Tänk som en domstol

Allt går att relatera till juridik. Det är enkelt att hamna i försvarsposition och försvara sig själv när personer lägger sig i ens privatliv. De har på sätt och vis redan placerat en där men man behöver inte godta den placeringen.

Ibland när personer ifrågasätter något jag gör som inte angår dem glömmer jag bort detta, att allt jag gör inte angår andra, att jag inte behöver redovisa något för någon. När man väl börjat försvara sig kan man räkna med motargument på motargument och frågan om man över huvud taget borde diskutera varför någon gör si eller så förblir obesvarad. Det räcker att det de facto sker.

Efteråt kan det slå mig att jag borde ha struntat i vad personen sa. Tänk om jag bidrog till att ”legitimera” frågan genom att besvara den? Öppnade jag en dörr? Kommer personen inbilla sig att hen kan lägga sig i fortsättningsvis?

Om personer ifrågasätter något du gör som inte angår dem behöver du inte argumentera, förklara eller försvara dig om du inte vill. Ibland vill man förmedla varför man gör någonting annorlunda, kanske är man en del av en rörelse som bojkottar något och då kanske man inte vill missa ett tillfälle att berätta varför man inte dricker alkohol, äter kött eller köper apelsiner från Israel. Men bara för att man vill prata veganism ibland innebär inte det att man vill göra det i vilka sammanhang som helst eller på vilka villkor som helst. Det är skillnad på att bli ifrågasatt för att man är vegan och att ha ett samtal om veganism i allmänhet. Ibland vill man vara pedagogisk för att man tror att man har något att bidra med, ett nytt perspektiv eller gud vet vad. Det viktiga är att man bemöter för att man själv vill, att man inte får för sig att man måste det för att man känner sig trängd.

Du kan tänka som en domstol och avvisa utan att pröva i sak. Om någon säger att din pojkvän är ful kan du avvisa personen istället för att ”pröva” påståendet. Vill du berätta att du inte håller med om att din pojkvän är ful kan du för all del göra det, men få för den skull inte för dig att det angår någon annan om din pojkvän är ful eller att det är ditt ansvar att redogöra för om så inte är fallet.

För frihetens skull

Som barn frågade jag sällan mina föräldrar om lov om det inte var absolut nödvändigt. Frågade man om lov riskerade man att få ett nej. Det hade jag erfarit från vänner som frågade sina föräldrar om lov om allt mellan himmel och jord.

Jag minns ett tillfälle då jag för ovanlighetens skull frågade om lov utan att det var absolut nödvändigt, ur mitt perspektiv. Jag ville testa mina gränser.

Jag var 8 år och frågade om jag på egen hand fick åka till IKEA. Man sa IKEA, men menade köpcentrat IKANO-huset i Birsta. Nej, sa min mor.

Vad gör jag? Istället för att argumentera för min sak tar jag nästa buss in till IKEA själv. Det tog ungefär 50 minuter på den tiden.

Jag går omkring och tittar på saker. Jag köper en kjol som jag inte ens tycker om på rea och äter på McDonalds (något som jag inte har gjort sedan 2005 för övrigt). Jag sparar kvittona för att kunna styrka att jag varit där när jag kommer hem.

Väl hemma igen berättar vad jag gjort för min mor som frågar om det gick bra. Det gjorde det, men det var tråkigt att äta själv. Sedan den dagen fick jag åka till Birsta själv, eller det fanns åtminstone inget uttryckligt förbud.

”Jag är väl en moralkärring då”

Vuxna som försöker försvåra för unga att ha sex applåderas som regel. Till ovanligheterna hör att de blir kritiserade av personer som ifrågasätter att de tar sig rätten att sätta sig till doms över andras sexualitet, men det förekommer. Dessa vuxna beskylls med rätta för att moralisera. En beskyllning som en del av dem har skakat av sig genom att obekymrat konstatera: Jag är väl en moralkärring då.

”Vi är många sippisar som ogillar offentligt hångel” skrev Expressens ledarskribent Malin Siwe när hon kritiserade offentligt hångel. ”Jag har inga problem med att bli kallad moraltant” skrev Camilla Vagner i en krönika om att personer under 15 år inte ska ha sex. “Kanske är jag sipp och pryd, men i så fall är det inget jag vet om eller lider av. Och Pride-festivalen med allt sitt tjohej om hur NATURLIGT allt är och med alla sexattribut som ska tryckas upp i ansiktet på betraktaren för att riktigt understryka hur NATURLIGT man tar på sexualiteten”, skrev en bloggare med andledning av Pride-festivalen.

Strategin att de som moraliserar kring unga sexliv med glimten i ögat erkänner att de är moralister är ganska vanlig. Det gäller inte enbart sex, även i andra sammanhang förekommer kommentaren “Om det är moralism att…” följt av “då är jag väl moralist” (jämför med “Om det är rasism att använda ordet n-ordet-boll, då är jag väl rasist”). Om denna självutnämnda moralism är ett försök att undkomma kritik framgår inte, men det finns inget skäl att låta bli att kritisera personer som är stolta över sin inskränkthet i den mån den går ut över andra människors frihet.

Bakåtsträvande debattörer som inte gör någon hemlighet av att de vill göra människor mer ofriga, och är mer eller mindre konsekventa i sina resonemang, kan man ha ett visst mått av respekt för om man uppskattar tydlighet. Vad som skiljer de som förfasar sig över unga som har sex från dessa bakåtsträvande debattörerna är att de sällan är moraliserande och sexualfientliga på ett övergripande plan. De har bara intagit en sådan position just vad gäller ungas utlevda sexualitet.

Utan att ha någon aning om varför debattörerna beskriver sig själva som moraltanter, sippa, pryda och gammalmodiga är det oroande när personer lägger sig i andra människors levnadssätt utan att ta ansvar för det. Kritik av moralism ska inte upprätthålla sig vid vad moralister (inte) kallar sig, utan moralismens emellanåt förödande konsekvenser. Om du bedriver en politik som bidrar till att missbrukare dör hjälper det föga att du kommer dragande med “Jag är väl moralist då”. Ta lite ansvar för din moralism.

Svenskt medborgarskap från födseln

Att barn som föds i Sverige automatiskt ska bli svenska medborgare är något som föreslagits av bland annat Isobel Hadley-Kamptz och folkpartisten Tove Henriksson. Chen är ett intressant förhandsavgörande från EU-domstolen som handlar om just medborgarskap vid födseln och vilka rättigheter det ger upphov till.

Man Chen var en kinesisk medborgare som reste till Storbritannien när hon var höggravid. Vid barnets ankomst såg hon till att vara på Irland där barn automatiskt blev irländska medborgare vid födseln om de inte kunde göra anspråk på något annat lands medborgarskap. Någon motsvarande regel fanns inte i Storbritannien. Utan en möjlighet till medborgarskap vid födseln finns en risk att barn till tredjelandsmedborgare blir stadslösa.

Chen ansågs inte ha rätt till medborgarskap i Storbritannien, men eftersom att unionsmedborgare har rätt att röra sig fritt inom unionen såg hon till att föda sitt barn, en unionsmedborgare, på Irland. Chen ansökte därefter om permanent uppehållstillstånd i Storbritannien, men fick avslag. Storbritannien menade att ett spädbarn inte kunde åberopa rätten till fri rörlighet. Avslaget överklagades och ett förhandsavgörande från EU-domstolen begärdes. Domstolen framhöll att det inte förelåg några tvivel om varför Chen hade fött på Irland, men avfärdade invändningarna om att unionsmedborgare skulle kunna ”missbruka” sina rättigheter knyta till medborgarskapet. Domstolen konstaterade att spädbarn med unionsmedborgarskap har rätt att röra sig inom unionen och att deras vårdnadshavare har rätt till permanent uppehållstillstånd i värdstaten. I annat fall vore vissa unionsmedborgares rättigheter enbart teoretiska.

”För övrigt kan ett barn i späd ålder, i motsats till vad den irländska regeringen har hävdat, åberopa rätten till fri rörlighet och bosättning enligt gemenskapsrätten. Innehavet av de rättigheter som en medborgare i en medlemsstat har enligt fördraget och sekundärrätten i fråga om fri rörlighet för personer kan inte underkastas villkoret att personen i fråga uppnått den ålder som krävs för att hon själv skall kunna utöva dessa rättigheter” (punkt 20)

I och med ”Chen” uppstod en diskussion om huruvida utländska personer ”utnyttjade” möjligheten att föda på Irland för att deras nyfödda skulle få irländskt medborgarskap och Irland ändrade sin grundlag. Det har kallats ”birth tourism” och ger en del obehagliga associationer till vår dåvarande statsminister Göran Perssons oro för ”social turism” som de flesta svenska politiker i dag tar avstånd från. (Kinesiska kvinnor som fött utanför Kina för att undkomma straff för brott mot ettbarnspolitiken har anklagats för födsloturism.)

”It is the entitlement and birthright of every person born in the island of Ireland, which includes its islands and seas, to be part of the Irish Nation. That is also the entitlement of all persons otherwise qualified in accordance with law to be citizens of Ireland.” (Den tidigare irländska grundlagen)

”Notwithstanding any other provision of this Constitution, a person born in the island of Ireland, which includes its islands and seas, who does not have, at the time of the birth of that person, at least one parent who is an Irish citizen or entitled to be an Irish citizen is not entitled to Irish citizenship or nationality, unless provided for by law.” (Grundlagen efter Chen)

Utöver att ta avstånd från talet om ”turism” och ”missbruk” av rättigheter kan Sverige agera och införa medborgarskap från födseln. Genuina politiska önskemål om vilket rättighetsskydd andra EU-länder borde ha i all ära, men några måste ta täten om de ska ha någon framgång.

Visad välvilja

Hur vet man om någon vill en väl eller bara försöker ge det intrycket funderade jag en del på när jag var yngre och äldre försökte begränsa för att de ville en väl. När politiker lagstiftar om övervakning av oss medborgare vill de också bara väl. Det vore naivt att tro på det, men oavsett finns det inget skäl att acceptera vad som helst i välviljans namn.

Intressant är hur vi påverkas av hur välvilliga personer skildras i sin strävan att vara just det. Om politiker kan motivera förbud av olika slag med välvilja (det kan man alltid även om det ibland framstår som mer långsökt än annars) kommer en del att tänka att det nog ligger något i det. Och välvilja är ju bra. Om välvilliga föräldrar framställs som personer som ringer flera gånger per dag för att kolla hur man har det kommer en del föräldrar att kopiera det beteendet utan att fundera på hur välviljan tas emot.

Välvillighet handlar inte sällan om konkreta saker en kan göra. Det är mycket enklare att göra någonting konkret (många gången handlar det om att ”öppna plånboken”) och känna att man har bidragit i dessa tider då det är viktigt att ”göra skillnad” än att bocka av en ambition om att vara välvilligt inställd till människor man möter. Handlingarna har också den fördelen att de manifesterar något, de kommunicerar att man är en handlingskraftig person som bryr sig. Politiker som inte övervakar oss gör inget.

Värdet av välvilja och handlingar i välviljans namn ska inte underskattas, därför är det problematiskt när välvilja framställs som en uppsättning konkreta saker en kan göra. Saker som alla som regel inte ens kan göra ens om de skulle vilja. Säger man inte till sina barn att man älskar dem älskar man dem inte. Föräldrar som köper många och påkostade julklappar till sina barn älskar inte nödvändigtvis mer om sina än vad andra gör och det är förstås inget som säger att deras barn får än “bättre” jul än andra barn i den mån man alls ska ägna sig åt sådana jämförelser.

Hur långt får man gå för att visa att man bryr sig om någon och vem ska man visa det? Den man bryr sig om eller ens omgivning? Föräldrar påverkas av föreställningar om vad det innebär att vara en bra förälder. Föräldraskap är i alla högst grad något man kan tjäna pengar på. Det råder ingen brist på experter som kan lära föräldrar ett och annat. Råden som vänder sig till tonårsföräldrar är kanske mest intressant eftersom att de kan tonåringarna själva ta del av. Medan småbarnsföräldrar kanske är mest intresserade av hur andra uppfattar deras föräldraskap måste en tonårsförälder förhålla sig till att tonåringen kan kan prata om det med andra på ett helt annat sätt än små barn.

Det finns antagligen inte i närheten av lika många föräldraböcker som kostböcker, men de har några genomgående teman. Liksom de flesta som uttalar sig om ”sund” kosthållning numer uppmanar oss att dra ned på sockret och det vita brödet uppmanar de som vill lära ut gott föräldraskap föräldrar att inte snåla på förbud, regler och kontroll. Samtidigt som de tror på förbud, regler och kontroll – eller om de bara tror att det säljer – är de minst lika medvetna som målgruppen om att de som ska utsättas för detta nog inte ser lika positivt på dessa “tonårsföräldraskapets huvudingredienser”. Föräldrarna lugnas som regel med att tonåringarna tids nog kommer att förstå att de bara ville väl. Barnen ska förstå att de hade goda intentioner, hur väl de flög lämnas utan avseende. Förstår när de blir äldre gör de som regel också, om inte annat när de får egna barn och vill återanvända de uppfostringsmetoder som de till sin stora besvikelse blev utsatta för.

Förbud, regler och kontroll kan kokas ned till en del saker den goda föräldern ska ägna sig åt eller – något som blivit allt mer populärt – avstå. Har man inget svar på vad ett bra föräldraskap är kan man göra som föräldrar gjort i alla tiden och kolla på hur andra har gjort. En del av att vara en bra förälder handlar ju om att andra föräldrar ska tycka att man är bra. Att du känner att du är en anständig förälder räcker inte. De här föräldranormerna är tonåringar knappast främmande för. För att några föräldrar ska vara bra måste några vara dåliga och man vill inte gärna att ens föräldrar ska betraktas som dåliga. Man vill inte känna att ens föräldrar inte bryr sig om en och man vill inte höra att de nog inte gör det. Även om man emellanåt kan tvivla på en del av deras uppfostringsmetoder så finner man sig nog i dem och intalar sig själv att de säkert bara ville väl.

Valfriheten vid kärnfamiljens köksbord

Jens Liljestrand skriver på Expressens kultursidor om ”fördomen om barnlösheten som en fattigdom” och hur den påverkat honom: ”Möter jag en medelålders kvinna som är barnlös tycker jag rent instinktivt (eller inlärt?) synd om henne; beskriver hon sedan sin situation som frivillig kommer jag automatiskt och oreflekterat att förmoda att hon därmed har valt bort något – att hon inte gillar bebisar, män, sex, tacomiddagar, kräkfläckar på sin Pradaväska – inte att hon helt enkelt har valt något annat. Det vill säga, det liv hon har utan barn.”

Jag tänker inte instinktivt att det är synd om personer mitt i livet som inte har barn. Jag utgår inte från att det beror på att de inte har träffat någon eller att de är infertila. Det har inte enbart att göra med en förståelse för dem på grund av att jag själv inte vill ha barn. När jag var barn hörde jag vid några tillfällen vuxna prata om medelålders par som inte hade barn och hur de drog slutsatsen att de nog hade försökt men helt enkelt inte kunde få några. Jag minns att jag undrade hur de kunde vara så säkra på det. De kanske inte ville ha barn.

Att skaffa barn är ett val, men vi pratar sällan om det som ett val. Den som inte har något alternativ har inget val, men det finns faktiskt alternativ även för den som har träffat någon och är fertil.

Liberaler talar inte sällan varmt om valfriheten, men även liberaler kan vara främmande för att individer använder den till välja annorlunda. Det beror på att när vi pratar om valfrihet så gör vi det inom ramen för områden som anses höra livet till. Valfrihet inom kärnfamiljen, rätten att välja hur stor ens kärnfamilj ska vara. Valfrihet inom föräldraskapet, rätten att välja hur man ska fördela föräldraledigheten. Valfrihet i vården, rätten att välja om man vill gå till en kommunal eller privat vårdaktör. Valfrihet i skolan, rätten att välja och byta skola (vi har skolplikt). Valfrihet i skolmatsalen, frågan har den senaste tiden inte handlat om att det också borde serveras ett veganskt dagligen på alla skolor utan om rätten att äta döda djur måndag till fredag. Djur som förstås har valt att bli dödade för att hamna på tallriken. Valfrihet på Ungdomsmottagningen, unga kvinnors rätt att välja det hormonella preventivmedel som passar dem bäst.

Valfriheten kan man värna på många sätt. Är det några som värnar valfriheten så är det inte främst personer som delar ut hamburgare utanför en skola som infört en köttfri dag utan personer som väljer bort det som majoriteten tar för givet till förmån för något annat, men om det talar vi inte i termer av valfrihet.

Valfriheten tar sig uttryck vid kärnfamiljens köksbord, har man ingen kärnfamilj och inget köksbord kan man med andra ord inte utnyttja den. Det passar sig inte att ickemonogama vill ha valmöjligheten att gifta sig med flera personer. Den som vill gifta sig med flera får så lov att stoppa in några skilsmässor därimellan. Nej, men allvarligt. Vad ska vi med valfrihet till om vi enbart kan använda den inom ramen för ett normenligt liv utan att personer som “gjort sin plikt” ska utgå från att det är synd om oss som valt annorlunda?

När utomstående legitimerar andras normbrott!

Du har en bra huvudform, du passar verkligen i din rakade frisyr. Jag vet inte hur många gånger jag mottagit den sortens positivt menade kommentarer om det faktum att jag inte har en traditionellt kvinnlig frisyr. Jag håller med dem. Jag passar verkligen i rakat, men när det konstateras är det underförstått att de flesta kvinnor inte gör det, att andra kvinnor inte har lika bra huvudform som jag har. Jag brukar undra vilka rakade kvinnor jag jämförs med när de konstateras för så många jämförelseobjekt finns det inte i den här delen av världen. Kvinnorna med groteska huvudformer kanske finns någonstans under allt hår, men de förhållandevis få kvinnor jag sett i rakat har alla passat i det. Utan att ha varit rakad torde det i de flesta fall vara omöjligt att bedöma om man skulle passa i det eller inte. För mig var det politiskt motiverat att göra mig av med mitt hår så frågan om jag passade i det eller inte fanns inte på kartan. Det kan däremot vara avgörande för om du väljer att behålla det rakat eller om du låter det växa ut.

Det var min längtan efter frihet som fick mig att avlägsna mitt hår. Jag hade inte blivit tillfrågad om eller godkänt det rådande kvinnoidealet. Det gjorde att jag kände mig obekväm med att i den mån det var möjligt anpassa mig efter det. När jag började ifrågasätta min anpassning och det slog mig att jag inte hade någonting för den var det ett befriande och hälsosamt uppvaknande. Varken jag själv eller någon annan hade frågat mig varför jag hade långt hår eller varför jag sminkade mig. Jag tror inte att man kan motivera alla vardagliga beslut man tar, men det som verkligen lämnar avtryck utan att ge någon konkret utdelning kan man med fördel ifrågasätta.

När jag rakade bort håret ville jag visa på att man kunde göra saker annorlunda för personer som liksom jag själv inspireras mer av andra normbrott än av akademikerosande normkritik. Jag hade inte förvarnat någon eller frågat om lov. Jag lånade en väns trimmer.

Någonstans på vägen hade jag format ett kvinnoideal som jag ville leva upp till. Att det råkade sammanfalla med hur jag själv såg ut och att det anpassade sig därefter över tid tilltalade mig. Många av de kvinnor som sagt att jag passar i rakat har utan att ha några erfarenheter av att vara rakade har understrukit att de själva inte skulle passa i det. Någon enstaka man har gjort detsamma. Det har inte sagts på min inrådan även om jag tycker att ”Varför har du långt hår?” är en intressant fråga att kasta tillbaka när någon frågar mig ”Varför är du rakad?”. Jag förmodar att de kvinnor som bekräftat mig, men inte varit sena med att berätta att de inte skulle passa i rakat gjort det för att det finns en lång tradition av att det som är avvikande måste vara ”legitimt” för att anses okej. Att avvika får inte vara ett självändamål, men att smälta in får gärna vara det av någon anledning.

I förhållande till mig är de långhåriga kvinnor lika avvikande som jag är i förhållande till dem. Att jag är rakad är okej för att jag passar i det från deras horisont. Om de hade sympatiserat med de skäl som gjorde att jag lånade min väns trimmer 2006 hade de applåderat tilltaget även om jag inte hade passat i det, kanske ännu mer än om jag hade gjort det. De vill legitimera hur jag ser ut utifrån deras måttstock. Jag begriper att de bara vill mig väl, men oavsett vad hoppas jag att de inser att den enda som behöver legitimera de beslut som bara kan fattas av mig och som bara avgår mig är jag själv. Det är okej att jag rakar mig för att det är ett uttryck för frihet för mig. Att jag också passar i det får ses som en bonus.

Ovanstående har jag tänkt på en hel del när somliga kvinnor med orakade ben fått höra att det är förståeligt och tolerabelt att de avstår rakning eftersom att de har en ljus och gles benbehåring. Att ens benbehåring är av den sorten är bara ett av tänkbara skäl att låta bli att raka benen (fråga män!), men de legitimerar inte mina naturliga ben. Min benbehåring är nämligen relativt riklig och mörk. Jag är inte orakad för att jag alltid går i byxor eller för ingen ändå kommer att få se mig naken. Det hade kanske varit godtagbara skäl?

Jag har mer hår på benen än vissa män. Kvinnor som rakar sig av kosmetiska skäl kan utifrån sina bevekelsegrunder att raka sig (kvinnor ska inte vara håriga) inte försvara att jag avstår. Att mina skäl kan antas vara och är andra hör inte dit. Att jag sparar tid, pengar och undkommer irritation som kan uppstå i samband med rakning av diverse kroppsdelar är inte skäl nog för dem. Vill man vara fin (och det förväntas man vilja och sträva efter att vara) får man lida pin. Det enda legitima skälet för denna kategori kvinnor att andra kvinnor inte rakar sig är att de inte anses behöva det. Att jag inte har något reellt behov av deras godkännande eller tillfälligt lena ben (hår växer och formar stubb) tycks ha gått dem förbi

Somliga kvinnor låter bli att raka sig och när de gör det är det antingen för att de knappt har något hår naturligt eller någon sorts ställningstagande, män med håriga ben bara är även om det blivit vanligare med nedlåtande kommentarer om män som inte rakar sig på vissa ställen, ryggen till exempel. Jag slutade raka benen av snarlika skäl som jag började raka skallen. Mitt utseende är en produkt av olika ställningstaganden, men med åren som går känns det allt mindre som ett ställningstagande när jag rakar mig i badrummet eller när min kroppsbehåring lämnas oberörd. Det har blivit en del av den jag är och ingenting jag tänker på särskilt mycket med undantag för när jag kommer i kontakt med personer jag inte träffat tidigare som på olika sätt bekräftar att jag avviker från normen om hur en kvinna förväntas se ut. Jag tänker också på det när jag tittar på bilder från mina tidiga tonår.

Jag vill ha kontroll över mina beslut. Som liberal försvarar jag individers beslut. Lika litet intresse jag har av att vara en feminist som lever upp till de normer jag kritiserar har jag av att vara en liberal som pratar om individers rätt att fatta egna beslut utan att fatta några själv. Jag kan inte se varför jag skulle omfamna feminismen eller liberalismen om det enda jag ville var att leva upp till andras förväntningar och förbise mina egna behov. Jag behöver inte ert godkännande!

Låt unga organisera sig

Abortmotståndarna Ja till livets ungdomsorganisation Älska livet, som framtill nyligen var helt okänd för mig, har värvat unga medlemmar till sin organisation genom att bjuda på juice. Att medlemskapet är gratis och att man bjuder de som går med på juice är antagligen talande för deras utsikter att värva nya medlemmar.

Enligt en förälder vars barn var nära att uppge sitt personnummer till representanter för Älska livet visste de unga som organisationen tog kontakt med inte om att de blev medlemmar genom att uppge namn och personnummer. De trodde enligt föräldern att de enbart signerade ett upprop mot abort och att de var omedvetna om att de i och med det också blev medlemmar. De fick inget medlemskort eller liknande, vilket modern som Dagens Nyheter talat med tolkar som att man vill dölja för föräldrar att deras barn gått med i en organisation som ”sprider ett kontroversiellt budskap”.

Givetvis ska man inte omedvetet kunna gå med i en politisk eller religiös organisation. Älska livets ordförande Emelie Litsgård menar att alla som blev medlemmar gjorde ett aktivt val. Kanske gjorde flera av dem det, kanske inte, det kan inte jag svara på, men det är intressant att man nog är mer kritisk mot att 13-åringar kan gå med i föreningar mot abort än att spädbarn döps mot sitt medvetande. Jag är den sortens liberal som tycker att även unga ska kunna åtnjuta sina fri- och rättigheter. Jag skyr liberaler som menar att det är självklart att föräldrar har äganderätt över sina barn och rätt att bestämma över dem, samtidigt som man tycker att det är självklart att individen från och med att den blivit myndig (innan är individen ingen riktig individ) ska få injicera heroin morgon, middag, kväll. Jag får inte ihop de två resonemangen, de verkar alltför skräddarsydda för att försvara omyndigas frånvaro av de fri- och rättigheter som myndiga kan ta för givna.

Jag menar att 13-åringar i varierande mån kan göra aktiva val och att organisationsfriheten även borde omfatta dem. Oavsett om de vill skriva under upprop för dödsstraff eller mot abort. Om de gör det ska de vara medvetna om det, vilket man knappast kan beskylla spädbarn för att vara när de döps in i Svenska Kyrkan.

När jag läste om juicevärvningen trodde jag först att Älska Livet hade vänt sig till verkliga barn som man kan förvänta sig sittandes i sandlådor med hink och spade. När jag förstod att de rörde sig om bland annat 13-åringar kände jag genast avsmak inför vuxna som inte anser att 13-åringar borde kunna organisera sig mot sina föräldrars vilja. Varför framställs det som så självklart att det inte går att hitta 13-åringar som är emot abort? Jag var övertygad ateist långt tidigare än så, det var innan jag hade lärt mig ordet. Jag kände mig utsatt när skolpersonal utan resultat försökte tvinga mig att sjunga kristna sånger. För mig var det lika otänkbart att tro på gudomliga varelser som på troll och då hade jag ändå trott på tomten några år tidigare.

Föräldrar som vill att deras barn ska känna förtroende för dem bör tänka på vad de förmedlar. Hade jag kommit i kontakt med Humanisterna som 8-åring hade jag säkert gått med. Med det sagt tror jag inte att jag var ensam om att ha övertygelser i ung ålder. Det blir löjligt om vi ställer krav på unga att vara mer ideologiska än snitt för att gå med i en förening när vuxna tillåtna skäl för att göra detsamma är att ens vänner gjort det.

Flera ungdomsorganisationer har värvat fiktiva och riktiga medlemmar på ett ohederligt vis, i de fallen har det varit en direkt konsekvens av ett selektivt samvete i kombination med att de bidrag sådana organisationer kan få ta del av är baserade på antalet medlemmar och att man gärna vill maximera klirret i kassan. Frånsett det ger det en viss tyngd att ha många medlemmar. På grund av vissa organisationers uppdagade bidragsfusk anser en del att det borde kosta att ansluta sig till organisationer, andra menar att det inte ska kosta att engagera sig politiskt. Aktivism, det vill säga oavlönat påverkansarbete, kan ses som ett bidrag i sig om än inte ekonomiskt.

Det är klart att förutsättningarna för att ragga medlemmar torde vara högre om det inte kostar någonting att gå med i en organisation, men vad gäller unga är det också en fråga om att alla inte har råd att ansluta sig till föreningar för likasinnade om det kostar. Om det kostar någonting alls eller för mycket finns risken att unga inte kan engagera sig politiskt. Med tanke på att man då och då beklagar sig över hur oengagerade unga är, vilket verkligen kan ifrågasättas, vore det dumt att stänga dörrarna för dem. Det finns gissningsvis gott om föräldrar som inte är det minsta intresserade av att finansiera sina barns medlemskap i föreningar vars värdegrund kolliderar med den egna. Tänk på deras barn.

Det blir värre

HBT-rörelsen menar att det blir bättre. Den internationella kampanjen It Gets Better och den svenska motsvarigheten Det Blir Bättre har den senaste tiden uppmärksammat olika framsteg för HBT-personer. Sedan några månader tillbaka har jag föreställt mig en kampanj som skulle heta Det blir värre. Den skulle belysa saker som varit betydelsefulla för att göra tillståndet värre och på sikt tillsammans med en rad politiska beslut kommer att se till att det blir än mer så. Sno gärna min kampanjidé.

Sexköp, droger och singelhushåll!

En del har bilden av Holland som frihetens högborg för att holländarna inte har lika restriktiv lagstiftning mot narkotika och för att sexindustrin är friare där än i till exempel Sverige. Även personer som själva är ointresserad av att sälja eller köpa sex och använda droger har den bilden. Det är ganska märkligt. Denna frihet berör endast ett fåtal och för dem som varken gynnas eller missgynnas av den borde den vara varken till eller från, men den har skapat en syn på Holland som jag menar är helt orealistisk. Inte blir den bättre av att personer gärna kastar ett öga på Amsterdam när de föreslår lindrigare tag mot personer som nyttjar droger och vill köpa eller sälja sex. Man pratar om att avskaffa eller reformera sexköpslagen beroende på sammanhang och grund för resonemanget. Reformera ligger bättre i munnen då folk kan läsa in vad de vill i begreppet.

De som använder Amsterdam som förebild för Sverige dribblar bort staden i samma sekund som de anför att förändrad lagstiftning på nämnda områden skulle leda till en allmän liberalisering, vilket inte stämmer om vi tittar på fallet Amsterdam. Folk har vaggats in i en tro att det nog är så, men skrapar man på ytan finner man prostituerade, sexsäljare och knark.

Jag tror inte att dessa personer vill att Sverige ska gå samma väg, de vill nog se en allmän liberalisering snarare, men ingenting tyder på att samhället blir mer liberalt i sin helhet för att viss lagstiftning förändras eller slopas helt.  Om någon politik är konsekvent är det väl repressiv (inte minst vid lågkonjunktur då folk blir mer konservativa och tillber personer som Jimmie Åkesson), men knappast liberal.

Frågan är om holländarna upplever att de lever i ett frihetligt land. Jag kan föreställa mig ett antal personer som känner någonting helt annat med anledning av Geert Wilders och hans islamofobiska parti (det tredje största) Party for Freedom.

Som svensk är det trevligt att besöka Riga av många skäl. Att kunna köpa sprit i vanliga butiker är ett av dem. Det inger onekligen en känsla av frihet att kunna konsumera alkohol i ett land där all krog- och butikspersonal inte är noga med att be om legitimation och där alkoholen är lika billig som tillgänglig. Att det finns en gata i Riga där prostitution är lagligt framkallar inte den känslan hos mig. Till skillnad från sexköp och droger är det ganska många som vill dricka en pava vin till maten.

Dutch News skriver ”Amsterdam city council is poised to ban students and young workers sharing flats unless they have a formal relationship” och ”to stop people sharing flats if they do not plan to form a ‘long-term, durable family relationship”.

Personer som betraktas Holland som ett frihetligt land blir nog chockade och så även jag. Det är Europas mest tätbefolkade land och Amsterdams motsvarighet till kommunfullmäktige vill förbjuda personer som inte har ett formellt förhållande  (monogama sådana förmodar jag) och planerar ett långvarigt sådant. Så mycket för den friheten.