Jan Björklund kan inte kommunicera utan ansiktskontakt

Jag uttryckte någon gång min avsky för personer som alltid tenderar att välja mellanvägen. Jag trodde i min enfald att det berodde på att dessa personer aldrig ville ta ställning. Att de kanske hade förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och inte var lika benägna att falla för den enkla och till synes konsekventa lösningen ville inte ramla ner.

Efter att ha träffat och lyssnat på åtskilliga personer som tagit ställning till den ena ytterligheten efter den andra förstår jag dem som väljer mellanvägen. Frågor är många gånger mer komplicerade än vad företrädarna för de olika ytterligheterna vill göra gällande, men å andra sidan finns det frågor som är enkla, men som av personer som ogärna vill ta i dem med tång avfärdas som för komplicerade och mångsidiga – ”allting är faktiskt inte svar eller vitt”.

Flera debattörer har uttryckt att det vore förödande att förbjuda kvinnor att täcka ansiktet på allmän plats. Andra debattörer menar att ett sådant förbud är absolut nödvändigt för att stärka kvinnors ställning, integritet och självbestämmande (!). Många har skrivit under på att ett slöjförbud ofrånkomligen inskränker kvinnors rättigheter med förbehållet att det finns sammanhang då vilken klädsel som helst (man talar fortfarande om klädsel som vi förknippar med muslimska kvinnor, inte vilken klädsel som helst) inte kan accepteras eller uppmuntras varpå de rabblat upp några exempel på yrken där muslimska kvinnor under alla omständigheter måste visa sina ansikten.

Lärarexemplet är kanske det allra vanligaste för då ges debattörerna en möjlighet att bädda in både ”tänk på barnen” och ”skulle du vilja att din dotter undervisades av en person med ansiktet dolt?” i sitt resonemang.

Det skulle inte vara möjligt för läraren att undervisa om hon eller han vore beroende av ständig ögon- och ansiktskontakt. Alla lärare kan inte titta på alla samtidigt och alla elever vill inte titta sina lärare i ansiktet eller ögonen.

I tron att de företräder den nyanserade och rumsrena medelvägen pumpar de ut budskapet att det inte går att kommunicera om man inte ser avsändarens ansikte till personer som dagligen kommunicerar ansiktslöst genom Facebook och andra sajter.

Medelvägen brukar vara den pragmatiska och eftertänksamma, den som avskräcker rättshaverister och högljudda radikaler. En del skulle kalla medelvägaren tråkig, andra konflikträdd. Burkaförbud är varken medelväg, liberalt eller eftertänksamt. En bit tyg vare sig hotar eller omöjliggör kommunikation, såvida du inte heter Jan Björklund.

Det är inte avgörande att se en persons ansikte för att kunna kommunicera. Det kan underlätta, men det är inte avgörande som en del vill göra gällande. Även synskadade kan kommunicera.

Vilka är ungdomarna med god självkänsla?

Lisbeth Salanders rökning kan bli ett fall för konsumentombudsmannen. Salander röker nämligen på affischerna för filmen Luftslottet som sprängdes. ”Tjejen på bilden håller en cigarett och kan uppfattas som reklam och att de som röker och ser så cool och tuff ut borde vara självständig, spännande och snygg. Detta uppmuntrar ungdomar med en redan taskig självbild att börja röka för att bli någon.”

Vilka är ungdomarna med god självkänsla? Vad kännetecknar en sådan ungdom? Är det en organiserad nykterist eller en person som väljer läxläsning om valet står mellan knulla och läsa läxor? Eller är det så att dålig självkänsla är någonting som hör ungdomen till?

Det har så länge jag kan minnas funnits en diskussion om ungdomars dåliga självkänsla och eftersom att den frågan fortfarande är het antar jag att ingenting spännande har hänt på den fronten.

Jag gillar inte rökning alls och jag kan inte se att rökning har några positiva inneboende egenskaper, men jag kan heller inte se att de som opponerar sig emot ungdomars rökning kommer lyckas åstadkomma någonting när de pekar ut en enda orsak till att ungdomar röker. En orsak som inte ens ger den där omhändertagande känslan av att någon faktiskt vill en väl.

Debatten om ungdomars väl och ve är så pass förenklad att du redan innan en vuxen person öppnar munnen kan skönja en mall och ana vilka orsaker som kommer att presenteras. Den mallen kan tillämpas på alla klassiska ”ungdomsproblem”. Det är klart att det uppstår förvirring när sex, alkohol, droger, mobbning, rökning, skönhetsideal, energidrycksintag, politiskt engagemang och alternativ klädstil kan avfärdas med samma uttjatade argument. Är politiskt engagemang lika klandervärt som tobaksrökning? Är sex lika hälsoskadligt som droger?

Det finns uppenbarligen en vilja att lyfta problem, men det finns sällan några alternativa lösningar som frångår tanken att ungdomars ohälsa alltid är ett resultat av grupptryck och identitetssökande. När ska vi prata om vuxna som skapar ett behov hos unga att tonårsrevoltera och om vuxna som gör allt för att skapa en identitet åt sin tonåring?

Jag pratar gärna om rökningens baksidor, men då ska det handla om rökning. Den kritik som finns nu kan snarare ses som vuxenvärldens sätt att indirekt försöka styra hur ungdomar ska vara och för den som redan har misslyckats katastrofalt med att leva upp till dessa förväntningar och har dålig självkänsla är det nog inte särskilt uppmuntrande att dessutom få veta att man saknar vilja.

Ingen kvinna vill att någon annan ska bestämma över henne

Hanna Wagenius skriver ”Herrar tenderar nämligen att dra sig mer åt den konservativa, klåfingriga ideologin ju äldre de blir” vilket är träffande och ganska roligt. De aktuella herrarna är hennes partikollegor Staffan Danielsson (C) och Lennart Pettersson (C) vilka har skrivit en motion om behovet av ”tydliga gränser för användningen av burka eller nikaber i Sverige”.

Motiveringen är bland annat att det känns ”märkligt om människor maskerar sig eller helt täcker sina ansikten och kroppar i möten med andra människor”. Niqab och burka är en maskerad med andra ord. Det känns inte bra, jag gillar det argumentet.

Vidare skriver Danielsson ”Människans ansikte – ögon, näsa, mun – är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor, och att tänka sig ett öppet samhälle där alltfler människor döljer ansiktet för varandra i t ex offentliga miljöer samt på sina arbeten och i skolor känns inte som en framtidsväg”.

Att eleverna måste kunna möta lärarens blick är ett vanligt förekommande argument i skoldebatten om nämnda plagg. Varför måste eleverna kunna göra det? Den omvärld och offentliga miljö som kallas Internet har tvärtom illustrerat värdet av att kunna vara anonym och att det faktiskt går att kommunicera utan att möta den andres blick.

Grundtanken att ingen kvinna ska tvingas att dölja sin kropp (oavsett om det gäller burka eller bikiniöverdel) är god, men är det den hållningen vi lyckats förmedla till vår omvärld?

”Tror någon, på fullaste allvar, att någon VILL gå klädd med ett tält på kroppen? Den som svarar ja på den frågan låter i mina ögon som en trotsig femåring” skriver Stefan Lundkvist (CUF) och jag har svårt att hålla mig för skratt.

När jag var tolv år och insåg att folk slickade och sög på varandras könsorgan (ja – jag var efter mig) reagerade jag ungefär likadant som Lundkvist ”Vem skulle vilja suga på någon annans könsorgan?”, ”Vad är poängen?”. Idag förstår jag att det finns personer som vill slicka och suga på varandras könsorgan, men då kunde jag inte för mitt liv begripa att de fanns personer som var av en annan uppfattning – det kunde inte vara på riktigt.

Av det har jag lärt mig att en del saker är omöjliga för oss att förstå. Jag tror att det är fler som vill suga kuk än använda heltäckande klädsel, men frågan är större än så. Vi i det ”äckligt politiskt korrekta land som kallas Sverige” är fria från hederskultur och påtvingade attribut. Sägs det.

Mina vänner fick inte klippa ”konstiga” frisyrer för sina föräldrar (tänk vad andra skulle tycka om mamman tillät hennes dotter att se ut hur som helst). Vi kallade inte det förtryck. Inte heller kallade vi det förtryck när E inte fick sminka sig annat än när hon skulle vara fin (smink=fin, utan smink=ful).

Vad vi gör av fri vilja ställer saker och ting på sin spets och måste också få göra det, för det är väl inte rimligt att vi ska lägga oss i vad personer från andra kulturer gör, men helt bortse från oss själva?

Vuxna som vill att barn ska vara barn

Min syster och hennes kompisar fick sin första mobiltelefon kring byxmyndighetsåldern. Jag och mina kompisar fick våra som nyblivna tonåringar eller året innan och idag kan du äga en mobiltelefon innan du fyllt tio år. Jag följde diskussionen om när det var lämpligt att ge sitt barn en mobiltelefon med ett ganska stort intresse och den lämnade mig inte helt oberörd.

Föräldrarna som var positiva betraktade telefonen som deras förlängda arm, någonting de gav till sina barn för att det skulle förenkla deras vardag. Föräldrarna som var negativa till att ge sina barn en telefon i unga år menade att barnen inte hade något behov av en mobiltelefon.

Debatten om mobiltelefoner sammanfattar ganska väl de flesta debatter om vad barn borde ha rätt till. Det är sällan som barnet är i fokus och om barnet är i fokus är det någon annan som definierar om barnet har ett behov.

Mobiltelefonen ses som ett vuxenattribut trots att det är min generation som växt upp med den sorten som går att visa sig med utan att det blir direkt pinsamt. Hanne Kjöller skriver om andra vuxenattribut och jag undrar om barndomen sitter i våra kläder. Kjöller menar att unga kvinnor vill ta farväl av barndomen fortast möjligt och och använder sig av ”vuxenattribut”.

Vuxenattribut är någonting som ska användas av vuxna för att vuxna har ett behov, men det är också de vuxna som avgör vem som har ett behov. Jag undrar hur längre den terminologin kan överleva när det knappast är någon nyhet att unga kvinnor som ännu inte ”fått tillstymmelse till bröst” använder BH. Med det vill Kjöller säga att de unga kvinnorna inte har något behov, men hon är inte den enda som upprörs över produkter som får säljas trots att målgruppen inte anses ha något behov. Varje år är det någon butik som tar bort olämpliga underkläder för barn ur sitt sortiment för att någon upprörd förälder varit där och klagat och fått medial uppmärksamhet.

Argumentet är att ”Det finns en poäng med att låta barn vara barn” eftersom att de tids nog kommer att ”tvingas in i begränsande könsroller och att det inte finns någon anledning att tidigarelägga den själsliga förkrympningen”. Tids nog? De flesta barn tvingas in i en könsroll från dag ett, men få är de någon som undrar om det finns något behov då.

Vilka är det som tycker att barn ska vara barn? Framförallt personer i min egen ålder som är så glada över att få vara en del av vuxenvärlden att de gång på gång vänder de unga ryggen. Deras lojalitet är inte hos de unga trots att de mycket väl känner till hur det är att vara fjorton år bland nyvuxna. Det är beklämmande detta mobbningskretslopp som aldrig tycks ta slut och att vi hämnas på oskyldiga.

Mina äldre släktingar sa alltid ”vad stor du hade blivit” och tittade uppskattande på mig. Uppenbarligen hade inte farmor några problem med att jag lämnade barndomen. Det var bara några krönikörer som grät när jag slutade vara ett barn.

Att inte låta sig skrämmas

SwedishTeen och Daniel Brahneborg har kommenterat Isabell Hallings uttalande i vilket hon redogör att hennes 15 månader gamla dotter badar utan kläder.

"Om nu någon jävel skulle fota mitt barn i smyg och lägga upp det på nätet skulle jag bli tokig, men jag tänker inte ge sätta på henne extra kläder bara för att risken finns. Självklart finns det massor av barn som far illa i denna äckliga industri, men jag tror inte jag hjälper dessa barn genom att skyla mitt"
– Isabell Halling

Det finns risker i allting vi gör men ska vi låta bli att leva för det? Ska vi ge idioter rätt? Det är få saker jag är rädd för, att vakna upp i åttioårsåldern och inse att jag kastat bort mitt liv (i vems intresse?) är en av få.

Svenska bloggar om , ,

Svar på Josefins kommentar

I ett tidigare inlägg berörde jag inskränkningar riktade mot barn och efterfrågade en mer nyanserad bild av hur man ska se på saken. Vilka inskränkningar är moraliskt försvarbara, vilka är det inte. När bör vi betrakta regler som frihetsberövade? Vilka befogenheter har föräldrar helt enkelt. Jag vet inte och i och med det faktum att få (rätta mig om jag har fel) ställer sina föräldrar inför rätta är det ännu svårare att svara på. Det är svårt att ta föräldrar som hänvisar till sina rättigheter på allvar när de i nästa stund ber sin femåring lugna ner sig om han eller hon inte vill bli bortförd av polisen.

Det är inga enkla frågor jag ställer mig och jag är heller inte ute efter en strikt gräns även om det är så det kan tolkas utifrån inläggets rubrik (Var går gränsen?). Jag tilltalas av balansgång och känner mig obekväm när saker blir allt för fundamentalistiska och inte ger öppning för prövningar. Frånvaron av prövningar är ett av de största skämten i svensk våldtäktslagstiftning, på grund av att vi har lagar måste de följas oavsett om ofrivilligt sex ägt rum eller ej. Det blir konsekvensen av den lag som kriminaliserar sex med icke byxmyndig person. Lagens syfte åsidosätts. Nog om det.

Josefin kommenterade mitt inlägg och skrev följande:

"Jag tror att man definitivt behöver skilja på gränssättande och frihetsberövande.

Och så behöver man som ung inte tro att allt man gör är så jävla bra"

Jag antar att Josefin menar att gränssättande och frihetsberövande är olika saker då det ena existerar av goda syften och det andra raka motsatsen. Gränser är begränsade, kalla det frihetsberövande, ansvarstagande, empati eller vad du vill. Ditt ordval förändrar inte (nåja) innebörden eller upplevelsen för den som "drabbas".

Goda intentioner håller inte som motivering – gränser måste stå i relation till verkligheten i den mån de ska finnas. Gränser som inte tjänar sitt syfte är överflödiga och kan knappast avfärdas för att vara i grunden "snälla".

Den som motiverar begränsningar med hänvisning till sina goda syften bör fråga sig själv vem som anser dessa syften vara goda. Du själv eller den som begränsas av dina goda syften? Håller den begränsade med i sak är begränsningen i sig rimligen onödig*.

Det sistnämnda torde gälla alla. Att ta lärdom av varandra finner jag positivt.

*Det är roande att träffa monogama människor som försvarar sin regel om trohet med att de ändå inte vill ha sex med någon annan. Om så är fallet är väl förbudet mot att ha sex med andra onödigt? Det kan förvisso förändras övertid men jag begriper det ändå inte.

Nu ska jag försöka sova, jag hatar att sova själv. Känn dig skyldig! 🙂

Svenska bloggar om , ,

Var går gränsen?

Det är en mycket tragisk insikt att vi lever i en tid där vi hela tiden måste argumentera emot inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter. ‘Till vilket nytta’ är inte en helt obekant känsla när politiker stiftar lagar utan att ha hänsyn till grundlagarna eller medborgnas vilja. Det är ”inskränkarens” uppgift att försvara och argumentera för eventuella inskränkningar, man kan inte ställa det kravet hos medborgarna vars rättigheter man vill kränka.

När jag var yngre föll jag ofta för att argumentera emot regler när det hade varit mer lönsamt att ifrågasätta vad som hade gett upphov till dessa. Efter x antal misslyckanden vaknade jag äntligen upp och insåg mitt stora misstag. Känner igen fenomenet från min barndom när vänner till mig inte tilläts göra saker för sina föräldrar, helt utan någon substans. Det kunde handla om en vän som inte fick gå på bio och istället för att ställa den självklara frågan "varför i hela friden ligger det i ditt intresse att förbjuda mig att gå på bio?" blev det i slutändan en diskussion om att "jag faktist vill gå på bio". Att viljan fanns behövde knappast nämnas. Jag vill understryka att det inte handlade om någon (ekonomisk) uppoffring från mina vänners föräldrars sida. Det var aldrig frågan om tid eller dyra ting.

Under flera år betraktade jag mina vänners föräldrar som någon form utav institution dit man vände sig för olika prövningar oavsett vad det gällde. En vän till mig var tvungen att fråga om hon fick lov att gå på toaletten, ofta fick hon det, men inte alltid. Detta är förvisso ett väldigt extremt exempel men jag finner det ändå intressant på något bakvänt sätt att det faktiskt finns föräldrar som tycker att det är lite fint att ställa sådana krav på sina barn.

Det finns skäl att säga nej till barns önskemål, när någonting är tekniskt omöjligt, men när ens skäl att säga nej är att man hellre ser att sitt barn sitter inne och läser en bok tycker jag man har nått farligt nära en gräns då det rör sig om frihetsberövande. Att du som föräldrar har en del rättigheter inför dina barn omöjliggör inte på något sätt att jag kritiserar din moral och unkna människosyn. Inse skillnaden. Jag vill se en diskussion om vad föräldrar egentligen har rätt att göra emot sina barn. Var går gränsen? Om föräldrar har rätt att tilldela utegångsförbud är en sak jag länge funderat på. Någon som vet får gärna svara.

Svenska bloggar om , , , ,

Vänsterpartiets kongress. Slöjförbud och tidelag.

Detta skrevs för drygt två veckor sedan.

Vänsterpariet höll kongress förra helgen. Jag var nära på att sätta kaffet i halsen när jag läste Arbetarens rapportering – ”Det blev inget krav på slöjförbud på vänsterpartiets kongress i helgen”. Naiv som jag är (ibland) blev jag en aning förvånad över att en diskussion om att införa ett sådant förbud har ägt rum inom Vänsterpartiet. Borde jag bli förvånad? Ja och nej. I och med att rätten till den egna kroppen mest är en klyscha i debatten och all islamofobi som härjar borde jag inte bli det. Snacket om kvinnoförtryck är inte unikt, det gemensamma med ”kvinnoproblemen” är att någon annan sätter sig över kvinnor och talar om vad kvinnor inte mår bra av. Den kvinna som vill bära slöja men förvägras den rätten kommer sannolikt känna sig förtryckt, spelar den kvinnans vilja igen roll?

Motionärerna skriver ”Huvudargumentet är att barn inte ska ses som sexuella bruksvaror. På samma sätt som vi motsätter oss ett sexualiserat mode för småflickors kläder ska vi skydda flickor under 15 år från att tvingas bära slöja. Ett annat viktigt argument för ett förbud är att bärandet av slöja måste vara frivilligt och barn är alltför utlämnade till sina föräldrar för att vi ska kunna veta säkert om slöjan bärs frivilligt eller med tvång”.

Vet vi om någonting är frivilligt? Vi vet att ett förbud begränsar den som vill bära slöja, men motionärernas poäng är att vi inte vet om ”småflickor” vill bära slöja. Vet vi att dessa ”småflickor” inte vill ha möjligheten att välja?

Motionen i sin helhet

Mona Sahlin uttryckte sig bra, under sin tid som Integrationsminister, beträffande slöjförbudet när ett förslag om att förbjuda religiösa symboler i franska skolor var på tapeten – ”Det betyder inte frihet från religion utan det är rätten till religion”. Tråkigt nog gör Sahlin bort sig i slutet av artikeln när hon fördömer ”stringtrosor på småflickor, bygel-behåar på tolvåringar” och porr. För henne är dessa företeelser just kvinnoförtryck. Det är beklämande hur Sahlin uttrycker sig, ”småflickor”, urk.

Jag vill för sjutton inte fylla år

Vad är bra med att åldras? För att komma över sorgen försöker jag förgäves komma på någonting bra med att åldras. När man fyller arton händer massor av saker, visst. Mer frihet men även ett större mått utav ansvar som man av godtyckliga skäl i många fall inte vill ge ickemyndiga. Sjutton är en ickeålder, inga fler rättigheter, ingenting. Du är närmare din myndighet när du blir sjutton sa en person till mig för att jag skulle lugna ner mig för några veckor sedan. ”Vad är bra med att vara myndig?” blev mitt svar. Det finns fördelar och nackdelar precis som med allting annat. Vad det gäller den ekonomiska biten kommer jag vara överlycklig när jag blir arton, men rätten att köpa billig folköl på Lidl klarar jag mig utan. Det är klart att det inger en viss frihetskänsla i att kunna köpa sin egen alkohol, men det är för mig ingenting stort att kunna göra det, särskilt då jag fortfarande längtar tillbaka till mitt fjortonåriga utseende. Tvärtom tar jag det som en förolämpning i smyg när de inte ber mig om legitimation, vilket nästan aldrig händer. Jag åker fortfarande som barn med SJ, jag överlever. Att mycket blir dyrare i samma takt med åldern är ännu en nackdel.

Många vill se sig själva som privilligerade, att det finns någon logik i att just de får göra någonting som andra inte får. Godtyckligt egentligen att det hela hänger på antalet levnadsdagar, mest ett konstaterande då jag inte har något bättre förslag. Alla körkortsidéer som dykt upp, exempelvis vad det gäller sex är fina, men i praktiken då? I slutändan är det i värsta fall en kristen moralist från Ecpat som säger nej, sjuttonåringar ska inte få ha sex, de vet inte sitt bästa bla bla bla. Det vore en mardröm.

Det spelar ingen roll om jag om ett år kommer få göra massor av saker som jag inte idag får göra av okänd anledning, de som fattar besluten känner inte mig och vet ine vad jag eller någon annan sextonåring går för. Det är inte siffran som gör mig grinig utan det faktum att människor tenderar att bli mindre toleranta med åldern. Den där avskyvärdiga besserwiesserpersonligheten som vissa motvilligt lägger till, usch. Mest av allt stör det mig att jag inte längre kan däcka i ”ostbågeställning” och vakna morgon därefter pigg utan ryggbesvär. Tänker tillbaka på hur det var att vara fjorton år och aldrig behöva bli minsta bakis, det var tider det.

Jag lovar att vara positiv om just Du bjuder mig på semletårta. Har jag förresten berättat att jag firade med tårta när jag fick min mens?

Åsikter och åsikter

För flera veckor sedan hade jag och min svensklärare en diskussion om åsikter och åsikter. Enligt min mening är en åsikt inte bara ett löst tyckande utan någonting du underbygger, argumenterar för. En åsikt är en konsekvens av argument och inte tvärtom. Jag känner så många som skaffar åsikter och med tiden letar argument att kunna försvara sin åsikt med. Tvärtom trodde jag det var, att man argumenterar och sedan drar en logisk slutsats där slutresultatet är åsikten.

Min svensklärare menade att man inte behöver underbygga sina åsikter. Jag citerade någonting jag tror att Herbert Tingsten har sagt, något i stilen med att det vi inte kan argumentera för endast är fördomar då hon utbrister att Tingsten sa en massa konstiga saker. Förstår du problemet nu sa jag, din åsikt har inget värde om du inte berättar vad Tingsten sa som var konstigt. Inget värde utifrån idéen om att åsikter påverkar människor. Det gick nog aldrig in för henne vad jag riktigt menade.

Det var samma lärare som talade om för mig att jag skulle ta av mig kepsen – två gånger, det slutade med att jag gick ifrån lektionen. Om man faktiskt tycker att man inte behöver argumentera kan jag se det rimliga i hennes handlande utifrån hennes perspektiv. Att jag kan vara så pass förstående ursäktar inte hennes beteende men bitarna faller onekligen på plats. Jag har varit ledig och inte träffat henne sedan dess men tycker att det borde ringa någon klocka när en elev går för att han eller hon känner sig ovälkommen. Åtminstone är det min förhoppning.

Att ställa saker i förhållande till varandra är vi människor sällsynt värdelösa på – vi suger rent ut sagt på charmigt tonårsspråk. Ett ännu större problem är, vilket jag nämnde innan, att vi köper ett paket åsikter som vi sedan lär oss argumentera utifrån (i bästa fall). Oavsett vilka motargument som förs är den egna åsikten så pass viktig att den går inte att kompromissa med, inte ens när det är uppenbart att personen har åt helvete fel. Det finns någon konstig idé om att det är pinsamt att svänga men torde det inte vara ännu mer pinsamt att företräda en linje som inte går att försvara? Människorna som sysslar med detta brukar drabbas av panik och att kräva logik i dessa stunder är nog för mycket begärt.

Dessa frågor är så pass viktiga att det inte går att hålla tyst och inte framstå som tjatig. Jag verkligen föraktar idéen om att det viktigaste är att "vinna" diskussioner. När personer slutar bemöta argument och endast sysslar med härskartekniker lägger jag ned helst. Det finns ingen idé att diskutera med någon som bara vill förlöjliga människor och vinna diskussioner. Det centrala borde vara meningsutbyte och personlig utvecklingen. Det starkaste som finns är att erkänna att man hade fel och det illustrerar hur få människor som faktiskt klarar av detta.