna semesterbilder på barn inom familjen och den närmaste släkten precis som man gjorde innan Internet. Man tog fram familjealbumet när man hade besök. Visst, men man brydde sig inte nödvändigtvis om barns personliga integritet på den tiden heller. Bilderna hade förstås inte samma ”spridning”, men hur många har inte varit med om att släktingar har visat upp fysiska bilder på dem i oönskade sammanhang? Jag vet inte hur många som berättat om hur deras föräldrar visade roliga bilder på dem väl medvetna om att de inte var bekväma med det. För den nya pojk- eller flickvännen som kom på besök och skulle träffa familjen är ett återkommande skräckexempel. Föräldrar som ser det som en rättighet att göra sina barn till åtlöje fanns även innan internet. När vi ändå talar om att bilder kan hamna i orätta händer.

Att vara naken bland andra

Jag var och nakenbadade i helgen. Personer som nakenbadar menar ibland att de känner sig mindre nakna på naturistbad än i påklädda sammanhang, vilket borde falla på sin orimlighet. Hur känner man sig egentligen naken i kläderna? Jag förstår att man kan känna sig mindre naken om man är det bland andra än om man vore den enda nakna i ett för övrigt påklätt sällskap och det fungerar förstås åt båda håll. Att frångå normen kan kännas inpå bara kroppen.

Jag känner mig naken på naturisbad, mer naken än jag känner mig i min bostad som jag som regel är mer eller mindre naken i. Hemma känner jag inte av vinden och jag har inte andra nakna personer runt omkring mig som kan påminna mig om min egen nakenhet. Nakna sammanhang kommer att påminna mig om min egen nakenhet trots att den är förväntad. Jag blir inte omedveten om att nakna sammanhang tillhör ovanligheterna när jag går in i dem. Jag menar, på hur många officiella badstränder går det ett officiellt naturistbad? Jag tror inte heller att personer som badar i badkläder är omedvetna om sina kroppar, jag kan tänka mig att de jämför sina kroppar mer med andras, eller känner sig särskilt påklädda. De är också i en tillgjord situation. Vi är inte vana vid att människor visar särskilt mycket hud.

Jag tänker inte skönmåla att inte ”känna sig naken” bland nakna personer. Som om naken gemenskap vore mer försvarlig om så vore fallet. Jag tycker om att känna mig naken – särskilt i sammanhang där nakenhet är förväntat. Om jag inte gjorde det skulle jag klä på mig.

Jag är naken i mitt hem, men med jämna mellanrum blir jag påmind om att det finns personer som har problem med att människor tar sig sådana friheter i sina egna hem. För mig är nakenhet vardag och jag vill att det ska få fortsätta vara det, men den senaste tiden har det ibland känts det som att det angränsat till någon slags vardagsaktivism att vara naken i sitt eget hem. Jag påminns om det när någon ur Ligga med P3-redaktionen publicerar en bild på sin och en annan persons reaktion efter att ha sett en naken granne. På bilden såg jag två personer som verkade mycket tveksamma till detta, men de menade själva att de bara var förvånade över att grannen ”visade ALLT”. Jag påminns om att nakenhet kan angå andra när jag är hemma hos någon och personen drar ner persiennerna innan kläderna åker av. När män har bara överkroppar i sina bostäder medan kvinnorna under samma tak är påklädda upptill. Hade kvinnor varit påklädda om det inte hade varit för insynen?

Man måste beakta att ett stort antal personer som bor själva sover i underkläder, och ibland till och med så kallade sovkläder, så det är inte nödvändigtvis en fråga om att kunna bli ertappad. Framförallt tror jag att det handlar om vanans makt och hur nakenfientlighet genomsyrar vardagen. Nakenfientlighet är mer framgångsrik om vi i varje situation är klädda så som vi skulle ha varit om någon utomstående hade varit närvarande, om vi inte måste tänka i varje situation på att se till att vi är tillräckligt påklädda. Det är vi redan. Om vi inte befinner oss bakom en låst dörr för att vi duschar eller har sex det vill säga.

Många som sover i underkläder uppger att de gör det för att de inte vill känna sig nakna. Jag kände mig naken de första nätterna jag sov utan underkläder för att det var en för mig ovan känsla. Det kan liknas vid att gå från heltäckande underkläder till underkläder med en smal tygremsa som delar bakdelen. Det var en ovan känsla att sova naken, men för egen del knappast en obehaglig känsla. Jag kan känna mig påklädd om jag sover jag med underkläder när jag har mens, det blir instängt och jag förställer mig att underliv mår bra av att andas, varför jag helst undviker det och lägger ut en handduk. Med tanke på mängden obehag personer – framförallt kvinnor – annars vänjer sig vid för andra, högre, värden, är det märkligt att inte sova naken slagit an hos fler. Det går betydligt fortare att vänja sig vid än det obehag människor annars utstår för att passa in.

Jag tycker verkligen om att bada, och på något sätt är det väl alltid ett minimum av aktivism att ägna sig åt en på vissa hålla hotad företeelse. Nakenbadandet hade varit betydligt mer hotat om det inte vore för alla som badar nakna. Det är en sak att försvara någonting i ord, en annan att göra det i handling. Jag ser gärna att nakenbad normaliseras så till den grad att det erkänns som en rättighet att bada naken utomhus. Under sådana omständigheter finns det ingenting som hindrar personer i badkläder att bada med nakna personer.

Om tre veckor har jag min första betalda semester någonsin, förra sommaren arbetade jag mig igenom. Under denna tid har jag en idé om att göra en del semesteraktiga saker utan att fördenskull sluta tänka. Jag tänkte bland annat skriva på mitt bokprojekt då jag kommer att ha mer tid över till det.

Ut och nakenbada med er.

Nakenbad i Hågaby

I helgen nakenbadade jag med Livnaturisten på Delfinen i Uppsala. Delfinen är en simhall som två timmar i månaden välkomnar personer som föredrar att bada utan kläder. Välkomnar nakna personer för att naturister har kämpat för detta, viktigt att komma ihåg.

Sedan jag slutade bada med kläder har jag bara badat på simhall vid ett fåtal tillfällen och då utan överdel. Jag har kommit i från det till stor del på grund av klädkoden. Jag har inte något intresse av att dölja min överkropp för att jag är kvinna eller mitt könsorgan för att jag befinner mig bland andra människor. Och till skillnad från de allra flesta har jag badat mycket på simhall. Jag hade årskort på Timrås simhall när jag var yngre.

Efter de två nakna timmarna i helgen kan jag konstatera att jag borde bada på simhall och basta oftare. Jag ska kolla upp var och när det går att bada naken inomhus i Stockholm, eller varför inte lära känna någon som har badtunna och bastu? Det är viktigt att ta till vara på de (få) tillfällen som erbjuds för rättigheter är ingenting man får serverat och de kan enkelt tas ifrån en om man inte förvaltar dem väl.

Moderlighetsgulligull

Man talar ibland om hudbristningar som om det hörde mammakroppen, och bara mammakroppen, till. Mammakropp är ett ord som används för att beskriva en kropp som burit barn, inte sällan synonymt med kropp med hudbristningar, valkar och eventuella operationsärr som tillkommit vid okonventionell förlossning.

Kvinnor som definierar sina kroppar som mammakroppar kan berätta att de tycker om sina kroppar trots de tillhörande spåren av förlossning/ar då de ser dessa som kvitto på att de satt en människa de älskar till världen.

Det är bara det att spåren inte är förbehållna kvinnor som burit barn, eller kvinnor över huvud taget för den delen. Hudbristningar har ibland framställts som en angelägenhet för mammor, i förlängningen kvinnor då de antas vara just mammor.

Hudbristningar är en följd av att huden sträcks ut fortare än den hinner anpassa sig. Bristningar kan förstås uppstå vid viktuppgång, men också vid viktförändring och omfördelande av kroppsfett överlag, vilket man talar mer sällan om.

När mammor säger att de älskar sina kroppar för att de signalerar att de burit barn undrar jag hur jag, eller män för den delen, ska legitimera våra kroppar. Hur ska vi lära oss att älska våra så kallade skavanker som väl är mer regel än undantag och kanske därför inte borde betraktas som sådana?

Somliga kanske kan se sina hudbristningar som bekräftelsen på målmedveten vikuppgång eller viktnedgång, men alla andra då? Jag är ganska trött på allt moderlighetsgulligull vid det här laget, och visst är det tråkigt om man måste föda barn för att komma fram till insikten att kroppen är helt okej och ganska bra att ha?

Kvinnor får kritik för att de visar hur de ser ut

När Anton Hysén gjorde ett så kallat utvik i tidningen QX och visade upp den rumpa som blivit känd genom Let’s dance väckte det inte protester, bara jubel. Trots att det gått några år sedan en kvinnlig väderpresentatör i TV4 blev avstängd efter ett utvik utan något större inslag av naken hud är kvinnor som klär av sig fortfarande en känslig fråga. Blondinbella, Isabella Löwengrip, gjorde i maj som så många andra kvinnliga redaktörer och satte sin nakna kropp på omslaget till sin tidning Egoboost Magazine för att peppa sina läsare att de ska ”börja älska sin kropp på riktigt”. Då blev författaren och debattören Linda Skugge förbannad och hävdade att bilden var fruktansvärd: – Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel? I en analys i Aftonbladet den 6 maj konstaterar Kerstin Weigi att det helt enkelt alltid blir fel: ”Kvinnor får kritik för hur de ser ut. Eller för att de visar hur de ser ut. Eller för att vara för vackra. Det är helt enkelt ett himla tjat om kvinnokroppen.”

Ovanstående stycke är en observation av Ulf B Andersson publicerad i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar som ges ut av RFSU.

De kvinnor som tycks komma lindrigast undan kritik för att de publicerat mer eller mindre nakna bilder på sig själva är de med så kallade ”mammakroppar”. Kroppar som burit och fött barn. Om unga kvinnor som anses ”vackra” publicerar nakenbilder på sig själva får de istället för applåder motta att de ser ”fel” ut för sådana ändåmål. De vackra visar inte upp någon kroppslig mångfald, enligt kritikerna. Som om en persons kropp ensam kan göra det. Som om ”mammakroppen” inte kan vara vacker?

De som publicerar kroppsbilder kan förstås inte åläggas ansvaret för vilka som känner sig bekväma med att tillgängliggöra den sortens bilder på sig själva. Inte heller de som skickar in kroppsliga självporträtt. Skulle de ansvariga neka bilder från personer med ”fel” kroppar för ändamålet faller hela idén med projekten. Det ska inte finnas några kroppar som anses ”fel”. Alla ska med.

Därmed inte sagt att man inte ska eftersträva att personer med olika sorters kroppar bidrar. Jag tror dock inte att högljudd kritik mot de kvinnor som klär av sig och beskyllningar om att de ger kvinnor dåligt självförtroende får de där ”avvikarna” man så gärna vill se mer av lockade att bidra med bilder på sig sjävla. Kanske utgår de från att de också skulle få höra att de såg fel ut och hur många vill bli det?

För somliga kommer det enkelt att klä av sig inför andra och kameror. Andra har ett mer komplicerat förhållande till sin kropp. En del så komplicerat att de beskriver det som något av det värsta som skulle kunna hända om någon fick syn på deras kropp annat än i sex- eller omklädningsrumssammanhang. Möjligen. Men bara för att det kommer enkelt för vissa är det inte moralisk rätt att döma ut deras kroppar. Det är inte alls säkert att de kvinnor som klär av sig med en axelryckning i dag kommer att ha ett så avslappat förhållande till kroppen i morgon så tänk på vad ni säger.

Julia Skott som drog i gång Kroppsbilder, bloggen som ville vara en ”digital simhall där alla kroppar får dela plats i duschen”, fick motta lite kritik jämfört med till exempel Isabella Löwengrip som avfärdades för att vara för vacker och för ”porrig”. Att Löwengrip väger mer än man ska enligt normen räckte inte, hon var för vacker i alla fall.

Skott fick för all del höra att det var både för många bilder på smala OCH stora kroppar kroppar. Samtidigt. Men annars var de flesta ganska okej med bilderna som publicerades på Kroppsbilder då majoriteten av kropparna som figurerade där var försedda med underkläder och stod rätt upp och ned. Det var med rätta ganska få som ansågs anspela på sex. Om några var lite ”porriga” var det väl Julia Skott själv som beskriver att hon ”leker pinuppa” på sin bild och ”Tanja”. Det kom de tack och lov undan med.

Precis som Kerstin Weigi säger blir det helt enkelt alltid fel när kvinnor klär av sig. Jag skulle önska att färre kritiserade kvinnor som visar sig nakna på bild då beteendet överensstämmer så väl med nidbilden av kvinnor som grupp. Kvinnor som ser varandra som konkurrenter och har sociala umgängen med stora personer av samma kön för att framstå som små, eller oattraktiva personer för att själva framstå som attraktiva. Den är allt annat än klädsam.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,