Hur sälja in fler pappamånader

Moderatkvinnorna har alltid varit emot ytterligare pappamånader kan man läsa i en artikel från 2014. Kvinnor har fler utbetalade föräldrapenningdagar än män. Kvinnor tar ut cirka 75 procent av föräldradagarna.

När Moderatkvinnorna öppnar upp för att lagstifta om fler ”pappamånader” verkar de framförallt ha utrikes födda kvinnor i åtanke. I en intern rapport av Moderatkvinnornas arbetsgrupp ”pekas ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen ut som en nyckel till att kvinnor som är födda utomlands snabbare ska komma in på arbetsmarknaden. Men också för kvinnor som är födda i Sverige bedöms det vara ett problem att mammorna fortfarande tar ut merparten av föräldraförsäkringen.”

Det är en intressant motivering. Kanske är det en genuin oro för att utrikes födda inte kommer in på arbetsmarknaden, kanske också ett sätt att övertyga personer inom det egna partiet som menar att öronmärkta månader undergräver föräldrarnas valfrihet.

Moderatkvinnor har även tidigare varit för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen, men då betonat att det bör ske genom en ”naturlig process”. Vi vill att föräldrarna själva ska kunna bestämma det här. Det är upp till föräldrarna själva, menade Moderatkvinnornas dåvarande ordförande Saila Quicklund år 2014 när moderaten Hillevi Engström förordade en tredje pappamånad, något som numer är verklighet . Sedan årsskiftet kan 90 dagar av föräldraförsäkringen inte överlåtas till den andra föräldern.

Kvinnor som grupp har fler utbetalade föräldrapenningdagar än män. Om fler ”pappamånader” är en valfrihetsreform för utrikes födda kvinnor gäller det rimligen också inrikes födda kvinnor.

Istället för att beskriva orsakerna till det ojämställda uttaget skriver Moderatkvinnorna om att ”tydliggöra de svenska värderingarna och vikten av jämställdhet”. Istället för att synliggöra de könsstrukturer som påverkar föräldrar oavsett var de är födda kan man uppenbarligen framställa det som typiskt svenskt att dela på föräldraledigheten.

In our family portrait we look pretty happy

Familjebegreppet är mer inkluderande i dag. Det är inte bara kärnfamiljen som räknas. En familj kan se ut på olika sätt. Ett sätt att vara mer inkluderande är att låta bli att beskriva andras familjemedlemmar som antingen hela eller halva, att helt enkelt sluta prata i termer av hel- och halvsyskon.

Under våren insåg jag att jag inte längre har någon kärnfamilj enligt en del juridiska definitioner (se återföreningsdirektivet till exempel) och kanske inte ens enligt de vedertagna definitionerna. Jag har trott att min kärnfamilj ska bestå om jag inte ersätter den med en där jag är någons förälder och inte någons barn, men tydligen omfattar kärnfamiljen bara familjer av föräldrar som bor ihop med sina omyndiga barn.

Det var ett tag sedan jag flyttade hemifrån och blev myndig, men ändå reagerar jag negativt på uppmaningen om att jag borde skaffa familj. Jag har redan en familj svarar jag närmast instinktivt. Möjligen skulle jag kunna utöka den eller skaffa en till, men utgångspunkten att man måste skaffa en egen kärnfamilj där man intar positionen som förälder är absurd.

Det är inte svårare än att man kan behöva anpassa sitt språkbruk efter den verklighet människor lever i. Undvik juridiska och biologiska familjebegrepp om ni har relationer människor emellan för ögonen. För en herrans massa år sedan hade jag uppmanat er att sluta tala om ”oäkta” barn men språkbruket har förändrats sedan dess. De som inte förstått att det kan vara annat än blodsband som avgör vilka relationer vi värderar och upprätthåller borde se sig omkring.

Det är redan många som lever bortom kärnfamiljen. I framtiden kommer vi få se fler som skaffar barn med vänner utan att vara ihop. Fler barn kommer ha flera föräldrar om än inte i juridisk så i vart fall i social mening. Fler kommer skaffa barn på egen hand. Fler kommer välja bort biologiska barn.

Hur var det i skolan i dag?

”Hur var det i skolan i dag?” är den uttjatade motsvarigheten till polisens ”Hur var det här då?”. En del föräldrar beklagar sig över att deras barn inte vill besvara deras obligatoriska föräldrafrågor, men jag har all förståelse för om barn inte svarar mer än de behöver på den sortens frågor. Jag ser det rentav som någonting positivt. En motståndshandling i det tysta.

Jag känner igen mig i att vilja byta ämne när man får den där sortens frågor som man får hela tiden, frågor som anses höra till. Jag vet inte vem som kom på att bra föräldrar ställer fantasilösa frågor som ”Hur var det i skolan i dag?” men det var säkert någon förälder utan koll. Det är inget bra sätt att visa att man bryr sig. Kan du åtminstone omformulera frågan eller ställa en mer konkret fråga någon gång ibland? Vad har du lärt dig i dag? Vad var sämst? Vad var bäst? Kanske kan du berätta någonting om din egen vardag istället för att besvära andra med dina uttjatade frågor. Vill du vara riktigt vågad kan du prova att låta maten tysta mun.

Jag hoppas att det inte är samma föräldrar som beklagar sig över att deras barn ger fåordiga svar när de ställer frågor som duckar barns frågor om hur barn blir till eller som postar uppdateringar på sociala medier om att lärare måste sluta ställa frågor som ”Hur var sommarlovet?” och ”Vad gjorde du på sommarlovet?” vid terminsstart (det finns lärare som inte ställer den sortens frågor). I annat fall hoppas jag att alla barn där ute bemöter sina föräldrars dumma frågor med svar som ”För att du ska ha något att fråga” eller ”Det får du veta när du blir äldre”.

Ingen frihet utan kontraster

Förundras över personer som kommit till insikt med att man är mer fri som varannan vecka-förälder än varje vecka-förälder eller som ogift efter ett långvarigt ojämställt äktenskap. Det är lite som när män (eller kvinnor för den delen) får döttrar och blir feminister. Det är sådant man kan läsa sig till, tänker jag.

Jag förstår att det måste vara bekvämt för personer som arbetar i kostym att ta av sig kostymen efter en lång arbetsdag och byta ut om till mjukisbyxor. Jag behöver inte prova på de vanorna för att förstå det. Att jag inte direkt kan relatera till hur bekvämt det är för kostymnissarna är en annan sak.

Vilken omväg människor tar för att komma till insikt, men de som gjort det har något att jämföra med. Det är väl alldeles utmärkt om personer kan inspirera andra till att leva friare liv. På samma sätt som det i och för sig är utmärkt om män som får döttrar blir feminister.

”De stora vinnarna är separerade föräldrar som har barnen lika mycket. Att leva så minskar tidspressen markant. Hälften av tiden är de befriade från huvudansvaret för barnen, som innebär en massa balanserande. Man kan också tänka sig att kontrasterna mellan de olika veckorna gör att dessa föräldrar uppskattar denna frihet ännu mer än personer utan barn.” kan man till exempel läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009.

Det är klart att man har mer tid över till sig själv om man inte har barn på heltid. Det är klart att föräldrar vars barn flyttat hemifrån får mer tid till annat än föräldraskapet.

”[D]et är ett sorgligt faktum att många par börja leva jämställt först efter separationen” skriver Rebecka Edgren Aldén om varannan vecka-livet på Skriet från kärnfamiljen. ”Så länge kärnfamiljen inte är jämställd kommer en skilsmässa att innebära en arbetslättnad för kvinnan. En skilsmässa är många gånger ett nödvändigt ont. Det bästa, kanske till och med det enda, alternativet. Oftast initierad av kvinnan, och ofta på grund av orättvisa, brist på respekt för den andre, en sned arbetsfördelning, ojämställdhet.”

”I antologin ”Happy, happy” står glädjen efter en skilsmässa i centrum. Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet. […] Det är enbart kvinnor som medverkar i ”Happy, happy”. Och kanske är det framför allt kvinnor som behöver skolas in i den nya känslo­lag som ropar ”hurra!” när någon skiljer sig. Inte för att kvinnor skulle vara trögare i sina hjärtan än män, men för att belöningen vid en skilsmässa är att man får – och bör – ställa det egna jaget i centrum, ett beteende som rimmar illa med traditionell kvinnlighet.” Så skriver Nina Björk om antologin Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

Sanna Lundell om samma antologi: ”Enligt de två redaktörerna Sveland och Wennstam saknades det glädje­fulla perspektivet på skilsmässan i bokfloran. De ville berätta om det nya härliga livet av själsligt undergörande ensamhet, egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en åter­vunnen jämställdhet. Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare. Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt. Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.”

En stor del av de som definierar sig som ickemonogama eller poly har någon gång levt monogamt. Jag föreställer mig att det kommer bli vanligare i framtiden med personer som lever icke-monogamt utan att ha provat på monogami på samma sätt som det blivit vanligare med homosexuella som endast levt och haft sex med personer av samma kön.

Jag har aldrig levt monogamt. Min icke-monogami är ingen reaktion på monogamin. Jag förstår att det inte är för mig att någon annan har synpunkter på vad jag gör med min kropp utan att ha provat på monogami. Jag skulle förstås kunna leva monogamt ett tag för kontrasternas skull och sedan återgå till att leva icke-monogamt igen. Det är bara det att jag är lite för ointresserad av kontraster och aha-upplevelser. Jag är happy unhappy. Jag tänker inte gå omkring i obekväma kläder sex dagar av sju för att uppskatta mjukisbyxor på söndagarna.

Låt lesbiska dela ägg!

En gång per termin anordnas diskrimineringendagen på Stockholms universitet. Temadagen har funnits sedan år 2010 och var ursprungligen ett initiativ av de dåvarande juriststudenterna Louise Dane och Lina Elwing.

Förra veckan föreläste juristen Kerstin Burman på diskrimineringsdagen. Föreläsningen handlade om hur HBTQ-personer exkluderas i lagstiftningen och rättstillämpningen. De flesta exemplen var hämtade från familjerätten som fortfarande är så väl heteronormativ som cisnormativ.

Burman gjorde mig uppmärksam på att en person som genomgått en IVF-behandling och fött barn inte kan ge bort de sparade frysta äggen till sin partner om paret vill ha ett syskon och dela på ansvaret för att bära och föda barn.

Detta är ingenting nytt. ”Fortfarande har ensamstående i Sverige inte laglig rätt till inseminering. Bara ena parten i en lesbisk parrelation har rätt till inseminering. Villkoren för IVF, provrörsbefruktning, skiljer sig mellan de olika landstingen både för heterosexuella par och lesbiska par. Ett huvudbudskap från oss liberaler är att samhället inte ska värdera en familjeform som bättre än någon annan. Det är inte föräldrarnas antal eller kön som avgör barnets uppväxt.” skrev Maria Lilja, Liberala kvinnor Västernorrland, i en debattartikel år 2011.

Anledningen till detta är kravet på att det måste finnas en genetisk koppling: ”Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget, skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.”

Det går förstås att ta bort det kravet. Det krävs ingen genetisk koppling vid adoption och att kräva det rimmar illa med att familjer kan se ut på många olika sätt. Blodsband är inte allt.

Om två personer lever med varandra och båda har förutsättningar för att bära och föda barn borde det underlättas. Om delat ansvar för reproduktionen kan skapa förutsättningar för mer jämlika relationer är det förstås alldeles utmärkt.

Eller som RFSL uttrycker det: ”Detta är en särskild form av surrogatmödraskap, då surrogatmamman som är biologisk förälder till barnet, inte lämnar ifrån sig barnet utan i stället delar det sociala och juridiska föräldraskapet med den genetiska föräldern.”

Om lagstiftaren är för en genetisk koppling borde hen väl uppmuntra en genetisk koppling mellan syskon och låta dem härröra från en persons ägg även inom ramen för en lesbisk relation?

Barn gynnas knappast av vi utgår från att föräldrarna vet deras bästa!

Sju barnläkare argumenterade för en tid sedan på DN Debatt för att föräldrar skulle få rösta åt sina barn. ”Om barn fick en politisk röst via ombud, föräldrar eller vårdnadshavare, skulle man få två miljoner nya röster att kämpa om. Det är en brist i vår demokrati att dessa två miljoner medborgare saknar politisk makt”, skrev de.

De passade också på att bemöta en vanlig invändning: ”Men hur kan man veta att föräldrarna röstar som barnen skulle ha önskat? Föräldrar har redan ansvar att tillvarata sina barns intressen i alla frågor som rör dem. Man måste alltså utgå från att föräldrar vill sina barns bästa och agerar utifrån det, liksom vi gör i alla andra”.

Svaret är förstås att man inte kan veta att föräldrarna röstar i enlighet med vad barnen önskar i den mån de har några önskningar om vad deras föräldrar ska rösta på åt dem. Föräldrar har ansvar för att tillvarata sina barns intressen i frågor som rör dem, men det innebär inte att du eller jag måste utgå från att ”föräldrar vill sina barns bästa och agerar utifrån det”, men ändå påstår sju barnläkare att man måste utgå från det.

Emma Henriksson, Kristdemokraterns familjepolitiska talesperson, är inne på samma linje. ”Vi Kristdemokrater har stort förtroende för föräldrars förmåga att se till sina barns bästa” skriver hon på SVT Debatt med anledningen av debatten om genuspedagoger i förskolan. Argumentet kommer igen när Kristdemokraterna försvarar den nuvarande ordningen där föräldrarna är de som fattar beslut om hur och om föräldradagarna ska delas mellan föräldrarna. Då ska vi också utgå från att föräldrar vet sina barns bästa och agerar utifrån det. Kristdemokraterna tycker överlag att det är en bra utgångspunkt. Åtminstone så länge det rör heterosexuella föräldrapar.  Homosexuella föräldrapar, finns de ens enligt partiets definition av föräldraskap?

Andra som man inte tar för givet vet sina barns bästa är utrikesfödda föräldrar. Det är rimligt, men det är inte bara homosexuella och utrikesfödda som man inte borde utgå från att vet sina barns bästa utan föräldrar som kollektiv. Innan barnaga kriminaliserades var det mer vanligt förekommande att föräldrar fysiskt bestraffade sina barn. De gjorde de knappast för att de visste vad som var bäst för sina barn, men de som blev slagna som barn hade antagligen fört vidare den traditionen till sina egna om de inte hade varit för att samhället vågade säga att alla inte vet sina barns bästa.

Det vore förstås bra om vi kunde utgå från att alla visste sina barns bästa, mot det har jag ingenting att invända, men varken föräldrar som kollektiv eller staten har mig veterligen gjort sig förtjänt av att vi som samhälle ska utgå från att de vet vad som är bäst för barn och medborgare. Det är utopiskt, men jag tror vi kommer närmare den målsättningen genom att inte helt lämna barnuppfostran åt föräldrars godtycke, vilket man heller inte gör i dag eftersom att man vet att det kan sluta med blåmärken. Barnaga och hur föräldrar ser på att barnen kommer ut som ickeheterosexuella är förstås uttjatade exempel som används för att de är ”tillräckligt omfattande”, appellerar till människors känslor och är enkla att ta till sig. Det finns förstås baksidor som inte nödvändigtvis är kriminaliserade, men som man givetvis kan minska acceptansen kring genom att fördöma dem i största allmänhet. Undermålig kost, en intellektuellt ostimulerande tillvaro, begränsad rörelsefrihet, påtvingat fredagsmys, utegångsförbud, passiv rökning, skrikiga hemmiljöer (som inte går att ägna sig åt läxläsning i) och frånvaron av privatliv för att ge några exempel.

Vilka utgår, enligt Kristdemokraterna, från att föräldrar vet sina barns bästa i andra frågor än möjligen kring hur föräldradagarna ska fördelas? De där 4 procenten som röstar på dem? I verkligheten har människor synpunkter på andras barnuppfostran. Man går inte omkring och tror att alla är lämpade som föräldrar. Dels för att man observerat andras mindre lyckade barnuppfostran, men kanske också för att man har synpunkter på den man själv var utelämnad till. Man kanske inte ens har någon kontakt med sina föräldrar på grund av hur de behandlade en som barn. Att försöka nå ut med budskapet att föräldrar vet sina barns bästa till en befolkning som många gånger har andra erfarenheter är komplicerat med all rätt.

Att vi låter fertila människor skaffa barn gör vi inte för att de förmodligen är lämpade som föräldrar utan för att det vore omänskligt att hindra dem. Vi låter människor i någon mån fatta beslut för att vi anser att besluten har ett egenvärde. Det kan man förstås tycka utan att utgå från att intentionerna är positiva och att besluten leder till positiva utfall. Men för den sakens skull ska man inte låta bli att kritisera beslut. Vi låter knappast bli att kritisera yttranden för att de är tillåtna eller för att vi fått för oss att vi ska måste utgå från att yttranden är rimliga eftersom att de yttras.

Medan röstberättigade gemensamt kan välja vilka som ska representera dem i den lagstiftande församlingen har barn inga möjligheter att välja sina representanter.  Det – barnperspektivet – är alltid viktigt att ha i åtanke och inte enbart när föräldrar har andra uppfattningar än Kristdemokraterna eller den svenskfödda majoriteten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När våldtäkt och sex inte behandlas som två separata företeelser

Jag har aldrig haft sex med en lärare som undervisat mig, men jag har otaliga gånger fantiserat om att ha sex med personer som varit verksamma inom skolans lokalter. Det vore förvånade om jag inte tänkte på sex där jag spenderar stora delar av mitt dygn och om de som vistas där med mig minst lika stora delar av sina dygn aldrig blev föremål för mina fantasier.

 

Jag har inga skäl att tro att de lärare som inte figurerar i media fungerar annorlunda, ej heller några skäl att betrakta detta tänkbara scenario som ett problem då jag kan skilja på tanke och handling och inte drar gränsen vid det tänkta. Om du ändå oroar dig kan jag passa på att klargöra att den som fantiserar inte per automatik vill realisera sina fantasier.

 

Att vi sällan läser om lärare som varit intima med någon elev ska dock inte ses som ett tecken på att skolan är en avsexualiserad miljö, att fantasierna inte existerar eller att det inte förekommer att elever/lärare gör verklighet av dem.

 

En fritidsledare sa nyligen upp sig själv efter att det blev känt att han hade en relation med en sextonårig kvinna som brukade besöka fritidsgården han arbetade för, skriver Sundsvalls Tidning*. ”Eftersom flickan han nu är ihop med är över 15 år så har det inte skett något olagligt”, kommenterade en ungdomschef vid Sundsvalls kommun.

 

Hade flickan kvinnan varit något år yngre hade nog en diskussion om maktförhållandet fritidsledaren och kvinnan emellan varit överflödig, men nu var hon inte det och då kräver situationen att någonting annat förklarar mannens agerande och försvarar hans omgivnings ogillande: ”Det är klart att arbetskamraterna tycker att det är olustigt”.

 

Diskussionen om fritidledares och lärares makt hade varit intressant om den inte enbart hade varit ett resultat av knulla och intentioner om knulla. Föräldrars makt är också intressant och – ännu värre – knappt ifrågasatt. Vi ska inte bara acceptera den nuvarande ordningen med föräldrar som bestämmer över sina barn utifrån vilka bevekelsegrunder de omfamnar för stunden, vi förväntas också hålla med om att föräldrar vet sina barns bästa och är kapabla att genomföra det.

 

Jag ser problematiken med lärare som knullar med sina elever, men jag ser problematiken i det mesta som sker bakom skolans fasad, från vad som genererar ett visst betyg till de ”elevdemokratiska processer” som skolan tillhandahåller. Det är inte så att allt är frid och fröjd om elever inte har sex med lärare.

 

Något att tänka på: Om en fjortonåring blivit våldtagen – Säg det! Om du istället gör det till en fråga om hennes ålder missar du problematiken med våldtäkt samtidigt som du talar om för den unga kvinnan att någon social upprättelse kan hon glömma.

 

Fundera över vad som är problemet. Att hon blev våldtagen eller att du tycker att hon var för ung för att ha sex? Jämför med män som tycker att våldtäkt är problematiskt om någon våldtar (de ser bara knulla framför sig) deras flickvän. Mannen blir förbannad för att flickvännen haft en annan mans kuk i sin fitta (eller hur det nu gick till), inte för att den andre mannen förgrep sig på henne. Pojkvännen kan med fördel vara kvinnans pappa som inte vill känna sig vid att hans lilla dotter knullar, i det fallet är frivilligheten ovidkommande, de föreställer sig kuk i fittan som inte ska ha kuk ännu och det räcker, för dem. Är det en önskvärd ordning?

 

*Jag gillar rubriken ”Fritidsledare sa upp sig efter kärleksrelation”. Inte ett ord om pedofiler. Det tar sig.

Kvinnogöra och hur det skapas

Bloggen Skriet från kärnfamiljen tar upp ämnet hur man får kvinnor att göra det som kvinnor kan, men som vi tar för givet att män ska göra. Det gläder mig att någon faktiskt försöker gräva fram konkreta tips för att motverka uppdelningen kvinnogöra och mansgöra som slår emot bägge könen.

Om det inte har med biologin att göra eller könsindoktrineringen som barn utsätts för från dag ett brukar det alltid finnas någon som lägger fram teorin om kvinnans egen skuld. Jag har med åren blivit allergisk mot de som påstår att kvinnor för vidare de traditioner som slår mot dem själva och att kvinnor av den anledningen bara har sig själva att skylla. Men. Jag vet åtminstone ett fall där jag börjar tro på att det ligger något i det utifrån saker jag sett runt omkring mig. Det gäller mödrar som gett upp hoppet om att deras relationer ska bli jämställda och projicerar deras partners negativa egenskaper på sina söner. Allting blir ett enda ”män kan inte helt enkelt” och vips så kommer sonen vara som sin far i sina framtida relationer.

Jag har försökt påpeka detta för en person, att hennes daltande med sin son som grundar sig i tron att det finns saker som bara kvinnor kan, med största sannolikt kommer resultera i ännu en ojämställd relation. Det du klagar över idag kommer någon annan klaga över i morgon och du står bara och ser på, har jag tänkt upprört.

Kvinnorna som är övertygade om att det finns vissa saker som män inte kan göra kommer få rätt i längden. Deras män kommer inte kunna. På samma sätt kommer kvinnor aldrig kunna byta däck om kvinnor aldrig byter däck. Vi är så bekväma med alla dessa uppdelningar sinsemellan könen, men jag är inte bekväm när någon blänger på min manlige vän som om han vore en idiot för att han inte bär mina saker. Inte så mycket för att det är jobbigt för honom som att det är jobbigt för mig att någon tror att jag inte kan för att jag är kvinna.

Anställt en pedofil

Att gemene man inte betraktar pedofili som en sexuell läggning trodde jag de flesta kände till vid det här laget, därför förvånar det mig föga att Carina Lundberg sätter likhetstecken mellan pedofil och person som utsatt barn för sexuella övergrepp:

Är det möjligt att ni har anställt en pedofil? Det ska ju inte vara det, säger Carina Lundberg. Vi har kontroller och strikta regler när vi anställer våra medarbetare. Bland annat begär vi utdrag ur polisregistret.

Vad hade jag själv svarat om jag hade varit i hennes situation? Hade jag varit välkommen tillbaka om jag på frågan ”Är det möjligt att ni har anställt en pedofil?” svarat något i stil med ”Det är omöjligt att se på en person om han eller hon är pedofil. Det är som med heterosexualitet, det syns inte och det är heller ingen sexgaranti”?

Om artikeln, vilket man kan befara, gör massor av småbarnsföräldrar oroliga var det nog ”rätt” svar från Lundberg. Samtidigt har jag svårt att tänka mig vilken annan information frågeställaren var ute efter. De som vet att en pedofil inte nödvändigtvis lever ut sin sexualitet borde kunna ana att frågan aldrig var av typen ”Är det möjligt att ni anställt en heterosexuell person?”.

Unga killar röstar fel

En sak som irriterad mig allra mest sedan valresultatet presenterades och som både har med kön och Socialdemokraterna att göra är Sahlins nedvärderande av hur “unga killar” röstar. Sahlin deklarerade innan valet att hon ville se ett ökat valdeltagande och när hon fick som hon ville blev hon ändå inte nöjd. De “unga killarna” röstade nämligen fel. Om jag vore ung kille (eller unga kvinna som röstade så som de unga killarna påstods göra) skulle jag aldrig ens överväga att rösta på ett parti vars partiledare viftar bort framgångarna hos de två partier som verkligen drivit EU-frågor och kämpat för den personliga integriteten med att de är någonting som “unga killar” gör. Om Sahlin har rätt är inte problemet att unga killar bryr sig utan snarare att hennes parti inte också gör det.