Överkroppars lika värde

Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.

Rebecca Lysholm och några skolkamrater hade tänkt gå med bar överkropp i skolans prideparad men när skolans rektor Anders Boman fick kännedom om planerna kallade han in till samtal:

”För idag tog rektorn in mig på sitt kontor och ville prata med mig, om att jag inte ska få visa mina bröst. I skolan tar sig killarna av sig tröjorna på gåsruset, på gympan och när de solar på skolgården. Därför tänkte jag, att jag som kvinna också borde få visa mina bröst – för jag menar vad är skillnaden? Skillnaden är noll det är bara samhället som gör skillnad på det. Jag sa detta – att killarna fick visa sig i bar överkropp. Han påstod att det var skillnad på våra bröst, bara för jag är kvinna.”

Rektorn menar att ingen ska visa sina bröst eller underliv i skolmiljö trots att det inte varit frågan om att visa några könsorgan. Jag kan inte låta bli att undra om rektorn jämställer kvinnors bröst med könsorgan, något som återkommande gjorts för att blanda bort korten och motivera diskriminerande behandling av kvinnor.

Om män kan gå omkring i bar överkropp utan att något händer och frågan väcks först när en kvinna vill ta sig samma frihet undrar man vad det är frågan om. Det är klart att en skolledning som en reaktion på att två män hånglar på skolgården kan förbjuda all form av hångel och framställa det som en icke-diskriminerande åtgärd då alla behandlas lika i formellt hänseende, men om olikkönade personer kunnat hångla på skolgården i åratal utan att någon höjt på ögonbrynen är det inte mer än rätt att ifrågasätta vad skolledningen håller på med.

Hur det har gått för eleverna på Danderyds gymnasium har jag ingen aning om men det är positivt att frågan uppmärksammas och att unga inte bara finner sig i den här sortens bemötande i skolmiljö. Det kan vara nyttigt att påminna en del rektorer om skolans värdegrund. För som Rebecca Lysholm säger till Aftonbladet: ”Enligt mig känns de som om vi endast har en prideparad för att det ska se bra ut. Vi ska vara en skola utanpå som representerar allas lika värde. Sedan när de väl kommer till kritan så särbehandlas kvinnor på grund av deras kön.”

Relaterat: Free the nipple, Ingen kvinnlig frigörelse utan kvinnors rätt till sina kroppar.

Ingen kommer undan förvaltningsrätten

Förvaltningsrätten verkar vara juristprogrammets motsvarighet till grundskolans och gymnasiets matematikundervisning. Under programmets gång har lärare, med några få undantag, framställt förvaltningsrätten som ett tråkigt rättsområde vi inte kommer undan vare sig vi vill det eller inte. Det var nog ingen av er som sökte till juristprogrammet för att ni ville arbeta inom offentlig förvaltning, men faktum är att de flesta av er kommer att hamna där. Jag vet inte hur många gånger jag hört det vid det här laget.

Några lärare har på eget initiativ förklarat varför juriststudenter över huvud taget läser förvaltningsrätt. Vad det ska vara bra för. Något som jag inte känner igen från andra kurser. Tvärtom. De första terminerna förmedlade var och varannan föreläsare att de ägnade sig åt riktig juridik. Tänk om en förvaltningsrättare sa det någon gång, eller har jag missat något?

En skillnad är att förvaltningsrätten, till skillnad från matematik på grundskole- och gymnasienivå, inte framställs som svår. I vart fall inte i någon negativ mening. En lärare på en annan kurs berättade om studenter som beklagade sig över hur svår kursen var. Studier ska vara svåra, sa läraren. Det är som att träna på gym. ”Vad är meningen om man inte tar i?” frågade läraren retoriskt. Jag kunde inte låta bli att tänka på alla som styrketränar regelbundet utan att öka vikten eller träningsvolymen (antalet set och repetitioner), men annars var det en bra liknelse.

Det är inte skolans eller universitetets uppgift att skydda personer från utmaning eller uttråkning. Faktum är att jag sett fram emot förvaltningsrätt med förvaltningsprocessrätt sedan introduktionskursen. Det skulle förvåna mig om det inte finns juriststudenter som går igång på legalitetsprincipen och frågor som rör statens maktutövning gentemot den enskilde. Utan tråkighetsstämpeln hade de säkert varit fler.

Eller så är det jag som är naiv. Jag kommer ihåg när jag förstod att samhällskunskap C var en valbar kurs på samhällsprogrammet, eller när jag insåg att jag var en av få i min klass som hade programmet som mitt förstahandsval. Jag hade en bild av att samhällsprogrammet drog till sig samhällsintresserade personer.

Få saker blir mer intressanta av att de framställs som tråkiga. Det gäller inte bara bokföring, nyttig mat och kondomanvändning utan även förvaltningsrätt.

FLASH: Kristen skola förmedlar kristna och konservativa värderingar

Kristna skolan Oasen i Sundsvall har fått en del negativ publicitet under dagen. Sundsvalls Tidning skildrar en skola som förmedlar att abort är fel och att homosexualitet går att bota med förbön. Tidningen har publicerat en tidigare elevs och en tidigare anställds minnen av skolan samt intervjuat skolans rektor Karl-Erik Lundin utifrån vad de två anonyma källorna berättat.

Eleven berättar att skolan har visat en ”abortfilm” för att avskräcka eleverna från att överväga abort i händelse av graviditet. ”Förklaringen från skolans sida till varför man visar filmen är att eleverna ska bli avskräckta från att ha oskyddat sexuellt umgänge.” menar läraren. Rektorn erkänner att skolan har ”en restriktiv hållning till abort”. ”Många gånger framställs abort som ett preventivmedel och personligen tycker jag att det är fel. Livet börjar vid konception.” (När framställs abort som ett preventivmedel?)

Av lärarens berättelse framgår också att skolan tidigare rivit ut sidor om sex och samlevnad ur läroböckerna. Varför skriver de om detta nu, tänkte jag som känner till detta sedan flera år tillbaka.

Att Kristna skolan Oasen låtit kristna värderingar påverka undervisningen bortom vad som går att motivera var någonting många var väl medvetna om under min skoltid i Sundsvall. Personer som studerade eller hade studerat på Oasen kunde återge saker som hade lärts ut som säkert hade intresserat Skolverket om de hade kommit till deras kännedom.

I samband med att det uppdagades att skolan hade rivit ut sidor om sex och samlevnad ur läroböckerna minns jag att man pratade om att det hotade att dra in skolans tillstånd. Media har skrivit om detta tidigare, och jag trodde att jag hade bloggat om det, men vid en sökning hittar jag inga blogginlägg eller tidningsartiklar om detta. Sundsvalls Tidnings arkiv är i och för sig inte det mest användarvänliga eller beständiga. Allt som publicerats på nätet förblir inte kvar på nätet om ni trodde det.

Det är bra att Kristna skolan Oasen granskas. Alla skolor ska granskas. I kommentarsfälten under Sundsvalls Tidnings artiklar undrar flera personer vad Oasen håller på med. Andra försvarar att skolan ger en ”alternativ bild”. Några motsätter sig att skolan över huvud taget granskas och behandlar den som om den vore deras barn.

Elever som studerar på Oasen och inte har någonting emot det vill förstås inte att andra ska tro att undervisningen inte håller måttet och deras föräldrar vill förstås inte ses som dåliga sådana som låter sina barn studera där. Någon kommenterar att studieresultaten överlag är goda på skolan i sitt försvar av den. Som om höga studieresultat skulle ursäkta den skola som lär ut att homosexualitet går att bota med förbön eller naggar ett obligatorisk skolämne, exempelvis sexualundervisning, i kanten.

Att reklamera en skola!

Under valrörelsen kunde man tro att politiker som pratade om hur okomplicerat det var att välja en bra skola i själva verket pratade om att välja mobiltelefon på en öppen marknad. Den dag jag bestämmer mig för att ersätta min antika mobiltelefon kan jag uppsöka några butiker som säljer telefoner för att jämföra de modeller som finns på marknaden. Jag kan ta del av recensioner författade av oberoende personer, läsa på om prestandan, känna, jämföra priser och slutligen slå till och köpa en telefon. Om jag skulle ångra mitt köp inom en viss tid kan jag antingen få pengarna tillbaka eller välja en annan telefon för de innestående pengarna.

När jag sökte gymnasieskola försökte jag jämföra skolorna i Sundsvall med varandra. Att jämföra skolornas programutbud gick utmärkt, men kvaliteten på undervisningen var det desto svårare att finna information om. Hur som helst skickade jag in en ansökan till privatskolan Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Sundsvall och blev antagen. Redan efter några månader anmälde jag skolan till Skolverket.

Skolan var nyetablerad och min årskull skolans första. Jag kunde omöjligen veta någonting om utbildningens kvalitet eller de tilltänkta lärarnas (när jag sökte stod det inte klart vilka lärare som skulle undervisa) kunskaper eller pedagogiska färdigheter när jag sökte. Jag minns att jag sa till en vän att det faktum att det var en nyetablerad skola oroade mig. I broschyrerna pratade man om en särskild anda som fanns på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium, men hur vågade de utlova en ”anda” på en nyetablerad skola som aldrig hade bedrivit någon verksamhet? Jag fick dåliga vibbar av den företagsmässiga marknadsföringen, men hoppades att skolan skulle ha lika ”hög standard” som andra skolor och att den inte stod och föll med ägandeformen.

Skolans läge var centralt och alla elever hade blivit lovade tillgång till varsin personlig bärbar dator  under den tre år långa studietiden. För mitt skrivandes skull tänkte jag att det vore bra att ha tillgång till en dator som jag kunde bära med mig överallt. Jag hade drömt (och drömmer fortfarande) om att leva som Sartre och sitta och skriva på kaféer och förverkligade det i någon mån. Tidigare hade jag skrivit mina bloggposter i kollegieblock och överfört dem manuellt till olika skrivprogram där de korrigerades innan de slutligen publicerades. Det var oerhört tidskrävande, men i och med att jag verkligen brann för att skriva feministiska och sexualpolitiska texter fungerade det.

Det var mycket som var under all kritik på privatskolan, men det var det bemötande jag fick, som beskrivs mer detaljerat i min anmälan, som avgjorde att jag inte längre kunde fortsätta studera på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Sundsvall. Jag kände att jag inte kunde fortsätta studera på den skolan med självrespekten i behåll. För att göra en lång historia kort bytte jag skola och lämnade tillbaka datorn.

Ibland känner man instinktivt att någonting är fel utan att kunna sätta ord på var felet ligger, men vad gäller skolor måste man som regel plöja ner en hel del tid innan man kan bedöma helheten. Att det kom relativt enkelt för mig att byta skola beror dels på att jag endast hade studerat på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium några månader när jag insåg att skolan inte var för mig. Om jag hade insett andra året att det inte stod rätt till med lärarna (någon som jag inte minns namnet på var bra), rektorn eller undervisningen hade det varit mycket svårare för mig att motivera skolbyte. Antagligen hade jag bitit ihop och räknat dagarna.

Att veta vad man har men inte vad man får är en oroande känsla som får människor att utstå saker som de annars aldrig hade befattat sig med. När jag bytte skola kunde jag inte vara säker på att jag skulle bli antagen av en bättre skola, men det blev jag, Sundsvalls Gymnasium. Skolbytet var ett av de bästa beslut jag tagit, men jag tänker inte låtsas att det var en process som ens påminner om att byta ut en mobiltelefon som inte levde upp till ens förväntningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kan du inte samspela med niqabklädda är du inkompetent

Skolverket har slagit fast att enskilda skolor får förbjuda elever att bära heltäckande slöja, så kallade niqabs. Och i vanlig ordning påkallas ”samspelet mellan lärare och elev” som bärande argument, skriver Klas Lundström i Fria Tidningen. Som Lundström antyder är det givetvis frågan om ett skräddarsytt argument för att få reglera vissa elevers klädel.

Var är eleverna i heltäckande klädsel som omöjliggör ett samspel mellan lärare och elev? Var är de som annars brukar prata om elevers beroendeställning någonstans? Det är inte frågan om något samspel, det är frågan om att vissa lärare inte kan samexistera med kvinnor i heltäckande klädsel. Elever som bär niqab torde kunna samspela lika bra som andra elever, men det är klart att det kan försvåras om man har lärare med inställningen att det inte går att samexistera med någon som bär heltäckande klädsel. Det är inställningen i detta fall som är problemet, inte enstaka individers klädsel.

Föreställ er att en lärare skulle bli så distraherad av en elevs urringning att hon eller han inte klarade av att utföra sitt arbete. Skolverket skulle med diplomatiska ord redogöra för lärarens imkompetens och olämplighet. Det skulle inte vara frågan om att eleven borde ha sin lärare i åtanke när hon väljer sin klädesel eller att urringningar försvårar samspel mellan (rimliga) människor.

Jag ifrågasätter alltså inte att personer som hyser rasistiska åsikter kan ha svårt att samexistera med personer som de menar utgör ”roten” till deras åsikter. Invandrare, papperslösa, asylsökande, kvinnor i heltäckande klädsel och så vidare. Jag ställer mig däremot kritisk till att de har mandat att lära ut.  Kan man inte samexistera med niqabklädda tror och hoppas jag att det finns hjälp att få.

Sex är ett kunskapsområde!

Cecilia Bäcklander, programchef UR, och Anna Birgersson Dahlberg, redaktionschef UR, bemöter Roland Poirier Martinssons kritik mot sexualupplysningsfilmen Sex på kartan i Sundsvalls Tidning.

Sexualundervisningen har varit obligatorisk på pappret sedan 1955, men man vet att åtskilliga skolor inte bedriver någon sexualundervisningen och att den på många håll är bristfällig. En del skolor resonerar att eleverna kan vänta med sexualkunskapen tills de är sexton år fyllda, då många elever redan har sex. Det innebär att grundskolan lämnar över ansvaret till gymnasieskolorna som antagligen räknar med att eleverna har fått sin dos sexualundervisning. Jag skriver medvetet dos eftersom att sexualkunskapen är en tillfällighet i svensk undervisning.

Det förhållande många lärare har till sexualundervisning försöker man lära unga att inte ska ha till sex – sex ska inte var någonting som man får överstökat, det ska vara välkomnat och givande för alla deltagande.

Vi talar inte om någon kurs som är lika lång som en femtiopoängare, som till exempelen den breda kursen livskunskap. En del skolor avsätter en eller två dagar åt föreläsningar, samtal occh workshops kring ämnet, andra ägnar någon dag i veckan i några veckor åt det. Kvaliteten varierar och står och faller med att läraren som håller i ämnet är kompetent och engagerad.

Gäller inte det vilket ämne som helst, kanske du tänker. ”Ingen lärare skulle gå in i ett klassrum och tro att han kan undervisa i franska för att han har varit i Paris några gånger. På samma sätt räcker det inte heller att själv ha haft sex för att kunna undervisa i sex och samlevnad.” skriver Bäcklander och Birgersson Dahlberg i sitt svar.

Det är trevlig läsning efter all debatt om att vi aldrig skulle gå med på att opereras av läkare utan kompetens och att samma standard därför borde gälla även lärare. Även lärare som undervisar i sex, vill jag liksom Bäcklander och Birgersson Dahlberg tillägga.

Roland Poirier Martinsson har skrivit att den moraliska och beteendemässiga biten av sexualundervisningen är ”föräldrarnas privilegium, eftersom det handlar om uppfostran, inte inlärning”. Poirier Martinsson kan prata sex med sina barn hur mycket han vill, eventuell sexualkunskap som går stick i stäv med de värderingar han vill förmedla omöjliggör inte det. Om han väljer att förmedla sina katolska värderingar är jag dock ganska säker på att hans barn kommer att revoltera på ett sätt han inte uppskattar, men det är en annan historia.

Infantiliseringen av det offentliga rummet!

När jämnåriga får veta att jag knappt ser på film tror de först att jag försöker vara rolig på min egen bekostnad. När det framgår att jag är allvarlig ses jag i regel som udda, inte sällan udda på ett negativt sätt. Det ska sägas att jag går på bio ungefär en gång om året av pliktsociala skäl, alternativt för att jag fått biobiljetter och vill passa på att bjuda någon som är mer intresserad av film och biobesök än vad jag är.

Om någon jämnårig skulle berätta att den aldrig läser böcker är det inte säkert att jag skulle bli förvånad, det är så pass vanligt att jämnåriga knappt läser böcker om det inte är en del av utbildningen.

I högstadiet hade böcker och personer som läste böcker ganska låg status. Alla hade dock läst Pojken som kallades det och Ondskan. Guillou måste vara alldeles förtjust. Man förväntades ha läst dessa två delvis självbiografiska romaner. Man kunde höra personer prata om dem i korridorerna. DHarry Potter skulle man också ha läst i en del kretsar. Det fanns som sagt några böcker man skulle ha läst, men ingen allmän förväntan på en att läsa böcker under sin fritid. Det räckte om du hade läst två böcker och några klassiker som skolan ville att du skulle läsa. Du sågs inte som udda om aldrig läste i övrigt eller riktigt förstod poängen med att läsa böcker för den delen.

Att det har blivit ute att läsa böcker är knappast Alliansens fel. Det gäller inte bara unga, det är färre i dag som besöker biblioteken regelbundet och många filialer har stängt de senaste åren. Enligt kampanjen Library Lovers återfanns de flitigaste biblioteksbesökarna bland unga mellan 9 och 14 år (2003). Det förvånar mig inte. När jag gick i låg- och mellanstadiet besökte vi biblioteket en gång i veckan med klassföreståndaren och det var uppskattat bland de flesta av mina klasskamrater. Jag minns att bibliotekarierna turades om varje vecka, läste ur en många gånger aktuell bok och tipsade om några böcker som vi fick ställa frågor om. Därefter uppmuntrades vi att låna böcker med våra bibliotekskort.

Då var det naturligt att låna böcker, men frågan är om de som flyttar hemifrån i dag ens bryr sig om att skaffa bibliotekskort på den nya orten. Tillåt mig tvivla. För att ungas läsförmåga ska förbättras måste det bli naturligt igen att läsa, men det kommer inte att hända över en natt. De som läser mycket har generellt ett bättre språk och är som regel bättre på att skriva, men när man är ung och slänger sig med ”komplicerade” ord (de kallas komplicerade för att en ung personer använder dem) klappas man inte på axeln för att man har ett rikt ordförråd.

Känner du till traditionella uttryck och är bra på att uttrycka dig i både tal och skrift får du äta upp att du är ”lillgammal” och ”gör dig till”. Intellektualiseringen av det offentliga rummet lyser verkligen med sin frånvaro när unga personer som vill lära sig saker hånas och aktivt motarbetas av vuxna.

Unga får gärna kunna saker, men de ska inte kunna för mycket då det är viktigt för vuxenvärlden att de unga inte har ett intellektuellt övertag. Den trenden kan inte Alliansen vända på egen hand, men en bra början är att inte vända sig till de som vill infantilisera unga för att kunna hantera det faktum att de åldras.

Beroendeställning i skolan med eller utan lärarbetyg!

I en intervju med Svenska Dagbladet säger Maud Olofsson bland annat: ”Jag tycker att eleverna ska kunna betygsätta lärarna. Jag har studerat ett sådant system i USA. Där var det alldeles självklart att eleverna hade synpunkter på lärarna”

Allianskamraten tillika utbildningsministern Jan Björklund är emot lärarbetyg och motiverade sin ståndpunkt på DN Debatt förra året. Framförallt är Björklund emot att lärarbetyg påverkar enskilda lärares lönenivå, vilket har varit aktuellt på några skolor. Om Olofsson anser att betygen ska påverka lönesättningen framgår inte av intervjun.

Björklund skriver ”En lärare ger ibland fler läxor än vad vissa elever uppskattar och ibland sätter en lärare ett lägre betyg på en elev än vad eleven själv anser sig förtjäna. Ibland måste lärare säga ifrån ordentligt för att upprätthålla ordning. Ibland måste lärare anmäla elever till rektor eller lämna information till föräldrar som eleven inte önskar. En ansvarskännande lärare är inte alltid populär hos alla elever.”

Jag delar den uppfattningen, men när Björklund varnar för att en maktbalans kan uppstå mellan lärare och elev till följd av ett system med lärarbetyg undrar jag i vilken verklighet han lever. Det finns redan i dag en maktbalans, eller ett beroendeförhållande om du så vill, men det nämner inte ens Björklund. Att utbildningsministern inte vill att eleverna ska tillåtas påverka lönesättningen framgår, men framförallt verkar han vara orolig för att lärarbetyg skulle kunna bidra till att lärarauktoriteten försvagas och ifrågasätts.

Jag har inte studerat hur lärarbetyg fungerar i USA, men kan konstatera att redan i dag låter en del skolor eleverna lämna anonyma omdömen om enskilda lärare så väl som skolan i sin helhet, vilket jag tycker är bra. Eftersom att det finns en maktbalans mellan lärare och elev kan det vara svårt att uttrycka sin åsikt om något skolrelaterat om man befarar att ens åsikt kan komma att påverka betygen negativt. Skolan äter upp ganska många år av ens liv, men många elever biter ihop och tar saker de inte borde ta.

Baksidan med anonyma enkäter som vänder sig till skolelever är att oavsett vad de handlar om kommer ett gäng elever att ta tillfället i akt och ge överdrivna och oseriösa. Vilken elev på valfri skola har inte testat heroin om vi ska tro de anonyma enkäter som ifylles i skolan? Att en del elever inte tar enkäter på allvar är dock inte ett bra argument emot enkäter. Man kan bortse från eleverna som tar heroin till frukost, lunch och middag. Likaså kan man bortse från potentiella elever som ger någon lärare negativt omdöme för att hen har en oproportionerligt stor näsa. Förslagvis låter man bli att visa direkt kränkande omdömen utan substans för den berörda läraren. Lärare är också människor med känslor – tro det eller ej!

De svar man kan titta närmare på är de utförliga svaren och därefter försöka se samband. Om en lärare får omdömet ”håller utomordentliga föredrag, men får gärna prata lite högre” av flera elever (dåligt exempel, men ni förstår nog vart jag vill komma) säger det något. Om en annan får flera ”upphöjer sina personliga politiska åsikter till fakta” säger det också något. Utförliga svar i sin ära, men ”bra” och ”dålig” kan fylla sin funktion om man vill fånga den allmänna inställningen till någonting, eller när det gäller enklare frågor som till exempel skolmatens värme, eller något annat favoritämne bland somliga missnöjda elever. Vad jag vill ha sagt är att de nyanserade och utförliga svaren kan vara till nytta för de skolor som vill veta vad som fungerar och förbättra det som är mindre bra. De som inte har någonting att dölja, eller hur var det nu..?

Signaturen Per som kommenterat bloggen Mina Moderata Karamellers inlägg i debatten om lärarbetyg skriver ”Läraren kan alltid straffa eleven med betygsättningen, dessutom krävs det en hel del mod att kritisera läraren.” Signaturen Hanna svarar ”Du verkar inte vara särskilt insatt i lärares verklighet. En lärare kan kan inte sätta omotiverade betyg, för då begår man tjänstefel. Och elevernas uppförande får inte betygsättas, även om man kan tycka att det borde finna en sådan möjlighet i ett ordningsbetyg.”

Ingen har någonsin begått tjänstefel. Liknande saker har sagts om poliser. Poliser har inte rätt att [göra en viss sak] för då begår de tjänstefel. Det är klart att polisers befogenheter kan vara av värde att känna till, och givande som underlag för diskussion, men personligen är jag mer intresserad av hur polisen agerar. Vad poliser får göra och vad poliser gör är nämligen två skilda saker. Det vet nog alla som har druckit alkohol utomhus (åtminstone i Sundsvall) och konfronterats av poliser, eller alla personer som antagits ha druckit alkohol eller antagits ha alkohol i sin väska. Poliser är människor och ibland gör de saker de inte får.

Om en lärares undervisning brister eller om en lärare gjort något otillåtet kan det rapporteras till rektorn eller skolinspektionen (om rektorn inte bryr sig), men problemet är att många unga inte känner till sina rättigheter. Det ligger många gånger i de vuxnas intresse att unga inte känner till sina rättigheter så man kan verkligen fråga sig om okunskapen alla gånger är en olycklig slump. Det är onekligen enklare att överordna sig någon som tror att den är maktlös och det är ett allvarligt problem att personer inte känner till sina rättigheter. Unga som gamla.

Ett annat problem är att långt ifrån alla elever vågar visa sitt missnöje när de blir trampade på för att de är rädda att det ska påverka deras betyg eller tillvaron i klassrummet. Den oro som Jan Björklund känner inför lärarbetyg känner många elever inför betyg. Jag vet inte vad jag tycker om lärarbetyg, men anonyma omdömen om lärare är jag helt för.

Det finns ett beroendeförhållande inom skolvärlden som skapat behovet av anonymitet och det vore på tiden om de vuxna kunde erkänna maktbalansen överlag, och inte enbart de gånger då vänskapliga och sexuella relationer mellan lärare och elev hamnar på dagordningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jan Björklund kan inte kommunicera utan ansiktskontakt

Jag uttryckte någon gång min avsky för personer som alltid tenderar att välja mellanvägen. Jag trodde i min enfald att det berodde på att dessa personer aldrig ville ta ställning. Att de kanske hade förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och inte var lika benägna att falla för den enkla och till synes konsekventa lösningen ville inte ramla ner.

Efter att ha träffat och lyssnat på åtskilliga personer som tagit ställning till den ena ytterligheten efter den andra förstår jag dem som väljer mellanvägen. Frågor är många gånger mer komplicerade än vad företrädarna för de olika ytterligheterna vill göra gällande, men å andra sidan finns det frågor som är enkla, men som av personer som ogärna vill ta i dem med tång avfärdas som för komplicerade och mångsidiga – ”allting är faktiskt inte svar eller vitt”.

Flera debattörer har uttryckt att det vore förödande att förbjuda kvinnor att täcka ansiktet på allmän plats. Andra debattörer menar att ett sådant förbud är absolut nödvändigt för att stärka kvinnors ställning, integritet och självbestämmande (!). Många har skrivit under på att ett slöjförbud ofrånkomligen inskränker kvinnors rättigheter med förbehållet att det finns sammanhang då vilken klädsel som helst (man talar fortfarande om klädsel som vi förknippar med muslimska kvinnor, inte vilken klädsel som helst) inte kan accepteras eller uppmuntras varpå de rabblat upp några exempel på yrken där muslimska kvinnor under alla omständigheter måste visa sina ansikten.

Lärarexemplet är kanske det allra vanligaste för då ges debattörerna en möjlighet att bädda in både ”tänk på barnen” och ”skulle du vilja att din dotter undervisades av en person med ansiktet dolt?” i sitt resonemang.

Det skulle inte vara möjligt för läraren att undervisa om hon eller han vore beroende av ständig ögon- och ansiktskontakt. Alla lärare kan inte titta på alla samtidigt och alla elever vill inte titta sina lärare i ansiktet eller ögonen.

I tron att de företräder den nyanserade och rumsrena medelvägen pumpar de ut budskapet att det inte går att kommunicera om man inte ser avsändarens ansikte till personer som dagligen kommunicerar ansiktslöst genom Facebook och andra sajter.

Medelvägen brukar vara den pragmatiska och eftertänksamma, den som avskräcker rättshaverister och högljudda radikaler. En del skulle kalla medelvägaren tråkig, andra konflikträdd. Burkaförbud är varken medelväg, liberalt eller eftertänksamt. En bit tyg vare sig hotar eller omöjliggör kommunikation, såvida du inte heter Jan Björklund.

Det är inte avgörande att se en persons ansikte för att kunna kommunicera. Det kan underlätta, men det är inte avgörande som en del vill göra gällande. Även synskadade kan kommunicera.

Oss emellan!

Kärlek och framförallt möten mellan människor antar jag att de allra flesta här inne nog skulle skriva under på att är någonting ganska rörande. För att inte förorena kärleken och alla dessa möten gömmer vi oss gärna bakom sköna omskrivningar för att legitimera de relationer som dessa kärleksfulla sammankomster ibland mynnar ut i. Omskrivningar som tar avstånd från orena värden som status, utseende eller hög inkomst, för att bara nämna några.

Personen får för all del fungera i sociala sammanhang, ha ett välpolerat yttre och en ganska tjock plånbok, men det bör inte vara avgörande för relationen. Denne ska helst ha någonting unikt i sin personlighet som framkallar den där dragningskraften som du känner till honom eller henne. Vidare bör han eller hon vara en oumbärlig del av ditt liv och inte utbytbar med vilken attraktiv, välbetald eller populär person som helst. Det ska med andra ord finnas ett visst mått av substans.

Hur det är i verkligheten kan diskuteras. Journalisten Johannes Ekman berörde ämnet med sin kulturkrönika från 14 maj 2006 i Sveriges Radio i vilken han pratar om hur det går till att söka kärleken via nätet och vad nätdejtande kan leda till i förlängningen. Ekman citerar en person som sagt att på nätet ”lär man känna nån inifrån och ut istället för tvärtom” vilket borde betraktas som något positivt med tanke på den bild av kärleken de allra flesta åtminstone med sin retorik försöker att upprätthålla. De flesta hävdar nämligen att det är insidan som räknas även om deras agerande inte alltid överensstämmer med den uppfattningen.

Det finns också, nämner Ekman, en baksida med nätdejtandet i och med att du via nätet så enkelt kan klicka bort personer. Detta bidrar enligt honom till en känsla av snabbkonsumtion och jag är beredd att hålla med honom med förbehållet att det är ett minste lika stort problem utanför nätet. Vi sorterar konstant bort personer på mycket lösa grunder, så ofta att vi inte ens märker att vi gör det.

En vacker insida i all ära, men hur många har inte medvetna eller omedvetna föreställningar om hur ung eller gammal den de inleder ett förhållande med eller går hem och ligger med bör vara. Den som har sådana gallrar onekligen bort personer på grund av yttre faktorer och kan därmed knappast påstå att den främst lägger vikt vid en persons insida.

Något som skiljer nätdejtingssajter från vanligt raggande och får nätet att framstå som en så absurd köttmarknad är att det mycket enklare att peka på den snabbkonsumtion det ofta resulterar i då de krav som finns på de personer som efterfrågas är tydligt definierade. I den offentliga miljön kan du inte lika enkelt välja bort människor som på nätet, men du har samtidigt i bakhuvudet vilka du aldrig ens skulle gå fram till, prata med eller ens ge en chans.

Skillnaden är nog inte så stor mellan vilka bortprioriteringsmekanismer som påverkar nätdejtaren eller den mer klassiska dejtaren. Dock finns en tendens att tala om nätet och om verkligheten som två separata fenomen och då är det lätt hänt att måla upp ett motsatsförhållande som inte nödvändigtvis finns. Medieanalytikern Anders Mildner tangerade detta ämne i Svenska dagbladet den 27 mars i år när Bjästafallet fortfarande var som mest på tapeten där han menade att oförmågan att se nätet som en del av verkligheten är farlig.

Mildner får sägas kämpa i motvind då nätet kommit att bli en älskad fiende för en oroad vuxenvärld. Benägenheten att separera nätet från verkligheten är farlig också för kärleken då möten mellan människor genom nätet målas ut som något mer snabbköpt och ytligt än den ”sanna kärleken” som i allt väsentligt följer samma mönster. Denna polarisering kamouflerar de negativa inslag som finns oavsett på vilken arena kärleken kommer till uttryck.

De som tycker verklighetskärleken är den enda som räknas kommer att kunna fortsätta att hävda dess överlägsenhet så länge nätdejtandet är mindre vanligt och inte riskerar att smutsa ned den ”sanna kärleken”. För ytterst handlar det om status och vad vi signalerar till vår omgivning att vi lyckats kamma hem. Paradoxalt nog är det just den exkluderande och kring äkthet kretsade diskussionen om kärlek som gör densamma lidande.


Ovanstående text är ett tal jag höll inför klassen samt min svensklärare. Muntliga uppgiften för nationella provet i Svenska B.