Sociala eller biologiska skillnader

Vi håller nu på med ett kapitel om genus och kön på engelskan. Majoriteten av klassen menar att skillnaderna mellan könen är biologiska och inte sociala (konstruerade). Bland de som talade om de biologiska skillnaderna könen emellan var det ingenting om att kvinnor är känsligare (ett påstående som alltid brukar dyka upp) utan att vi ser olika ut ? rent biologiskt. Jag tror det är väldigt ytligt och förenklat och dessutom en lögn. Om man inte tror på "typiska kvinnliga egenskaper" förstår jag om fitta och kuk är den stora skillnaden mellan könen (rent biologiskt), men att helt förneka att det skulle finnas sociala skillnader könen emellan är så dumt att det borde ringa en klocka hos de människor som påstår något sådant. Det känns som en lång kamp att förklara kvinnors kortakommanden för att vara ett biologiskt faktum. Jag minns när Aftonbladet ville få det till att anledningen att kvinnor gillar rosa har med biologi att göra. Snart kommer det säkert en diskussion om huruvida smink och högklackat är en biologisk skillnad könen emellan.

Jag minns denna kommentar på antifeministiska samfundets forum som fick mig att nästan ramla av stolen:

"I en stor undersökning av "Biologist Journal" har 25 manliga doktorander undersökt varför kvinnor gillar att gå i högklackat, men inte män. Denna skillnad i skobeklädnad tror forskarna beror på att kvinnor plockade bär, högklackade skor gör att kvinnorna kunde gå omkring i bärbestånden utan att mosa alltför många bär, och eftersom män var jägare passade lågklackade skor mycket bättre för huka sig ner och vänta på bytet, och mindre risk att snubbla vid avgörande "anfallet" mot bytesdjuret.

Annica Dahlström kommenterar, "Så logiskt, tusentals år av evolution kan inte ha fel, high heels rules i bärskogen, och det förklarar ju alla dessa fantastiska skofärger som måste matcha alla våra röda kjolar och rosa toppar när vi trippar i bärskogen."

Önskan om att vara ett offer står ivägen för ett välfungerande systerskap

Det finns delade meningar om systerskap likt allt annat. Jag tror att det finns ett bra systerskap där kvinnor inte hugger varandra i ryggen och inte ser på gruppen kvinnor som objekt som konkurrerarar ut varandra på "marknaden". Systerskap där man INTE diskuterar hur man kan straffa våldtagna kvinnor ännu hårdare genom att ge dem en opassande offerroll eller diskussioner som motarbetar hela komma-över-någonting-hemskt-tänkandet.

Det är upp till dig som kvinna att själv välja om du vill vara kvinna (en biologisk kvinna med fitta och bröst) eller om du vill vara en kvinnlig kvinna som anammar samhällets tyckande och applicerar det på dig själv. Du finns ingenting som säger att du måste vara en kvinnlig kvinna, men tron om att det fungerar så är något "kvinnliga kvinnor" försöker gömma sig bakom.

Jag tror på en sammanslutning där kvinnor peppar varandra och gemensamt bestämmer sig för att göra upp med alla förutfattade meningar om hur kvinnor är. Det är nog många som går och tänker vad skönt utan all anpassning och jag tror många kan se en förlorare i sig själv som gett upp. Få känner sig manade att själv bekämpa alla farliga normer som finns och jag tror att det är lättare att åstadkomma något i grupp. Problemet är att människor inte vill något tillräckligt mycket.

Jag anser att begreppen "kvinna" och "man" egentligen bara är av konstruerad karaktär och att eventuella skillnader mellan könen egentligen är resultat av vår vardag och de problem som medföljer. Personer som blir utsatta för övergrepp gång på gång blir antingen starka eller extremt känslosamma och tar åt sig av minsta lilla. På dagis får de som saknar kuk lära sig att det är fint att gråta och visa känslor, för de med kuk är det mer splittrat. Vissa föräldrar och förskolelärare tycker det är mysigt med känsliga män som inte drar sig för att utlösa en tår.

Hela feMANism-rörelsen (som jag vill påstå inte finns) går ut på att män ska ha rätt att gråta och visa känslor precis som kvinnor och att det är ett stort problem idag att män som visar känslor får en "fjollstämpel" över sig. Inget ont med att människor gråter under en begravningen men att människor är helt förälskad i att vara offer ser jag verkligen ett problem i. Vad handlar detta om egentligen, att det är så fint att underordnade kvinnor känner sig uppgivna och ibland ledsna? Vill vi forma starka individer eller rena nervvrak? Många håller med om att om det finns klara biologiska skillnader mellan könen så ska vi se positivt på dessa och ta nytta och lärdom av dem och inte degradera dessa biologiska skillnader. Lika många vill mena att det finns naturliga skäl till att kvinnor är mer känslosamma, det är väldigt enkelt att avfärda allt för att vara naturligt och ett biologiskt faktum istället för att gräva djupare. Livmodersfeminister vill snarare motarbeta kvinnor genom att uppmana kvinnor att gömma sig bakom "typiskst kvinnliga beteenden" istället för att analysera och se ett kontinuerligt mönster.

Jag kommer fortsätta bära min röda hood från red planet med texten "systerskap ger styrka". Precis som allt annat handlar det om upplägg och vad man prioriterar, grundidéen är bra, men precis som med alla grupper finns det alltid personer inom gruppen som spårar ur. Feministrörelsen beskylls alltid för att vara så splittrad, alla rörelser är mer eller mindre splittrade. Tack och lov får jag säga, grupper som inte är det har åsikter huggna i sten och går (ofta) in i en diskussion med inställningen att oavsett vad motdebattörer tycker och tänker är det helt omöjligt att ändra sin åsikt. Feministrörelsen har inte påstått att de skulle vara enade, det alla feminister tror på är drömmen om det jämställda samhället där kvinnor och män har samma rättigheter och bemöts och bedöms på lika villkor. Kvinnor borde stötta varandra och framförallt bevisa att kvinnor inte är kacklande fjäderfän (vilket de naturligtvis INTE är) som pratar bakom varandras ryggar, utan individer som vill åstadkomma något.

Vi behöver ett systerskap och ett hejdå till utanförskapet. Vi behöver kvinnor som vågar generalisera och se ett mönster. Kvinnor som erkänner sin frihet och erkänner det egentliga problemet utan att hela tiden ursäkta sig själva. Individuella historier gör vi inte politik av, våga generalisera och sluta stampa runt i alla-är-unika-tänkandet.

”Ni som känner mig vet vad jag tycker om feministmän”

Zanyar Adami till Aftonbladet: ”[..] Jag läste feministlitteratur för att få tjejer [..]”.

Det finns alltså män som börjat bry sig om feminism just för att gå hem hos kvinnor, vilket jag alltid anat. Målgruppen blir aningen mindre då jag antar att syftet är just att gå hem hos feministkvinnor. I dag skulle det nog inte vara lika enkelt att skryta med att ha läst Under det rosa täcket och Fittstim som man just för att feminismen är mer eller mindre död. Under den tid då feminism var inne tror jag säkert att detta ”knep” hade en större utdelning. Om det har någon utdelning idag eller om det finns en större grupp män som gör vad som helst för att gå hem hos feminister kan jag inte svara på.

Några enstaka män kan jag komma på, bara igenom att se till min bekantskapskrets. Förr kom nog feminismen oftare på tal (genom att feminism var mer inne) och då var nog dessa män tvungna att hänga med lite bättre, ”fördelen” i dag är att ingen ställer krav på er. Feminismen är död och förmodligen kommer ingen förvänta sig att du läst någon feministlitteratur eller att du känner till suffragetterna. Männen i min närmiljö som jag tänker på är tvärtom ganska pålästa, de hänger med i nyhetsvärlden och kommer då och då in på dessa frågor (vissa mer än andra). Rent ideologiskt är det schyssta killar som man nästan kan se upp till om det inte vore för att man ibland umgicks med dessa män socialt. Det komiska bland männen jag känner är att feminism är något som diskuteras mellan män. Att avbryta kvinnor och inte ge dem utrymme i debatten är A och O. Omvänd separatism skulle jag kalla det.

Folk som är kända för sin politik och aldrig kommer umgås med dig går det att ha mycket mer respekt för. Det går även lättare att ha respekt för folk i vissa lägen tills den dagen de öppnar munnen, men glöm att jag sa det. Det går inte att leva med den människosynen, det blir inte hållbart i längden.

Vad är dessa män jag känner egentligen bakom all begåvning? Jag hade en bild i mitt galleri (världens nästsämsta community) med bildtexten ”ni som känner mig vet vad jag tycker om feministmän” och det var ett löst hintande som säkert ingen tog åt sig av. I alla fall så frågade jättemånga vad jag menade, jag har träffat okända människor på fester som frågat vad jag menar. Kommer inte gå in på det så djupt då jag inte vill hänga ut dessa personer.

Om en okänd man kallade sig feminist för några år sedan fick jag bild av personen som lite bättre. Oavsett om vi vill erkänna det eller inte så får man ju någon uppfattning om hur personen är vid möten med nya människor. Sällan stämmer ”analysen” och det är med bitterhet som jag skriver denna mening. Min förhoppning var att personen var mer påläst än andra och gick att ha i möblerade rum. Att personen behandlade kvinnor bättre än såväl likgiltiga män som manliga antifeminister. Det brister lite om det inte finns någon uppfattning om vad som är bra respektive dåligt beteende. Det är något männen borde ha funderat på. Efteråt har jag fått äta upp att ett politiskt ställningstagande inte är parallellt med en förhöjd medvetandenivå.

Det handlar nog mer om anpassning inom den egna gruppen eller ”man blir som man umgås”. Omedvetet eller ej så tenderar människor att hålla med varandra. Det behöver inte vara någonting negativt men skönheten förtar lite när personer inte lever upp till vad de själva förespråkar. Det är en trovärdighetsfråga.

Feministmän kan bete sig lika illa som antifeministmän och även värre. Det handlar hela tiden om vad idén bakom det politiska ställningstagandet är. Att förändra samhället eller att bara framstå som kvasiintellektuell och peka på bokhyllan. Genom att kalla dig feminist skapar du olika förväntningar hos människor, det blir ditt skal för att inte behöva uttala dig i någon fråga (i värsta fall). Folk förväntar sig att är du feminist så tycker du så där, förväntningarna skadar då ingen grupp är helt enad, men det finns alltid ett mål även om vägarna för att nå det kan skilja sig åt.

Jag minns gången då jag festade med några män som kallade sig själva syndikalister och eftersom att jag själv inte kallade eller kallar mig syndikalist var jag i deras ögon en borgare. Åtminstone ville de få ur mig i flera timmar att jag var en borgare. Personerna i den egna gruppen däremot kunde tryggt luta sig bakåt för de hade utgett sig för att vara syndikalister och behövde därmed inte argumentera för sin sak. Det illustrerar ganska väl att det är en sekt jag talar om, alla inom den egna gruppen tar för givet att alla delar samma åsikter och åsikterna är mer eller mindre huggna i sten. Nej, detta är inte ett dåligt skämt. Jag skulle önska att så vore fallet då dessa personer förstörde min kväll mer eller mindre.

Det finns naturligtvis feministmän som verkligen inte borde ta åt sig det minsta, tyvärr är detta en fråga som i slutändan drar mest kvinnor då det är kvinnors situation man vill förändra, men även mäns syn på kvinnor.

Kompromissrakarna

Visserligen skrev Kristina Thulin texten jag citerar nedan 2003, men jag tyckte den var så talande för hur kvinnor tänker:

”Jag tillhör kompromissrakarna. Att hälla brännhett vax på benen gör ont. Att raka underlivet till pedofilideal skulle kännas kränkande. Och att hålla på att rycka bort osynliga hårfjun mellan ögonbrynen är smått patetiskt! Men helt fri från hårtuktandet går jag inte. Jag är kanske feg, men jag orkar inte längre göra någon feministisk poäng av att hålla armhålorna längre. Min gräns går vid den så kallade bikinilinjen. Hela begreppet känns så krystat.”

Hon avslutar texten med: ”Just nu pratas om att vi håller på att få en hel generation utbrända kvinnor, men är det något vi borde kunna prioritera bort så är det väl det där överdrivna håransandet? För övrigt är det faktiskt rätt fult med bikinis som visar halva rumpan.”

När jag läste denna text blev jag besviken, hon är inte den första feminist som uttalar sig om sin egen anpassning. Susan Brownmiller berättar i boken ”Kvinnligt – myten och verkligheten” att hon bleker håret istället för att raka bort det. Det som inte syns lider ingen av. Nina Björk skriver i boken”Rosa täcket”:

”Om jag är feminist innehåller min identitet även ett plan som vill bryta med denna min ”kvinnliga identitet” som den ser ut i vårt samhälle, och det kräver på personligt plan en del kompromisser. Ett banalt exempel: när jag rakar mina ben skäms jag. Kvinnor har hår på benen, men på bilden av Kvinnan lyser benen släta – och jag väljer att leva upp till den bilden.”

Vägra hålla käften

Ett av alla vardagliga problem i sociala relationer mellan kvinnor och män är att män inte vill prata riktiga saker med kvinnor. Man brukar säga att kvinnor talar med människor i större utsträckning än män. Kvinnorna släpper in andra i samtalet och skapar gärna en dialog. Kvinnor avslutar meningar med ”eller hur?”, ”eller vad säger du?” och liknande uttryck. För kvinnor är språket ett socialt hjälpmedel, man vill skapa relationer och vara del i en gemenskap. Män vill i högre grad förmedla sin vilja och sina åsikter.

Jag kan verkligen inte med män som lägger till en barnslig röst när de tilltalar kvinnor. En bekant man till mig använde alltid en mjuk och lite barnslig röst när han pratade med en till honom bekant kvinna. Jag tog för givet att det var hans vanliga röst. När han umgicks med sina manliga vänner använde han genast en annan röst. Det var först efteråt jag fick veta att den seriösa, allvarliga rösten var personens vanliga röst. Den var inte lika populär hos kvinnor, troligen därför han droppade den i kvinnligt sällskap.

Det är svårt att undgå höra vad kostymmän pratar om i offentliga sammanhang. Det som fascinerar mig är att dessa herrar alltid pratar riktiga saker med varandra, inte nog med det så har de flesta ett gott ordförråd också. Nu när solen börjat titta fram så blir en annan kategori synlig för allmänheten, nämligen män och kvinnor som äter medhavd lunch tillsammans. Denna kategori skiljer sig från herrarna i kostym som faktiskt pratar med varandra. Ofta är de någonting dessa män vill berätta för kvinnorna. Mannen pratar medan kvinnan sitter med stora ögon och verkligen försöker se så intresserad ut som hon bara förmår. En god kvinnlig lyssnare ska hålla med, ”ja”, ”jo”, ”precis”, ”verkligen” etc. Det handlar inte om meningsutbyte, snarare envägskommunikation. Vi får anta att män som vill att höra kvinnor prata uppmuntrar till det och inte avbryter hela tiden.

Det finns män som inte fungerar i grupp eftersom att de har ett för stort behov att höra sin egen röst hela tiden. Förr sa jag till när män systematiskt avbröt kvinnor och aldrig lät kvinnor säga ett knyst. Det blev tråkigt i längden att vara bitter och framstå som tjatig. Den största anledningen (om jag ska vara ärlig) att jag längre inte känner samma ork är att det mycket sällan har någon effekt. Det brukar hjälpa i någon minut, sedan ser det likadant ut igen. När kvinnor är onyktra däremot är de mästare på att avbryta (då släpper kvinnor de där spärrarna som män verkar sakna).

Kvinnor tenderar att tindra när män pratar med dem och avbryter väldigt sällan (om det händer så är det en olyckshändelse). När kvinnor konverserar med varandra ser det annorlunda ut. Kvinnor har inga stora problem med att avbryta varandra mitt i en pågående diskussion. Av någon anledning tror kvinnor att de i umgänge med män inte har något att tillföra en diskussion. Kvinnor i grupp är ganska duktiga på att hålla låda, i dessa umgängen finns något som kallas självförtroende.. Tidigt får vi kvinnor lära oss att vi inte ska öppna våra munnar. Tjatmoster, pratkvarn, skvallertant, skvallerbyta, gnatmoster, ragata, argbigga, skvallerkärring är bara några av de ord som tillämpas kvinnor som pratar. I bakhuvudet ska vi alltid ha med oss att om vi pratar för mycket så kommer män tycka att vi är jobbiga. Frågan är om män vill att sociala relationer med kvinnor ska fungera överhuvudtaget. Gång på gång ser jag saker som tyder på någonting helt annat.

Manshat finns inte

Genom att använda ordet manshat skiftar vi fokus från allt kvinnoförtryck. Vi talar aldrig om kvinnohat. Egentligen är manshat nonsens, vem hatar män egentligen? I stort sett alla kvinnliga feminister blir beskyllda för att hata män bara för att de öppet vågar kritisera män när ingen annan gör det. När vi kritiserar något annat så handlar det inte helt automatiskt om hat.

Män som kallar sig feminister behöver inte alls ta lika mycket skit från antifeminister är mina erfarenhet. Feminismen är ju trots allt kvinnornas påhitt, såklart är det kvinnorna som får ta alla påhopp.

Kritiserar man män så hatar man inte män, man ”hatar” de orättvisor som männen delvis är skyldiga till. Män vill inte lägga sig ner och erkänna att de har det bättre i samhället. Jag som feminist hatar inte män, jag tycker inte att män är dåliga människor på individnivå däremot anser jag att män som grupp bär skuld till ojämställda samhälle vi lever i.