Klä på dig, klä av dig!

Lyssnade på kortdokumentären Gamegirl som bland annat tar upp sexismen inom gamingvärlden. Mia Westin berättar att hon får ta emot hatiska och sexistiska kommentarer bland annat för hur hon klär sig. Vissa, både kvinnor och män, har svårt att hantera att hon strömmar i urringade kläder. Klä på dig är en återkommande kommentar. Westin berättar att det inte får henne att klä på sig utan snarare att det får henne att inse vikten av att stå upp för var och ens rätt att se ut som den vill oavsett kön och kropp. Jag fungerar likadant och det gör gissningsvis flera av dem som bär hijab, sminkar sig påfallande mycket, använder korta kjolar och så vidare. Är de som reagerar så i minoritet eller fattar inte de som talar om för kvinnor att klä på sig eller klä av sig (hijab) att ”risken” är de ”radikaliseras” inte ser något annat alternativ än att stå upp för rätten att se ut som man vill? Kanske anpassar sig majoriteten? Jag vet inte hur det är bland vuxna men har absolut träffat barn som slutat bära sina favoritplagg för att någon haft synpunkter på att deras kläder. Du har en egen kropp, gör vad du vill med den. Om unga kvinnor behöver bikiniöverdel är ett återkommande ämne för diskussion. Vad sägs om vi diskuterar huruvida vi behöver ha synpunkter på hur andra ser ut och klär sig istället?

Ta de strukturella problemen med de ansvariga

Du kan inte rädda världen en man i taget, skriver Laurie Penny i Sex, lögner & revolution. Det är överlag trevligare att ha sex än att skriva om det, men för den som vill förändra samhället torde det skrivna ordet vara mer effektivt.

Den vanligaste kommentaren när jag påtalar felaktigheter och orättvisor är att de ansvariga tycker jag borde ta saken direkt med dem i stället för att skriva artiklar eller blogga om det eller ens skriva om det på Facebook. Tyvärr tror jag inte det skulle ge mer effekt än ett ”Jaha, vi tar det med oss.” skriver Lisa Förare Winbladh som vid flera tillfällen skrivit om bristande jämställdhet i krogbranschen.

Individuella problem kan tjäna som exempel på strukturella problem. Det är ofta mer effektivt att ge exempel än att bara påstå saker. För att ta ett exempel: Det kan vara mer effektivt att beskriva vilka uttryck det tar sig att preventivmedel ses som kvinnors ansvar än att bara konstatera att så är fallet. Det händer att jag inte ger exempel i tron att personer är förmögna till abstrakt tänkande, men det enda som händer då är att personer efterfrågar dem.

Det går att ta upp individuella problem med ansvariga och samtidigt låta dem tjäna som exempel på strukturella problem. Det är inte antingen eller om någon trodde det och det händer att personer verkar utan att synas.

Jag skriver om sex bland annat utifrån tidigare erfarenheter av sex. Det behöver inte vara mina egna erfarenheter. Jag skriver framförallt om hur vi pratar om sex och hur det skildras. Flera har skrivit om att sex är mer än vaginala samlag, om klitorisstimulansens betydelse för att minska orgasmgapet mellan fittpersoner och kukpersoner, om att man inte kan utgå från att kvinnor använder hormonella preventivmedel. Jag har kritiserat män som ejakulerar i kvinnor utan samtycke.

Det handlar inte bara om sex, jag tar det bara som exempel för att sex är mitt huvudsakliga intresse, både att ha och skriva om. Det kan handla om näthat. Tänk om personer som blev utsatta för näthat förväntades ta det med varje individuell näthatare. För kännedom, jag föredrar att inte bli näthatad. Då ser jag hellre att personer – inte bara de som utsätts – pratar om näthat som det strukturella problem det är. Det gör nog de allra flesta.

Det är bara ibland som vi förväntas ta saker direkt med de berörda. Inte sällan är det kvinnor som lyfter strukturella problem som uppmanas ligga lågt. Till exempel när personer känner sig påhoppade för att något de gjort får figurera som exempel på något man inte borde göra. Låt personer få göra dåliga saker utan att de dåliga sakerna blir omskrivna. Ta det med de ansvariga istället.

För små skor

Att vara kvinna är att ständigt gå omkring i för små skor. Att vara feminist är att inse att det inte är fötterna som är för stora, utan skorna som är för små.

20140225164701889

En vän undrade hur man blir med större skor. Vad kan man som feminist göra för att töja ut skorna om man inte har råd att köpa ett par i rätt storlek? Svaret känns inte lika givet som frågan. Och jag vet inte om jag är rätt person att besvara den.

Sedan några år tillbaka bor jag själv. Jag vill inte vara jämställd någon man. Jag vill heller inte ha barn då jag inte tror att det går att leva jämställt med en person man har barn med. Jag är för ointresserad av projektet visa att det går att leva jämställt med man och barn. Andra som känner sig manade får gärna försöka.

Kritiserar du ojämställdhet där du möter den får du vara beredd på att bli sedd som ”den jobbiga”. Genom att göra personen som säger ifrån när ojämställdhet, härskartekniker eller vad det månde vara uppdagas till den jobbiga kan man minimera risken för att fler sluter upp bakom kritiken. Genom att ”straffa ut” den jobbiga statuerar man ett exempel. Såhär kan det gå om du är jobbig, var inte jobbig.

Bland alla som inte tar till orda finns som regel de som tycker att den jobbiga är rätt ute utan att själva vara beredda på att förpassas till de jobbiga. Ibland får man sig en tankeställare flera år senare när den jobbiga personen gör sig påmind. För att inte tala om de som inte kan sluta upp bakom en utan att de tvingas outa sig själva.

Se till att ha dina bubblor där du tillåts vara ditt jobbiga jag. Bubblorna inom vilka du bara är en jobbig person i mängden. Utan dem kan det bli ganska ensamt emellanåt. Och se till att ha på fötterna.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex

Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Tryggare rum

Det pratas ibland om trygga rum och behovet av sådana. Utan att känna mig särskilt otrygg har jag svårt att se att det går att uppbåda trygga rum i någon större utsträckning. Det är som med sex. Det finns mer eller mindre säkert sex – varför man ofta pratar om säkrare sex snarare än säkert sex – och det finns mer eller mindre trygga rum.

Hur åstadkommer man då tryggare rum. Det är ingenting som sker över en natt, men jag tänker att mycket vore vunnet om personer lät bli att göra rum otrygga. Det är sällan deras närvaro som är bekymret utan vad de gör.

Några anekdoter i kronologisk ordning.

Tåget ska snart lämna Stockholm och ta oss till Sundsvall när personen som sitter bredvid mig börjar prata med mig. Något besvärad av alla frågor, för det är bara frågor, om var jag ska, vem eller vilka jag ska träffa och vad vi ska göra besvarar jag ändå dem för att inte vara oartig. Jag måste trots allt sitta bredvid personen ett bra tag framöver. Det som får droppen att rinna över är när personen ber om mitt telefonnummer. Där har jag svarat kort på några frågor och den för mig okända personen som jag kommer ha intill mig i flera timmar ber om mitt nummer. Själv har jag inte ställt en enda fråga. Jag förklarade att jag inte lämnar ut mitt nummer vi sa inte ett ord mer till varandra under hela resan.

En person dyker upp bakom mig när jag promenerar hemåt och frågar om jag är en kille eller tjej. Det är sent. ”Vad är det för en fråga?” svarar jag. ”En till fråga bara”. ”Inga fler frågor” svarar jag märkbart irriterad. ”Du är fin i alla fall” säger personen och fortsätter att gå bakom mig tills jag går över vägen och byter trottoar mest för att markera att personen gått över gränsen.

Jag är på ett nakenbad och uppfattar att en person säger åt två påklädda person som sitter på en bänk intill sandstranden att det är ett nakenbad. Personen ber de påklädda personerna lämna området. Den ena håller på med sin telefon och mumlar ”jag ska bara”. De sitter kvar på bänken och har uppenbarligen inga planer på att gå. De har suttit snett bakom mig och mitt sällskap utan att vi lagt märke till dem, jag har ingen aning om hur länge det men det måste ha varit ett tag i och med att de blev tillsagda. Jag klär på mig, går fram till dem och ber dem dra. De går genast därifrån.

Tänk om personer, som regel män, lät bli att agera på ett sådant sätt att personer, som regel kvinnor, behövde känna obehag i deras närvaro. För det är trots allt inte rummen det är fel på. Ibland undrar man om dessa personer vill att kvinnor ska undvika vissa miljöer, om de inte förstår bättre eller bara är beredda att riskera att kvinnor på individnivå får se sina livsutrymmen krympta för sitt eget höga nöjes skull vad man nu får ut av att utsätta andra för obehag och göra människor otrygga.

Patriarkal prissättning

Sedan år 2005 får inte frisörsalonger ha olika priser för kvinnor och män för samma behandling. Trots detta har många frisörsalonger olika priser för herr- och damklippning, de skyltar bokstavligen med könsdiskrimineringen.

Det tar längre tid att klippa kvinnor menar en del frisörer som försvarar att de tar ut ett högre pris av kvinnor. Det är ett ganska kategoriskt uttalande om halva befolkningen. En frisör som inte håller med är Kicki Eidenstam som varit verksam i mer än 30 år. Tidsargumentet har inte juridisk relevans men det är intressant om det inte ens stämmer, om det bara är ett skenargument.

Varför går kvinnor med på att betala mer för att klippa sig? Om inte alla män blir upprörda av tillfällig feministisk prissättning borde väl kvinnor uppröras av att de får betala mer bara för att de är kvinnor? Jag säger inte att kvinnor borde mordhota frisörer som tillämpar patriarkal prissättning med det går att diskutera priset. Ifrågasätt det rimliga i att du ska betala ett högre pris på grund av ditt kön eller snarare det kön du tillskrivs av frisören.

Varför jag tror att frisörsalonger tar ut högre priser för damklippning? För att de kan. Om man kan tjäna mer på att klippa kvinnor och inte har någon skam i kroppen, varför inte?

Om vi antar att frisörsalongerna slutar diskriminera kvinnor ska det bli intressant att se hur det påverkar prissättningen. Blir det en generell prishöjning för män eller blir det olika priser beroende på hur lång tid behandlingen tar (ska inte förväxlas med hur mycket hår man har)?

Du kan vara ett objekt

Jag har ingen aning om det är jag som har för få högskolepoäng men jag får sällan ut något av att ta del av diskussioner om avbildade kvinnor på individnivå görs till subjekt eller objekt. Jag har ingen aning om jag gör mig dummare än vad jag är för att jag har svårt för diskussionen eller om det är diskussionen som är dum.

Objektifiering innebär att reducera en person till objekt, okej, men hur bedömer man det och måste man bedöma det i det enskilda fallet så fort en kvinna klär av sig på kroppen? Det spelar mindre roll hur stämningen var när bilden togs när utomstående tror sig kunna bedöma om den avbildade personen valde (subjekt), blev vald (objekt) eller en kombination (personen är subjekt och objekt samtidigt). Om den avbildade personen förekommer i ett sammanhang där personer regelmässigt objektifieras/läser in objektifiering kan det räcka för att en del ska ifrågasätta att bilden över huvud taget togs.

Som feminist som tycker saker får man räkna med frågor om vad man tycker om aktuella frågor. Inte sällan är det någon fråga om objektifiering på individnivå som man inte kunde bry sig mindre om. ”Vad tycker du om Miley Cyrus Wrecking ball-video?”, undrade någon i samband med att den släpptes. Då hade jag inte sett videon och mitt intresse av att titta på den för att tycka något om den på beställning var begränsat. Nu när jag har sett videon kan jag säga att jag tycker om den men förvänta er ingen sökt feministisk poäng. Jag är bara en feminist som gillar saker.

Jag vill att kvinnor ska kunna klä av sig på kroppen utan att det föranleder en diskussion om de är subjekt eller objekt. Mer eller mindre avklädda bilder på män granskas inte på det kränkande sättet, men kvinnor ska tydligen behöva ta ingående diskussioner om deras kroppar och tåla diskussioner om hur de på individnivå görs till offer för ”manliga blickar”. Det påminner mig om när och en vän tog plats i en simbassäng utan överdel på överkroppen (ni vet som halva befolkningen badar) och vi bara hann simma några meter när en kvinnlig badgäst sa ”alla män tittar på er”. Hon tittade definitivt på oss, om alla män gjorde det betvivlar jag, men det spelar ingen roll för det var hon som använde idén om den ”manliga blicken” för att begränsa vårt handlingsutrymme. Det var hon som kände sig manad att berätta att andra tittade på oss som om hon förväntade sig någon reaktion från vår sida. Tack och lov kunde vi bara simma vidare och låtsas som ingenting.

Jag tänker inte bidra till subjekt/objekt-diskussioner om kvinnor på individnivå. Blir inte ni bekymrade när personer objektstämplar andra (tro inte att personer kan skilja på att någon ”är” ett objekt och ”görs till” ett objekt)? Det blir personligt på ett sätt som rimmar illa med objektifiering som maktstruktur. Har inte fler ”gjorts till offer” för blickar som objektstämplat dem snarare än någon abstrakt ”manlig blick”?

Diskussionen om objekt och subjekt leder sällan någon vart mer än att avbildade kvinnor blir ifrågasatta. Till vilken nytta? Diskussionen om objektifiering av kvinnor brukar sluta med att någon konstaterar att män också vill vara objekt, att män också borde objektifieras. Och det var ungefär det.

Får ni ut något av diskussionen? Jag får ut ungefär lika mycket av den som dåtidens diskussioner om hur kvinnoförnedrande det är när kvinnor suger kuk. Diskussioner som bygger på att man har kommit överens om att ”så här är det” för att kunna delta ger mig överlag ganska lite. Utan tvivel är man inte klok, som Sofia Mirjamsdotter skrev häromdagen.

Kvinnligt val att styrketräna

Jag googlade på någonting och av en händelse ramlade jag över en bloggkommentar där jag togs som exempel på att kvinnor inte alls är särskilt begränsade av den traditionella kvinnliga könsrollen, att kvinnor utan någon större förlust kan göra ”manliga val”.

Det är tydligen ett manligt val att styrketräna. Och inte nog med det, genom att styrketräna har jag avsagt mig min kvinnlighet. Ursäkta mig, men har personen som skrev detta varit på ett gym? Det är inte manligt i sig att styrketräna och styrketräning är något personer ägnar sig åt oavsett kön. Kvinnor gör marklyft, knäböj och bänkpress precis som män.

Gymmet är en del av samhället, det är självfallet inte är fritt från könsroller. Bara det att vi fortfarande har omklädningsrum för kvinnor och män är en del av det. Vid sidan av könsroller går det trender i hur man ska träna. En del trender är av mer övergripande karaktär och gäller de allra flesta, andra är mer könsspecifika. När stora bakdelar är inne är det fler som gör knäböj till exempel.

Kvinnor styrketränar och lyfter tungt trots att det fortfarande finns en del som är negativt inställda till kvinnokroppar med väldefinierade muskler, trots att det finns män som inte kan hantera kvinnor som är fysiskt starkare än dem. Det är struntprat att det inte existerar starka kvinnor. 

Jag vet inte hur bra exempel jag är på att det är går att göra kvinnliga val utan att förlora något då jag inte riktigt beaktade eventuella förluster när jag la en del av det som hör den traditionella kvinnliga könsroller till på hyllan. För att inte tala om hur svårt det är att beakta något man inte riktigt kan sätta sig in i. Det är klart att man kan spekulera i hur normbrott kommer att påverka en, men ofta blir man inte fullt ut medveten om det förrän man har provat att bryta emot normer. Sedan påverkar normbrott olika människor olika mycket, när de äger rum spelar också roll. En del kommer undan med mer än andra.

Det finns säkert förluster jag inte skulle ha varit beredd att ta, men förlusten att män som vill ha kvinnor som lever upp till den traditionella kvinnliga könsrollen kanske inte vill ha något socialt och/eller sexuellt samröre med mig är definitivt en förlust, eller vinst beroende på hur man ser det, jag är beredd att ta. Jag ser det som en  effektiv bortsorteringsmekanism.

För personer som tänker att deras värde står och faller med hur ”kvinnliga” de är förefaller det mindre sannolikt att det skulle komma enkelt för dem att välja sådant som inte är förenligt med den traditionella kvinnliga könsrollen.

Kvinnor som begränsar sig själva är ingen lösning på det sexuella våldet

Du verkar inte vara rädd för män. Jag vet inte om de män som gjort den bedömningen menat att jag borde vara rädd eller att det skulle vara utmärkande för mig på något sätt att jag inte är rädd för män, men de har alldeles rätt. För ett tag sedan när jag var hemma hos en man och skulle promenera hem till mig sa han att det nog inte var någon fara då jag skulle promenera mellan två relativt lugna stadsdelar. Jag är inte rädd, sa jag. Det handlar inte om att vara rädd utan om att vara klok, sa han. Då är jag väl inte klok då, svarade jag för att byta ämne. Jag har svårt för den sortens budskap. Jag dömer inte personer som känner sig rädda, men jag tänker inte vara delaktig i att frammana rädsla hos andra eller ge några välmenande råd.

Jag har aldrig placerat en nyckel mellan knogarna, varit utrustad med pepparsprej eller gått någon kurs i feministiskt självförsvar. Det har aldrig ens föresvävat mig. Det har ett pris att inte vara rädd. Om du inte är rädd menar en del att du inte tar vara på dig själv. Den som inte tar vara på sig själv anses i någon mån ha sig själv att skylla om något händer. Men om en rädd person ”tar vara på sig själv” och något ändå händer? Den personen, i den mån hen blir identifierad som en ansvarsfull person som tagit vara på sig själv, är knappast fredad från påståenden om egen skuld, men även om det vore så förändrar inte det faktum.

Tar du vara på dig själv och agerar som om alla män vore potentiella våldtäktsmän är det också fel. Helst ska du vara rädd för inte alla män och ta vara på dig själv utan att trampa männen som aldrig skulle våldta dig på tårna.