Telefonsamtal i nära relationer

För närvarande omger jag mig med personer som respekterar mitt förhållande till telefoner som ringer och telefonsamtal. Det har hänt att jag har träffat personer som ringt mig flera gånger i veckan. Några få har ringt dagligen. Kategorin personer som ringer tills de får svar och behandlar dagens telefoner som om de vore hemtelefoner har jag varit hyfsat förskonad från.

Det finns någonting konfrontativt över telefonsamtal. Oavsett vem som ringer. Bara en sådan sak som hur en person har fått tag i ens nummer kan bidra till det. Hur många har inte övervägt att uppge fel nummer när någon efterfrågat det istället för att säga att de inte vill lämna ut sitt nummer?

Telefonsamtal kan vara att föredra framför att skicka textmeddelanden fram och tillbaka när man ska bestämma var man ska ses. Men de praktiska fördelarna kan enkelt bli en förevändning för att få prata i telefon. Jag förstår också att det kan vara praktiskt att få återkoppling, men det kan endast väga upp nackdelarna om samtalet är avklarat på 2 minuter som jag ser det. Om informationen gått fram spelar det för övrigt ingen roll om personer glömmer bort den. Skriftlig information har den fördelen att man kan gå tillbaka till den.

Unga personer får inte sällan sin första telefon av föräldrar som vill kunna nå dem. Telefonen gör att de när som helst (de tycker inte sällan att de har rätt att ringa när som helst) kan ringa till sina barn och fråga var de är och vad de gör. Barnen förväntas förstås också svara när som helst eftersom att de i huvudsak har fått en telefon för att vara tillgängliga för sina föräldrar. Vem är telefonen till för när det ställs sådana krav kan man fråga sig. Jag har frågat mig själv det när min telefon ringt och okända personer i kollektivtrafiken har ifrågasatt det faktum att jag inte har svarat. Som om man hade en sådan skyldighet för att man har en telefon.

Jag ser min telefon som en möjlighet att hålla kontakten med personer. Och nej, då tänker jag inte på telefonsamtal utan på all annan kommunikation som går att ägna sig åt med en smart telefon. Telefonnumret är enbart en adress som jag ser det och som sådan behöver den inte missbrukas. På samma sätt som ens postadress inte behöver missbrukas. Möjlighet att hålla kontakten, inte möjlighet att kontrollera eller bli kontrollerad. Jag lever inte ickemonogamt för att jag har ett kontrollbehov eller för att jag vill bli kontrollerad. Jag lever inte ickemonogamt för att jag vill ha telefonkontakt dagligen med flera personer.

Personer som utsatts för våld i nära relationer kan berätta om upptrappad kontroll innan första slaget. Kontrollen inleds inte sällan med telefonsamtal. Personen vill veta var du är, vad du gör och om du är med någon och i sådana fall vem. För en sådan misstänksam person (eller en misstänksam förälder) är det inte lika fördelaktigt att skicka ett textmeddelande. Personen vill ha snabba oförberedda svar. För henom är det konfrontativa telefonsamtalet mer praktiskt.

Jag hörde en sådan berättelse för några dagar sedan i Sveriges Radio som har haft en programserie om våld i nära relationer den senaste veckan. En kvinna berättade om en man hon träffade som inledningsvis kunde ringa femton gånger om dagen. Han ska ha avslutat samtalen med att fråga om hon var med någon. Då såg hon inga varningstecknen.

Det som utifrån ser ut som svartsjuka kan se ut som kärlek för den berörda, särskilt med tanke på att kärlek förknippas med ett mått av svartsjuka i vår seriemonogama kultur. Vi förväntas inte se på svartsjuka som ett varningstecken.

Jag ser säkert varningstecknen där de inte finns, men det kan jag leva med. Jag känner ett obehag när någon jag nyss träffat (kanske har vi setts en gång) skriver och skriver, ringer och ringer. Jag har låtit flera ”tillfälliga” kontakter rinna ut i sanden för att de hört av sig för ofta. Andra kanske skulle kalla det ”känslomässigt arbete”, men att förväntas vara tillgänglig på det sättet är bara obehagligt enligt mig.

Jag tror inte att alla som ringer personer de träffat någon gång med jämna mellanrum är benägna att använda våld eller nödvändigtvis är kontrollerande eller svartsjuka i sina relationer, men för mig är det ett varningstecken. Jag förknippar det med ett monogamt kontrollbehov som jag inte vill befatta mig med. Då föredrar jag att träffa personer som redan är införstådda med att man inte måste ha kontakt med varandra flera gånger i veckan för att man haft sex någon gång. Om inte annat brukar det kunna bli sex fler gånger om man fattar det.

Ännu en Googleträff om våld

När ska personer som kommenterar tryckta åsikter i media lära sig att det sällan är skribenterna som sätter rubrikerna? Pär Ström har återigen hakat upp sig på en rubrik. Denna gång lyder den: ”Våga tala om våldet mot kvinnor”. Hur kan Elin Grelsson ställa sig bakom ett sådant budskap när vi enligt Ström redan talar mycket om det våld kvinnor drabbas av?

Om Ström menar att vi pratar tillräckligt mycket om det våld kvinnor faller offer för framgår inte av hans blogginlägg, men att han anser att vi gör det ”väldigt mycket” framgår med all tydlighet. Hur kommer det sig att vi gör det? Jo, enligt Ströms logik pratar vi mycket om det våld som drabbar kvinnor eftersom att vi pratar mindre om det som drabbar män. En alternativ bedömning av huruvida vi pratar mycket eller lite om (relations)våld är att vi varken pratar mycket om det våld som kvinnor faller offer för eller det våld som förekommer inom nära relationer.

Säg att vi kan slå fast att vi pratar mycket om våld, räcker det? Om man inte är särskilt resultatorienterad kanske man kan känna sig tillfreds med ”tillräckligt” många träffar om våld på Google, annars kanske man inte tar ordet ”mycket” i munnen så länge våld är en realitet för många människor.

Vi pratar alltså mer om det våld som drabbar kvinnor än det våld som drabbar män, enligt Ström. Inom relationer är det också min bedömning. Gällande våld i utomhusmiljöer är min uppfattningen att vi pratar mer om våld (av män) mot män och det är inte särskilt underligt heller då män i högre grad riskerar att bli utsatta för våld i sådana miljöer. Att vi pratar mer om det våld kvinnor drabbas av, och att vi gör det mycket, bevisar Ström genom att nämna hur många träffar Google får fram om man söker på ”våld mot kvinnor” respektive ”våld mot män”. Den förstnämnda sökkombinationen ger fler träffar.

Får jag våga mig på en gissning så förknippar nog flertalet våld med män och ser inte något behov av att förtydliga att det rör sig om män i sammanhang där man inte understryker att det rör sig om manliga våldsutövare eller brottsoffer. Mannen är normen och förhåller det sig annorlunda är man mer benägen att nämna (kvinnans) kön. Med andra ord är ”våld” många gånger synonymt med ”våld mot män”. Sopar man verkligen det våld män drabbas av under mattan om man när man pratar om våld inte nämner att alla inblandade var män eftersom att man undermedvetet tycker att det säger sig självt? Vill man att mannen ska tydliggöras när man rätt och slätt pratar om våld, och där det är underförstått att man avser män, får man vara beredd på att också få den manliga förövaren på köpet, vilket flera av de som kommenterar Ströms blogg skulle kunna se som ett uttryck för att skildra män som inte bara sannolika brottsoffer utan också sannolika gärningsmän.

”Våld mot kvinnor” ger sju gånger så många träffar som ”våld mot män”. Är det då sju gånger så många texter om hur förfärligt allt våld som drabbar kvinnor är? Knappast! En stor del av dem handlar om att vi pratar för mycket om våld mot kvinnor, att problemet överdrivs och om att vi istället för att prata om våld mot kvinnor borde prata om våld mot människor eller våld inom relationer. Pär Ström och andra som antar sig veta hur feminister vill tala om våld borde veta att man knappast efterfrågar ett samtal med premissen att vi pratar för mycket om det. Det intressanta borde vara i vilket sammanhang man pratar om våld. Hur många gånger ordet ”våld” förekommer är inte särskilt relevant om det förekommer i texter som vill göra gällande att kvinnor eller män borde lära sig att ta mer av den varan. Då pratar man förvisso om våld, men utifrån en helt annan utgångspunkt än den de som uttrycker att vi borde mer om våld vill ska ligga till grund för ett samtal om våld.