Anonymitet väger lätt

Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.

Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.

Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.

Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.

”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.

Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)

screenshot-from-2016-10-18-22-55-48

”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.

Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.

Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.

Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)

Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.

Enorma könsorgan i Vasastan

För en tid sedan hade Svenska Dagbladet en artikel om ”änglarnas enorma könsorgan”. Enorma könsorgan är alltid intressant. Artikeln handlade om en fasad på Norrbackagatan 22 i Vasastan. Jag bor i närheten men hade inte lagt märke till änglarna. 

Muraren ska inte be om ursäkt. Det finns personer som inte uppskattar murarens verk, personer som menar att änglarnas könsorgan är oproportionerligt stora, men vad vet de om änglakukar egentligen? Samtidigt är jag säker på att de väcker glädje hos en del också.

Jag har ingen aning om hur stora kukar änglar har, men föreställ er att någon skulle göra stor sak av all offentlig konst som föreställer personer med små kukar och hur det skulle tas emot.

Det är positivt med variation och om det stämmer att storleken inte spelar någon roll kan man undra varför en del har synpunkter på storleken på just dessa könsorgan. Om de som bor på Norrbackagatan 22 eller i närheten inte står ut med åsynen av stora kukar flyttar jag gärna in.

Nej tack till reklam men gärna skrivuppdrag!

Med jämna mellanrum får jag förfrågningar om att publicera färdigskrivna artiklar i mitt eget namn på den här bloggen. Inte sällan är det artiklar som lämpar sig bättre för bloggar som kretsar kring konsumtion. Så kallad smygreklam.

Enligt marknadsföringslagens bestämmelse om reklamidentifiering ska all marknadsföring utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Därtill ska det också tydligt framgå vem som står bakom marknadsföringen.

Av Internationella Handelskammarens regler för reklam och marknadskommunikation följer också ett krav på reklamidentifiering. Reglerna är till skillnad från marknadsföringslagens inte bindande till sin karaktär, men Reklamombudsmannen, som är en del av näringslivet, och andra organ som förordar självreglering istället för lagstiftning kring kommersiell kommunikation utgår från dem när de bedömer reklam som privatpersoner anmält till dem.

”Marknadskommunikation ska vara lätt att identifiera som sådan, oavsett utformning och medium. Används media som innehåller nyheter eller annat redaktionellt material ska reklamen presenteras så att dess karaktär omedelbart framgår, liksom vem annonsören är. […] Marknadskommunikation får inte dölja eller vilseleda om sitt verkliga, kommersiella syfte. Det innebär att kommunikation som främjar avsättningen av eller tillgången till en produkt inte får ges ut för att vara t.ex. en marknadsundersökning eller en konsumentenkät, användargenererat innehåll, en privatpersons blogg eller en oberoende recension.”

Isabella Löwengrip fälldes nyligen av Reklamombudsmannen. Löwengrip hade reklam på sin blogg som inte uppfyllde kravet på reklamidentifiering. Reklamombudsmannen är ingen domstol, det blir inte frågan om några sanktioner i form av avgifter, skadestånd eller böter.  För Löwengrips del innebär RO:s beslut främst en del publicitet då RO publicerar alla sina beslut på sin hemsida med orden friad eller fälld. Beslut som media skriver om när de bedöms vara av allmänintresse eller kan antas generera klick. Skriverierna om reklamen för dejtingsajten tillika otrohetssajten Victoria Milan är ett bra exempel på det senare. Inte helt oväntat friades den reklamen av RO.

Det ska erkännas att jag inte brukar besvara förfrågningar om ”samarbeten” men jag kan göra ett undantag i dag. Har ni som vill få artiklar publicerade på min blogg möjligen något skrivaruppdrag att erbjuda mig? Jag har inget sommarjobb och kommer med andra ord att ha en del tid i sommar. Sedan 10 år tillbaka har jag publicerat texter i mitt eget namn. Jag skulle inte ha något emot att göra det mot betalning som omväxling. Mitt namn behöver för all del inte nämnas.

#Blogg100 blir svårt att fullfölja utan dator

Sedan 1 mars pågår #Blogg100. Fredrik Wass drog igång #Blogg100 för 5 år sedan. Det är en utmaning som går ut på att blogga varje dag 100 dagar i rad. Jag tjuvstartade den 28 februari utan att annonsera det. Kanske har någon lagt märke till att jag använt hashtagen på Twitter (@johannasjdin).

I går när jag var mer än halvvägs fick jag inte igång min dator. Mina datorer brukar inte hålla särskilt länge men jag hade aldrig kunnat tro att min dator som jag köpte för knappt ett och ett halvt år sedan skulle ge upp först. Till skillnad från många andra bär jag runt på mina bärbara datorer. Jag skriver oftast på caféer.

Förr sa personer att de skulle rädda sina fotografier om det började brinna i bostaden. I samma bostad förvarades ofta negativen. Det är ett mindre problem i och med alla molntjänster som finns. Förutsatt att man använder dem.

I onsdags lämnade jag in en uppsats på 6124 ord. Det ska sägas att jag tog en backup med jämna mellanrum. Ändå är jag lättad över att datorhaveriet lät vänta, att jag kunde skriva färdigt uppsatsen på min egen dator. Haveriet får bli en nyttig påminnelse om att allting går sönder, att jag borde använda molntjänster i en större utsträckning och ta en backup oftare.

Abortmotståndare i behov av sexualundervisning

Feministhora publicerar hatfulla kommentarer som riktats mot feministiska bloggare. För många feminister är det vardagsmat.  Det jag noterade när jag fick som mest hatfulla kommentarer för ett antal år sedan var att hatarna ville ge skenet av att flera personer var emot mig och de tankar jag gav uttryck för, när det i själva verket kunde röra sig om en person som kommenterade från samma IP-adress och använde olika signaturer. Många gånger signaturer med kvinnligt kodade förnamn. Signaturerna kommenterade inte sällan nattetid under samma inlägg och bara någon minut efter varandra. Ibland ”pratade” signaturerna som en och samma person låg bakom med varandra och de formulerade sig snarlikt. Det var antagligen uppenbart för en idiot vad det var frågan om.

Sedan det stod klart för mig att man får hatfulla kommentarer om man som kvinna och/eller feminist uttrycker sig har det varit min utgångspunkt att låta kommentarer av den sorten vara. De kommer vara tidsdokument i framtiden. Jag har all förståelse för de som avpublicerar eller raderar hatfulla kommentarer, men jag har valt att låta dem vara, låta andra ta del av dem. Mot den bakgrunden tycker jag att bloggen Feministhora är ett utmärkt initiativ.

Jag skickade in en ett bidrag av signaturen ”Forestman66” till Feministhora som de publicerade i veckan . Forestman66 var inte vidare förtjust i ett blogginlägg av underteckand som hänvisade till Alf B Svessons debattartikel i Göteborgs-Posten om den sexualundervisning RFSU bedriver i vissa skolor på skolornas egen inrådan.

Sättet Forestman66 formulerade sig på var bekant. Det är inte varje dag man får veta att man är en hora och en slampa, samtidigt, i samma mening, så jag gick igenom mina kommentarer och kollade om jag kunde hittade några såg påminde om den. Det kunde jag.

 

Det har flera gånger slagit mig att en del anonyma män tror sig veta en hel del om hur mitt sexliv är. Ibland är jag en hora och en slampa på samma gång med en historia av könssjukdomar (”hela alfabetet”) och flera aborter. Ibland är jag en motbjudande person som ingen vill ligga med. Har jag ens sexuella erfarenheter?

För några år sedan postade en person flera hatfulla kommentarer om min ”abortstatistik” från en rad olika signaturer. Har man legat runt så mycket som jag hade man enligt henom begått abort. Om hen hade tagit del av vad jag skrivit om barn (se kategori 40 skäl att inte skaffa barn) och manlig utlösning (se kategori Fittsprut) hade hen förstått att det blir svårt att hitta någon annan kvinna som haft motsvarande mängd sex (med män) som haft sperma i sitt underliv vid så få tillfällen. Men man kan knappast begära att personer som är ute i så viktiga ärenden som att rädda liv ska ha tid att läsa på.

Alf B Svensson är knuten till Claphaminstitutet som bland annat är emot abort, homoäktenskap och homoadoption. Jag läste om Svenssons debattartikel och skummade igenom artikelkommentarerna. Som av en händelse hittade jag en av signaturen ”Forestman66”.

Forestman66 avslöjar i kommentaren ovan mer om sina egna sexuella förmågor än vad han vet om mitt eller andra sexbejakande kvinnors sexliv. Anonyma män på nätet som inte tror att det går att ligga runt utan att bli gravid behöver mer sexualundervisning, inte mindre. Om alla män vore som dem och de på det vägrade kondom vore avhållsamhet begripligt, men det finns gott om män som kan genomföra vaginala samlag utan att ejakulera i vaginan.

När allt kommer omkring är det inte antalet män (eller ens antalet kondomer) som avgör om du som kvinna blir gravid eller inte, utan i hur stor utsträckning du blir ejakulerad i underlivet. Kan inte RFSU anordna en temadag för de hatiska abortmotståndarna om hur barn blir till?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Johanna Sjödin och Johanna Sjödin

Sydsvenskan skriver om konstnären Johanna Sjödin och undertecknad. Det konstateras att jag hamnar överst på Google om man söker på vårt namn. Totalt finns det omkring tio stycken ”Johanna Sjödin” i Sverige om jag inte missminner mig. Ytterligare ett gäng finns om man också räknar de som har Johanna som andranamn och ett annat namn som förnamn.

Google-kamp kallas det tydligen när namnar tävlar om att hamna överst på Google, men jag har aldrig aktivt deltagit i någon sådan kamp. När jag började blogga i november 2006 hade jag ingen aning om hur många som skulle komma att läsa min blogg. Jag minns inte om jag tänkte på att mitt namn skulle kunna hamna överst på Google. Det gjorde det hur som helst.

Jag har vetat att det finns en konstnär som heter Johanna Sjödin, men jag har inte tänkt på vad alla Johanna Sjödin hittar när de googlar sitt namn. Det är klart att jag tänkt tanken att det inte kan vara enkelt att googla sitt namn om man heter Svensson i efternamn, men jag har sällan reflekterat över hur bekvämt det är att inte behöva sortera bort länkar som inte handlar om mig när jag söker efter texter relaterade till saker jag skrivit om. Inte förrän nu.

Mina namnar får nog stå ut med att hitta mina sexualpolitiska blogginlägg när de googlar Johanna Sjödin så länge folk söker sig till sex.

Vad tycker dina föräldrar?

Med jämna mellanrum undrar någon om mina föräldrar känner till min blogg. Vidare undrar de vad mina föräldrar tycker om att jag skriver om sex. Jag brukar avstå från att besvara den sortens frågor av fler skäl. Jag är ingen representant för mina föräldrar och vill gärna komma ifrån den hederskultur som uppmuntrar den sortens frågor. Det ska inte vara relevant hur sexpositiv en kvinna är eller hur många hon haft sex med för hur hennes föräldrar och omgivning betraktar henne.

De kan inte ens motivera sina frågor. De svarar att de inte vet varför de frågar som om det vore någonting helt naturligt. Jag har ingen lust att delge dem den informationen om de inte ens kan vara respektfulla nog att berätta varför de undrar.

Jag är inte min familjs ägodel om någon mot förmodan trodde det, men betänk om jag vore det, om jag vore en person som brydde mig mer om vad min omgivning tyckte om mig och fick den sortens reaktioner. Det hade nog saboterat en hel del. Dels min syn på mig själv, men också synen på vilka val jag får göra och i vems intresse jag ska välja. Jag hade i värsta fall låtit mig begränsas.

Nu är jag tack och lov inte låst vid vad andra vill att jag ska göra och min familj har aldrig gjort några som helst anspråk på att äga mig. Jag kan tillägga att mina föräldrar inte är några stenåldersfigurer som aldrig använt Internet. Givetvis känner de till min blogg. Jag hoppas att de läser den och att de inte är lika tråkiga som Isabella Löwengrips far som uppger att sin dotters blogg är helt ointressant för honom. Jag svarade min mor tidigare i dag att jag inte läser så många bloggar och tillade lite skämtsamt att jag föredrar min egen.

Lokalradio om Västernorrland

Medverkade i radio för första gången igår. Vi pratade inte om feminism och sexualpolitik utan Västernorrlands kommuners (Timrå, Sundsvall, Härnösand, Kramfors, Ånge, Sollefteå och Örnsköldsvik) hemsidor ur vad som skulle vara ett ”ungt perspektiv”.

Jag har alltid vetat att Sundsvalls kommuns hemsida är ganska tråkig, men att alla Västernorrlands hemsidor är nästintill identiska och lika tråkiga hade jag ingen aning om, det var ganska nyttigt att inse att kommunerna inte ens försöker profilera sig själva eller nå ut till en ung publik. Hemsidornas funktion kanske inte är att vara kommunens ansikte utåt?

Jag har en ganska skön radioröst.

Nominera bloggar till Stora bloggpriset

Har nästan en månad på mig att nominera bloggar till Stora bloggpriset. Kategorierna är Nöje & Kultur, Mode, Sport, Vardagsliv & fritid, Politik & samhälle, Prylar & teknik, Design & inredning.

Uteslutna: personer som pratar om statsfeminismen, ser dolda agendor överallt (konspirationsteoretiker), bagatelliserar våldtäkt (lägger ansvaret på kvinnan och alltid ser förmildrande omständigheter som gynnar våldtäktsmannen), anti-feminister, personer som anser att unga enbart äger rätten att säga nej till sex, folk som inte anser att kvinnor ska ha samma rätt som män att gå barbröstade i det offentliga (+ en massa andra saker).

Jag tänker nominera feminister, liberaler, personer som brinner för ungas rättigheter och sexradikaler. Det är lättare sagt än gjort. För två år sedan hade det varit mycket lättare att nominera, många av mina favoritbloggare har slutat blogga.

Som vanligt saknar jag en sexkategori.

Alla dessa bloggtävlingar

Att jag skriver mycket om sex och sexualpolitik har aldrig gjort att sett min blogg som en sexblogg. Alla håller inte med mig, vissa menar att min blogg är en sexblogg. Jag tycker den skiljer sig en hel del från hur ”vanliga” sexbloggar är (långa, resonerande inlägg sällan dekorerade med bilder), men då sex är ett av de största glädjeämnen som finns väljer jag att ta det som en komplimang.

Jag gillade hur som helst motiveringen Denna feminist kallar sig sexpositivist och skriver att hon i den bästa av världar hade haft sex dagligen. Vi förvånas över hur duktig hon är på att skriva och vi konstaterar att hon är bättre på att argumentera för sin sak än många yrkespolitiker. Samtidigt chockas vi av hennes utelämnande stil. Inget är för privat för Johanna.