När klamydia är en fest!

Man kan ursäkta sitt hat mot unga med att de unga offrena bara är ett tillfälliga sådana om det får en att känna sig en smula mindre tvivelaktig…

 

Flera av mina högstadielärare hade bara några år kvar innan pensionsåldern. Min syslöjslärare var en av dem. Samtalsämnena under hennes lektioner illustrerade att det enbart var kvinnor närvarande. (Männen och några kvinnor höll till i källaren och snickrade). Samtalen kretsade kring mode, smink, relationer, män, barn (och därtill namnförslag) och vid sidan av det en hel del skitsnack om personer som ej var närvarande (nämnda vid namn), men också viskningar och ”kodord” om de som var närvarande förekom. Jag tror att de ville förmedla en känsla av att det kan vara just du som är omtalad just nu. En exkluderande och många gånger provocerande känsla.

 

Jag minns en eftermiddag då några började viska och skratta år en klasskamrat vars bröstvårtor syntes genom hennes klänning. Det slutade med att någon ”modig” person berättade det för henne och hon dog lite inombords, men det gick ganska snart över.

 

När den egna framtiden med man, barn och all den konstruerade kvinnligheten som hör till inte var tillräckligt spännande vände sig några av min klasskamrater till läraren som många av diskussionerna senare kom att handla om. Fler hakade på och de som inte deltog aktivt lyssnade nog åtminstone. Utifrån deras egna (normativa) tankar om den kommande framtiden sökte de svar hos läraren. Hade hon lyckats? Hade hon man och barn? Läraren besvarade frågorna till synes obesvärad och berättade bland annat om en jämnårig man som hon nyligen hade lärt känna och trivdes bra med. Mina klasskamrater som tyckte att det var ganska rart (ungefär som en gullig hund man så gärna vill klappa på) att en äldre kvinna på senare dar träffat en man ville veta mer och hon berättade med entusiasm i rösten att de tyckte om varandra. Hon var uppenbart förälskad om inte nyförälskad.

 

Hur var det då med romantiken? Frågor på frågor ställdes tills de framgick att hon hade sex. Vid det laget övergick frågorna i skämtsamma kommentarer om hennes ålder och det faktum att hon överhuvudtaget hade sex. Det tycktes komma som en chock för de flesta. En äldre kvinna som är förälskade och har sex, så kan vi inte ha det. Förstod hon inte att hon var förbrukad och hade passerat bäst före-datumet för länge sedan?!

 

Jag vet inte om det lät påverka henne i negativ riktning eller om hon tog illa vid sig, men det hör inte riktigt dit. Det är tillräckligt bedrövligt att flera personer dömer ut och skrattar åt en äldre kvinna som har sex.

 

Några amerikanska forskare har lanserat begreppet SALU (sexually active life expectancy). SALU ger en fingervisning om hur många år som sexuellt aktivt du har kvar (deprimerande läsning). Det mesta jag läst på det temat de senaste åren tyder på att det har blivit bättre, att både äldre kvinnor och män är mer sexuellt aktiva numer än tidigare. Statistik kan användas till att ge en vink om hur det ligger till, men det är bland annat den stora massan som skapar normerande förutsättningar som torde påverka statistikunderlaget. Ett hinder för många, men som nog blir ännu mer påtagligt på ålderns höst, är det faktum att alla inte vet någon eller några de kan ha sex med. Alternativt lever du i en relation som inte genererar något sex alls eller sex mycket sällan.

 

Om den som är 65+ vet att dennes omgivningen fullkomligt underkänner äldre personer som är sexuellt aktiva och utåtriktade och talar om dem i termer av äckliga och förbrukade är nog chansen att de tar några ansatser i den riktningen betydligt mindre än om omgivningen uppmuntrade det. Betänk de unga kvinnor som låter potentiella horrykten påverka med vilka och hur många de har sex samt hur mycket de vågar berätta om sitt sexliv. Det är inte bara unga kvinnor som påverkas av omgivningens förväntningar och om det inte påverkar oss direkt är det likväl någonting vi förhåller oss till mer eller mindre. Vi är medvetna om vad som KAN hända och det är också det som de som försvarar horryktena brukar luta sig emot. Du borde ha vetat bättre flicka lilla.

 

Det finns förvisso alltid normbrytande personer som inte självcensurerar sig själva, men det finns dem till trots inga skäl att ge äldre människor dåliga sexuella förutsättningar. Jag skrev att de unga offrena bara är tillfälliga. De äldre offrena är mer långsiktiga, men det som förvånar mig är inte det utan det faktum att vi själva (förhoppningsvis) kommer vara där en dag och då kommer vi att i någon mån påverkas av de normer vi själva tillsammans med andra har skapat. Borde inte det vara en ögonöppnare för den annars så egoistiska människan? Kanske hoppas vi att någon annan ordnar det åt oss eller så tror vi faktiskt själva att vi inte kommer vilja ha sex på ålderns höst, att vår tid som förbrukande är kommen då.

 

Jag vill iallafall knulla till mitt sista andetag och tänker i den mån det är möjligt försöka se till att det blir så om jag så måste ingå ett monogamt förhållande när jag är åttiofem. Om jag inte får klamydia på hemmet kommer jag betraka den tiden som ett misslyckande, eller inte, men ni hajar nog min poäng.

 

Gläds nu, unga brud. Din tid är nu!
Gläds nu, ljuva fröken ty snart är du fru!
Idag är du glimrande, fri och ren
men snart springer småpiltar runt dina ben.
Gläds unga dam! Dansa och sjung!
Skratta åt friheten. Skratta! Var ung!
Snart väntar mognaden, krokryggad, tung.
Gläds nu, unga fröken! Sjung!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Regler som får mig att vilja trycka in flesh tunnels i öronen

På onsdag ska min klass fotograferas. Förra veckan fick jag hem ett brev från företaget, MiMA Foto AB, i vilket jag bland annat kunde läsa följande:

Våra gemensamma krav, som ställs på de som medverkar i en skolkatalog, är att förhindra spridning av budskap som inte faller inom ramen för våra gemensamma grundläggande demokratiska värderingar. Vi tar med andra ord avstånd från droger, mobbning, rasfientligheter, våld, sexuella anspelningar och dylikt. Utklädnader och ytterkläder så som kepsar, mössor och jackor hör inte heller hemma i katalogen då det försvårar identifikationen av eleven. Fotografen har rätt att neka elevs medverkan om eleven inte följer fotografens anvisningar. /…/ Vi förbehåller oss rätten att retuschera/redigera eller att avstå från att ta in material som kan väcka anstöt, eller vara straffbart.

Kanske undrar du liksom jag vad droger och sexuella anspelningar har med ”våra gemensamma grundläggande demokratiska värderingar” att göra.

Vanligtvis när företag slänger in formuleringen ”Vi förbehåller oss rättenbrukar det inte hända någonting, men när det gäller företagen som står för skolfotograferingen händer det uppenbarligen saker. En skolfotograf vägrade låta Zeb Pantzare vara med på skolfotot på grund av hans annorlunda utseende/stil. Pantzare fick rätt och hans klass fick ta ett nytt foto. På en annan skola hade det kunnat sluta annorlunda. Hur det gick för Dan Kamijo vet jag inte. För att undvika att detta inte drabbar fler elever borde skolorna låta bli att anlita företag som inte respekterar envars rätt att utforma sin egen personliga stil. Låt skolan få vara en frizon från de krav om hur vi ska se ut som vi förknippar vuxenlivet med – ungdomar ska få vara ungdomar (om de vill), eller hur var det nu?

Aftonbladets kolumnist Anna Eklund får mig att vilja göra upp med föräldraskapet helt. Om föräldraskapet innefattar rätten att bestämma över hur sina barn ska se ut vill jag inte vara med.

Bara bröst alldeles oavsett

En del bara bröst-aktivister men även andra sympatisörer som ogillar den rådande könsdiskrimineringen på de flesta badhus runt om i landet argumenterar för lika regler för män och kvinnor med hänvisning till att bröst inte sexuella.

Jag tycker att den invändningen är mycket olycklig. Vi ska inte ha lika regler för att bröst inte har med sex att göra. Vi ska ha lika rättigheter om så bröst har en sexuell laddning för det stora flertalet. Lika rättigheter får inte kompromissas bort för att någon man skulle kunna bli kåt och få stånd. Kvinnor ska inte ta ansvar för mäns sexualitet.

Jag förstår att det är taktiskt att säga att bröst inte har med sex att göra. Folk får ju panik om det går att göra en sexkoppling. Som ni kanske vet gillar jag att bada naken utomhus. Nakenbadare använder snarlika argument för att lugna barnfamiljer, men också för att de inte tycker nakenbad har med sex att göra. Jag vill inte bara kunna bada naken utomhus, jag vill också komma i från traditionen av att vi hela tiden måste ta avstånd från sex för att få i genom förändringar. Min förhoppning är att Malmös beslut om att tillåta kvinnor välja om de vill bada i överdel kan avdramatisera synen på nakenhet.

Det är rimligt att låta människor välja, men det är inte rimligt att människors äckelkänslor inför vad andra personer gör, som inte skadar någon annan, får ligga till grund för beslut. Kan man begrava nakenskräcken kommer sådana här diskussioner inte vara nödvändiga i framtiden. Men, nu ska jag sluta innan jag blir allt för utopisk.

Vanja, Reinfeldt och Johanna, 12 år.

Män i media får vara sina efternamn tillskillnad från kvinnor som i större utsträckning är sina förnamn. Mona och Vanja. Reinfeldt och Borg. Att vi inte har kommit längre är förvånande, de mest extrema fallen är när män och kvinnor i samma artikeln behandlas olika.

Under högstadiet var jag stolt när flera i klassen (främst män) kallade mig Sjödin. Det hade aldrig hänt tidigare att en kvinna fick heta sitt efternamn, men däremot var det vanligt att männen gjorde det. Att jag fick heta Sjödin berodde nog uteslutande på männens naiva förhoppning om att jag var släkt med hockeyspelaren Tommy Sjödin. Nu var det inte så, men jag var glad i allafall.

För några dagar sedan blev jag lite stolt igen när jag och ett par för mig okända unga kvinnor tillverkade egna pins. Alla skrev sina förnamn på sina så jag ville inte vara sämre. Jag skrev dock ut hela mitt namn och efter det var det flera som gjorde detsamma. Det var glädjande då man som ung får lära sig att man är sitt förnamn. Jag tror att långt i från alla reflekterar över detta eller att det finns en skillnad i vilka namn vi tillskriver män och kvinnor. När någonting blir vardag tänker vi inte på det. Jag vet inte hur många gånger jag som fjortonåring presenterade mig med både för- och efternamn och enbart mitt förnamn antecknades.

Rätt att ge elever möjlighet att överklaga sina betyg?

Centerpartiet och Kristdemokraterna har lagt ett välkommet förslag om att stärka elevernas rättssäkerhet och ge dem rätten att överklaga sina betyg, skriver Aftonbladet. Finns inte den möjligheten redan?

Kritikerna till förslaget befarar att det inte blir hon eller han som förtjänat MVG men fått IG eller G på grund av dålig relation med läraren i ämnet som kommer överklaga sina betyg om förslaget klubbas igenom. Utan snanare att vi kommer få se medelmåttorna som gör allt för att få högre betyg än vad de gjort sig förtjänta av.

Överdrivs inte vidden av detta problem?

När vi fick våra prov utdelade i årskurs 7-9 minns jag att alla noga räknade sina poäng och flera försökte hitta felaktigheter som kunde ge dem fördelar. Lärare är människor, naturligtvis blev det ibland en poäng för lite (och ibland en poäng för mycket!). Det var rätt uppenbart vilka syften de hade och det var sällan lärarna backade.

Ett extremt exempel är när en före detta klasskamrat på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium som inte var nöjd med sitt betyg klagade hos läraren i ämnet. Hon ville ha ett högre betyg och hennes motivering för varför hon borde få det (MVG) var helt lysande. Enligt henne själv fick hon så gott som alltid MVG eller VG och hon berättade för läraren att hon blev omotiverad när hon inte fick det. Gissa hur det gick för henne.

Det är klart att det alltid kommer finnas elever som är villiga att göra vad som helst för bättre betyg, men vi får inte glömma bort de elever som lärare av olika skäl ogillar och därför ger lägre betyg än vad han eller hon förtjänar. Här behövs verkligen utrymme för överklagan.

Det heter att du ska få det betyg du förtjänar, men alla lärare tänker uppenbarligen inte så. Jag fick VG av min samhällelärare under högstadiet med motiveringen "egentligen förtjänar du MVG men jag vill inte sänka ditt betyg nästa termin" (och därför gör jag det nu istället, min anm).

Jag är positiv till centerns och kristdemokraternas förslag. Det är bara detaljer som fattas, principen stödjer jag helt. För det vore onekligen glädjande om elever fick mer inflytande i den svenska skolan. Det är ingen rättighet att behålla sitt jobb om man inte kan leva upp till de krav som ställs. Jag blir lika euforisk och hoppfull varje gång en lärare hängs ut i bloggen eller på Youtube. Euforisk för att det faktiskt finns personer som vågar sätta ner foten, en process som inte alltid är helt smärtfri.

(I skrivande stund lyssnar jag på en diskussion om varför man borde läsa ryska: "Man är jättelätt att få godkänt, man behöver bara göra sitt bästa och det betyder typ att sitta på lektionerna och skratta. Jag får alltid godkänt på mina prov, jag förstår knappt någonting, jag kan inte ens alfabetet") Är det nu jag ska förlåta Jan Björklund för allt ont och erkänna att han har en poäng trots allt?

Enklast vore med två betygsteg, IG och G. Då behöver vi inte se några medelmåttor som vill ha högre betyg och jag tror dessutom att det skulle vara lättare att se svart på vitt om en elev gjort sig förtjänt av G, med ett sådant system.

Vikten av att alltid hålla med varandra

Ett bra skäl att lämna landet är Sveriges motbjudande hålla med-kultur. Du förväntas alltid hålla med dina vänner och säger du någonting som går emot vad dina vänner tycker kommer dina vänner i värsta fall ta dina åsikter som riktade personangrepp och umgänget kommer vara omöjligt att upprätthålla. Mina vänner är annorlunda, det blir så när umgänget utgår från att alla har någonting intellektuellt att bidra med.

På en lektion igår blev vi indelade i grupper för att diskutera hederskultur och vi kom in på massor av andra ämnen (någonting folk som är ovana att diskutera ofta ser som ett problem, diskuterar vi a kan vi inte diskutera b) bland annat dödsstraff och min grupp tittade chockat på mig när jag berättade att jag verkligen inte höll med om att dödsstraff är någonting bra. Otroligt milt uttryckt men stämningen blev ändå dålig. (Kan tillägga att jag är den enda i min klass som inte vill förbjuda nazistiska symboler) Den som såg allting skulle kunna tro att jag hade sagt någonting jättekontroversiellt. Rasismen blev övertydlig igår och alla diskussioner utgick från ett vi och dom-perspektiv. Det slutade med att jag fick huvudvärk.

Det är allmänt känt att ungdomar som grupp har en relativt positiv inställning till dödsstraff och det förvånar mig att samma grupp pratar om att spärra in människor på livstid. Jag har levt i 17, snart 18 år och varje år känns som minst 5. Hur man i min ålder ens kan komma på tanken att bagatellisera 40 år som ingenting övergår mitt förstånd. Att 80-åringar som varje dag säger att tiden går så fort kan ha den linjen är mycket lättare att förstå.

Idag är jag sjuk och därför får ni så lov att ursäkta mitt korta, ointressanta inlägg.

Svenska bloggar om , , ,

Ni får tycka att jag är tjatig men…

…jag bara måste återge diskussionen som ägde rum för några veckor sedan.

Några lärare (inga namn nämndes) hade lämnat in synpunkter på att elever tilläts fika under lektionerna och med anledning av detta diskuterade vi de ordningsregler som skall komma att gälla framöver. Min ena klassföreståndare gick i genom de förslag på ordningsregler som hade tagits fram och till en början väcktes inga reaktioner från oss elever. Att respektera arbetsron, att komma i tid, att fråga om lov innan man fotograferar andra människor och att förutom detta ta ansvar för sitt eget studiematerial var saker de flesta tog för givna, det var åtminstone den känsla jag fick, därmed inte sagt att det som anses givet inte borde diskuteras. Det som för mig anses självklart tycker någon annan är ren idioti och vice versa.

Det var först när fikandet under lektionerna nämndes som flera elever protesterade. Med anledning av den oro som kan uppstå vid hundraprocentig majoritet känns det bra att veta att jag har klasskamrater som inte håller käften för att vinna pluspoäng hos ledningen. Oavsett vad ens syfte med att inte visa missnöje är blir jag alltid på gott humör när jag träffar människor som verkligen brinner för någonting och inte lägger sig när det uppdagas att kritik inte är det bästa sättet att utöka sin bekantskapskrets (tvärtom vill jag påstå). Mer äkta engagemang! En stor eloge till mina lärare som kan hantera konstruktiv kritik och inte ser den som personriktade påhopp. Det vore skrattretande med en skolledning som ”ville bli bättre” och målade ut missnöjda elever som jobbiga sabotörer. Det är inte bara skolledningar som lider av detta problem eller oviljan att backa från tidigare sagda dumheter. Enstaka människor framstår som villiga att försvara sin idioti om det så skulle innebära dödlig utgång. Vad världen skulle bli bättre utan sådana människor, de ligger och tävlar någonstans i toppen över kategorin människor som bidrar till att mitt liv är jobbigare än nödvändigt. Att kalla saker vid sitt rätta namn är ofta positivt, det kan dock ge enorma problem, i vanliga fall har jag någons slags spärr, men den kategorin människor öppnar min mun motvilligt. Den kategorin brukar kunna lyckas väcka min mest osympatiska sida och min ursäkt är att jag själv inte är i närheten av att vara lika osympatisk. Min största drivkraft (för att vara så där härligt norrländskt personlig) är att jag inte vill sitta på dödsbädden och blicka tillbaka till flera år av ickeengagemang.

Vi ett fik på skolan där det är populärt att köpa kaffe att dricka under lektionstid. Det behövdes ingen lång diskussion, vi elever som höjde våra röster fick rätt och det kommer inte bli förbjudet att fika under lektionstid. Min andra klassföreståndare Gunnar Nordström höll en vacker monolog med kontentan att ”man ska inte ha mer regler än vad som är nödvändigt” och jag blev glad i hela kroppen när han yttrade de orden. Överhuvudtaget att jag har en mentor som hyllar yttrandefriheten och brukar hålla långa tal om John Stuart Mill tilltalar mig mycket.

Få unga kvinnor att må dåligt

Jag minns högstadiet, vi hade en skolsköterska som jag med tiden tappade allt förtroende för, i slutändan var hennes vänlighet av underordnad betydelse. En väldigt smal kompis till mig berättade för mig att skolsköterskan hade insisterat på att få prata med henne om hennes hälsa. Min kompis gick med på att träffas och prata för att få slut på skolsköterskans fördomar gällande hennes vikt, hon ville ge henne en sportslig chans att ändra uppfattning genom att vara trevlig och dela med sig av sin egen syn på saken. Mötet slutade med fler möten, hon ville inte gå på dessa men gick ändå dit för att hon hade så svårt att säga nej. Det hela slutade med att hon var tvungen att gå dit för att väga sig samt blev hon uppmanad att ”äta ordentligt”. Enligt min kompis egen utsago hade hon förklarat för skolsköterskan att hon åt mat men att skolsköterskan vägrade höra på och hade insisterat på att hon hade problem. Jag har för vana att förhålla mig opartisk till det jag inte vet någonting om, men när jag tänker på hur skolsköterskan behandlade mig så blir det mycket svårt att tro att min kompis talade osanning när vi gick i högstadiet. Så mycket av hennes erfarenheter av skolsköterskan stämde väl överens med mina egna.

Om min dåvarande kompis hade någon ätstörning får vi nog aldrig veta, jag lyssnade intresserat på vad hon hade att säga och tyckte att det måste vara upp till henne själv om hon ville prata med någon eller inte. Man kunde inte tvinga någon var min inställning. Jag anser än idag att det blir ohållbart att tala om för folk hur de ska må och försöka tvinga dem att prata ut om sina problem. Om min kompis mådde dåligt eller hade någon ätstörning kan jag som sagt inte svara på, men en sak är jag övertygad om – skolsköterskans beteende förbättrade inte hennes situation på något vis. Min kompis ville knappt gå ut på skolgården under rasterna av rädsla att bli konfronterad med sitt ”hälsotillstånd”.

Skolsköterskan var även på mig under delar av årskurs 8 och 9, för henne var det helt givet att jag mådde dåligt. Att jag såg annorlunda ut bidrog till hennes misstankar även om hon inte sa det rätt ut. Jag ville markera något för min omgivning, det sa hon dock rätt ut. Hon har rätt i sak, jag ville (och vill fortfarande) markera något och jag tänker på min framtoning, men jag ville aldrig hinta något i den riktningen. Jag finner det är otroligt tilltalande att tiden då det var poppis att se dryg ut äntligen är över. För min skolsköterska var en ”markering” per automatik destruktivt. Varför skulle inte långt blont hår och dyra märkeskläder på samma sätt kunna var en markering?

Skolsköterskan frågade flera gånger hur jag mådde, hon kunde ställa frågan flera gånger under samma möte och jag svarade varje gång ”jag mår bra”. Jaja, ”men hur mår du EGENTLIGEN?” Försökte förklara att hon gjorde mig stressad och att hon snarare fick mig att må dåligt, men dessa känslor, var inte hon medskyldig till menade hon. Hon brydde sig nämligen. Jag är trött på alla de människor som försvarar sitt eget beteende med att de är kära eller att de bryr sig. Jaha, det är väl ”bara” ännu ett skäl att bete sig bra och behandla människor med respekt?

Att jag hade rakat bort mitt hår var en sak som många anmärkte på. En kvinnas hår betyder ju så otroligt mycket att det helt enkelt måste vara något fel på den kvinna som väljer att raka bort det. Man bör nästan överväga cancer då det är en så himla skruvad företeelse. Jag vet inte hur många anpassade kvinnor som känt på mitt hår och blivit überfascinerade, jag har mest bara tyckt att det har varit tragiskt. För mig är det ingen stor grej även om folk brukar ha svårt att tro mig när jag säger det. De flesta kvinnor har å ena sidan tyckt att det har väldigt positivt men att det själva skulle 1. inte skulle passa i det eller 2. våga. Är inte det rätt lustigt egentligen? Vi vågar inte hoppa från tredje våningen, vi skulle kunna dö och så finns det människor som inte vågar raka av sig håret. Jag finner det rätt komiskt, nog om det. Att Britney Spears ansågs vara psykiskt sjuk för ett tag sedan och därför rakade av sig håret gjorde väl inte saken bättre. Var det inte givet innan så bekräftade Brittan hur det egentligen ligger till. Jag läste inte artiklarna så noga men jag tyckte att media illustrerade den anpassade snittkvinnans besatthet för hennes hår ganska bra när historien med Spears blev förstasidesnyhet. Förutom mitt utseende går jag heller inte runt och ler hela tiden. Den som inte ler hela tiden måste ju ha psykiska problem, det har jag läst i ”En Ding Ding Värld”.

Anmälan till Skolverket

Anmälan mot Mikael Elias teoretiska gymnasium i Sundsvall gällande kränkande behandling och brott emot skollagen.

När jag sökte till Mikael Elias teoretiska gymnasium i Sundsvall under vårterminen 2007 visste jag inte om skolans ordningsregler. Några regler fanns heller inte att tillgå på skolans hemsida www.teoretiska.se. Dessa reglers existens (se bifogade bilaga) blev jag införstådd med först andra veckan i skolan då skolans rektor Gunlög Smitz bad mig att ta av mig mössan i skolans korridor. Av principiella skäl vägrade jag lyda hennes uppmaning, hon gick därifrån och lät det vara för den gången. Andra gången Smitz bad mig att ta av mig mössan var i klassrummet då hon skulle informera klassen i ett ärende. Varpå jag svarade något om att om jag inte var välkommen så kände jag mig tvungen att lämna klassrummet. Det sista hon sa innan jag lämnade klassrummet var att vi skulle ta en diskussion om detta tio minuter senare. Under diskussionen menade Smitz att jag genom att söka till skolan hade ”köpt ett koncept” och därmed gjort ett val, antingen följde jag rådande regler eller så bytte jag skola. Som jag nämnt innan hade jag ingen kännedom om skolans ordningsregler när jag sökte till skolan. Detta var jag tydlig med att förklara för Smitz som också erkände att detta åtminstone borde ha framgått på hemsidan. Reglerna motiverade Smitz med att ”skolor har regler”. Jag förklarade för henne att jag kände mig kränkt av att skolans personal tilläts kommentera och ha invändningar angående min klädsel, vilken jag ser som en integrerad del av mitt utseende och min framtoning. Smitz visade sig helt oförstående för att mössan kunde vara en del av min personliga stil och ett ”individuellt uttryck”. Jag menar tvärtemot Smitz att i den mån kläder har någon funktion förutom att värma så uttrycker de något för de allra flesta, ännu mer för mig som politiskt aktiv feminist. Smitz ansåg vidare att personliga värderingar borde komma ”inifrån” och inte signaleras genom en mössa. Förutom att hon inte tog upplevelsen av kränkningen på allvar insinuerade hon upprepade gånger att det inte bara kunde vara fråga om mössan utan att torde röra sig om personliga problem eller att jag kunde misstänkas ”må dåligt”. Ingenting konkret beslutades under diskussionen.

Under en lektion vid ett annat tillfälle bad en av mina lärare mig att ta av mig mössan, för att slippa konfrontation låtsades jag inte höra. Läraren upprepade då sin uppmaning, liksom i det första fallet med rektorn tog vi en diskussion en stund senare. Jag valde medvetet att inte ta diskussionen inför klassen för att inte underminera lärarens auktoritet. Inte heller läraren ifråga kunde se det problematiska i sitt handlande. Hon suckade demonstrativt och sa sig inte förstå vad det handlade om, trots att jag ansträngde mig för att få henne att förstå hur jag kände det. Inte heller denna diskussion ledde fram till något.

Med mångårig erfarenhet av föreningslivet är jag van att få min kroppsliga integritet respekterad av omgivning och vuxenvärld. Då skolans personal inte tagit mina invändningar på allvar eller startat någon utredning som det föreskrivs, har jag känt ett obehag inför att gå till skolan och behöva träffa personerna ifråga, av ovilja och rädsla för att bli konfronterad angående mitt utseende igen.

Efter båda dessa händelser har jag haft en mejlkonversation med Smitz med anledning av att jag uteblivit från ett antal lektioner, vilket i sin tur har resulterat i ännu ett möte, denna gång med min mor närvarande. På en rak fråga om huruvida skolan har några befogenheter att upprätthålla regeln har Smitz svar varit att det finns saker hon kan göra, men att hon inte vill gå in på vad då det förhoppningsvis inte ska behöva ”gå så långt”. Även vid detta tillfälle upprepade Smitz antydningar om att jag inte skulle må så bra, hon förklarade att jag var ”en tjej som behöver mycket stöd och kärlek”. Jag upplever att Smitz kommentarer förvärrade upplevelsen av kränkning. För mig tydliggjorde de dessutom att hon inte tog mig och min upplevelse på allvar. Det var svårt att tolka Smitz på annat sätt än att hon inte ansåg mina föräldrar kapabla att tillgodose de behov hon talade om. Dessa kommentarer från Smitz har förstärkt min upplevelse av kränkning, dels med tanke på att påståendena helt saknar grund men lika mycket för jag har varit så tydlig med att understryka att jag mår bra, har goda relationer med och trivs med min familj. Smitz däremot har fortsatt att framhärda med att hon inte tror att så är fallet. Hon har även framfört liknande påståenden i ett brev till min mor.

Det har framgått i en tidigare diskussion med Smitz att hon skulle grunda sin idé om att jag mår dåligt just på att jag talar mycket om frihet. Detta torde enligt henne vara ett tecken på att jag saknar frihet. Då hennes påståenden upplevts som kalkylerade och medvetna och så uppenbart saknat verklighetsförankring, har jag inte kunnat anta annat än att de haft som syfte att förminska mig som person och ta udden av min kritik. Jag har snarast bemötts som att mina invändningar varit så mycket nonsens att de nästan inte behöver hanteras i egenskap av någon verklig kritik. Detta kan illustreras av att hon till exempel dragit paralleller mellan mitt handlande och sin egen ”tonårsrevolt”.

Då jag läst igenom Minervabeslutet (2006-05-22, Diarienr 52-2006:689) påpekade jag för Smitz att hon borde vara medveten om att regeln kunde antas kränka slöjbärande muslimers religionsfrihet. Varpå Smitz förklarade att hon inte kränker några sådana när inga muslimer studerar vid Mikael Elias. När jag insisterade och konfronterade henne med den hypotetiska situationen att så ändå vore fallet svarade Smitz att om reglerna inte passar ”får de välja en annan skola”.

Jag anmäler med hänvisning till ovanstående Mikael Elias teoretiska gymnasium i Sundsvall och dess rektor Gunlög Smitz för kränkande behandling och brott mot skollagen, då de har instiftat och trots påpekanden om problem med dessa upprätthållit regler som förutom att vara kränkande mot den personliga integriteten och religionsfriheten enligt min tolkning borde vara oförenliga med såväl skolverkets resonemang i domen mot Minervaskolan som skollagens krav på att ”skolan skall vara öppen för alla”.

Jag är medveten om att skolverket i sitt beslut i Minervafallet förklarat att ”Keps och mössa kan inte jämställas med slöja”, jag har dock tolkat denna formulering från verket sida som att man valt att inte i detta fall ta ställning till frågan om allmänna klädesuttryck utan istället fokusera sig på det principiellt viktiga och specifika fallet med religionsfrihet, slöja och religiös eller kulturell klädedräkt. Skolverket förklarar i beslutet i nämnda fall att ”klädsel bör ses som ett individuellt uttryck som normalt bestäms av eleverna själva och inte bör ingå i en skolas ordningsregler”, för att sedan poängtera att detta uttalande inte automatiskt omöjliggör för skolor att ha förbud mot mössa och ytterkläder.

För att tillfullo förstå det tankefel som blir resultatet av ovanstående resonemang kan det vara på sin plats at förtydliga följande. En gång i tiden var kepsar och mössor tveklöst inte mycket mer än renodlade utomhusplagg som etiketten fastslog skulle avlägsnas inomhus (förutsatt åtminstone att man var man), det är inte helt givet när det slutade att vara det. Oavsett när förändringen skedde så är mössa idag sedan länge inte främst något som används för att värma huvudet i utomhusmiljöer. Det är idag snarare i betydligt högre grad att se som ett livsstilsattribut, en kläddetalj eller modeaccessoar. Jag vill mena att ett upprätthållande av ett förbud av den sort som skolan har mot huvudbonad snarast är jämförbart med att reglera sådant som smycken, kläddetaljer och håruppsättningar. För många unga är mössan en del av en personlig identitet och det kan kännas mycket förnedrande att bli ombedd att avlägsna den. Sådant är kanske inte helt givet för tidigare generationer som ser utifrån sina egna erfarenheter från en annan tid ser plagget på ett helt annat sätt. Att bli ombedd att ta av sig huvudbonaden upplevs för den som blir utsatt för det ofta som en invändning mot en hel klädstil, eller om man så vill att auktoritetsfigurer man sätter sig till doms över och underkänner hela den ungdomskultur man är en del av. Framförallt går förbudet på tvären emot andemeningen i skolverkets ovan citerade resonemang om klädsel som individuellt uttryck och att skolan ska vara öppen för alla. Det är viktigt att påpeka risken och sannolikheten för att många av dem som blir tillsagda inte upplever att skolan är öppen för dem.

Smitz uttalande om slöjbärande muslimer tydliggör i mitt tycke hennes okänslighet och arrogans för huruvida människor kan känna sig kränkta och komma i kläm genom dessa regler. Det är som jag ser det också alarmerande att ingen klocka alls ringer hos henne angående inarbetade begrepp som religionsfrihet eller att hon för den delen inte förefaller känna till ett så uppmärksammat och viktigt beslut som det i Minervafallet. Det bör understrykas att jag lämnat in kopior på beslutet ifråga för kännedom och med hopp om att skolan ska inse sitt misstag och åtgärda problemet. Det svar jag fått från Smitz har inte innehållit några resonemang eller förklaringar utan hon har bara konstaterat att ”Vi kommer att behålla våra ordningsregler i den form de är idag”.. Då bör man också förtydliga att Mikael Elias teoretiska gymnasium i Sundsvalls förbud i dagsläget inte är ett förbud specifikt mot mössor och kepsar utan ett generellt förbud mot ”huvudbonader”. Det är alltså som jag ser det inget tvivel om att Mikael Elias teoretiska gymnasium i Sundsvalls regler i detta fall bryter mot skollagen och skolverkets tolkning av den. Med tanke på att Smitz nu också har tagit del av beslutet från Minervafallet måste hennes och skolans agerande rimligen kunna antas vara medvetet.

Johanna Sjödin
Söråker den 30 januari 2008
910312-2447

Trams ska ha trams

Förvånade många som vill tala om för mig att jag ägnar mig åt tramsfrågor, men som ändå orkar läsa och kommentera mitt trams.

Jag älskar argumentet ”man kan inte få göra vad man vill jämt, se bara hur det fungerar i arbetslivet där arbetarna tvingas bära vissa kläder”.

Ovanstående låtsasargument är i mitt tycke ett ännu större skäl att ifrågasätta dessa regler som anses naturliga i mångt och mycket endast för att vi haft dem så länge. När någonting blir tillräckligt vanligt anpassar sig de allra flesta. Det kan mycket väl vara jobbigt att förändra, särskilt när man får höra att allt man gör är en konsekvens av ens ålder, personligen tycker jag det är ännu jobbigare att ha på mitt samvete att jag inte ens försökte. Om någonting är ruttet tycker jag det är ännu viktigare att bry sig än om det inte vore det, men tvärtom verkar folk tycka att det är då man skall lägga sig, vara realistisk och inse att ingen förändring kommer att ske.

Det är möjligt att ni har rätt, att Skolverket lägger ned min anmälan, däremot vet jag att ingenting kommer hända om ingen ens försöker än hur jobbigt det kan vara. Fast vad gör det dig att jag gör någonting jobbigt, ansträngande och tramsigt? Även om Skolverkat nu väljer att inte gräva djupare i detta fall kan jag stolt säga att jag försökte när alla andra tog skit endast för att ingen kunde förvänta sig någonting annat.

Nu återstår en lång väntan, det ska bli spännande att se utvecklingen. Ni som bryr er får gärna kommentera vad ni tror kommer hända, ni övriga som tycker jag är tramsig kan förslagsvis visa att ni själva inte är lika tramsiga genom att låta bli att kommentera.