Tankvärd insändare i dagens Metro

"När ungdomarna vill ha en ungdomsgård svarar de vuxna med "den är för dyr, det är inte lönsamt". När ungdomarna söker bidrag för att engagera sig svarar de vuxna "ni måste klara er själva". När ungdomar vill bestämma mer svarar de vuxna "ni är för små för att klara er själva". När de vuxna blivit gamla och behöver hjälp ropar de på sina barn" skriver signaturen Anton Klepke.

Att begränsa sina barn och dalta med dem är att bry sig sägs det. När du är femton uppskattar du kanske att din mor hjälper dig. Frågan är om det är lika roligt att vara tjugofem år och inte veta hur man hackar en lök.

Under senare delen av min uppväxt har jag lärt mig saker genom att testa mig fram. Min bror och jag fick inte en likvärdig uppfostran, eftersom att jag inte har en kuk mellan benen förväntade sig min mor att jag kunde klara mig utan hjälp i hemmet. Jag fick naturligtvis hjälp om jag frågade, men jag slutade be min mor om hjälp i åttaårsåldern och började ta reda på saker själv eller frågade någon annan för det slog mig att om hon daltade med två personer skulle hon inte ha tid över till sig själv.

Det är tragiskt att se hur många mammor uppfostrar sina söner. Hur tänker dessa mammor undrar jag. Är tanken att det ska komma en ny kvinna in i deras söners liv när de blivit vuxna för att ta över den vårdande mammarollen? Dessa mammor verkar faktiskt tro att män är helt oförmögna att sköta ett hushåll, det kanske deras söner är men det handlar mer om hur de blivit uppfostrade. En person som får allting serverat på fat BEHÖVER INTE anstränga sig.

Jag har faktiskt träffat en tjugofemåring som inte kunde hacka lök. En kvinna som var med när detta ägde rum (och som för övrigt "misshandlade" mina bröstvårtor en gång när jag och hon hade gruppsex med två män) minns det som att det var jag som var den oerfarna och inte kunde hacka lök. Att det var hennes före detta pojkvän hade hon förträngt.

Svenska bloggar om , , ,

Det obetalda hushållsarbetet

Vissa lägger fram det som en självklarhet att män måste hjälpa till mer med städningen hemma. Här är jag väldigt kluven. Det är en sak att hjälpa till och en annan att leva i två år på att man bytte däcken en gång. Jag bytte däck när jag var tolv, kvinnor kan också. Om jag bor med en person som tycker att det ska vara kliniskt rent jämt har jag svårt att se varför jag skulle göra hälften av arbetet utifrån mina egna värderingar. Jag kastar fortfarande mina kläder på golvet, hur länge jag än städar ser det fortfarande ut som ett bombnedslag dagen efter. Vad vi skulle kalla ett typiskt ”tonårsrum”. Finns det någonting som är tråkigare än att städa? När jag är ensam kan jag få för mig att det inte är så farligt, när jag är ensam och inte kan komma på ett enda någe att göra. Jag har heller inget behov av att stå och laga mat i tre timmar därmed blir det aningen dumt att jag ska laga mat lika länge varannan gång. Här pratar vi inte om kompromisser utan anpassning efter en människas önskemål och behov. Kompromisser borde väl snarare belönas med kompromisser?

Det är väl inte alls självklart? Istället borde vi kanske dra ner på normen över hur mycket som ”måste” göras i våra hem överlag? Jag har med egna ögon sett hur män har satt i system att lova att hjälpa till för att sedan strunta i det. Någonstans vet de att någon annan kommer göra det till slut för så har det varit de senaste tvåhundra gångerna. Att tro att en person som aldrig hjälpt till de tio senaste åren plötsligen skulle börja göra det är otroligt naivt. Visst, allt har hänt, men bespara dig lidandet och gör någonting åt saken istället. Skrev ett dagboksinlägg på det här ämnet för lite över ett år sedan:

”Den jobbiga vägen har jag insett hur tvångsmässigt städande kan påverka kvinnor. Jag vill mena att stökiga människor har mer spännande liv än personer som är mer pedanta och måna om sköta hushållets alla sysslor. Med spännande liv menar jag ett liv utanför hemmet. Med stökiga personer menar jag personer som inte har schemalagt all sin lediga tid eller skriver post-itlappar gällande allt, mer spontana personer alltså. Går det att kontrollera städningen, naturligtvis går det men det blir lätt en tvångsmässig syssla och därför borde kvinnor kanske överväga att sluta identifiera sig som den städande hemmafrun som vårdar hemmet.

Det finns ett rätt talande simpsonsavsnitt, familjen Simpsons flyttar till Cypress Creek. I den nya villan finns en självgående dammsugare och ugn som rengör sig själv. Marge som är en städberoende pedant hemmafru blir snabbt rastlös för att hon längre inte har någonting att göra. Det hon brukar göra i vanliga fall gör någon nu åt henne. Inte ett helt ovanligt beteende, jag märker själv att när jag är uttråkad kan jag få för mig att göra saker jag annars aldrig skulle göra. ‘I’ts better than doin’ nothing’ tänker jag.”

 

Jag var hem till en man som bodde i Stockholm för drygt ett år sedan, han såg ut att tillhöra innegänget kring Stureplan. Hur som helst blev jag förvånad när jag såg hans lägenhet, han själv såg otroligt städad ut till skillnad från hans lägenhet. Det påverkade inte mig negativt, tvärtom. Jag känner så många som hängt upp leva sitt liv på att vara den polerade ”hemmafrun” som polerar hemmet, jag blir alldeles glad inombords när folk lever annorlunda. Kanske för att jag själv kan identifiera mig med detta.

När jag skriver det här slår det mig vad bra det måste vara att bo själv.

Tonårsparlören

Har suttit och läst ur ”Tonårsparlören”, alkoholkommittén står bakom denna fantastiska bok. Tryckt 2002, jag fick den när jag fyllde tretton om jag minns rätt. Det var i samma veva som mensskydd och roliga broscyrer damp ned i brevlåda.

Boken går i stort sett ut på hur bra det är vara orolig för sina barn för då visar man nämligen att man bryr sig. Eller rättare sagt att vara orolig är vad föräldraskap går ut på. I boken finns tips och idéer för hur föräldrar ska hantera sina jobbiga tonåringar som faktiskt inte vill sitta hemma och titta in i väggen. Ett av tipsen är att ständigt ringa och ställa dumma frågor. Då visar du nämligen att du är orolig, att du bryr dig. Finns din tonåring i en tvåvåningsvilla 100 meter bort kan du alltid knacka på och fråga ”hur var det här då?” (ännu ett tips). Checka av läget, se till att spriten inte satt allt för djupa spår eller inga alls. Det låter ju fantastiskt roligt, nej då är nog telefontipset aningen hetare.

Att föräldrar visar sig vara oroliga är någonting tonåringar uppskattar hävdar författarna. Det gör säkert en del tonåringar men det kan också vara negativt. Jag kan bara tala för mig själv men jag skulle tycka att det var jobbigt om min mor satt hemma och oroade sig för att något skulle hända mig.

Försök förstå hur jobbigt det är att sitta med sina vänner när ens förälder ringer hela tiden. Över huvud taget är det jobbigt när någon ringer konstant. Särskilt när personen ifråga inte har någonting att säga. Försök sätta dig in i situationen att du hela tiden måste avbryta det du gör för att gå avsides och säga att du mår bra och tala om var du är och med vem/vilka du är.