Otryggt jämngrå bland regnbågar

I senaste söndagsintervjun i P1 intervjuar Martin Wicklin den rastlösa TV-makaren Robert Aschberg som inte är så mycket för att älta saker.

Aschberg resonerar om flockmentalitet och de uttryck den tar sig framförallt på sociala medier. I grova drag; så fort någon tycker något ska det drevas, tas avstånd och arbetsgivare ska kontaktas.

”Om vi ser på vilda djur i naturen som fortfarande lever under karga betingelser får vi väl säga, de har inte så mycket annat val, så är det ju så att den som bryter mot flockbeteendet blir utstött. Vi lever inte riktig under samma materiella betingelser, vi har ju en oerhörd trygghet här. Det finns sociala skyddsnät. Vi har mat på bordet, vi har värme i våra bostäder och så vidare. Det gör att det inte alls är riktigt lika farligt, eller djärvt, att vara lite annorlunda.”

Aschberg pratar om hur extremt flockbeteendet är i dag trots ”dagens ganska välmående samhälle där folk inte skulle behöva anpassa sig till flockbeteende som det vore stenåldern”.

Jag nickar instämmande. Det förefaller rimligt att våra materiella förutsättningar borde göra oss tryggare i oss själva, men vem vet, kanske ger de oss mer ångest? Vi vet vad vi har att förlora i kombination med en ökad otrygghet?

Gick inte tonårens alla frågelådor ut på att man antingen var normal eller att man inte skulle bry sig om man var normal? Jag minnas alla gånger då Olle Waller berättade om studier som visat att 9-22 centimeterär normal storlek för en erigerad kuk och jag tänkte att de allra flesta är normala beroende på hur brett spann man tillåter sig.

Frågelådornas huvudbudskap till den unga publiken var att man skulle vara sig själv. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på hur man visste om man var ”sig själv”. Vem var man om inte sig själv? På den tiden fanns i vart fall i mina kretsar en diskussion om wannabe’n, plastpunkare och bisexuella som inte var ”bisexuella på riktigt”.

Först i vuxen ålder har jag snuddat vid någon slags förståelse för vad det innebär att ”vara sig själv”, eller snarare den där nästan fysiska känslan av att känna att man inte passar in utan att för den skulle känna att man vill ”passa in” med mindre än att spannet breddas.

Som tonåring har du ännu inte börjat bry dig om innehållet i de där fönsterkuverten dina föräldrar får och som det kan uppstå bråk kring. Du har ordnat boende och omfattas av skolplikt. Plötsligt måste du vara anställningsbar och eventuell oron över vad innebär behöver inte ha särskilt mycket med verkligheten att göra.

Tänk om någon tycker att jag är udda. Bara det kan få människor att avstå från att posta sina utkast, på gott och ont, eller från att meddela avvikande uppfattning när någon raljerar kring ”annorlunda livsstilar”. Jo, nu är det faktiskt som så att min partner och jag skaffar barnvakt mellan varven för att kunna gå på swingersklubb, men vad intressant att höra att du tycker att sådana som vi är motbjudande.

Andra skulle hävda att vi har en ny ”offentlighetsprincip” som innebär att allt ska offentliggöras. Ultraljudsbilder, frukostar, bröllop, sjukdomar, barnbilder, födelsedagsfester, träningsresultat, läkarbesök etc. Tjejgissningsvis beror även det på hur trygg man känner sig och vad som är ens nisch. Att tro att gemene man skulle känna sig bekväm med att lägga upp förlossningsbilder eller berätta om sin psykiska ohälsa på sociala medier är måttligt naivt.

Jag läser det finns aldrig något löfte om dricks, det är ingen stabil inkomstkälla och därför inget att förlita sig på. Jag tänker på bostadstrygghet, svårigheten att bli med förstahandskontrakt och att det kan det vara svårare för personer utan tillsvidareanställning att beviljas bostadslån med mindre än att de har pengar (läs: god återbetalningsförmåga).

Det är inte stenåldern. Fattas bara en stabil inkomstkälla, förstahandskontrakt, nära relationer, ett socialt skyddsnät och en tillräckligt god psykisk och fysik hälsa. Eller är det någon som tror annat än att bristande trygghet i livet tenderar att göra människan mer benägen att begå våld på sin egen personlighet, rätta in sig i ledet och låta sig stoppas in fack? Bristande trygghet gör nog oss alla lite tråkigare och tillvaron lite mer jämngrå. Det måste finnas kontraster, som Aschberg uttrycker det.

Lästips! How One Stupid Tweet Blew Up Justine Sacco’s Life av Jon Ronson (2015)

Jernhusen fortsätter att exkludera hemlösa

Tågstationen är inget härbärge. Det ska Leif Svensson, säkerhetsansvarig hos fastighetsägaren Jernhusen, ha sagt i samband med att det så kallade sittförbudet på tågstationen i Linköping uppmärksammades. Jernhusen hade försett sittplatserna med budskapet: ”Sittplatserna är avsedda för resenärer med giltigt färdbevis”. Detta för att inte hemlösa skulle använda sig av dem. Tanken var att flera av Jernhusens tågstationer runt om i Sverige skulle förses med likalydande skyltar, men i och med all kritik togs skyltarna ned efter bara några dagar.

”Det blev fel. Vi kommer inte sätta upp fler skyltar på stationer i den här frågan – det är ett samhällsproblem som inte Jernhusen ensamt kan lösa, säger Cecilia Granath, pressansvarig hos fastighetsägaren Jernhusen.” (SvD 7/11-14)

original (1)

Därför är det med förvåning som jag läser om Jernhusens nya exkluderande design på Stockholms centralstation. Den sattes upp för några dagar sedan. Ännu har jag bara sett den på bild.

”Det har varit stora grupperingar människor som samlas där som inte är resenärer. Den information jag har fått är att de bråkar med varandra och skapar en otrygg miljö för resenärerna, säger Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen. Stationerna är till för resenärerna. Vi tar till åtgärder om det är något som gör miljön otrygg. Det är människor i en utsatt situation som vill ha tak över huvudet som kommer dit.”

De nya metallrören exkluderar även människor, resenärer så väl som ickeresenärer, som varken bråkar eller skapar en otrygg miljö för resenärer. Ibland undrar jag om de där människorna som känner sig otrygga av att se människor som har det sämre ställt finns på riktigt, men det gör de säkert även om jag har svårt att relatera till dem.

skylt-0-jpg

Tänk om samhället hade mindre överseende med människor som känner sig otrygga av utsatta människors närvaro. Tänk om vi ifrågasatte deras upplevelse av otrygghet i de fall den används för att rättfärdiga åtgärder som går ut över människor som har det sämre ställt. Åtgärder som försätter människor på samhällets botten som redan är i en otrygg situation i en allt mer otrygg sådan. Vilka har rätt till trygghet, kan man fråga sig. Bara de som har tak över huvudet?

Samtidigt fyller människorna med tak över huvudet som kan vittna om upplevd otrygghet en funktion. De är en grupp människor som politiker och andra beslutsfattare inte sällan överdriver omfattningen av när de vill driva igenom impopulära åtgärder. Kanske är det upplevelsen av otrygghet man borde hänvisa till om man vill exkludera överviktiga, ammande och barn i framtiden?

Jernhusen vill inte exkludera ickeresenärer från sina stationsbyggnader. De påstår inte ens det. Jernhusen hymlar inte med vilka metallrören ska exkludera. Frågan är vad som blir nästa steg om inte Jernhusen backar till följd av kritik, som är att vänta, även denna gång.

Jag tänker på alla gånger jag som ickeresenär spenderat tid på centralstationer och använt fritt wifi för att jag inte haft något internet i bostaden, på min dator eller telefon. Gångerna då jag bara fördrivit tid, kanske läst en bok eller skrivit ett blogginlägg medan jag druckit kaffe i timmar. Gångerna då jag laddat telefonen och/eller datorn för att vara anträffbar. Det kan vara svårt att hitta eluttag och en del av dem är inte ens aktiva (ni kan nog lista ut varför). Min närvaro har aldrig ifrågasatts, det har inte varit frågan om att jag upptagit någon resenärs plats. Men så är jag vit och har tak över huvudet också.

original