Kvinnor som begränsar sig själva är ingen lösning på det sexuella våldet

Du verkar inte vara rädd för män. Jag vet inte om de män som gjort den bedömningen menat att jag borde vara rädd eller att det skulle vara utmärkande för mig på något sätt att jag inte är rädd för män, men de har alldeles rätt. För ett tag sedan när jag var hemma hos en man och skulle promenera hem till mig sa han att det nog inte var någon fara då jag skulle promenera mellan två relativt lugna stadsdelar. Jag är inte rädd, sa jag. Det handlar inte om att vara rädd utan om att vara klok, sa han. Då är jag väl inte klok då, svarade jag för att byta ämne. Jag har svårt för den sortens budskap. Jag dömer inte personer som känner sig rädda, men jag tänker inte vara delaktig i att frammana rädsla hos andra eller ge några välmenande råd.

Jag har aldrig placerat en nyckel mellan knogarna, varit utrustad med pepparsprej eller gått någon kurs i feministiskt självförsvar. Det har aldrig ens föresvävat mig. Det har ett pris att inte vara rädd. Om du inte är rädd menar en del att du inte tar vara på dig själv. Den som inte tar vara på sig själv anses i någon mån ha sig själv att skylla om något händer. Men om en rädd person ”tar vara på sig själv” och något ändå händer? Den personen, i den mån hen blir identifierad som en ansvarsfull person som tagit vara på sig själv, är knappast fredad från påståenden om egen skuld, men även om det vore så förändrar inte det faktum.

Tar du vara på dig själv och agerar som om alla män vore potentiella våldtäktsmän är det också fel. Helst ska du vara rädd för inte alla män och ta vara på dig själv utan att trampa männen som aldrig skulle våldta dig på tårna.

Kvinnoidealet tar inte paus

Catia Hultquist skriver i en krönika att det bara är under graviditeten som det är tillåtet för kvinnor att inte bry sig om sitt utseende. Det brukar sammanfalla med att de plötsligt får komplimanger från “vilt främmande kvinnor”.

Hultquist skriver att den gravida kvinnokroppen är ”en paus från vår tids ideal – den smala, vältränade och disciplinerade kvinnan”:

”En kropp som inte har som ständigt heltidsjobb att vara lagom attraktiv enligt rådande heterosexuella normer. […] Annat är det med den ickegravida kvinnan som gör avsteg från smal-normen. Hon måste av någon anledning tuktas, döljas och kläs i osynlig burka.”

Det första jag tänker är att även om en del kvinnor känner att det är tillåtet att inte bry sig om sitt utseende under graviditeten så är det på bekostad av ens kroppsliga integritet. Om icke-gravida kvinnor kan få utstå främmande personer av manligt kön som tar sig friheten att ta på deras kroppar är det inget i jämförelse med vad gravida kvinnor får utstå. Och det är inte bara män som tar på den gravida kroppen. Gravida kroppar ses fortfarande som allmän egendom. ”Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.”

Det andra jag tänker är: Stämmer det verkligen att graviditeten innebär en paus från vår tids rådande kvinnoideal, smalhetsidealet? Kanske om du är smal när du blir gravid. Jag har läst kvinnor som fått utstå mer fat shaming sedan de blev gravida. Plötsligt ska de inte bara vara smala för sin egen skull utan också för barnets skull.  De ska inte bara vara värdiga kvinnor utan också värdiga mammor. Smala kvinnor som inte går upp nämnvärt i vikt under graviditeten kanske inte får kommentarer om sina kroppar, i vart fall inte negativa, men det är inte så att fat shamingen tar paus om du redan är tjock när du blir gravid.

Graviditeten kanske är just en paus från att inte bry sig om sitt utseende. För efteråt förväntas den gravida mer eller mindre se ut som hon gjorde innan det smala idealets paus.  Gör hon inte det förväntas man göra någonting åt det. Det ska helst inte synas att hon burit och fött barn. “Mammakroppen” med dess “mammakilon” ska väck.

Det må vara mer accepterat att vara större under graviditeten – hur skulle barnet annars få plats? – men kvinnor som grupp kommer aldrig undan det rådande kvinnoidealet. Så mycket för den pausen.

Minsta möjliga motstånd

Varför provocerar kvinnor med rakat huvud? Varför provocerar kvinnors orakade armhålor? Vad som ska rakas och hur det ska rakas är något som förändras övertid. Tidigare rakade kvinnor sig knappt under armarna. Tidigare var det ovanligt att personer rakade sina könsorgan. Utvecklingen har gått från att inte raka alls, till att raka litegranna till att raka bort allt hår kring könsorganet.

Alla kan raka bort sin kroppsbehåring. Åtminstone i teorin kan alla det. Alla kvinnor kan ha långt hår. Åtminstone i teorin kan alla det. Som kvinna förväntas man ha långt hår oavsett ens hårkvalitet, oavsett om man passar i det eller inte. Mer hår är alltid bättre än mindre hår oavsett hur det ser ut i övrigt. Att alla inte passar i långt hår spelar ingen roll då långt hår på huvudet är en del av att vara kvinna och som kvinna ska man “kommunicera” sin “kvinnlighet”.

En kvinna som inte rakar kroppen och/eller har rakat huvud provocerar för att hon inte ens gör det allra mest “grundläggande”. Det är inte frågan om kostsamma kurer och kurser eller om att ha någon särskild talang. Bara låt håret vara eller ta bort det. Kvinnor som inte gör dessa grundläggande saker kan få personer som lägger ned timmar på sina yttren att gå i taket. Vilka tror de att de är som inte ens försöker? Det är lite som att ha toppbetyg och välja en utbildning med låga ingångskrav.

Här skulle jag kunna skriva något om att jag inte delar uppfattningen att det skulle vara enkelt att ha långt hår. Jag har själv haft det och stått i omklädningsrum och funderat på om jag ska tvätta det och spendera längre tid i omklädningsrummet åt att torka det eller låta bli och vara klar fortare. Jag har använt produkter som jag behövt tvätta ut. Jag har gått till frisören några gånger per år (det här var innan år 2005). Jag har kollat mig i spegeln och ordnat till mitt hår flera gånger om dagen. Det kan framstå som “grundläggande” i förhållande till att göra en komplicerad håruppsättning eller att spara undan pengar till en skönhetsoperation, men det är inte utan motprestation. Håret är med dig dygnet runt. Det är inte som med smink, något du kan avstå ifrån vissa dagar.

Kvinnor som har förutsättningar att ha långt hår ska bara ha det. Särskilt om de har tjockt hår som andra bara drömmer om att ha. Mer filosofiska resonemang än så tycks inte ligga bakom det nuvarande kvinnoidealet. Kvinnor som rakar av sig håret får frågor om varför de gjort det. De felkönas om de inte kompenserar för sitt rakade huvudet med att se särskilt “kvinnliga” ut i övrigt. Deras omgivning kommer att fundera över deras ”tillstånd”. Är det något psykiskt (tänk Britney Spears) eller genomgår de möjligen en cellgiftsbehandling?

Att rakade kvinnor är rakade för att de vill vara det är inte det svar som ligger närmast. Att en del kvinnor inte rakar kroppen för att de tycker att kroppsbehåring är estetiskt korrekt tycks heller inte vara ett alternativ. Det enda grundläggande med att vara kvinna är att vara det. Ta ditt hår och dina normer och dra.

Feminist av att få barn

Krävs det en dotter för män att bli feminister? Män som blivit feminister av att få en dotter och berättat om sina feministiska uppvaknanden har fått både positiva och negativa reaktioner. Positiva reaktioner från föräldrar som känner igen sig, men också från personer som gärna ser att fler män engagerar sig för jämställdhet. Negativa reaktioner från antifeminister, men kanske framförallt från feminister.

Feminister som undrat varför de inte blivit feminister tidigare. Feminister som ifrågasatt all den positiva uppmärksamhet de ändå fått. Feminister som påtalat att dessa män återigen upptagit en tänkbar kvinnas utrymme, knappast feministiskt.

Varför krävde det feministiska uppvaknandet en dotter? Varför räckte inte andra kvinnor som stått dem nära? Jag föreställer mig att en del av det beror på att de betraktar sin dotter som ett oskrivet blad. En person som de undermedvetet kan projicera hur gruppen män behandlar gruppen kvinnor på. För någonstans har de en föreställning om hur män är mot kvinnor och den är inte till kvinnors fördel.

Jag vet inte hur uppriktiga dessa män är. Om det är andra mäns förehavanden som ligger till grund för deras föreställningar om män som grupp eller om de vet med sig att de själva behandlat kvinnor illa. Tankeexperiment: Skulle du vilja att din dotter träffade någon som behandlar kvinnor på det sätt du gör, någon med din kvinnosyn?

Papporna har kontroll över hur de behandlar andra kvinnor, men de har ingen kontroll över hur andra män kommer att behandla deras dotter. De har visserligen ingen kontroll över hur män behandlar andra kvinnor som stått dem nära heller, men för sina barn har man ett annat juridiskt och moraliskt ansvar än för en mor eller en syster.

Män kan av förklarliga skäl inte relatera till kvinnoförtrycket på det sätt (inte alla) kvinnor kan. Och det är nog ingen som förväntar sig det heller. Att de kan behöva relatera till det genom någon annan, en kvinna, får man ha viss förståelse för.

Personer som adopterat, men tidigare inte haft någon förståelse för den rasism adopterade personer utsätts för, kan få någon slags uppvaknande av att erfara hur deras barn blir bemötta. För en del krävs ett barn med annan funktionsförmåga för att de ska läsa på om funkofobi och kräva lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Jag har ingen aning om föräldrarna till dessa barn framställs som skrytsamma för att de skriver om sina nyvunna erfarenheter och insikter.

De flesta av oss känner eller har känt äldre personer. Undermedvetet har vi någon föreställning om hur det är att vara äldre, hur det är att bli bemött som äldre. Vi har säkert hört äldre säga att det var bättre förr. Det ger oss inget uppvaknande. Det får oss inte att skriva texter om bättre villkor för äldre trots att de flesta av oss kommer att vara äldre en dag. Yngre skulle kunna engagera sig i ”äldrefrågor” medan de har inflytande. Medan personer fortfarande lyssnar på dem och tar dem på allvar. Men så är icke fallet. Uppvaknandet kommer först på ålderns höst i den mån vi själva drabbas av synen på äldre. Då riskerar man istället att ses som någon som bara talar i egen sak. Borde inte en äldre släkting ha räckt?

När vi frågar oss om inte andra kvinnor borde ha räckt för den man som blivit feminist av att få en dotter låter vi det vara underförstått att det hade räckt för en kvinna. Är det verkligen så? Det finns massor av kvinnor som blivit feminister av att få en dotter eller ett barn över huvud taget.

Man kan fråga sig varför män inte tycks bli feminister av att få en son. För att det inte skulle ge dem lika mycket kredd? En vän och jag skämtade en gång om att man istället för att fråga om det blev en dotter eller en son skulle fråga om det blev ett offer eller en förövare. Män med döttrar verkar ha mer sympati för sina döttrar såsom offer än vad män med söner verkar ha för andras döttrar såsom offer. Annars hade de lika gärna kunnat få ett feministiskt uppvaknande av att få en son.

Könsroller är som regler mer uppenbara för personer som spenderar tid med barn, har vägarna förbi barnavdelningar av olika slag och översköljs med reklam som inte alls riktar sig till barn. Föräldraskapet torde få vem som helst att bli mer medveten om hur könsroller fungerar i praktiken. Det sker dessutom under en spännande period i livet. Inte konstigt att en del börjar brinna för feministiska frågor. Att de skriver på listor för kläder för barn, mammabloggar och pappapoddar under föräldraledigheten.

Varför krävdes det barn för en del kvinnor att bli feminister? Borde det inte ha räckt att de är kvinnor? Att de haft systrar, mammor och kvinnliga klasskamrater? Kan man kräva mer insikt av kvinnor för att de är kvinnor? Jag vet inte. Jag vet bara att närstående kvinnor inte ens räckt för att kvinnor ska komma ut som feminister, skriva feministiska statusuppdateringar ocg blogginlägg. Ibland har det krävts barn. Så väl för män som för kvinnor.

Döttrar påminner oss om kvinnoförtryck som är att vänta om vi inte gör något. Det går att förhålla sig till det på ett teoretiskt plan på ett helt annat sätt än närstående kvinnors livsöden. När föräldrar talar om sina feministiska uppvaknanden utifrån sina barn behöver ingens pappa indirekt utmålas som skyldig.

Utan rinnande mascara

För en dryg månad sedan skrev Lena Andersson en kolumn med rubriken ”Med rinnande mascara i spåret” som många reagerade negativt på. Andersson beskrev hur det var i spåren när hon själv tävlade i längdskidåkning: ”För trettio år sedan när jag själv tävlade i grenen skulle jag vid åsynen av något dylikt ha tänkt att där har vi att göra med någon utanför tätstriden och med andra prioriteringar i livet. På den tiden var man antingen ute och tränade eller satt och speglade sig. Så icke längre. Nu tränar man och speglar sig.”

Andersson hade märkt av en förändring och frågade sig vad den beror på: ”Vad säger oss denna förändring? Att individen tillåtits bli mer komplex och gränsöverskridande, eller bara det gamla vanliga, att kvinnan vad hon än ägnar sig åt till sist alltid också har att tänka på hur hon blir betraktad?”

Att fråga sig vad förändringar beror på istället för att bara konstatera att ”på min tid…” och låta det vara underförstått att det var bättre då förefaller rimligt.

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.” skriver Andersson.

Har det hänt något med skönhetsidealen? Jag var inte med för trettio år sedan, men skulle bli förvånad om något inte hänt. Har det blivit viktigare att lägga ned tid på sådant som knappt syns i tron att det syns? Andersson beskriver en skidåkare som inte syns, men uppenbarligen syns frånvaron av ”skidåkare med slem hängande ur näsa och mun vare sig i målområdet eller längs banan”.

Kanske lägger skidåkare liksom andra ner tid på sådant som inte syns väl medvetna om det? Jag vet personer som rakar benen regelbundet under vår och sommar, men som inte gör det under höst och vinter. Det kallas vinterpäls i folkmun. Den som har lite att göra kan googla ”raka benen på vintern”. Jag vet personer som rakar benen om de har en parter, men också personer som rakar benen om de inte har en partner.

Personer lägger ned tid på massor av saker som andra inte ens lägger märke till utan att syftet är att andra ska lägga märke till dem. Personer kan ha idéer om hur de vill se ut. Jag skulle nog inte bära leopardmönstrade strumpbyxor om jag vore ensam på en öde ö. Men det är inget bra argument emot att jag använder sådana på fastlandet.

Jag föreställer mig att flera av oss skulla vara nakna om vi vore ensamma på en öde ö. Det innebär inte automatiskt att personer tycker att vi borde vara nakna i det offentliga rummet. Hur hade mens skildrats om främst män menstruerade? Det har jag funderat på ibland. Nykterister har funderat på om alkoholkonsumtion hade varit tillåten om alkoholen hade uppfunnits i dag. Miljörättsaktivister har säkert tänkt att privatbilism inte hade varit det och så vidare.

Vad någon skulle ha gjort om förutsättningarna vore annorlunda kan vara intressant att diskutera, men när det blir allt för teoretiskt avtar åtminstone mitt intresse. Framförallt skulle jag inte försvara mens med att det nog hade setts som något positivt om det hade förknippats med manlighet istället för kvinnlighet. Mens är alldeles för positivt för att jag skulle tillåta mig själva att sjunka till den nivån.

”I hela detta resonemang finns ett aber. Fortfarande sminkar sig inte herrarna inför sina lopp i skidor eller ens i friidrott. Och det är här skon alltid klämmer. Ytan, pyntet och ornamenteringen gäller bara kvinnorna. Alltid, alltid.” skriver Andersson.

Rakar kvinnor armhålorna för att de vill ett för att de känner att de måste? Frågan väcktes när en kvinnas håriga armhåla syntes i direktsändning för några år sedan och negativa reaktioner vällde in på sociala medier. Jag funderade en del på varför personer sminkade sig när jag lade ner den verksamheten för snart 10 år sedan. Jag landade i att det inte gav mig någonting och slutade.

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. Könsrollerna är i högsta grad en samverkansteater.” skriver Andersson. Jag minns att jag tänkte i de banorna när jag var 14 år. Jag ville inte medverka i den teatern. Jag ville att det skulle finnas flera sätt att se ut som en kvinna på. Och det fanns det.

Fiktiva pojkvänner är en påminnelse om att man inte har rätt till sin kropp

Pratade med en vän om att ickemonogama kvinnor löper en större risk att bli utsatta för sexuella övergrepp eller sexuella gråzoner än monogama kvinnor. Utomrelationella övergrepp och gråzoner det vill säga. Monogama kvinnor riskerar främst att utsättas för övergrepp och gråzoner inom ramen för sin relation givet att deras omgivning känner till att de har en relation. Ickemonogama kvinnor måste se upp med betydligt fler män. Det beror på att ickemonogama kvinnor inte kan ta skydd bakom att de ”tillhör” en annan man.

Bros before hoes. En del män respekterar inte kvinnors vilja, om de vill ha sex med dem eller inte. Däremot kan de respektera andra mäns ”äganderätt” till kvinnors kroppar. Det är klart att man med all rätt kan få problem om man har sex med personer som inte samtycker. Deras upplevelser av de sexuella övergreppen ses nog inte som ett bekymmer, då hade man gissningsvis inte begått dem, men de skulle kunna bli ett om de anmäls.

Ickemonogama kvinnor kan förstås påstå att de har ett förhållande om de känner sig trängda, men de borde inte behöva hitta på. Att de inte samtycker till sex, att de inte ger någon respons när en man visar sexuellt intresse, borde räcka.

Fiktiva partners är en absurd påminnelse om att man inte har rätt till sin egen kropp. Någonting har gått sönder när en del kvinnor inte ser någon annan utväg undkomma påträngande män än att indirekt påstå att någon annan, en man, har ensamrätt till ens kropp, och inte är det patriarkatet.

Personer som begår sexuella övergrepp har ett ansvar för sina handlingar även om en del vill frånta dem det och fördela det på kvinnor som grupp. Min medvetenhet om att ickemonogama kvinnor riskerar att bli utsatta av fler potentiella gärningsmän än monogama innebär inte att jag tycker att kvinnor borde vara monogama. Det är upp till var och en att bestämma om de vill ha en monogam relation eller inte. Jag är mer intresserad av varför man vill vara monogam.

Det är inte kvinnor som ska anpassa sig efter hittepået att män i plural eller singular har rätt till deras kroppar. Det är samhället som måste anpassas. Kvinnor ska inte behöva vara beroende av en man får att vara skyddade från utomrelationella sexuella övergrepp och påträngande sexuella närmanden.

En annan anledning till att det är mindre riskfritt att förgripa sig på ickemonogama kvinnor är att en del tycker att de får tåla sexuella övergrepp. Hade ickemonogama kvinnor varit intresserade av att inte bli knullade mot sin vilja hade de inte haft ÖNSKAT och ÖMSESIDIGT sex med olika personer, ungefär. Man kan knappast beskylla de sexuella övergreppens försvarare för att vara logiska.

Planerade ejakulationer ger oplanerade graviditeter?

Vilka är det som inte planerar de oplanerade graviditeterna? Är det den ena eller den andra av de inblandade eller ingen av dem? Kan man tala om att en graviditet var oplanerad om person planerade att ejakulera i någon annans underliv och också gjorde det?

Det går inte att planera att göra någon annan gravid utan vidare. Alldeles oavsett om förutsättningarna för att göra någon gravid är uppfyllda eller inte vet den som ejakulerar i någon annans underliv om att det är förenat med chansen/risken att personen blir gravid.

Det finns olika former av uppsåt inom juridiken. När jag läste första terminen på juristprogrammet behandlade böckerna direkt uppsåt, indirekt uppsåt och likgiltighetsuppsåt. Direkt och indirekt var enklare att förklara för andra, tyckte jag. Likgiltighetsuppsåt var svårare. Hur kan man vara likgiltig och ha uppsåt samtidigt?

Jag kom att tänka på likgiltighetsuppsåt häromdagen efter att ha twittrat om att man måste skilja på oplanerade graviditeter och mäns planerade ejakulationer i kvinnors underliv. Då slog det mig att mäns planerade ejakulationer i kvinnors underliv i vissa fall kan utgöra ett utmärkt exempel på likgiltighetsuppsåt. Om man bortser från att uppsåt är något man har till en kriminaliserad handling eller underlåtenhet och att ejakulera i någons underliv utan dennes samtycke inte är en kriminell handling.

Jag tycker om sexreferenser och tänker ta mig friheten att begå några nu. Saker som annars kan vara svåra att förklara kan bli begripliga om man relaterar dem till sex. För andra kan matreferenser fylla samma funktion. Det beror nog helt och hållet på vilka intressen man har.

Direkt uppsåt är när du ejakulerar i en person medveten om att denne kan bli gravid och det är ditt syfte med att göra det. Indirekt uppsåt är när du är medveten om att personen du ejakulerar i nog kommer att bli gravid utan att det är ditt syfte med att ejakulera i personens underliv. Likgiltighetsuppsåt är när du misstänker att personen kan bli gravid om du ejakulerar i dennes underliv, men likväl gör det och är likgiltig inför graviditeten i sådana fall.

Hade det varit en kriminaliserad handling att ejakulera i någon utan samtycke hade man inte gjort någon åtskillnad beroende på vilken sorts uppsåt det var frågan om. Straffet hade inte varit mindre kännbart om det ”bara” hade varit likgiltighetsuppsåt. Uppsåt är uppsåt. Antingen har man det eller inte. I teorin i alla fall.

Verkar uppsåtsformerna svåra att skilja åt? Det kan bero på att de är det. Vad tänkte personen när hen företog en handling eller lät bli att handla? Jag har ingen aning om vad män tänker innan, under eller efter de ejakulerar i kvinnors underliv. Jag har ingen aning om de ens tänker. Att jag kom att tänka på likgiltighetsuppsåt beror på att män som ejakulerar i andras underliv utan att ha några planer på att göra någon på smällen verkar vara likgiltiga inför graviditetsrisken. Det gäller också risken att de själva skulle kunna drabbas av en sexuellt överförbar sjukdom.

Det har påståtts att kvinnor, framfört allt unga sådana, ANVÄNDER abort som preventivmedel. Bortsett från att det är en dålig metafor i om med att aborter inte är preventiva i den meningen verkar det inte ligga något i det.

Den som gjort abort hamnar alltid i fokus när abort diskuteras. Detta trots att en oplanerad graviditet också kräver någon annans inblandning. Vi fokuserar på de som kan bli gravida när abort diskuteras trots att det finns personer som BETRAKTAR abort som ett preventivmedel och tänker att det är lugnt – för dem – att ejakulera i andras underliv utan samtycke.

Är det några som betraktar abort som ett preventivmedel så är det de män som tänker att om kvinnan blir gravid kan hon alltid göra abort. Män som inte sällan också utgår från att kvinnan skulle göra abort i sådana fall och skulle känna sig ”överkörda” om hon inte gjorde det.

Det oplanerade inslaget handlar inte nödvändigtvis om att ejakulationen inte var planerad utan om att den inte var ägnad att göra kvinnan gravid. För den som blivit oplanerat gravid torde det vara ganska ointressant vad den som agerade ansvarslöst tänkte och kände. Det är en ganska klen tröst att personen inte hade ”direkt uppsåt” att göra en gravid, att personen bara var likgiltig inför den risken.

Är det ett planerat risktagande kvinnor utsätts för när män ejakulerar i deras underliv utan samtycke? Risken är nog inte överlagd i den meningen att män som ejakulerar i kvinnors underliv aktivt tänker på graviditetsrisken, men de vet rimligen om den. Det skulle inte förvåna mig om personer som beter sig på det viset tänker bort den risken för att klara av att utsätta andra för den. Om de stannade upp och tänkte sig för är det inte säkert att de skulle klara av det. Bättre då att intala sig att alla kvinnor använder preventivmedel om de inte säger någonting annat. Risken med ett sådant resonemang är förstås att barn som inte var planerade blir till. Då passar det inte att komma dragandes med att man utgick från att den andra använde preventivmedel eller att det oplanerade barnet är hennes ansvar då hon inte utnyttjade ”preventivmedlet” abort.

Feminism väcker anstöt på Blocket?

UPPDATERING: ”Blocket ringde precis. Feminism väcker INTE anstöt visade det sig. Det var den mänskliga faktorn som gjorde att min annons blev nedsläckt.” I övrigt låter jag blogginlägget vara oredigerat.

feministblocketBlocket godkände inte en annons med rubriken ”Vill bo tillsammans med en feminist!” med motiveringen att ordet ”feminist” kan väcka anstöt. I själva annonsen fick ordet feminist vara med, men inte i rubriken. Varken ”feminist, feministiskt eller något som anspelar på feminism” godkändes.

Under Blockets ”Regler för annonser” kan man läsa: ”Annonser som kan verka stötande eller kränkande för folkgrupper och/eller enskilda individer godkänns inte”. Säg det ord som inte kan verka stötande eller kränkande för enskilda individer. Feminist, feministiskt eller något som anspelar på feminism väcker säkert anstöt hos någon. Men om någon vill bo med en feminist vore det väl rimligt att det kunde framgå av rubriken? Uppenbarligen tycker inte Blocket det.

Vill du söka efter en inneboende med ett visst kön är det däremot okej att nämna det i så väl annonsrubriken som annonsbeskrivningen. Det vet jag sedan jag själv kollade annonser på Blocket och reagerade på hur många som ville bo med eller hyra ut delar av sin bostad till kvinnor. Bloggade om saken under rubriken ”Rum uthyres till skötsam man”.

Det finns personer som vill hyra ut till män eller nämner att kön inte spelar någon roll, men det är betydligt fler som vill hyra ut till kvinnor av de som över huvud taget nämner kön. Oftast nämns inte könet i annonsrubriken utan i själva beskrivningen, men det förekommer könade rubriker.

Jag kollade igenom de senaste annonserna för uthyrning och hittade flera med kön i rubriken. Hade jag också gått igenom beskrivningarna hade jag garanterat hittat flera annonser innehållande kön.

För enskilda feminister kan könade annonsrubriker väcka anstöt. Hur ser Blocket på det? Samtidigt, om man tillhör ett kön en person inte kan tänka sig att hyra ut till kan det vara praktiskt om det nämns i rubriken så att man inte behöver göra sig besväret att klicka på annonsen?

Jag mejlade Blockets Kundtjänst och ställde några frågor. Ser fram emot svar.

Hej Blocket,

en person berättade för mig att ni inte lät publicera en annons för att annonsrubriken innehöll ordet ”feminist” och jag undrar lite hur ni tänkte. Motiveringen personen i fråga fick var att det kunde ”anses stötande för vissa personer som använder Blocket”. Jag läser i era regler för annonser ”Annonser som kan verka stötande eller kränkande för folkgrupper och/eller enskilda individer godkänns inte”.

Säg det ord som inte kan verka stötande eller kränkande för enskilda individer. Har ni en lista över ord som inte får förekomma i rubriker eller liknande? Kan jag ange i min rubrik att jag vill bo med exempelvis en antirastist eller liberal? Om en person vill bo med en feminist borde det väl kunna framgå av rubriken? Det får ju nämnas i annonsbeskrivningen.

Ni godkänner annonser med rubriker som nämner kön, ”Rum uthyres till kvinna” exempelvis. Hur ser ni på det? Rubriker som vänder sig till ett visst kön kan väcka anstöt hos enskilda feminister.

Vänliga hälsningar,
Johanna Sjödin

 

mejlfeminist

Idéprogramsfeminism

Ska organisationen skriva in feminismen i idéprogrammet var en fråga som diskuterades på ett medlemsmöte nyligen. Jag närvarade inte, men det har varit på förslag tidigare. Då röstade jag emot av den enkla anledningen att jag inte kan se att det skulle tillföra något att skriva in feminismen i idéprogrammet. Jag tror varken att det skulle leda till att fler feminister engagerar sig i organisationen eller att medlemmar skulle lämna den eller låta bli att förnya sitt medlemskap. De som röstat emot har inte gjort det för att de är antifeminister utan snarare för att de inte sett värdet av att skriva in olika ismer i idéprogrammet. Ismer som kan betyda olika saker för olika personer.

Samtidigt. Organisationen är feministisk i någon mening och det skulle inte förvåna mig om de flesta medlemmar identifierar sig som feminister. Det vore ingen stor sak att skriva in det i idéprogrammet. Det skulle sannolikt inte förändra organisationen. I en annan organisation hade jag kanske sett en fara med att det skulle leda till mindre feminism i praktiken. Jag tänker främst på uttalat feministiska politiska partier inom vilka feminismen och de jämställdhetspolitiska förslagen lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det var mer feministiska innan de ”antog” feminismen, men det spelar egentligen ingen roll, organisationer som gjort det borde åtminstone vara feministiska i praktiken, vad nu det innebär.

Att jag som själv kallar mig feminist är tveksam till att skriva in feminismen har nog till stor del att göra med att jag har svårt för personer som kräver att organisationer ska skriva under på exempelvis liberalismens eller socialismens grunder för att det överensstämmer med just deras politiska åskådning. Jag kan sällan se vad det tillför bortom att en del kan säga att de är med i en uttalat liberal eller socialistisk organisation.

Om man ska skriva in en ism eller inte beror helt på sammanhanget skulle jag säga. I ett liberalt parti kan det vara helt rimligt att skriva in liberalismen i partiprogrammet, men kanske inte i en miljöorganisation som vill samla klimataktivister i första hand, bara för att ta ett påhittat exempel.

Läs också RFSU-bloggen.

Bara bröst i Metro

Min insändare om bara bröst publicerades i Metro i dag.

insändare140304(1)

Jag har badat utan överdel på badhus, men jag har ingen aning om jag finns med i någon statistik över kvinnor som har gjort det i händelse av att någon skulle höra av sig till dem och fråga.

Varför skriver jag inte insändare och debattartiklar oftare? Senast jag lyssnade på Jonas Paulsson från Köttfri måndag och vid ett annat tillfälle Gustav Ingman från Allt åt alla, som var med och ordnade den omtalade ”överklassafarin”, blev jag inspirerad att skriva insändare. Jag gick hem med den känslan, glömde bort inspirationen någonstans på vägen och gjorde ingenting av den. Den senaste veckan har jag skickat in två insändare som jag signerat med för- och efternamn som man gjorde på den gamla goda tiden.