Sexliv som är oförenliga med föräldraskap

En nackdel med att ha barn är att det påverkar sexlivet negativt. Jag har skrivit om det några gånger. De flesta har inte påstått något annat, men några har – utan att gå in på några detaljer – framhållit att deras föräldraskap inte haft någon sådan påverkan på deras sexliv.

Har den som inte vet vad den väljer något val? Jag tror på informerade val. Om föräldraskap tenderar att påverka sexlivet negativt bör ingen skaffa barn i tron att det inte alls gör det. Om p-piller sänker sexlusten bör den som börjar använda dem vara införstådd med det. Det är eftersträvansvärt att personer vet vad de ger sig in på i den mån det är möjligt.

Personer som är väl medvetna om att sexlivet inte kommer att vara vad det en gång var under småbarnsåren kan för all del bli besvikna, men antagligen inte lika besvikna som de som trodde att de gick att fortsätta ha sex ”som vanligt”. Bara för att man är medveten om att föräldraskap påverkar sexlivet innebär inte det nödvändigtvis att man kan föreställa sig vidden av det. Och då ska vi inte tala om föräldraskap som är kantade av ”komplikationer”.

Nu har jag ingen aning om hur många som tror något annat än att föräldraskapet påverkar sexlivet negativt eller hur många som ens tänker i de banorna innan de skaffar barn. Att jag har tänkt på detta beror på att jag är en person som tycker om sex och därför tänker mycket på sex, men också på att jag haft sex med personer som har barn. Det har påverkat deras sexliv (och mitt och andras sexliv med dem) vad andra än påstår. Och det har inte varit en positiv påverkan.

Det är klart att föräldraskapet inte påverkar sexlivet negativt om man inte hade ett aktivt sexliv innan, men jag utgår från personer som har ett aktivt sexliv och vill fortsätta ha det. Med negativ påverkan menar jag inte att föräldraskap sätter käppar i hjulen för ett fortsatt sexliv. Jag menar bara det jag skriver, att föräldraskapet som regel har en negativ påverkan på sexlivet.

De som talat om för mig att man kan ha sex som vanligt efter att man blivit förälder har uppenbarligen ingen aning om hur mitt sexliv ser ut. Om barn inte påverkar ditt sexliv negativt vill jag inte ha ditt sexliv. 

Jag är inte en person som har 8 minuter långa vaginala samlag innan jag går och lägger mig. Hade mitt sexliv sett ut så hade det kanske inte påverkats så negativt av föräldraansvar. Jag menar, jag skulle inte gråta mig till sömns om jag gick miste om det. Men till och med om mitt sexliv vore så andefattigt tror jag att det skulle påverkas negativt om jag hade barn. Jag skulle säkert vara tröttare under de där 8 minuterna.

Jag vill kunna ha sex när jag känner för det oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag vill kunna ha sex på alla ytor i min bostad. Jag vill kunna ha sex med olika personer hos olika personer. Jag vill kunna ha sex utan att ta hänsyn till andra personer i min bostad. Jag vill kunna ha sex ostört. Jag vill kunna låta när jag har sex. Jag vill inte bli störd av att någon som plötsligt vaknar och kräver min uppmärksamhet. Jag vill kunna ha sex utan att stänga dörren om mig, men om jag stänger dörren om mig vill jag kunna göra det utan att någon ryker i dörrhandtaget och undrar ”Vad gör ni därinne?”. Jag vill kunna ha sex länge. Jag vill inte vara för trött för att över huvud taget ha sex. Jag vill hellre vara trött för att jag haft massor av bra sex.

Det sexliv som inte skulle påverkas negativt av föräldraskap är jag fullkomligt ointresserad av att ha. Det sexliv jag vill ha går helt enkelt inte att kombinera med barn.

happy-international-childfree-day-1e80c

Ointresserad av att skaffa barn

I olika grupper om barnfrihet kan man finna barnfrias personliga berättelser, men också diskussioner om hur man kan bemöta personer som ifrågasätter valet att inte skaffa barn. Jag har lagt märke till att en del försöker legitimera sin barnfrihet genom att berätta om hur äventyrliga de är. Det är säkert en konsekvens av att barnfria enkelt hamnar i en position där de förväntas försvara sig, men det är också symptomatiskt för hur normer påverkar de som bryter mot dem. Det är enkelt att som normbrytande börja försvara sig på normsamhällets villkor. Det leder bland annat till att det finns barnfria personer som anser att just de, till skillnad från andra, har en anledning att inte skaffa barn.

Det finns säkert barnfria som är äventyrliga, men jag är inte en av dem. Var och varannan förälder är säkert mer äventyrlig. Jag är inte barnfri för att jag vill resa runt i världen och göra storslagna saker. Jag är en rakt igenom tråkig person som gillar att ha sex, dricka kaffe på caféer, ta selfies, dricka vin i parker, äta mat, baka bröd, styrketräna, läsa facklitteratur, lyssna på P1, skriva, cykla, nakenbada och ta promenader.

Om utgångspunkten är att man skaffar barn måste man ha ett godtagbart skäl för att avstå. Min utgångspunkt är snarare: En del skaffar barn. Det blir problematiskt om man måste ha en anledning att inte skaffa barn. Det är lite som med sex. Det är okej att inte ha sex, du måste inte ha en godtagbar anledning. Att det inte alltid respekteras är en annan historia.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad.

Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet.

Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Det är inte sovmorgnar som får mig att inte vilja ha barn. Jag är en morgonmänniska som självmant skulle kunna ställa väckarklockan på 05 varje morgon. Jag vill ändå inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet.

Barnfria personer får ofta frågor om varför de inte vill ha barn. De barnfria förväntas ha särskilda skäl som får vågskålen att tippa. Förklarar du att du är ointresserad kan du räkna med att få följdfrågan ”Varför?”. Jag skulle kunna nämna skäl, men jag ser ingen anledning att göra det då jag inte söker efter förståelse. Jag vill bara att barnfria personer ska behandlas någorlunda anständigt.

Att lista skäl för och mot att skaffa barn (eller något annat för den delen) fyller kanske någon funktion om man är osäker på hur man ska göra.  I mitt fall vore det oärligt då mitt ointresse som jag inte förmår intellektualisera är själva grunden. Att lista skäl mot att skaffa barn vore enbart en efterhandskonstruktion.

Personer som känner sig manade får förstås förklara varför de inte vill skaffa barn. Jag får försöka finna mig i att jag inte kan förklara det. Att man inte måste förstå allting. Det räcker att bara inte skaffa barn.

Ofrivilligt infertila som inte vill ha barn

Finns det personer som är infertila och inte vill ha barn? Jag tänker inte på personer som har valt sin infertilitet utan på personer som är infertila av andra orsaker. De som är infertila utan att ha valt det vill nästan alltid ha barn verkar det som. De talar om en framtid med barn eller, om de är till åren komna, om barnen de aldrig fick.

Det finns personer som är infertila utan att veta om det och en del av dem vill inte ha barn. Hade det varit annorlunda om de hade varit medvetna om sin infertilitet? Jag har inte hört talas om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn. Jag har ingen aning om hur omgivningen skulle reagera om en ofrivilligt infertil person gick ut med att hen inte ville ha barn. Skulle det anses okej att personen trots sin infertilitet inte ville ha barn? Att alla inte kan få barn är känt, men utgångspunkten är åtminstone att alla vill ha barn.

I den mån det finns personer som är ofrivilligt infertila och inte vill ha barn vill de kanske inte tala om det i jämförelse med personer som låtit sterilisera sig eller personer som tror sig vara fertila.

När vi talar om personer som inte vill ha barn är utgångspunkten att de är fertila. En del som inte vill ha barn är som sagt infertila utan att veta om det. Jag har ingen aning om hur många de är, men det finns. När vi talar om personer som är infertila är utgångspunkten att de vill ha barn. Jag saknar andra perspektiv. Jag vill läsa om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn även om jag inser att personer hellre vill läsa om personer som vill ha barn. De är betydligt fler om inte annat.

Jag lyssnade på Vetandets värld i P1 om unga canceröverlevare om sex och fertilitet för någon dag sedan. I programmet talade de om och med unga som genomgått en eller flera cancerbehandlingar som barn. De fick ingen eller bristfällig information om hur behandlingen kunde komma att påverka deras fertilitet och sexualitet.

Personer har rätt att få information om hur olika behandlingar kan komma att påverka dem. Inte minst för att de ska kunna ta ställning till om de vill genomgå dem eller inte. Viss påverkan anses mer allvarlig än annan. Det anses särskilt allvarligt om personer inte får information om att en viss behandling kan påverka deras möjligheter att få barn. Det anses till exempel inte lika allvarligt om de inte får information om hur viss vård kan påverka deras sexualitet i största allmänhet.

Att vi inte hör talas om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn beror givetvis också på att de inte har försökt skaffa barn. Min utgångspunkt när jag skriver att jag inte vill ha barn är att jag är fertil. Om jag är infertil vill jag antagligen inte veta om det då personer tenderar att vilja ha det de inte kan få. Jag tilltalas av tanken på att välja bort föräldraskapet. Personer som är ofrivilligt infertila och är medvetna om det har inte gjort något val.

Att personer vill ha det de inte kan få är också en förklaring till att jag inte vill sterilisera mig. Jag vill inte riskera att det blir en ”hang up” för mig eller någon jag har en relation med. Jag läste för några år sedan om ett par som inte vill ha barn. Båda steriliserade sig för att ingen skulle riskera att bli lämnad på grund av sin infertilitet. Jag kan förstå resonemanget, men jag vill inte att någon ska vara med mig för att hen ändå inte kan skaffa biologiska barn med någon annan på grund av att hen är infertil.

Mannen som blev lurad på sina könsceller

Hur föräldraskap uppstår juridiskt är en sak. Hur det går till sexuellt en annan. Jag läste familjerätt nyligen. Då stod inte helt oväntat det juridiska föräldraskapet i centrum för undervisningen. Det finns i de flesta fall en koppling mellan det juridiska och det biologiska föräldraskapet. De juridiska föräldrarna har som regel haft samlag med varandra vilket resulterat i en befruktning.

Ibland har det framställts som att en man kan bli förälder på två sätt. Antingen för att han vill bli förälder eller för att någon kvinna har gjort honom till det mot hans vilja. Hur går det till, ska ni tänka nu. Min föreläsare i familjerätt kommenterade att ingen hade ställt frågor om män som blivit föräldrar mot sin vilja med orden: ”Det brukar alltid vara någon som tycker synd om män som blivit lurade på sina könsceller.” Det brukade vara manliga studenter, tillade hon.

Under ett seminarium om vårdnadstvister delade föreläsaren ut en dom. I domen stod bland annat: ”Vårdnaden om barn har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra.”

Läste om meningen flera gånger och påmindes om dem som tyckt synd om de som blivit lurade på sin sperma. Personer som menar att det är orimligt om de tvingas betala underhållsbidrag till den andra föräldern. De har därför föreslagit att fäder borde kunna avsäga sig sitt föräldraskap under vissa förutsättningar. Att betala underhåll till den andra föräldern, vanligtvis vårdnadshavaren, är nämligen den enda skyldighet en förälder som inte varaktigt bor med sitt barn har.

Underhållsskyldighet har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra. Trots detta har de som tyckt synd om dem som ejakulerar i andras underliv utan en tanke på att bli föräldrar ofta påstått att underhållsbidraget är orättvist och främst slår mot män.

Orättvisan kan handla om att en kvinna inte förvarnade om att hon inte använde hormonella preventivmedel. Om att den gravida inte gjorde abort trots att hon var väl medveten om att spermagivaren inte ville ha barnet. Bortse från att en del inte märker att de är gravida förrän det är försent att genomgå en laglig abort i Sverige.

Sexnormer lurar personer på deras könsceller. Många anser fortfarande att det inte är riktigt sex om inte kuken omsluts av en fitta. Det riktiga sexet det vaginala samlaget ska helst resultera i att sperma och ägg möts. Inte undra på att en del blir oplanerat gravida om riktigt sex närmast förutsätter en risk för befruktning.

Om sexnormerna vore annorlunda och tog en större hänsyn till att det går att ha sex på olika sätt skulle färre personer luras på sina könsceller och färre skulle bli oplanerat gravida. Frågan är varför sexnormerna inte anpassas efter denna verklighet där personer inte alls vill medverka till oplanerade graviditeter* när de har sex, men ändå ha sex som räknas. Trots att det oftast inte finns någon utomstående närvarande när personer har sex finns normerna för hur sex borde vara inom oss. Det kan räcka att de påverkat en av de sexuellt inblandade för att de ska få genomslag. Om människor kunde lägga dem åt sidan i sociala och sexuella sammanhang och istället ägna sig åt varandra vore mycket vunnet.

Innan vi kommit så långt med jämställdheten finns det några enkla sätt att undvika underhållsskyldighet. Undvik att ejakulera i personer vid vaginala samlag. Om du inte klarar av det får du undvika sådana samlag. Alternativen är ”oriktigt” sex som inte riskerar att göra någon gravid eller inget sex om det inte går för sig.

*Lagstiftningen om assisterad befruktning laborerar med begrepp som spermagivare och spermadonator. Spermagivare kan även vara användbart när man talar om så kallade oplanerade graviditeter.

Omtänksamma människor som oroar sig för att du kommer att ångra dina normbrott

För några år sedan nämnde jag i förbigående att jag inte ville gifta mig. En person i mitt sällskap undrade hur jag kunde veta det och ville ha det till att det var en fråga om min ålder. Hade jag bara varit äldre hade jag förstått att äktenskapet också var för mig. Jag blev ganska tagen för jag hade aldrig fått en sådan reaktion innan vad gäller äktenskap och har dessbättre inte fått det sedan dess. De allra flesta verkar vara medvetna om att alla inte vill gifta sig. Alla som lever under äktenskapsliknande förhållanden utan att ingå äktenskap är en indikation på det om inte annat.

Personens reaktion påminner om en vanligare reaktion, nämligen om hur en del reagerar om någon inte vill ha barn. ”Hur kan du veta det?” eller ”Tänk om du ångrar dig?” är vanliga reaktioner om du frågar personer som har erfarenhet av att prata om att de inte vill ha barn.

Det tillhör nog ovanligheterna att barnfria träffar på personer som reagerar med att visa intresse och vill veta mer om hur de resonerar kring barn och föräldraskap. Sådana saker får de prata med varandra om. Vanligare är nog att barnfria förväntas försvara sig mot andras förutfattade meningar om personer som inte vill ha barn. Det kan för all del vara intressant på något plan, om inte annat som argumentationsövning. Om allt går vägen kommer de du samtalade om barnnormen med ihåg vad ni talade om längre fram och tänker att det kanske inte var dumt det som sades om att man också kan använda sin valfrihet till att välja bort det som anses höra livet till.

Personer som antingen har eller vill ha barn har en benäghenhet att ta det personligt om någon annan inte vill ha barn. Väljer du bort något andra har valt är det som att säga att de har valt fel. Bara för en självupptagen person borde det vara en rimlig slutsats.

Jag har ingen aning om personer som bemöter andra på detta vis har för vana att göra det när de blir lika tagna av något som jag blev när en person ifrågasatte att jag inte ville gifta mig eller om det är barnnormen som aktiverar dem, men det går inte att komma ifrån att det är ett otrevligt sätt att bemöta medmänniskor på.

Personer kommer uttrycka oväntade saker och då är det bra att ha funderat på hur man ska hantera det när det händer. Om du är övertygad om att barn är meningen med livet och du möter någon som indirekt talar om för dig att det inte finns någon mening med dennes liv förstår jag om du reagerar, men ta ett steg tillbaka. Barn är inte meningen med allas liv även om det råkar vara meningen med ditt. Oavsett om du köper det eller inte går det alldeles utmärkt att andas några gånger när någon säger någonting oväntat och svara någonting mer genomtänkt som inte riskerar att kränka personen. Om det inte också är meningen med ditt liv att göra personer som har en annan mening med sitt obekväma det vill säga.

Jag är knappast ensam om att ha fått den här sortens reaktioner när jag nämnt att jag inte vill vara förälder. Jag argumenterar inte emot längre. Antingen säger jag ingenting eller så upprepar jag bara att jag inte vill ha barn eller vara förälder. Det finns ingenting att försvara. Det finns inget krav på att ha någon meningen med sitt liv, eller på att man måste dela den med det stora flertalet i den mån man har formulerat någon för sig själv.

Om personer ångrar eller rättare sagt ändrar sig får de väl göra det och skaffa barn, tänker jag. Om de ångrar att de inte skaffade barn, läste en annan utbildning eller vad det kan vara frågan om när det är försent att göra någonting åt, vilket att ångra sig också kan antyda, må det vara hänt. Att riskera att ångra saker är en del av livet. Det är inte omedelbara kränkande reaktioner något vaccin emot. Om någon ändrar eller ångrar sig får väl den som känner sig manad klämma ur sig ”Vad var det jag sa” om det gör hen lyckligare.

Barnförbudsförespråkare som inte röstade med fötterna

Kommer ni ihåg när alla pratade om ett café i Stockholm som hade infört barnförbud? På dörren hade man satt upp en skylt med budskapet ”För allas trevnad råder barnförbud i lokalen”.

Efter att flera tidningar hade skrivit om barnförbudet, det hade diskuterats i debattprogram och självaste Diskrimineringsombudsmannen hade uttalat sig om det – åldersdiskriminering är förbjudet sedan 2009 – togs skylten ned.

barnfördbud

Caféet hade knappast fått någon uppmärksamhet om det istället hade satt upp en skylt som angav en maxgräns för antalet barnvagnar i lokalen, vilket jag sett på flera caféer i Stockholm. Det kan exempelvis handla om brandsäkerhet eller att begränsa antalet barn i lokalen.

Reaktionerna på Nelly’s barnförbud var blandade. Jag skrev ett kort blogginlägg med rubriken ”Kungsholmens tråkigaste café portar barn”. Flera personer försvarade caféet på Kungsholmen och passade på att efterlysa fler barnfria arenor. På Cafekartan gav flera personer Nelly’s 5 stjärnor i betyg utan att ha varit där, detta enbart på grund av barnförbudet. Andra uttryckte att de inte skulle sätta sin fot på caféet (igen), med eller utan barn.nellys

Sedan en tid tillbaka är caféet i fråga nedlagt. Jag har knappt sett någon uppmärksamma nedläggningen, vilket förvånar mig med tanke på tidigare skriverierna om Nelly’s. Inom kort tar Sveriges största cafékedja plats i lokalen. Det är sannolikt en uppgraderingen, men jag lär inte märka av den. Lokalen är bra, men Kungsholmen har lite för många trevliga caféer för att jag skulle inta mitt kaffe på ett café som har en negativ inställning till barn i cafémiljö eller tillhör en kedja.

Att förbjuda barn att vistas i lokalen verkar inte ha varit någon succé. När jag såg att caféet hade stängt för några veckor sedan undrade jag var alla som uppskattade barnfria miljöer hade varit det senaste året. Borde inte de ha fikat där? Det har trots allt gått bra för cafébranschen de senaste åren.

Caféet drog visserligen tillbaka barnförbudet efter all kritik, men jag har som sagt knappt sett några reaktioner på att caféet är nedlagt. Kanske hade fler sörjt om caféet hade stått på sig? Mer troligt är att de som försvarade Nelly’s barnförbud inte ens har någon aning om att caféet slagit igen eftersom att de ändå aldrig fikade där.

nellyskomNågra kommentarer från Cafekartan.

Det sägs ofta att man ska rösta med fötterna. Det har inte de som ogillar att vistas bland barn gjort i det här fallet och då är det väl klädsamt om de inte beklagar sig över att caféet fått stänga igen, kan man tycka.

Jag vet inte hur många gånger jag beklagat mig över att ställen fått stänga igen. Den feministiska HBTQ-bokhandeln Hallongrottan till exempel. Jag handlade där några gånger innan jag flyttade till Stockholm och även några gånger som Stockholmsbo, men vi var på det hela taget för få som gjorde det för att bokhandeln skulle klara sig. Jag har inte alltid råd att stödja bra projekt, men jag har åtminstone en idé om att göra det när jag kan.

Relaterat: SR, Expressen, Expressen, Mitt i, Aftonbladet, DN,

Självförtryckets mekanismer och barnfödarstrejk

”Ett stort hinder var kvinnorna själva, deras självsyn. Det finns stor insikt hos flera av 1880-talets kvinnliga författare om självförtryckets mekanismer. Hur kvinnor medverkar till sitt eget förtryck genom att förminska sig, underordna sig, vara till lags och lida i tysthet.”

Den tankegången var ännu mer närvarande i mitt liv när var 14 år och valde bort en del saker som förknippas med den traditionella kvinnliga könsrollen. Sådant som jag förväntades ägna mig åt enbart på grund av mitt kön utan att det gav mig någonting. Sådant som hade potential att begränsa mig och min rörelsefrihet. Allt annat hade jag betraktat som någon form av självförtryck även om jag vid den tidpunkten inte kände till begreppet.

Jag valde med ett visst motstånd från personal vid Ungdomsmottagnigen bort p-piller och jag vägrar låta män ejakulera i mitt underliv. Jag tänker inte vara till lags och riskera min hälsa för mäns skull. Deras sexualitet är inte på något sätt viktigare än min. När jag läser om att varannan kvinna får skador i samband med vaginal förlossning och att det framställs som någonting normalt, en del av att vara kvinna, tänker jag återigen på självförtryckets mekanismer.

Jag frågade på Twitter om några hade övervägt att barnfödarstrejka för bättre förlossningsvillkor. Den som innerligt vill ha barn kan säkert tänka sig att gå igenom ett och annat obehag utöver vad själva graviditeten i sig har att erbjuda, särskilt om de inte känner till något annat.

Flera har hävdat att män inte skulle acceptera att föda under liknande förhållanden och riskera sina hälsa på det sätt kvinnor gör för att sätta barn till världen. Jag tror dem och det hade varit fullt rimligt av männen. Frågan är varför kvinnor ska acceptera dagens förlossningsvillkor.

Att gravida dör i samband med förlossning förekommer knappt i Sverige. I Sverige är risken en på 14 100 att dö i samband med graviditet eller förlossning, enligt Unicef. Det finns andra komplikationer som kan ställa till med mer eller mindre allvarliga följder. Döden är inte allt. Det vore fullkomligt orimligt att ha vården länder i vilka kvinnor kan räkna med att en andel av dem kommer att dö för att de blir gravida som jämförelsenorm. Har man kommit längre än flera andra länder på något område är det också rimligt att ställa andra krav.

Nu vill inte jag vara förälder av flera skäl – barnfödarstrejk är således inget för mig. Det hindrar inte att jag har all sympati för personer som vill ha barn, men avstår det under rådande omständigheter för att de inte vill bidra till förtrycket av sig själva.

Det är utmärkt att barnmorskor har börjat vittna om undermåliga arbetsvillkor och hur de går ut över de som ska föda. Tidigare har det varit ganska tyst om detta för att man inte velat skrämma upp kvinnor. Komplikationerna drabbade dem likväl, men tystnaden bidrog till att de framstod som ”naturliga”. Om knappt någon höjer på ögonbrynen och omedvetenheten om att det kan fungera annorlunda är stor är det enkelt att tro att omständigheterna är lika naturliga som att ”vabruari” inte går att undvika.

Bara det senaste året har allt fler pratat om förlossningsskadorna som en konsekvens av politiska beslut och bristfälliga arbetsvillkor snarare än en ofrånkomlig del av kvinnors liv, vilket är fullt rimligt då endast ett fåtal kommer att avstå barn av politiska skäl. Barnfödarstrejk är ingen realistisk lösning.

Att påtala den politiska aspekten synliggör att det som kan betrakatas som ett självförtryck inte måste vara ett, villkoren för att föda barn kan förändras till det bättre och det måste vara fokus.

Valfriheten vid kärnfamiljens köksbord

Jens Liljestrand skriver på Expressens kultursidor om ”fördomen om barnlösheten som en fattigdom” och hur den påverkat honom: ”Möter jag en medelålders kvinna som är barnlös tycker jag rent instinktivt (eller inlärt?) synd om henne; beskriver hon sedan sin situation som frivillig kommer jag automatiskt och oreflekterat att förmoda att hon därmed har valt bort något – att hon inte gillar bebisar, män, sex, tacomiddagar, kräkfläckar på sin Pradaväska – inte att hon helt enkelt har valt något annat. Det vill säga, det liv hon har utan barn.”

Jag tänker inte instinktivt att det är synd om personer mitt i livet som inte har barn. Jag utgår inte från att det beror på att de inte har träffat någon eller att de är infertila. Det har inte enbart att göra med en förståelse för dem på grund av att jag själv inte vill ha barn. När jag var barn hörde jag vid några tillfällen vuxna prata om medelålders par som inte hade barn och hur de drog slutsatsen att de nog hade försökt men helt enkelt inte kunde få några. Jag minns att jag undrade hur de kunde vara så säkra på det. De kanske inte ville ha barn.

Att skaffa barn är ett val, men vi pratar sällan om det som ett val. Den som inte har något alternativ har inget val, men det finns faktiskt alternativ även för den som har träffat någon och är fertil.

Liberaler talar inte sällan varmt om valfriheten, men även liberaler kan vara främmande för att individer använder den till välja annorlunda. Det beror på att när vi pratar om valfrihet så gör vi det inom ramen för områden som anses höra livet till. Valfrihet inom kärnfamiljen, rätten att välja hur stor ens kärnfamilj ska vara. Valfrihet inom föräldraskapet, rätten att välja hur man ska fördela föräldraledigheten. Valfrihet i vården, rätten att välja om man vill gå till en kommunal eller privat vårdaktör. Valfrihet i skolan, rätten att välja och byta skola (vi har skolplikt). Valfrihet i skolmatsalen, frågan har den senaste tiden inte handlat om att det också borde serveras ett veganskt dagligen på alla skolor utan om rätten att äta döda djur måndag till fredag. Djur som förstås har valt att bli dödade för att hamna på tallriken. Valfrihet på Ungdomsmottagningen, unga kvinnors rätt att välja det hormonella preventivmedel som passar dem bäst.

Valfriheten kan man värna på många sätt. Är det några som värnar valfriheten så är det inte främst personer som delar ut hamburgare utanför en skola som infört en köttfri dag utan personer som väljer bort det som majoriteten tar för givet till förmån för något annat, men om det talar vi inte i termer av valfrihet.

Valfriheten tar sig uttryck vid kärnfamiljens köksbord, har man ingen kärnfamilj och inget köksbord kan man med andra ord inte utnyttja den. Det passar sig inte att ickemonogama vill ha valmöjligheten att gifta sig med flera personer. Den som vill gifta sig med flera får så lov att stoppa in några skilsmässor därimellan. Nej, men allvarligt. Vad ska vi med valfrihet till om vi enbart kan använda den inom ramen för ett normenligt liv utan att personer som “gjort sin plikt” ska utgå från att det är synd om oss som valt annorlunda?

Ingens mamma

Antologier kan vara lättillgängliga under perioder då man inte har tid att läsa böcker från pärm till pärm i den utsträckning man skulle önska. Jag är i grunden positiv till formatet om man gör någonting bra av det. Tyvärr, får jag säga, har jag inte fått ut så mycket av de antologier jag läst de senaste åren. Ämnena har varit intressanta men gjorts ointressanta. Happy, Happy, en bok om skilsmässa, för att bara ta ett exempel. Redaktörskapet tycks tilltala en del personer så till den grad att produkten har blivit viktigare än innehållet. Genom att sätta sitt namn på en bok får man ofrånkomligen en del uppmärksamhet och kan bättra på sin meritförteckning. Det vore märkligt om det inte blev en blandning av högt och lågt om det är ens drivkraft. Inte minst om man har svårt att hitta personer som vill bidra och börjar höra av sig till sina vänner som säkert blir smickrade av att bli tillfrågade, men kanske inte har någonting intressant att tillföra ämnet som inte redan sagts.

Att höra av sig till sina vänner är någonting som feminister kan vara riktigt bra på. Inte minst feminister som vill fylla tidskrifter med texter om feminism. Särskilt när feminism är inne. Så fort feminismen blir mer mainstream blir kraven lägre och att hålla sig väl med varandra viktigare. Att låta feminister stå oemotsagda när de hamnat fel antingen för att de är ens vänner eller för att andra feminister ser upp till dem är inte ovanligt. De senare sätter inte sällan standarden för vad man som feminist ska tycka och det fördummar ofrånkomligen det politiska samtalet.

ingens_mamma-23589611-1200065225-frntlEn antologi som jag faktiskt ser fram emot att läsa är ”Ingens mamma”. Redaktören Josefin Adolfssons ambition var att ge ut en bok som hon hade velat läsa när hon var yngre. Jag hoppas att någon av skribenterna berör svårigheter – om inte omöjligheten – att leva jämställt inom ramen för en monogam relaiton med barn. Att låta bli att skaffa barn är en praktisk sak man som feminist kan göra om man vill leva jämställt. Ojämställdhet i relationer drabbar framförallt kvinnor varför det kanske vore lämpligare att fråga män varför de inte vill ha barn. De har trots allt mindre att förlora på det om man ska vara krass. Allt handlar inte om att påverka politiken och lagstiftningen. Att skaffa barn är frivilligt som Lena Andersson skriver i sitt bidrag till antologin:

”För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Jag är dock glad över att finnas till, liksom jag är glad över att det finns fler mänskliga varelser, och beklagar således vare sig att mina föräldrar valde annorlunda eller att människor vill ha barn. Man kan därmed säga att jag värnar mitt eget liv så mycket i de former av det jag känner till att jag är beredd att beröva potentiella människor det liv de kunde ha fått och som de eventuellt skulle ha värdesatt lika högt som jag värdesätter mitt”

Någonstans blir man medveten om att man inte vill ha barn. Jag satte ord på att jag inte ville ha barn för flera år sedan och får antagligen inte ut lika mycket av att läsa om barnfrias ”uppenbarelser” som de som fortfarande är osäkra på hur de vill göra eller har gått igenom någonting liknande, men för en del fyller sådana texter säkert en viktig funktion. Huvudsaken är att det normaliseras att vara vuxen utan barn.

En monogams försvarstal

Aftonbladets krönikör Malin Wollins främsta argument mot flersamhet tycks vara att det är tillräckligt svårt att hitta någon man vill ingå en monogam relation med. Om det är svårt att hitta en, måste det vara ännu svårare att hitta två. Som om hon hade övervägt att prova på flersamhet annars. Jag kan mycket väl tänka mig att det är svårt att hitta någon man vill leva monogamt med då den personen helst ska fylla merparten av ens mellanmänskliga behov, men flersamma har som regel lagt sådana tankegångar på hyllan och ser att människor kan fylla olika behov och  komplettera varandra. Jag tror inte att ickemonogama ställer lägre krav på sina parners, att det är därför de kan hitta flera personer de vill leva med (och som vill leva med dem), men sannolikt andra mer realistiska krav. Att kräva trohet av andra är inte särskilt realistiskt om vi ser till hur många som klarar av att vara monogama. Somliga klarar av det för att de är seriemonogama, går in och ur monogama relationer innan otrohet ens blir en fråga, men sådan monogami framställs inte som eftersträvansvär även om den anses betydligt mer okej än mer långsiktig ickemonogami. Jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan fylla alla mina sociala och sexuella behov och ännu svårare att föreställa mig att jag kommer att träffa den personen, men att det skulle vara svårt är inte mitt främsta argument mot monogami, det är snarare ett krasst konstaterande. De flesta kan skriva under på att ha en enda vän inte är något eftersträvansvärt. Jag håller med, men stannar inte vid vänner, eller så är det just det jag gör bara det att jag inte skulle låta bli att ha sex med någon för att denne är min vän, tvärtom, vänner vill jag ha sex med. Malin Wollin tycker att poly låter jobbigt. Jobbigt att ”hålla reda på många viljor och känslor” och att ”gå runt och försöka gissa vad en massa andra människor vill”. Om man tycker att poly låter jobbigt förstår jag inte varför man skaffar barn. Wollin har fyra barn. Har man barn får man också hålla reda på många viljor och känslor och av någon anledning inbillar jag mig att det är mindre krångel att ha relationer med flera än att ha barn. Det är helt okej med mig att en del bara vill ha sex med en person i taget, men när personer som har små barn argumenterar mot flersamhet med att det skulle innebära krångel slutar jag lyssna. Vill du inte ha nära relationer med flera är det bara att låta bli. Svårare än så är det inte. Om du är monogam och lever i enlighet med normen – sluta låtsas att du måste försvara din relationsform. Om du absolut inte kan låta bli – kom med ett bättre försvar. Relaterat: Ickemonogami den sista garderoben