Kvinnor som konstaterar saker

En av många könsstereotypa föreställningar om kvinnor och män som varandras motsatser är att de talar olika språk. En annan är att kvinnor tror att män är tankeläsare. Det kan vara ganska frustrerande att ha relationer med män som tagit till sig att kvinnor talar till män som om de vore tankeläsare och tror att kvinnor som grupp inte kan eller vill uttrycka vad de vill. Det kan vara alltifrån män som fått för sig att ett nej till sex är inget nej till män som tror att man förväntar sig något särskilt så fort man öppnar munnen.

Ibland konstaterar man bara saker. Jag går inte förbi ett café och säger ”vilket trevligt café” i hopp om att någon ska ta initiativ, men en del män har som sagt fått för sig att kvinnor inte kan konstatera saker utan att förvänta sig något mer. Vill jag ta en kopp kaffe på ett café klarar jag av att säga det.

Det är outhärdligt att umgås med personer oavsett kön som tror att man vill ha något så fort man kommenterar att något är eller verkar vara trevligt. För egen del får det till effekt att jag håller tyst.

Försiktighetsmarkörer och tvärsäkerhet

Jag uttrycker mig inte sällan med viss försiktighet. Jag använder ord som ”nog” och ”lär” när jag vill markera att jag tror att något förhåller sig på ett visst sätt. Jag frågade på Twitter häromdagen om det fanns forskning på om män generellt uttrycker sig mer tvärsäkert än kvinnor.

”Det har även forskats på vilka systematiska variationer som finns mellan kvinnor och mäns språk. Ur en tvåkönsmodell, går det att säga att kvinnor ger fler uppbackningar i samtal, alltså ord som mm och jaha, som signalerar att man lyssnar och är intresserad. Kvinnor använder även fler försiktighetsmarkörer och artighetsmarkörer och säger till exempel ”jag skulle kunna tänka mig att det här så här” istället för ”så här är det”.” (Språket i P1)

För den som använder sig av försiktighetsmarkeringar kan det bli påfrestande att prata med personer som inte gör det. Det naturliga vore att ta till sig det tvärsäkra språkbruket, men om du inte har något intresse av det då? Om du inte företräder något politiskt parti? Om du inte är en man som fått för sig att man behöver framstå som handlingskraftig för att få ligga?

Jag frågar ibland ”Vet du det eller antar du det?” när jag bemöts med en tvärsäkerhet som kan liknas vid en slags språklig härskarteknik. Jag vill prata med personer på samma villkor. Det handlar inte om att alltid gardera sig. Poängen är inte att man ska kunna påstå vad som helst och ha ”ryggen fri” för att man använt språkliga försiktighetsmarkörer. Det handlar om att inte framställa något som säkert, om det inte är det.

Det är teckensparande att uttrycka sig tvärsäkert på Twitter som har en teckenbegränsning på 140 tecken, men utanför Twitter borde man kunna kosta på sig själv att markera om bara tror att något förhåller sig på ett visst sätt.

Det kanske inte gör så mycket om personer uttrycker sig tvärsäkert i vardagliga situationer. Men det spelar roll om det handlar om könssjukdomar till exempel. Då duger det inte att påstå att man är frisk om man inte vet att man är det. I förlängningen är det också en fråga om man kan lita på människor. Om någon uttryckt sig tvärsäkert och varit fel ute lite för många gånger kan jag inte ta något av det  personer påstår på allvar utan att kolla om det faktiskt stämmer.

Istället för att tycka att det är tråkigt att inte kunna prata med personer som påstår saker utan att vikten av källkritik gör sig påmind borde jag kanske vara positiv till att de omöjliggör att jag lägger den på hyllan?

Känner mig sällan så kvinnlig som när personer felkönar mig

Jag föreställer mig att jag sällan tänker på mig själv som kvinna, men jämfört med vad egentligen? Jag kan omöjligen veta om jag gör det i mindre utsträckning än snittkvinnan. Vem är hon ens?

Som heterosexuell kvinna har jag fått min beskärda del av män som ska bekräfta mig som kvinna. Jag vet inte om heterosexuella kvinnor beter sig på ett liknande sätt mot män, men jag har inget intresse av att män förmedlar att de går igång på mig för att jag är en kvinna.

Här ligger jag, en kvinna, bredvid dig, en man, och kan inte skräpa mig för att jag är så kåt. Det går inte riktigt till så. Jag blir inte kåt av att förhålla mig till män som kvinna. Min kåthet är mer fysisk och psykisk och har ganska lite med män att göra. Att jag vill ha sex med en del personer som är män ska inte förväxlas med att jag vill ha sex med män i allmänhet.

Jag känner mig sällan så kvinnlig som när personer felkönar mig. Det ska väl vara på internationella kvinnodagen i sådana fall. Att passera som kvinna är inte så viktigt för mig som att inte passera som man. Jag kan inte förklara det intellektuellt, men jag tar illa vid mig när personer felkönar mig. Eller när personer, trots att jag rättar dem och säger att jag är en kvinna, talar om för mig att jag ser ut som en man.

Jag tror att de allra flesta som felkönar personer gör det omedvetet. Då tänker jag inte på när transpersoner felkönas i media, utan på personer som felkönar personer de inte vet någonting om. Den som könar personer kommer att felköna, så enkelt är det. Om man inte vill felköna drar man ner på könandet, svårare än så är det inte. Du kanske könar rätt i de flesta fall, i den mån du får något kvitto på det, men mer intressant är de gånger det blir fel. Hur påverkar felkönandet den som blir felkönad? Det varierar givetvis. Att bli rättkönad har nog en mindre positiv påverkan på personer – främst cispersoner – än den negativa påverkan det kan ha på personer som regelbundet blir felkönade.

Det går att dra en parallell till personer som inte drar sig för att fråga andra om de är gravida, eller rentutav förutsätter det och frågar hur ”långt gångna” de är. I de flesta fall kanske de uppmärksammat en graviditet, men i alldeles för många fall har personerna fel. Oavsett om personen är gravid eller inte är det inte alla som vill prata med andra om det.

Begrav din nyfikenhet i några månader om du undrar om någon är gravid, det brukar tids nog framgå. Om det inte skulle framgå för att personen får missfall eller väljer att göra abort är det inte ytterligare ett skäl att fråga utan ytterligare ett att låta bli.

Jag skulle vilja att föräldrar förmedlade till sina barn att personer kan se annorlunda utan att det säger något om deras kön. Vad som är mer effektivt än att förklara detta för barn är att omge sig med människor med som inte ser likadana ut. Människor som har olika erfarenheter och förutsättningar. Då blir det naturligt att människor är lika i sin olikhet.

Sluta tala om för dina barn att de är duktiga kvinnor eller män om duktiga räcker. Sluta förmedla att vissa saker, intressen och erfarenheter som enbart är för kvinnor eller män. Sluta förmedla att det bara finns kvinnor och män. Sluta låtsas att kön är relevant i de fall det faktiskt inte är det.

Monogami och tillfälliga sexuella förbindelser hör samman

Om män är mer positiva till tillfälliga sexuella förbindelser än vad kvinnor är får vara osagt. Jag har visserligen hört fler kvinnor uttrycka sig negativt om företeelsen, men utifrån det går inte att dra några slutsatser. Vad kvinnor och män som varken säger bu eller bä har för inställning till one night stands (ons) och liknande kan bara spekuleras kring. Möjligen är de kvinnor som är negativa mer öppna med det. Kanske fyller det någon funktion för dem att uttrycka sitt ogillande. Att uttrycka sig negativt om något som avviker från normen kan syfta till att legitimera normen. Som om den behövde legitimeras ytterligare. En del föräldrar känner ett behov av att uttrycka sig negativt om de individer som väljer att inte skaffa barn. Somliga heterosexuella män tar avstånd från homosexuella.

Jag har träffat fler kvinnor som genast börjat prata om sig själva när jag berättat att jag inte lever monogamt. Det skulle inte fungera för dem, har jag fått veta. De är dock i minoritet. Jag tänker också på de som förklarar för mig att jag passar i rakad skalle, men att de själva inte skulle göra det eftersom att de har fyrkantiga huvuden. Som om jag hade krävt dem på en förklaring till att de inte ser ut som mig. Jag har aldrig varit med om att någon man sagt någonting liknande till mig. Om män jämför sig med mig handlar det om kostval. Det är betydligt vanligare att män förklarar för mig att de inte skulle klara av att avstå döda djur på tallriken efter det att jag har berättat att jag är vegetarian. Inget jag rekommenderar någon att göra för övrigt.

Kvinnor jämför sig oftare med mig än vad män gör och det får nog förklaras med den förlegade tvåkönsmodellen. Om det bara finns två kön och kvinnor och män är varandras motsatser blir det mer intressant som kvinna att jämföra sig med andra kvinnor. Jag vet inte om det är likadant bland män. Talar heterosexuella män om för homosexuella att de aldrig skulle klara av att ha sex med en man exempelvis?

Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser har jag svårt att se det skulle ha några som helst biologiska orsaker. Att de i högre grav har negativa erfarenheter av det än vad män i kombination med att de förväntas söka efter kärleken i första hand och sexet i andra hand (det får man ofta på köpet om inte annat) är nog en förklaring som är närmare till hands. Om jag tillåts generalisera handlar en negativ erfarenhet av en tillfällig förbindelse om dåligt sex (med egen orgasm) för en heterosexuell man och om sex med någon som inte behandlade en väl innan, under eller efter sex (de tre faserna) för en heterosexuell kvinna.

Det är en sak att ha dåligt sex med någon för att kommunikationen var sisådär eller för att man upptäckte att man hade olika sexuella preferenser och en annan att inse att den man har (haft) sex med ser ner på en och behandlar en allmänt respektlöst.

Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser bör man fråga sig vad det beror på. Personer som beklagar sig över att det är så svårt att få till det med kvinnor kan fundera på hur de själva och andra behandlar kvinnor i sexuella sammanhang. Tror man att vår inställning till sex styrs av biologin går det inte att göra särskilt mycket åt den, i sådana fall får man undvika att ha tillfälligt sex med kvinnor om man nu ska ta fasta på de biologiska skillnaderna mellan könen. Om man däremot tror att vårt förhållande till sex i olika former har andra orsaker går de att förändra till det bättre genom att göra bättre. Som sexpositiv tycker jag att det är en betydligt mer intressant ingång än att konstatera hur någonting är.

Jag tror att de allra flesta oavsett kön skulle vara betydligt mer positiva till tillfälligt sex och sex med flera om det hade en annan inramning och fler hade positiva erfarenheter av det. Träffar man enbart person som kan vittna om hur negativt det är är det enkelt att låta sig påverkas av det. Jag har omgett mig med kvinnor som har både positiva och negativa erfarenheter av att ”knulla runt” och det har säkert påverkat min inställning till det. Det var betydelsefullt för mig att ha kvinnor som var något äldre än mig i min bekantskapskrets när jag var 14 år. De kunde prata om hur det var att ha sex med olika personer utifrån egna erfarenheter utan att framställa det som att det måste vara antingen eller. Något de var bra på var att skilja på företeelsen och personerna. Samtidigt var de på det klara med att det kan vara ofrånkomligt att ens inställning till tillfälligt sex inte påverkas av de individuella erfarenheter. En del tenderar också att komma ihåg det dåliga och bortse från det bra när de ska summera något.

Människor är betydligt bättre på att hålla isär monogami och personer då monogami är norm. Människors negativa erfarenheter av monogami – listan kan göras lång – utan att det för den skull låter dem påverka deras syn på monogami negativt. Tillfälligt eventuellt, men när allt kommer omkring hade de bara inte träffat den rätte.

Relationer och tillfälliga förbindelser har ett klart samband även om de framställs som väsensskilda. Åtskilliga personer har en etablerad relation med någon som bara var en tillfällig förbindelse för dem en gång i tiden. Det är ganska naturligt, det som kan ifrågasättas är att man inte vill veta av händelseförloppet innan personer går in i relationer med varandra.

Det vanliga är att personer har sex innan de blir ihop, vilket är fullt rimligt av olika skäl. Värderar man sex högt kan det vara bra att på förhand veta vad en har att vänta sig sexuellt av en person, inte minst om det råkar vara den enda man ska ha sex med under en oöverskådlig framtid. Den ordningen är ett resultat av att vi har frångått skuldbeläggandet av utomäktenskapligt sex. Att en del sällan blir förälskade i personer de inte har haft sex bör också beaktas. Att bli förälskad är inte nödvändigtvis något man planerar. Man har kanske sex med lite olika personer med ojämna mellanrum och rätt vad det är har man det med någon som man förälskar sig i och blir ihop med. Hade det inte varit för det tillfälliga sexet hade det inte blivit av, men tillräckligt sex är förstås alltjämt negativt.

Att det tillfälliga sexet övergår i monogami betyder inte att det som var innan var något negativt, att övergången beror på det, men inte sällan motiveras monogami med att andra sätt att leva på är negativa. Som ickemonogam är jag sannolikt mer bekant med den motiveringen än monogama som sinsemellan kan dela erfarenheter om hur positivt monogami är på andra sätt utan att känna ett behov av att ta avstånd från oss som lever ickemonogamt.

Jag har inte haft någon monogam relation, men jag har haft flera parallella ickemonogama relationer. Några av dem varade i månader, andra i flera år. Jag tror visserligen inte på monogami, men att jag lever ickemonogamt har främst att göra med att jag ser ett egenvärde i att jag har rätt att använda min kropp för vilka sociala eller sexuella ändamål jag vill utan att fråga någon annan om lov. I bland använder jag den rätten till att ha massor av sex och ibland håller jag mig med några stycken ”säkra kort”. Ickemonogami är inget jag väljer för att det skulle vara det minst dåliga även om öppna relationer kan vara minst lika destruktiva som monogama i de individuella fallen.

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som ”naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av ”kvinnligt” och ”manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte ”Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det ”motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.

Okynneskönande leder till felkönande

Barn är mästare på att köna personer och mig felkönar de som regel. De kan prata hörbart om mig med varandra och då är jag han, pojken eller killen. ”Det var en kille”. Någon gång när jag burit kjol eller något för ovanlighetens skull färgglatt plagg har de blivit könsförvirrade. ”Han har kort hår och kjol”. ”Är det en kille?”. Jag är van vid det här laget och kan inte klandra barn för att de lägger märke till min rakade skalle, men inte mina bröst, då det senare anses dåligt och objektifierande. Jag kan dock inte låta bli att undra vilka värderingar de fått av vuxna i sin omgivning. Har de inte lärt barnen grundläggande saker som att personer kan se olika ut? Att hårlängd inte är könsavslöjande? I sammanhanget kan det vara värt att nämna att några av de bebisar jag träffat de senaste åren kallat mig ”mamma”. Någonting händer uppenbarligen på vägen.

Den senaste personen som felkönade mig var en medelålders person. ”Är det inte varmt pojke?”. När jag godtas som kvinna är jag mer van att personer anmärker på att jag har för lite kläder på mig. ”Fryser du inte?”. Jag får inte ens vara en vuxen när vuxna felkönar mig, jag är alltid en pojke eller en kille.

Utan att tänka svarade jag kort ”Jag är en kvinna” och försvann på min cykel. Det ligger inte för mig att få människor att känna sig obekväma, men när jag blivit felkönand två gånger på en vecka vill man inte vara den tredje att felköna mig. För barn som är utom vuxnas rophåll brukar jag ”komma ut” som kvinna då jag inbillar mig att de kan hantera det bättre än vuxna felkönare. Jag föreställer mig också att det är hälsosamt för dem att få träffa en person som förhoppningsvis kan ge dem en tankeställare. Om en förälder som är helt på det klara med att jag är en kvinna är med säger jag som regel ingenting alls. Jag tänker att de antagligen rättar barnet i min frånvaro.

För något år sedan träffade jag kärnfamiljens granne som bott brevid oss så länge jag kan minnas på ortens lokala matvarubutik. Grannen förnamnade mig och sa ”Vad stor du har blivit” som äldre människor gör. Det var bara det att förnamnet var min yngre brors och till saken hör att han vid det laget var avsevärt mycket längre än mig. Han hade inte varit lång alls om han hade varit 163 cm vid den tidpunkten. ”Det är Johanna Sjödin” svarade jag och hon blev genast obekväm.

En transsexuell kvinna beskrev mig som ”modig” för att jag hade ”vågat” raka av mig håret. Hon ville ibland också göra det, men förklarade att hon inte vågade då hon inte ville riskera att sluta passera som kvinna. Personer som inte går i könskorrigeringstankar kan utan vidare blanda kvinnliga och manliga attribut, medan de som känner sig födda i fel kropp måste bevisa att de har en annan könsidentitet för att få genomgå könskorrigering. Detta låter sig göras genom att iklädda sig det ”motsatta könets”.

Om jag som biologiskt född kvinna vill raka av mig håret kommer det för all del att väcka en del uppmärksamhet, men det anses okej och ingen kommer öppet ifrågasätta min könsidentitet. Några kommer tro att jag är homosexuell, men det är inte värre än att någon tror att jag är heterosexuell. Jag har en kvinnlig identitet, men inte en heterosexuell så om någon tar fel på min sexuella läggning rör det inte mig i ryggen.

Om en transsexuell kvinna rakar av sig håret riskerar hon att bli ifrågasatt för att hon inte iträder den kvinnliga rollen ”fullt ut”, trots att det finns massor av biologiskt födda kvinnor som heller inte gör det, och passera som man.

Människor har uppenbarligen ett behov av att köna sin omgivning, men de vill ogärna felköna. Det är genant i stil med att fråga en icke gravid kvinna hur många veckor hon har kvar till förlossningen. Det är bland annat för att undvika denna genans som många föräldrar hjälper sin omgivning på traven med könandet genom att sina barn med könskodade plagg och attribut.

Det är bara det att en del föräldrar försvårar könskategoriserandet av barn genom att i handling motsätta sig att färger könskodats och ikläda sina barn hela paletten. Förr eller senare gör någon med andra ord bort sig, men det får inte vuxna att upphöra med att uttala sig tvärsäkert om vilket tilltalande yttre ”hon” i barnvagnen har. Somliga är förstås klokare och gör som barn och frågar efter namn och håller tummarna för att det inte är en Kim.

En av alla charmiga saker med bebisar är att man inte kan vara helt säker på deras kön om inte föräldrarna med olika medel känner sig tvungna att röja det. Hade det varit meningen att vi skulle den informationen utan att fråga hade det väl synts tänker jag mig.(Blev det en flicka eller en pojke?)

Jag vet inte hur transpersoner känner, men jag blir hellre inte könad alls än felkönad. Jag tänker inte att någon ”ser mig” när de använder rätt könspronomen om mig, men jag kan tänka mig att transpersoner som kämpat för att passera som det kön de anser sig tillhöra känner så.

Mitt främsta problem med könandet är att det sällan fyller någon funktion. ”Är det inte varmt?” hade varit tillräckligt påträngande.

Människor vill som sagt var inte felköna, men det är en ofrånkomlig konsekvens av att köna andra. Rent statistiskt könskategoriserar man antagligen rätt i 9 fall av 10, men om man nödtvunget måste köna människor och därmed också riskera att felköna kan man väl göra det då kön inte är lika relevant som kukstorlek och sliddjup?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bikini för barn och samhällets behov av skylda bröst

Bikini för barn. Jag minns inte när jag för första gången hörde talas om plagget. Sedan några år tillbaka betraktar jag hur som helst det som en produkt bland andra. Jag föreställer mig att det är någonting de flesta är bekanta med och någonting man förhåller sig till. För ovanlighetens skull upplever jag att det är en fråga rörande barn som även barnfria kan tycka till om utan att uppmanas komma igen när de har skapat egna.

De flesta tycks ha en åsikt om bikiniöverdelar för barn. Det påminner en del om hur Fanny Ambjörnsson som skrivit boken om rosa, ”den farliga färgen”, beskriver vårt förhållande till färgen rosa. Alla har en åsikt om rosa om man frågar runt. Det är ingen som ber om att få återkomma med en efter noggranna övervägaden, vilket leder till att diskussionen om den (i likhet med den om överdelar för barn) färgats av ”färdiga” åsikter och obefogad tvärsäkehet. Att man förväntas ha en åsikt om detta gör förstås också sitt till, åsikten i sig är viktigare än att man suttit ned och tänkt.

Jag har förstås också tankar om bikiniöverdelar för barn, men inte i huvudsak för att det rör sig om barn. Jag ser bara barnen som en del av det samhälle vi alla lever i som ger kalla handen till kvinnors överkroppar i offentliga rum. Bikinifrågan är inte en barnfråga. Utan överdelar för kvinnor inga överdelar för barn skulle man förenklat kunna säga. Men nu finns bikiniöverdelarna och av allt att döma är de här för att stanna.

Det finns bra och mindre bra argument mot att låta sina barn bada med överdel. Att barn inte är i behov av bikiniöverdel eller att en oidentifierade grupp människor skulle kunna bli kåt (en del menar att det är just bara överkroppar som kan framkalla kåthet) är inte goda argument mot överdelar för barn.

Det finns åtskilliga kvinnor som inte anses vara i ”behov” av bikiniöverdel. Många förväxlar behovet av bysthållning med det kulturella ”behovet” av att kvinnor skyler sina överkroppar. Medan klassiska bysthållare, som namnet antyder, håller upp brösten är många bikiniöverdelar inte bysthållande alls, utan enbart (delvis) täckande.

Det finns förstås andra skäl att använda bysthållare och bikiniöverdel, något som man låtsas bort när det handlar om barns eventuella behov av bikiniöverdel. När jag gick i högstadiet uppstod bakom ryggen-diskussioner om en närvarande klasskamrats synliga bröstvårtor. Där och då förstod jag att kvinnliga bröstvårtor kan utgöra ett behov av bysthållare. Nyligen förklarade en kvinna som arbetar på en arbetsplats med klädkod casual att det inte passade sig att bröstvårtorna syntes genom kläderna. Man kan förstås välja kläder som minimerar chansen att de syns igenom, men jag har all förståelse för om man i det läget känner sig friare med bysthållare.

Bysthållare är förstås också en del av en tonårsritual för många unga kvinnor. Ibland används de av personer som känner sig sexigare i bysthållare. Jag skulle kunna ge exempel på fler anledningar. Det är lite med bysthållare som många andra plagg, man använder dem utan att ha suttit sig ned och funderat på om man verkligen behöver dem.

Ska du avgöra om någon har behov av bysthållare eller bikiniövedel bör du rimligen veta till vad personen har för ”behov”. Även om du finner att någon inte har det så är det någonting du kan hålla för dig själv. Jag säger inte till män med medelkuk som har RFSU-kondomer av märket Grande (eller motsvarande) hemma att deras kukar inte är i behov av större kondomer. När jag var fjorton år talade en några år äldre kvinna om för mig att jag inte var i behov av bysthållare när hon, jag och några gemensamma vänner var och tittade på underkläder. Jag kan säga att jag tog mycket illa vid mig av den kommentaren.

När jag läser de som menar att barn ska avstå bikiniöverdelar för att de inte är i behov av dem undrar jag om personerna i fråga har för vana att tala om för kvinnor med små bröst som använder bikiniöverdel och bysthållare att de heller inte har något behov av det. Jag tänker att behov för barn är annorlunda behov för kvinnor. Kvinnor ska täcka sina överkroppar oberoende av ”behov”. Jag tänker också att de rimligen inte upprörs av bikiniöverdelar för barn för att det är svårt att skilja en tjejs överkropp från en killes. De upprörs mig veterligen heller inte lika mycket av baddräkter som täcker ännu mer. Det måste vara något annat än att barn inte behöver överdel som upprör dem rimligen, eller upprörs de av statusuppdateringar på Facebook, henmotståndare till föräldrar och rakade ben också? Det är mycket man inte behöver rent objektivt.

Jag tror att de som ogillar bikiniöverdelar för barn har en poäng någonstans i botten. Det vore synd om den gick förlorad för att de inte kan sätta ord på vad de har problem med. Om jag får spekulera fritt tror jag att man har problem med att riktigt små barn inte väljer överdel. Större barn kan förstås be om en överdel på samma sätt som de kan be om en glass och sådana önskningar måste man förstås inte tillgodose. Det är förstås en relevant invändning att de inte väljer överdel, men vad väljer riktigt små barn egentligen? De väljer som regel inte könsstereotypa plagg, vilka många verkar tycka är ett mindre problem än en bikiniöverdel som endast används vid badtillfällen. Överdelen sägs sexualisera barnet till skillnad från könskodade vardagskläder. Det har man också problem med.

Det jag personligen har problem med är att man talar om för kvinnor att deras kroppar inte får vara med på lika villkor. Att föräldrar bidrar till denna ordning genom att tidigt förse tjejer med överdel. Tänk om det var någonting var och en kunde få upptäcka på egen hand, huruvida man vill bada med kläder eller inte. Huruvida man vill huka sig för samhällets vädjan om ett samhället fritt från kvinnors överkroppar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Bilder du inte behöver anmäla

De flesta av er har antagligen redan läst Tomas Gunnarssons  bildanalys vid det här laget. Den om hur kocken Louise Johansson framställs i Arlanda Express tidning Xpress utifrån ett genusperspektiv. Den publicerades på Gunnarssons blogg Genusfotografen. Blogginlägget fick på kort tid en hel del uppmärksamhet på sociala medier.

”‘Sveriges mästerkock’ är i alla fall fotograferad i ett kök. I övrigt är det inte mycket som signalerar att Louise [Johansson] är en kock. Varken den konstgjorda förvridna fashionposen, den minutiösa stylingen eller de för plåtningen lånade kläderna”

Bildkommentarerna var en viktig ingrediens, men bilderna var helt avgörande för att inlägget skulle få den uppmärksamhet det fick. Att bildpubliceringen anmäldes och det utdömda skadeståndet på 15.000 kronor gjorde att det delades ännu mer. Se Streisandeffekten.

Gunnarsson kunde ha publicerat en bildanalys utan bilder menade de som anmälde bildpubliceringen som om de inte hade någonting emot den feministiska analysen och kritiken i sig. Men det hade de. Gunnarsson publicerade Xpress-bilderna på Johansson, men också en bild på krögaren Pontus Frithiod från samma nummer av Xpress för att ha en manlig bild att jämföra med. Varenda en torde förstå att en bildanalys med bilder är mer tillgänglig.

Det var befriande att läsa Gunnarssons kritik. För första gången på länge kunde vi ta del av motiverad sådan på temat hur kvinnor och män porträtteras i media, i detta fall i egenskap av proffessionella kockar. Gunnarsson lyckades med sitt inlägg få personer som i vanliga fall osäkrar sin revolver när hör ordet genus att inse att kön spelar roll. Annars när mediebilden av kvinnor och män kritiseras tenderar kritiken att vara allt för svepande och upprätthålla sig för mycket vid hudtoner och tal om ”sexualisering av offentliga rum”. Om en kvinnokropp porträtteras det vill säga. Manskroppar är okej och sexualiserar minsann inga rum.

Tänk om de som anmälde reklam för att vara köndiskriminerande istället kunde publicera de bilder de har problem med och berätta varför. Om man har ett fall kan man med hjälp av andra uppmärksamma det och få igång en angelägen diskussion, vilket Gunnarssons inlägg visar. Min bild av personer som anmäler reklam för att vara könsdiskriminerande är att de sällan har ett fall och att de tillhör samma kategori människor som anmäler reklam för otrohetssajten Victoria Milan för att de ogillar otrohet. Rekordmånga anmälde otrohetsreklamen till Reklamombudsmannen. Den friades av RO då ”reklamen inte kan skiljas ut från tjänstens innehåll”, en mötesplats för personer som går i otrohetstankar.

Ett annat färskt exempel på hur proffessionella kvinnor framställs och vad den stora massan kan åstadkomma genom att vara kritiska är EU-kommissionens ”kampanj” Science: It’s a Girl Thing för att göra fler kvinnor attraherade av forskning. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman har skrivit om den kritiserade videon (53 sekunder kort) som plockats bort från EU-kommissionens hemsida.

”This video was published by the European Commission for a campaign designed to attract more women to a career in science. The commission said that the video had to ”speak their language to get their attention” and that it was intended to be ”fun, catchy” and strike a chord with young people. ”I would encourage everyone to have a look at the wider campaign and the many videos already online of female researchers talking about their jobs and lives,” The original video was taken down after it received so many negative comments.”

Liberalen Mattias Svensson undrade på Twitter ”hur många som (med rätta) försvarar @genusfotografen och rätt till bildkritik som själva vill förbjuda könsdiskriminerande reklam.” Det undrar jag också. Jag hoppas någonstans att det faktum att Tomas Gunnarssons inlägg censurerades på grund av de publicerade bilderna får fler feminister och andra som kan tänkas vara emot könsdiskriminerande reklam att inse värdet av yttrandefrihet.

Jag behöver knappast avråda er från att göra affärer med Spectaclur Studios som låg bakom anmälan mot Gunnarssons bildpublicering. Det förstår väl vilken normalbegåvad person som helst att en reklambyrå som går in för att svartmåla feminismen, men enbart lyckas svartmåla sig själva samtidigt som de bidrar till att göra personer blir mer vänligt inställda till feminism har en del kvar att lära sig om marknadsföring. (Men, tack!)

*Personligen kan jag inte komma på ett enda hållbart argument för varför reklamannonser måste ”motsvara” produkten. Vem är jag att bedöma om en annons gör det och VAD är det som säger att man direkt när man ser en annons måste förstå vilken produkt som marknadsförs?

Naturligt att vackra kvinnor är onaturliga

”Skönhet har alltid varit beundransvärd och viljan att vara vacker är lika naturlig som åldrandet i sig. Du har rätt att bry dig om ditt utseende, för det är en del av dig”. Lika naturligt som det är för en kvinna att vilja vara vacker är det att hon också eftersträvar att vara det och att hon i den mån hon kan klara av det kräver ”produkter”. Åtminstone om man ska tro en aktuell reklamkampanj som vänder sig till äldre kvinnor. Kom tillbaka Joakim Hilsson, allt är förlåtet.

Det är viktigare att det känns bra än att du gör någonting du tror på

Det känns bra, har jag aldrig svarat när någon undrat varför jag inte rakar mina armhålor, men det går antagligen att vara framgångsrik med den repliken när man helst av allt vill byta samtalsämne. Det måste förstås inte handla om håriga armhålor, det kan röra sig om andra saker som man inte kan ägna sig åt utan att människor undrar varför. I mitt fall får jag många fler frågor om varför jag rakar huvudet, det enda område en kvinna inte ska raka. Men också för att det är mer påtagligt.

Att göra saker för att det känns bra anses i många sammanhang vara  synonymt med att göra saker av rätt orsaker. Att göra ett statement är raka motsatsen och således att göra saker av fel orsaker. Jag fick ett mejl av en person som tyckte synd om mig i fall att jag lät bli att raka mig som någon storts statement. Stackars Johanna Sjödin som gör ett aktivt val. Stackars, stackars mig. Jag förutsätter att det inte är det minsta synd om de som rakar sig för att de känner att de borde…

Jag förstår allvarligt talat inte var alla ”smaken är som baken”-individualister håller hus när personer utgår från att det måste vara ett statement att inte raka kroppen utifrån antagandet att ingen kan finna håriga (kvinnors) armhålor estetiskt tilltalande. Jag tror att jag talar för de flesta kvinnor som inte rakar kroppen nu: Jag tycker inte att jag är motbjudande. Det är inte så att jag gör mig motbjudande ”för sakens skull”. Det är du som finner mig motbjudande. Kan vi byta samtalsämne nu?