En monogams försvarstal

Aftonbladets krönikör Malin Wollins främsta argument mot flersamhet tycks vara att det är tillräckligt svårt att hitta någon man vill ingå en monogam relation med. Om det är svårt att hitta en, måste det vara ännu svårare att hitta två. Som om hon hade övervägt att prova på flersamhet annars. Jag kan mycket väl tänka mig att det är svårt att hitta någon man vill leva monogamt med då den personen helst ska fylla merparten av ens mellanmänskliga behov, men flersamma har som regel lagt sådana tankegångar på hyllan och ser att människor kan fylla olika behov och  komplettera varandra. Jag tror inte att ickemonogama ställer lägre krav på sina partners, att det är därför de kan hitta flera personer de vill leva med (och som vill leva med dem), men sannolikt andra mer realistiska krav. Att kräva trohet av andra är inte särskilt realistiskt om vi ser till hur många som klarar av att vara monogama. Somliga klarar av det för att de är seriemonogama, går in och ur monogama relationer innan otrohet ens blir en fråga, men sådan monogami framställs inte som eftersträvansvärd även om den anses betydligt mer okej än mer långsiktig ickemonogami. Jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan fylla alla mina sociala och sexuella behov och ännu svårare att föreställa mig att jag kommer att träffa den personen, men att det skulle vara svårt är inte mitt främsta argument mot monogami, det är snarare ett krasst konstaterande. De flesta kan skriva under på att ha en enda vän inte är något eftersträvansvärt. Jag håller med, men stannar inte vid vänner, eller så är det just det jag gör bara det att jag inte skulle låta bli att ha sex med någon för att denne är min vän, tvärtom, vänner vill jag ha sex med. Malin Wollin tycker att poly låter jobbigt. Jobbigt att ”hålla reda på många viljor och känslor” och att ”gå runt och försöka gissa vad en massa andra människor vill”. Om man tycker att poly låter jobbigt förstår jag inte varför man skaffar barn. Wollin har fyra barn. Har man barn får man också hålla reda på många viljor och känslor och av någon anledning inbillar jag mig att det är mindre krångel att ha relationer med flera än att ha barn. Det är helt okej med mig att en del bara vill ha sex med en person i taget, men när personer som har små barn argumenterar mot flersamhet med att det skulle innebära krångel slutar jag lyssna. Vill du inte ha nära relationer med flera är det bara att låta bli. Svårare än så är det inte. Om du är monogam och lever i enlighet med normen: Sluta låtsas att du måste försvara din relationsform. Om du absolut inte kan låta bli – kom med ett bättre försvar. Relaterat: Ickemonogami den sista garderoben

Sociala medier är mitt preventivmedel!

Pelle Filipsson kom ut med en bok om ofrivilligt föräldraskap för några år sedan, Den vackraste gåvan, och många tänkte säkert att en mor aldrig skulle skriva en bok om att hon inte kunde älska sitt barn, vilket Filipsson faktiskt gjorde. Corienne Maier, även hon förälder, skriver i boken No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn att hon hade låtit bli att skaffa barn om hon hade vetat om vad som väntade. Daily Mail publicerade nyligen en artikel om Isabella Dutton, förälder till i dag vuxna barn, som ångrar att hon skaffade två barn med sin partner som ursprungligen ville ha fyra. Dutton gick med på att skaffa barn mot sin vilja. Hur tänker en person som går med på någonting sådant, eller den som försöker övertala sin partner att skaffa barn med henom, kan man undra, men det finns ingen anledning att fråga i efterhand. När barn väl är satta till världen får man finna sig vid det.

Vi som inte har barn får låta bli att upprepa andras misstag. Låta bli att skaffa barn med personer vi inte vill ha barn med och låta bli att försöka övertala andra att bli förälder till ett gemensamt barn. Det är enkelt att se till att det inte blir några barn om man inte vill ha några.

När min mens var sen för första gången någonsin, det var inte alls länge sedan, tänkte jag på det eventuellt levande inom mig som en parasit. ”Like parasites, they took from me and didn’t give back’” som Duttom uttrycker det om sina existerande barn. Jag skyddar mig och visste innerst inne att jag inte hade något skäl att oroa mig för graviditet, men jag blev ändå orolig. Vi har fri abort i detta land, men jag vill för allt i världen inte bli gravid eller göra abort. Jag hade förstås gjort det om något hade parasiterat på min kropp, men det hade ofrånkomligen varit ett personligt nederlag. Jag som förespråkar att ”knulla runt” ansvarsfullt ska inte bli gravid.

Det jag kan uppskatta med alla föräldrar som twittrar, bloggar och statusuppdaterar om positiva och negativa saker med att vara förälder är att de ger oss som inte är föräldrar en inblick i hur det kan vara att ha barn. Det går förstås inte att förstå fullt ut utan att ha egna, men det är eftersträvansvärt att val är medvetna, att man vet vad man väljer, inte minst när det gäller så stora beslut som det att skaffa barn.

Gå inte med på att bli förälder mot din vilja, skydda dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kungsholmens tråkigaste café portar barn

Under gårdagen pratade personer jag följer om barnfria zoner i allmänhet och barnfria caféer i synnerhet. Caféet Nelly’s på Kungsholmen har infört barnförbud, personer under 6 år är inte välkomna, något som bidrog till en ganska högljudd diskussion mellan de som vill se fler barnfria zoner och de som ser en ökad efterfrågan på sådana som ett uttryck för barnhat.

Jag har varit på Nelly’s några gånger när jag varit ute sent och i behov av kaffe och kan berätta att Nelly’s är ett av Stockholms i särklass tråkigaste caféer om du inte gillar ”kaffe ur pappmugg”-kulturen. Kungsholmen har många bra caféer, Nelly’s (tidigare Mocco) är inte ett av dem. Om det går dåligt för Nelly’s är jag ganska övertygad om att det inte beror på att barn har vistats i deras lokaler, utan att deras ”koncept” gjort det.

Jag har all förståelse för att en del inte vill vara i närheten av små barn i olika situationer, men jag har ingen stor förståelse för människor som tycker illa om barn eller har ett behov av att ge uttryck för det när helst tillfälle ges. Caféet ser att man kan tjäna pengar på personer med barnhatstourettes och flera av dem har säkert ett nytt favoritfik (se kommentarerna på Cafékartan efter den mediala uppmärksamheten).

Barnhat är en anledning till att jag inte klarar av diskussionsforum för barnfria. De är vardagsrum för lite för många personer som är barnfria av den anledning att de hatar barn. Det är utmärkt att personer som inte tycker om barn låter bli att skaffa egna, men det är inte det olämpliga i att ha barn om man inte tycker om dem man diskuterar, utan snarare att det inte räcker att låta bli att ha egna. Barnen finns där bland oss även om några låter bli att para sig, och det vill de göra någonting åt.

Barnalstrande irreversibelitet och barnfri irreversibelitet

Att irreversibla handlingar skapar oro och eftertänksamhet är i grunden bra för det får oss att fundera både en och två gånger innan vi utför sådana. I Sverige får den som fyllt tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt i landet begära att steriliseras enligt steriliseringslagen. Det finns några undantag från denna regel som man kan läsa om här om man är intresserad. Den som överväger att sterilisera sig måste träffa en psykolog och bli informerad om konsekvenserna innan det kan bli aktuellt med en remiss till en klinik där operationen kan utföras. Det kan man skratta åt om man vill, den som vill sterilisera sig borde rimligen känna till konsekvenserna, men det finns en poäng med att inte ta för lättvindigt på irreversibla ingrepp. För den som inte vill vänta till sin tjugofemårsdag med ett varaktigt upphävande av sin fortplantningsförmåga går det säkert att åka utomlands och få ingreppet gjort mot en viss summa pengar.

Jag vill vara barnfri men jag vill inte sterilisera mig. Tidigare utgick jag av någon anledningen från att kvinnor som lät sterilisera sig slutade att menstruera. Jag tycker om att menstruera så den inbillningen från min sida var ett ganska tungt argument för min del från att avstå. Nu vet jag att man behåller mensen efteråt, men jag vill ändå inte sterilisera mig. Det är klart att det faktum att jag kan ångra mig – att jag en dag får för mig att jag vill ha barn – bidrar, men en sak som väger ännu tyngre är faktiskt att jag inte vill att män ska ejakulera i mitt underliv. De män som har sex med mig vet att om de ejakulerar i mig finns det en risk att jag blir gravid. Hade jag använt något hormonellt preventivmedel och (vanligt samband) låtit bli att skydda mig mot könssjukdomar är jag övertygad om att en del män hade ”råkat” ejakulera i mig. Det är till och med så att en del män utgår från att kvinnor som använder hormonella preventivmedel vill ha sperma i sitt underliv varje gång de har sex. En del utgår till och med från att kvinnor som inte gör det också har sådana önskemål. Den dag dessa män är historia ska jag beakta att det finns en pornofiering av samhället att tala om, för är det någonting pornografin har förmedlat så är det att sperman kan spillas på andra ställen, att manlig utlösning i sexuella sammanhang inte behöver vara förenad med ett risktagande.

Personer som säger att de inte vill ha barn kan ibland bli bemötta med det märkliga argumentet att de borde sätta ett barn till världen då det är irreversibelt att inte göra det. De som kan tänka tänker just nu att sätta ett barn till världen också är irreversibelt. Utan några riktiga argument konstaterar de att barnfrihetens irreversibilitet förlorar mot barnaalstrandets dito. Det är inte nödvändigtvis föräldrar som framställer den ena irreversibeliteten som värre. Har man satt ett barn till världen finns det inget riktigt skäl att ångra sig, det är ett döttfött projekt. Har man inte skaffat barn och inte kan det av varierande orsaker finns det heller inget riktigt skäl att ångra det, ty det är ett lika döttfött projekt. (Man kan faktiskt skaffa barn på andra sätt, tänker någon. Ja, och man kan umgås med sin grannes telningar istället för att sätta egna till världen, men hej, min bloggpost handlar om de där biologiska barnen.)

Människor tenderar att anpassa sig efter irreversibla beslut de fattat, antingen frivilligt eller motvilligt. Andra ångrar sig och krisar. Krisen behöver inte ha ett givet samband med den utförda handlingen. Den som sexdebuterade ”förtidigt” enligt vuxenvärlden kanske krisar på grund av fördömandet snarare än handlingen i sig och när den ägde rum. (Ja, att sexdebutera brukar av någon anledning kategoriseras som irreversibelt, det gör inte att ha smakat vitlöksglass).

När du sitter där på hemmet och ingen vill umgås med dig kan det vara bra att ha barn och barnbarn, menar en del, men en del överlever faktiskt sina barn och andra har barn som bor i en annan världsdel eller inte kommer och hälsar på på grund av familjeintriger. Det är heller inte säkert att du kommer att sitta ensam på hemmet om du inte skaffar barn, men visst, med den inställningen är den risken måhända överhängande.

Det finns goda skäl att noga överväga irreversibla handlingar, men att framställa vissa som garanterat bättre utifrån en föreställning om att man vet hur ens liv kommer att vara om 10, 20, 30, 40 år är tyvärr ingen garanti för att de är ”bättre” eller att återstoden av ditt liv kommer att följa de premisser som fick dig att fatta ett oåterkalleligt beslut.

No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn

Med ett födelsetal på lite mer än två barn per kvinna blev Frankrike 2006, tillsammans med Irland, det fertilaste landet i Europa. Corinne Maire vittnar i sin bok No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn om ett mammavurmande Frankrike som främst drabbat landets kvinnor.

Det är svårt att säga om budskapet i sig eller det faktum att Maier är mamma till två barn upplevs som mest provokativt. Hon medger inledningsvis att det är erfarenheten av att ha barn som fått henne att inse att hon skulle ha avstått barn om hon hade varit medveten om vad föräldrskapet innebär.

Den många gånger hätska kritiken mot boken undergräver inte Maiers resonemang om hur heligt moderskapet anses vara och hur självklart det är att alla ska ha barn, tvärtom.

Bokens styrka är att den inte bara tar upp 40 argument mot att skaffa barn, författaren passar också på att bemöta de vanliga argument som finns mot att välja att inte bli förälder. Humor blandas med allvar. Barn kostar en förmögenhet, reducerar människor till föräldrar och förstör ens sexliv (extremt tungt vägande argument för mig).

Vid flera tillfällen under läsningens gång stannar jag upp och undrar om det jag läser är allvarligt eller skämtsamt menat, men det tar inte udden av den diskussion som Corinne Maire önskade och lyckats provocera fram.

Boken kanske lämnar de som är övertygade om att fördelar med att skaffa barn överväger nackdelar med ett och annat att tänka på, men frågan är om den inte främst lockar personer som redan har skaffat barn?

Jag brukar säga att jag inte är en person som ångrar det jag gjort utan snarare det jag inte gjort. Givetvis finns det saker jag ångrar med detsamma, men ångerdiskussionerna avhandlar nästan alltid saker som vi gjort, men efteråt insett att vi inte borde ha gjort.

Att skaffa barn irreversibelt, det finns inte några års ångerrätt.  Ångrar du att du skaffat barn, eller rättare sagt, om du kommer till insikt att du nog skulle ha avstått föräldraskapet om du hade känt till innan vad du gav in på, får du stå ditt kast. De flesta som kommer till den insikten brukar glädjas åt att de inte visste, men kan ibland se poängen med att förmedla budskapet till personer som inte har skaffat barn.

Den som inte har barn vet inte mycket om hur det är att vara förälder. Dumma argument som ”du kommer att ångra dig om du inte gör det” kan enkelt bemötas med det minst lika dumma ”det säger du bara för att du är förälder”.

De som inte har barn har enligt vissa ingenting att tillföra debatten om hur det är att ha barn och för det andra borde de av någon missriktad tacksamhet mot sina föräldrar sätta några barn till världen. För att de manifestera att de är glad att de finns, ungefär.

Jag kan inte skriva en bok om hur det är att vara förälder med någon större trovärdighet. Jag kan för all del ifrågasätta normen, men jag kan inte föreställa mig hur det är. Jag kan spendera tid med barn och betrakta andras föräldraskap på avstånd, men jag kan omöjligen relatera till hur det är att vara förälder. Det jag kan relatera till är emellertid tillräckligt för att jag inte ska vara intresserad.

Jag hoppas att mina föräldrar kan tycka om mig och se poängen med att jag finns utan att jag ordnar några barnbarn åt dem. Surrogatmödraskap har kritiserats av personer som inte vill att kvinnor ska utnyttjas och reduceras till barnafödande ugnar. Retoriskt snack givetvis oavsett vad man tycker om frågan. Jag vill tro att mina föräldrar hade andra tankegångar än att bidra till medhjälp till surrogatmödraskap och reducering av min person till att agera barnavlerska å deras vägnar när de slog ihop sina gener och skapade mig. För några barn blir det inte.

Barnen som kommer med storken

Klumpesnusk skriver om ”Jag vill inte att mina föräldrar har sex” och om hur vanligt det är att folk inte kan förhålla sig till att sina föräldrar har sex utan att kräkas mentalt. Det är under all kritik att inte klara av att hantera att ens föräldrar har ett sexliv. Den som inte klarar av det borde få professionell hjälp. Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över att det nog många gånger är ett problem som föräldrarna har varit högst delaktiga i att skapa.

Hur många föräldrar har inte sagt åt sina barn att blunda när personer på film knullar och kysser varandra? Hur många föräldrar har inte gjort knulla till en fråga om barnalstrande för undvika att tala om varför vi är kåta och har ett sexbehov? Hur många föräldrar har inte svarat avvisande på sina barns frågor om varför de finns för att de inte klarar av att prata om sex?

Föräldrar kommer att säga ogenomtänkta saker till sina barn. Jag tror inte att någon förälder tycker att ”det får du veta när du blir äldre” är något bra svar på riktigt eller att särskilt många har suttit sig ner och verkligen funderat över vad de ska svara på de där sexrelaterade frågorna som kommer att ställas förr eller senare.

”Ungdomarnas, särskilt flickornas, sexuella aktivitet övervakades strängt. Egentligen var det bara rättvist; lika för lika. Du hindrar mig från att leva mitt liv, jag sätter strika gränser för din frihet” skriver Corinne Maier i No kid – 40 skäl att inte skaffa barn.

Den gängse oförmågan att hantera att sina föräldrar är sexuella varelser har en hel del beröringspunkter med den allmänna synen på äldre personer. Äldre har inte sex, det är äckligt. Jag vet inte hur som många som fått för sig att man slutar knulla när man är sextio. Som om det vore en naturlag att kroppen tackar för den här tiden efter sextio och bootar om sig för korsordslösning, mandelkubbätande eller vad helst den stereotypa pensionären gör för att fördriva tid. Om pensionärsåren är så stressbefriade som det ibland påstås borde de vara synnerligen lämpade för sex då stress är sexdödaren nummer ett.

Tänk om alla barn med frånvarande pappor vore olyckliga

Pelle Filipsson blev pappa till ett barn som han inte ville ha och har med anledning av det skrivit en bok om ofrivilligt föräldraskap. Den vackraste gåvan heter den. Diskussionen om ofrivilligt faderskap har på vissa håll genererat en debatt om huruvida det är rätt eller inte att kvinnan har sista ordet vilket jag inte tror var Filipssons mål med boken. Utan att känna till hans bevekelsegrunder för att skriva den tycker jag mig vara säker på att han inte vill frånta kvinnan den rätten.

Att ett av skälen är att belysa att det finns pappor som inte ville bli pappor tar jag för givet och det är en diskussion jag hoppas att inte minst män som inte vill ha barn tar del av, men utöver det tror jag främst att han vill öppna upp för ett samtal om ofrivilligt faderskap. Jag känner verkligen igen mig i det, att vilja prata om någonting utan att för den sakens skull ha färdigt för mig själv vad jag vill få ut av det. Samtalet får snarast ses som det närmaste en lösning de gångerna.

Det är riktigt beklämmande att den som har invändningar förväntas ha svar och att den som inte har det betraktas som en sådan som inte har rätt att ha (eller uttrycka) sina invändningar. Om jag är obekväm med någonting är det alltid någon som frågar varför jag vill förbjuda det utan att jag ens dryftat tanken om förbud. Jag problematiserar hela tiden saker som jag varken kan eller vill lagstifta om, men för de enkelspåriga finns det bara förbud eller ej och enligt dem är du inkonsekvent om du inte tar ställning för det ena eller det andra. Att vara ofärdig och öppen för påverkan finns inte på kartan. Detta i skenet av alla intällektuälla som inte vill använda sig av politiska etiketter.

Det är ett övergrepp att tvinga en man att bli pappa, att lura honom att få ett barn han inte vill ha, skriver Malin Wollin. ”Självklart kan en man göra det enkelt för sig genom att kräva kondom men sedan när gör ett oansvarigt handlande att den med största skulden [kvinnan] går fri?” och beskriver en potentiell situation ”Nu ska du bli pappa, jag sa att jag åt p-piller men det gjorde jag inte och nu får du skylla dig själv. Och så ska mannen acceptera det. För att han är en man. För att nu har han minsann haft sitt lilla roliga och nu är det dags att vakna upp och ta ansvar. Varför ska han ta ansvar? Han har inte gjort ett val. Är det rimligt att begära att man ska ta ansvar för ett val man inte gjort?”

Ja, Malin Wollin, varför ska en pappa ta hand om sitt barn? För att avhjälpa mamman? Vilken fin syn du har på pappans roll om du på fullaste allvar tycker det. Pappan ska ta ansvar för att han är pappa. Inte för mammans skull utan för barnets skull. Det faktumet förändras inte av mammans eventuella beteende. Barnet ska inte lastas för det.

Wollin skriver också ”Du kvinna som tycker att det räcker med din mammakärlek, skulle du själv vilja vara ett oönskat barn? Ett barn som har en pappa som inte vill ha dig, inte vill vara med dig, inte vill leva med dig?”

Bra där, stigmatisera alla oönskade barn med frånvarande pappor. Tala gärna om för barn på individnivå att pappor som inte tar ut några pappadagar inte tycker om sina barn. Det förekommer helt säkert men jag ser ingen poäng i att i sådana fall tala om det för barnen.

Det handlar inte om Pelle Filipsson. Han har sitt barn och han är pappa. Det handlar om alla andra män som inte vill bli pappor. Filipsson blir inte hjälpt av att jag eller någon annan talar om för honom att han kunde ha använt kondom även om det ligger mycket i det. Förhoppningsvis kan boken få män att tänka till och inse att det inte alltid fungerar att knulla utan kondom, gråta ut och få kvinnan att genomgå en abort. Någonstans hoppas jag att det är syftet med boken.

Hur vi förhåller oss till normer

Kurrylin skriver om frivillig barnlöshet och citerar Monika som menar att en person som väljer barnlöshet faktiskt inte väljer bort barn, utan väljer att inte få barn. Att vi ska ha barn är för många en självklarhet. Barn har kallats meningen med livet. Personer som inte ställer upp på denna mening med livet anses göra ett aktivt val.

Både ja och nej. Frågan är om barnfrihet är ett mer aktivt ställningstagande än beslutet att skaffa barn. Det kan jag inte svara på, men som regel skulle jag nog svara att det spontant känns mer medvetet att gå emot normer än att bara flyta med strömmen. För de som inte är fångade av samhällets normer är det kanske inte ett lika aktivt val att ”gå sin egen väg”.

Vad det gäller barn blir det allt svårare att påstå att det är stark norm att skaffa barn då fler och fler väljer att inte skaffa barn. Jag vill mena att det blivit mer och mer accepterat bland den yngre generationen. Bland många äldre är det fortfarande någonting som ses som helt självklart, men man ska komma ihåg att bara för att saker ses som självklara innebär inte det att det vore problematiskt att avstå det självklara.

Det kanske inte går att slå fast vad som är aktiva val och vad som inte är det. Att vi inte beskriver de avvikande som handlingskraftiga personer som vågar tänka själva förvånar mig en smula. För det är ju så viktigt att tänka själv, sägs det. Samtidigt antar vi att alla normföljande val är så medvetna och korrekta. Du kanske inte väljer rätt, men du väljer inte mer fel än någon annan, typ.

Vem är konstig? För mig är det inte ett dugg konstigt att vi lägger märke till det avvikande, men lite konstigt är det att det blivit så givet att den konstiga är han eller hon som inte är som alla andra. Flertalet ungdomar dricker, men vi säger inte att hon som inte gör det är konstig. Vi lägger in en värdering i ordet konstig och till skillnad från hur vi använder order normal anses det aldrig positivt att vara konstig. I vissa fall, där du uppbackas av vuxna, är det starkt att inte följa normer. Det ses som ett tecken på mognad att vänta med sex tills man fyllt tjugo. Det är avvikande, konstigt och onormalt men likväl ingenting som betraktas som särskilt negativt, snarare tvärtom. Den som väntar med sex anses ha goda skäl, han eller hon misstänkliggörs inte på samma sätt som tonåringen som är kåt och vill knulla. Att knulla runt är heller inget aktivt val, det är bara vulgärt och äckligt.

Ibland ska man vara normal och ibland ska man det inte. Det är denna inkonsekvens som gör att hela debatten om normal är helt poänglös. Jag lutar mot att Joakim Thåström har rätt. Det är ni som e dom konstiga, Det är jag som e normal.

Kontrollbehov är kärlek

Ett ganska vanligt fenomen är tonårsföräldrar (läs: mödrar) som bloggar om sina tonåringar och livet som tonårsförälder. Personligen tycker jag det är tragiskt när personer i första hand identifierar sig själva som föräldrar. Även om du har barn har du rätt till fritid. Din enda uppgift är inte att föda barn för att sedan uppfostra dem. Vi har en konstig syn på att människor som skaffat barn har förbrukat sin rätt att ha roligt, nu har de gjort sitt och är därmed dömda till ett fortsatt liv utan livskvalité. Det enda som finns kvar är artonårigt ansvar.

Vi uppmuntras skaffa barn när vi gjort allting roligt vi vill göra, om det är vad som gäller vill jag aldrig skaffa barn. Jag vill ha roligt. Det är kanske inte realistiskt att ha det jämt, men åtminstone ett bra riktmärke.

Det är nog inte roligt att vara förälder idag, jag tänker inte på själva föräldrarskapet utan bemötandet från omgivningen och all ryktesspridning. Visar du att du litar på ditt barns omdöme får du höra att du är en dålig förälder för att du inte alltid finns där som en övervakningskamera. Är du ute och har roligt en kväll varje månad är du självisk. Ingen vill beskyllas för att vara en dålig förälder och tänker man bemöta dessa människors vilja blir barnen i värsta fall lidande. Mindre frihet och fler skyldigheter enbart för att föräldrarna ska kunna framställa sig själva i bättre dager inför grannarna.

Ringer du inte bryr du dig inte är ett vanligt påstående som så väl föräldrar och barnen till dessa föräldrar gömmer sig bakom. I barnens fall undrar jag om det bara inte är ett sätt att se positivt på sin egen tillvaro. Kanske är det på riktigt, någonting jag känner igen från riktigt dåliga förhållanden. Pojk- eller flickvännen som är helt förtjust över att partnern sitter hemma och oroar sig vid telefonen. Personligen ser jag inget egenvärde i att mina föräldrar sitter hemma och oroar sig och jag hoppas att jag aldrig varit delaktigt till något sådant.

Det är inte bara för min egen skull jag tänker ha roligt om jag någon gång blir förälder, även för mitt eventuella barns skull. Under hela min uppväxt har jag varit positiv till att min mor har gjort roliga saker och alltid varit rädd att kommentera mina föräldrar och deras sysslor då jag aldrig haft någon önskan om att framstå som osympatisk. Jag vill att de ska ha roligt, jag vill inte ha på mitt samvete att jag förstörde deras liv för att de valde att skaffa barn.

Det är tragiskt att måttstocken vad det gäller kärlek och omtanke består i hur mycket tid du ägnar dig åt att kontrollera de människor du älskar.