Ensamma singlar och ännu mer ensamma barnfria

“Historiskt sett har singlar ansetts farliga, sjuka och neurotiska. Även om just de här singelstereotyperna har försvunnit idag har de ersatts av nya för singelskapet fortsätter att vara laddat.

Det händer att singlar idag blir exkluderade från middagar, har svårt att hitta en bostad och förväntas jobba över. Men beteenden som tidigare var dolt har nu börjat uppmärksammas och i USA har termen ”singeldiskriminering” börjat användas.”

Senaste Stil I P1 handlar om att vara singel. Programmet uppmärksammar singlar som valt att leva som singlar. Personer som är singlar utan att befinna sig i någon slags väntrum. Singelhushåll ska inte förväxlas med att vara singel, men för en del singlar som bor själva kan det vara något som har vuxit fram med tiden. Du kanske bor själv, inledningsvis med en tanke om att det är tillfälligt, men det är inte alla som träffar någon, åren går och en del av dem kommer på sig själva med att det är rätt bekvämt att bo själv. Det finns för- och nackdelar med allt. Några fördelar kan vara att man inte behöver anpassa sig efter någon annan, att man kan ha vilken inredning man vill (ja, det är på riktigt ett exempel som nämns i programmet) och att fritt kunna disponera över sin tid på ett annat sätt än om man bor med en partner (eller har barn i hushållet för den delen).

I programmet pratar de också om föreställningar om singellivet och fördomar om singlar. Föreställningen att singellivet är ensamt, att singeln knappast kan ha en meningsfull fritid. Den ensamma singeln kan utan vidare arbeta när ingen annan vill. Singeln har ändå ingen som saknar hen där hemma.

Jag lyssnar på programmet och känner igen mycket av det som sägs från diskussioner mellan barnfria personer. Om singlar är ensamma är barnfria singlar ännu mer ensamma. Barnfria, singlar eller inte, kan berätta om arbetsgivare som utgår från att föräldrar vill ha lediga högtidsdagar och prioriterar deras ledighet framför barnfria personers. Barnfria kan också, med eller utan partner, få höra att de kommer att bli ensamma, men till skillnad från singeln gäller det framförallt på ålderns höst. För alla barn hälsar på sina äldre föräldrar och finns där när det kniper.

Tänk om det är så att en del väljer till singelhushållet och/eller väljer bort föräldraskapet just för att de värderar sin tid och vill ha mer tid över till sig själva, till sitt.

Skilsmässor och sexuella relationer i storstan

”Vill du rädda ditt äktenskap? Håll dig långt från Stockholm” kan man läsa i Dagens Nyheter. Det ligger mycket i det. Ett annat sätt att rent statistiskt sett rädda sitt äktenskap i Stockholm och kanske övriga Sverige med för den delen är att inte skaffa barn.

Personer i Stockholm skiljer sig antagligen mest av samma skäl som en ickemonogam person kan föredra att bo där. På en mindre ort utgår i alla fall jag från att de flesta har eller vill ha en monogam relation. Inte för att jag överlag utgår från att människor är monogama utan för att jag ser fler skäl att leva monogamt på en mindre ort. Där kan den monogama relationen vara en förutsättning för att över huvud taget kunna ha ett mer regelbundet sexliv som inte bara består av one night stands.

Det är klart att en ickemonogam kan försöka få till en sexuell relation med någon på en mindre ort, men risken att personen förr eller senare vill ha en monogam relation är överhängande. Ens utsikter att ha flera sexuella relationer på en mindre ort begränsas inte bara av utbudet på personer att ha sex med utan också att de som bor där har någorlunda koll på varandra. Det går inte att vara anonym på samma sätt. Skulle en kvinna synas med en man skulle personer utgå från att de var ett par oavsett vad de hade för relation till varandra och bara det skulle försämra framförallt hennes chanser att ha ett utåtriktat sexliv.

Personer har föreställningar om kvinnor och män inte kan vara vänner i storstan också och det är verkligen beklagligt när kvinnor och män inte kan göra saker ihop utan att passera som par. Föreställningarna har dock inte samma genomslag i en större stad där alla som tänker efter förstår att du kommer att synas med olika personer. Du kommer ofrånkomligen att bli sedd med mer än en man som kvinna och du antas inte ha en sexuell relation med alla män du lunchar med. Du kan bli sedd med olika män i Stockholm utan att det pratas om att du har ”träffat någon”.

I Stockholm är du mer av ett oskrivet blad. Personerna du springer på inte nödvändigtvis tidigare skolkamrater, du känner inte deras föräldrar. Du har inte massor av sann eller falsk bakgrundsfakta om personer du träffar om du inte aktivt har sökt upp den. Mötena blir mer förutsättningslösa. Det finns fler träffytor och du träffar fler personer totalt givet att du går utanför dörren. Du finns större möjligheter att träffa personer via Tinder och liknande. Allt detta gör att ”möjligheten eller risken att träffa någon utanför äktenskapet som man attraheras av” blir större som psykologen Anna Bennich Karlstedt uttrycker det. Jag har ibland dragit dåliga skämt om att det är lika bra att flytta ut på landet om man skulle lägra någon som man inte vill att andra ska kunna ha sex med.

På en mindre ort kan det vara svårare att lämna en längre relation utan att ha en annan relation på gång (ibland otrohet). Om du gör det och är monogamt lagd riskerar du att bli ensam. I Stockholm blir du bara en av alla singlar. I Stockholm kan man ”unna sig” en längre singelperiod. Det är roligare att leva singelliv här då det är mer accepterat att vara singel här vilket i sin tur innebär att det finns fler singlar. Alla har inte någonting inplanerat med partner eller kärnfamilj när du vill ses. Du kan träffa personer på tu man hand utan att räkna med att få en partner på köpet.

En annan fördel med att vara singel i Stockholm är att det finns fler singlar som inte har skaffat barn. Dels för att stockholmare tenderar att skaffa barn senare, men också för att storstäder drar till sig fler personer som valt bort barn. Alla singlar i Stockholm är inte frånskilda varannan vecka-föräldrar även om en del av oss har en tendens att falla för sådana. I mitt fall för att jag gång på gång blir attraherad av män som hunnit yngla av sig och separera.

Ibland när personer försöker förmå mig att flytta till någon mindre stad i Sverige brukar jag utan några förhoppningar om ett svar av något värde fråga om mitt sexliv skulle vara realistiskt i den staden. Skulle jag kunna träffa en ny storkukad person varje månad om jag kände för det? Skulle jag kunna träffa äldre personer och synas med dem på stan? Jag är inte intresserad av sexuella relationer som inte också är sociala. Skulle mitt sexliv fungera på en mindre ort där det är tillräckligt svårt att vara seriemonogam, där utsikterna för livslånga monogama relationer torde vara större? Antagligen inte.

Vill du ha sex i storstan bör du välja en stadsdel med en stor andel personer som valt bort att leva monogamt, tillfälligt eller för en längre period. Undvik miljöer där personer bara är ute efter att träffa någon för en monogam relation, personer som ofta kallas singlar. Var social och rör dig bland människor. Sitt inte hemma och förvänta dig att personer kommer att titta förbi när du minst anar det som om du bodde på en mindre ort. Räkna inte med oväntat besök.

Temadagar som inte finns

I förrgår var det ofrivilligt barnlösas dag och i går mors dag. Jag ägnar inte 28 eller 29 maj åt att konstatera att det inte finns någon dag för frivilligt barnlösa och begär heller inte att någon annan instiftar en sådan.

Jag tror inte på att kapa andras dagar för att beklaga mig över dagar som inte finns. Det är bara kränkta män som använder andras dagar åt att lyfta dagar som inte finns. (Bortse från att det redan finns en mansdag)

Jag har inte ens funderat på om det borde finnas en dag för barnfria förrän nu, men till skillnad från många andra uppskattar jag temadagar. Ju mindre allvarligt menade desto bättre. Veganpizzans dag den 29 januari till exempel.

Jag vill inte vara förälder men förstår att många andra vill det. Jag har absolut inget emot att det finns en dag för ofrivilligt barnlösa, det är bara positivt när personer lyfter sina frågor på olika sätt.

Som barnfri vill jag inte få min barnfrihet ifrågasatt av vare sig föräldrar eller ofrivilligt barnlösa. Vi behöver inte förstå varandra utan bara visa varandra grundläggande respekt. Där brister en del föräldrar, ofrivilligt barnlösa och barnfria. Fler föräldrar i och med att de är fler men också för att det finns en norm som säger att vi ska (försöka) skaffa barn.

Rätten till kvinnors kroppar

Om kvinnor kan få utstå okända män som tar på deras kroppar verkar det inte vara något i jämförelse med vad gravida får utstå. Och det är inte bara män som tar på den gravida kroppen. Gravida kroppar ses som någon slags allmän egendom.

Jag har knappt någon erfarenhet av att personer tar på min kropp mot min vilja i offentliga miljöer och då jag inte tänkt bli på tjocken lär det inte bli några händer på min mage heller. Om jag inte skulle bli tjock av andra skäl vill säga. Tjocka kan också råka ut för personer som tror att de är gravida och tar på deras kroppar.

Något annat än att ta på andras kroppar men som också har sin grund i att man lägger sig i sådant som inte angår en är: ”Congratulations! When are you due?”. När ska oskicket att fråga personer om de är gravida upphöra? Fråga inte personer om de är gravida punkt slut. Om de är det lär du få reda på det tids nog. Det spelar ingen roll om du är nyfiken, om någon annan är gravid angår inte dig. Personen kanske försöker att bli gravid, inte kan få barn, har erfarenhet av missfall eller inte vill ha barn. Alldeles oavsett är det inte din sak om någon annan är gravid.

Flera svarar ”jag är bara tjock” när personer undrar om de är gravida. Då jag inte fått den frågan någon gång har jag ingen aning om vad jag skulle svara men jag tror generellt på undvikande svar när personer lägger näsan i blöt. I andra sammanhang sitter svaret ”det angår inte dig” i ryggmärgen. Om någon invänder ”jag undrade bara” eller ”man måste kunna fråga” är det bara att upprepa ”det angår inte dig” och förhoppningsvis inser personen sitt misstag.

Barnfri eller barnlös

Allt fler som valt bort barn kallar sig barnfria. Andra kan beskriva sig själva som både barnfria och barnlösa. Personligen föredrar jag att kalla mig barnfri då då ”lös” ofta indikerar en brist, exempelvis arbetslös, bostadslös och innehållslös. Bekymmerslös och förutsättningslös är några undantag.

Barnlös är ett användbart ord om man pratar om personer som inte har några barn men skulle vilja ha det. En del talar om ofrivillig barnlöshet i motsats till frivillig barnlöshet, men då allt fler talar om barnlöshet och barnfrihet har behovet av motsatsparet ofrivillig barnlöshet och frivillig barnlöshet minskat. Därmed inte sagt att alla tagit till sig att barnfri kan ha positiv innebörd i jämförelse med barnlös som i ofrivilligt barnlös. För en del är det fortfarande främmande att det finns personer som inte har barn och heller inte har någon önskan att skaffa barn.

Veganer och barnfria

Det är med veganer som med barnfria. Man delar kosthållningen eller barnfriheten, men det behöver inte innebära att man skulle få ut någonting av att umgås med varandra. I övrigt kan man ha betydligt mer gemensamt med körsnärer och småbarnsföräldrar. Det är inte ens säkert att det ger någonting att prata om barnfrihet med en annan barnfri person. En del barnfria klarar man inte av, framförallt inte de som tycker illa om barn och unga, andra vill man lära känna och prata om allt möjligt med.

För mig är inte barnfri en identitet. Det är något jag är, men jag skulle inte säga att det är något jag gör. Det skulle inte falla mig in att kolla in vilka hotell och restauranger som är barnfria eller liknande innan jag bokar rum eller bord.

Det är enkelt att få för sig att bara för att någon bryter mot normen i något avseende så är den säkert intressant som person överlag, men då misstar man sig. Barnfria miljöer är inte befriade från begränsande normer. Barnfriheten blottar snarare andra normer. Veganer och barnfria kommer i alla uppsättningar. Barnfria är heterosexuella och monogama. Barnfria har husdjur. Barnfria äter djur. Barnfria är som alla andra i mångt och mycket fast utan barn. De är inte nödvändigtvis mer toleranta bara för att de begär att andra ska tolerera deras val.

Som barnfri vill man kanske tro att man har mer gemensamt med andra barnfria än vad man i själva verket har för annars blir urvalet av tänkbara personer att ha relationer med än mer begränsat. Det är nämligen inte helt ovanligt att barnfria inte vill leva med personer som har barn från tidigare relationer.

Olika erfarenheter av remiss till sterilisering

Läser om en 29-åring som vill sterilisera sig, men inte blivit tagen på allvar av den läkare hen träffat med anledning av det. 29-åringen ska ha blivit ombedd att återkomma om ett halvår när hen funderat igenom det mer. Använd preventivmedel och diskutera saken med en kurator. Läkaren ska också ha sagt att personen kan komma att ändra sig och känna annorlunda när hen har en stadig partner.

Personer som begärt att få sterilisera sig har olika erfarenheter av med vården. Kön, ålder, om man har barn sedan tidigare och om man har en partner verkar vara några faktorer som kan påverka bemötandet av den som vill sterilisera sig, men givetvis också vilken person inom vården hen möter.  Vad den enskilda läkaren har för inställning till personer som inte vill skaffa barn. Det kan bli avgörande för om den som begär att få sterilisera sig får en remiss eller inte.

Steriliseringslagen (1975:580) reglerar sterilisering. En person som har fyllt tjugofem år får på egen begäran steriliseras, om han eller hon är bosatt i Sverige. Om sterilisering vägras, ska frågan omedelbart underställas Socialstyrelsens prövning, 2 §. Sterilisering får inte ske utan att den som begär åtgärden noggrant har informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga graviditet, 5 §.

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter om sterilisering (HSLF-FS 2016:6) får sterilisering av en person som har fyllt tjugofem år inte utföras utan att personen har bekräftat att hen mottagit information enligt 5 § steriliseringslagen.

Före steriliseringen måste den som vill sterilisera sig träffa en kurator, barnmorska eller läkare, som förklarar vad en sterilisering innebär. Personen får skriva på papper för att intyga att den förstår innebörden av en sterilisering, att den som är steriliserad inte kan bli eller göra någon gravid. Detta för att försäkra sig om att personen vet vad den gör.  I förekommande fall ska personen informeras om andra möjligheter att förebygga graviditet.

Personer som är sexuellt aktiva och inte vill ha barn har rimligen god kännedom om vilka preventivmedel som finns och hur man förebygger graviditet på olika sätt. Det säger nästan sig självt att personer som vill sterilisera sig inte vill använda preventivmedel för att förebygga graviditet. De vill inte – ursäkta ordmärkandet – förebygga graviditet. De vill ta bort fortplantningsförmågan.

Personer som begär sterilisering ska inte informeras om att de kan komma att ångra sig efteråt eller att de borde använda preventivmedel ifall de eventuellt träffar den rätta och kommer på att de vill ha barn. Den rätte för den som som inte vill ha barn torde rimligen vara en person som inte vill ha barn, åtminstone inte med dem. Vården ska heller inte undersöka varför personen inte vill ha barn. Vården ska informera om att sterilisering är ett oåterkalleligt ingrepp. Vården ska inte vara en förälder som försöker övertyga dig om att du borde fortplanta dig, att du kan komma att ångra dig om du inte gör det.

Steriliseringslagen eller Socialstyrelsens föreskrifter föreskriver ingen moralism, moraliserandet tycks istället vara en uppgift som en del personer inom vården givit sig själva.

En läkare som vägrar att sterilisera en person som har fyllt tjugofem år ska upprätta ett skriftligt beslut om detta. I beslutet ska skälen till vägran anges. Läkaren ska omedelbart överlämna beslutet till Socialstyrelsen för prövning. De journaler och övriga handlingar som Socialstyrelsen behöver för prövningen ska bifogas beslutet. Det framgår av Socialstyrelsens föreskrifter.

Det ska sägas att det finns personer som begärt sterilisering som har positiva erfarenheter av vården. Det varierar. Vissa kan berätta om läkare som behandlat den obligatoriska informationen som en formsak. Andra har fått argumentera för sin sak. Det påminner om när jag fick argumentera för att inte använda p-piller på ungdomsmottagningen som tonåring. Jag kände mig ifrågasatt. Första gången sådant händer är man kanske inte beredd på det. Inte ens om man blivit förvarnad. Man kan komma på i efterhand vad man borde ha sagt. Att man kanske borde ha spelat in samtalet till och med.

Jag har hört lite för många historier om hur personer blivit bemötta för att de haft flera sexpartners, att de föredrar att använda kondom framför andra preventivmedel eller för att de vill sterilisera sig eller för att inte kunna låta bli att fundera på vad jag ska säga om någon inom vården skulle synpunkter på hur jag lever. Det är tråkigt att vara förberedd på att bli ifrågasatt, men vårdpersonal är människor och vi vet allt för väl hur sådana kan reagera när någon avviker från normen. Därför är det bra att vara påläst. Låt dig inte överrumplas.

Steriliseringsmyndig

En person som har fyllt tjugofem år får på egen begäran steriliseras. Snart får jag sterilisera mig, har jag tänkt en längre tid. Nu får jag sterilisera mig och jag tvivlar fortfarande. Kroppsliga oåterkalleliga ingrepp framkallar ett mått av obehag hos mig. Att skaffa barn är en del av det. Jag tänker på det i termer av något oåterkalleligt.

Den som vill sterilisera sig måste träffa en kurator eller läkare och få information om vad det innebär att bli steriliserad. Sterilisering får inte ske utan att den som begär åtgärden noggrant har informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga graviditet. Det framgår av 5 § steriliseringslagen.

Fördelarna med sterilisering är att det är en säker preventivmetod utan biverkningar. Jag är inte främmande för att en sådan som jag som inte använder något annat preventivmedel än kondom skulle ha bättre sex om jag visste att jag under inga omständigheter riskerade att bli med barn. Kanske hade jag varit mer avslappnad de gånger samlag med kondom inte varit det mest smidiga eller de gånger jag känt ett behov av att med jämna mellanrum kolla att kondomen sitter där den ska.

Tänkbara nackdelar med sterilisering är att man kan ångra sig, men jag vet inte hur vanligt det är. En annan nackdel är om man blir mindre noggrann med att använda kondom vid tillfälliga sexuella förbindelser. Jämför med på alla som använder hormonella preventivmedel och struntar i kondom. I och med att jag inte vill ha sperma i mitt underliv vore det till nackdel för mig om personer fick för sig att de kan ejakulera i det.

Något som ses som en nackdel med sterilisering men som jag ser som en fördel är att det i princip inte finns någon återvändo om man skulle ångra sig. Jag tycker inte att jag ska skaffa barn. Det som står mellan mig om barn är inte frånvaron av barnlängtan, det är en övertygelse om att jag inte ska ha barn. Jag vill inte vilja ha barn. Det gäller även om jag skulle få för mig att jag borde skaffa barn. I ett sådant läge hade det varit positivt att vara steriliserad, tänker jag.

Jag vet en person som steriliserade sig som en slags säkerhetsåtgärd i händelse av att hon en dag skulle få för sig att hon borde skaffa barn. I samband med förälskelse eller så. För en del är det säkert provocerande för det har blivit någon slags sanning att man ska skaffa barn om man känner för det.

För egen del har jag ingenting emot att känna för något utan att nödvändigtvis agera på det. Jag måste inte göra allt jag känner för. Jag känner för att ha sex med massor av personer som lever i monogama förhållanden, med något säger mig att deras partners helst ser att jag inte agerar på den känslan.

Alla andra barn får då borde jag också få

Något barnfria personer bidragit till är att en del fått fundera över varför personer skaffar barn. När barnfria personer ifrågasätts blir det tydligt att en del som har skaffat barn inte har funderat över varför de har gjort det.

Behöver man fundera över varför man skaffar barn? Det fungerar väl alldeles utmärkt att inte göra det? Ja och nej. Om vi begär att personer som inte skaffar barn ska ha tänkt igenom det borde man kunna begära det av de som skaffar barn också. Det är faktiskt de som genomgår en förändring, vi andra fortsätter som vi alltid har gjort. Utan barn.

Att inte skaffa barn kan vara ett beslut, men det är inte ett handlande på det sätt att skaffa barn är. Bara för att personer som bryter mot en norm antas ha funderat över det, innebär väl inte det att de som lever i enlighet med den skulle sakna skäl bortom ”alla andra skaffar barn”?

Mer intressant är om man kan få personer att fundera på varför de vill skaffa barn. När personer väl skaffat barn skapar det utrymme för efterhandskonstruktioner. Det går inte att förstå varför personer skaffar barn om man inte har egna barn är en av de vanligaste efterhandskonstruktionerna. Den används inte sällan för att få andra att skaffa barn. Som om barnfria inte klarade sig utan den förståelsen.

Att inte ha barn är något alla kan relatera till. Förälder är inte något du är, förälder är något du blir. Att inte skaffa barn ger inte samma utrymme för efterhandskonstruktioner. Givetvis kan barnfria ange andra skäl än de egentliga skälen till att de inte skaffat barn. I den mån det går att tala om skäl utan att alla nyanser går förlorade.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad. Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet. Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet. (Ointresserad av att skaffa barn)

Det finns ingenting negativt i att beslut är rationella och väl genomtänkta, tänker jag. Jag är inte den som frågar personer varför de skaffade barn. Fundera på saken för din egen skull. Det gäller inte minst de som kräver barnfria på en förklaring. Om inte annat för att undvika ett scenario där man får motfrågor man inte kan besvara för att man aldrig sett någon anledning att fundera på saken tidigare. ”Ja, varför skaffade jag barn?”

I andra sammanhang är ”man vet vad man har, men inte vad man får” ett argument för att avstå från saker. Jag lägger inte någon värdering i det, men det är bara att konstatera att den omvända ordningen gäller när frågan om att skaffa barn kommer på tal. Du vet inte vad du får, just därför måste du ta reda på det. Du kan inte leva i ovisshet. Tänk om du ångrar dig. När du väl vet vad du fått kan du fiffigt nog också motivera det. Du har ett levande bevis på att det var värt det. Barnfria har inga bevis att visa upp. De bara är. Som om inte det vore gott nog.

Symboler för ojämställdhet

Riksdagen beslutat nyligen att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning och insemination. Ett välkommet beslut för de som vill ha barn, men som antingen inte har någon att skaffa barn med eller inte vill dela sitt föräldraskap med någon. Donerade könsceller räcker om man inte komma på någon att skaffa barn med. För egen del faller det på att jag inte vill ha barn, varken med mig själv eller någon annan.

Elin Lundgren har beskrivit föräldraskapet som ett ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. Tidigare såg jag allvarligare på att binda mig till någon annan juridiskt genom äktenskap än icke-juridiskt genom att skaffa barn. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att juridiken kommer med något slags allvarlighetens skimmer över sig. Föräldraskapet innebär visserligen också en juridisk bindning, men den bindningen avser barnet. Det blir en bindning till barnet genom medföräldern.

Hur jag ser på och förhåller mig till äktenskapet har förändrats sedan jag började studera.  Jag betaktar numer äktenskapet som någonting rent juridiskt, som ett avtal mellan två personer. Att jag främst läst om makars situation efter dom eller död (äktenskapsskillnad) och googlat skilsmässostatistik med jämna mellanrum bidrar säkert.

Jag såg tidigare äktenskapet som en symbol för ojämställdhet trots att personers skäl att ingå äktenskap i dag ofta är rent känslomässiga, trots att sambor som gifter sig rimligen inte anammar mindre jämställda vanor för den sakens skull. Det främsta skälet till att jag börjat ifrågasätta äktenskapets symbolvärde för ojämställdheten är de makar som ändå lever relativt jämställt, men också de som levde relativt jämställt innan de skaffade barn.  Det verkar inte spela någon roll om föräldrar har som ambition att leva jämställt, gemensamma barn brukar komma ivägen för dem. För att inte tala om alla föräldrar som separerar när barnen är små.

Att föräldraskap inte är mer förknippat med ojämställdhet beror nog på att delar av ojämställdheten går att motivera med att man åtminstone har ett barn som man älskar över allt annat. Sedan vet jag inte hur enkelt det är att erkänna för sig själv att man förmedlar ojämställda värderingar till sina barn. Det handlar inte bara om arbetsgivare som inte vill anställa gravida, föräldraledighet, vård av sjukt barn, deltidsarbete och så kallade kvinnolöner. Det handlar om vad föräldraskapet gör med oss som människor och hur det kan begränsa våra livsutrymmen. Hur föräldraskapet riskerar att cementera könsroller som förmedlas vidare till barnen.

Jag påverkades  absolut av talet om äktenskapet som en ”ojämställd institution”. Därför är det intressant att någon talar föräldraskapet som ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. I dag när knappt någon talar om sex innan äktenskapet eller utomäktenskapliga barn borde det vara enklare än någonsin att se att sambandet mellan föräldraskap och ojämställdhet.