Vänja sig vid minskad klimatpåverkan

”För miljö och klimat är det bäst att undvika att köpa nya kläder – och använda det som redan finns i gardroben.” (Heidi Avellan i Sydsvenskan 3/1-2020).

Jag följer klimatdebatten med ett visst intresse utan att själv vara engagerad i klimatdebatten eller tillhöra någon klimatorganisation.

Jag oroar mig för klimatförändringarna men gör inte något konkret för att påverka i en annan riktning. Visst har jag länkat jag till artiklar om utsläpp av växthusgaser och uppvärmningen av jordens temperatur, att jag tipsat om något avsnitt av Klotet i P1 som jag gärna lyssnar på. Däremot har jaginte  kontaktat makthavare. Jag skriver sällan om klimatet trots att skrivandet är det som ligger mig närmast till hands när det gäller påverkansarbete. Delvis tror jag att det beror på att jag inte känner mig tillräckligt påläst.

Jag frågade häromdagen en klimatengagerad vän om han kunde rekommendera några läsvärda fackböcker om klimatförändringarna och klimatfrågan. Det kunde han och tillade att de säkert går att låna på biblioteket.

Personer som inte har ägnat klimatfrågan en tanke kanske främst tänker på klimatengagenang i termer av att avstå från saker. Avstå från att flyga och äta kött.

Häromveckan kunde jag på radion höra att vi måste sluta resa. Vad som avsågs var resor med flyg.

Den senaste tiden har det även diskuterats om man borde avstå från att skaffa barn för klimatets skull.

Personligen är det sällan jag känner att jag avstår från något. Jag har alltid tagit tåget eller bussen när jag rest längre sträckor inrikes. Jag har ätit vegetariskt sedan jag var 14 år och känner inte att jag avstår från att äta kött. Det slog mig nyligen att jag knappt skriver om att jag är vegetarian på sociala medier längre. Jag förvånades av hur Olga Tokarczuk, 2018 års nobelpristagare i litteratur, skildrades som politiskt kontroversiell i Polen på grund av att hon är vegetarian. Vad enkelt det är att bli hemmablind!

Jag cyklar och går i en stad där det är högst normaliserat att ta sig fram för egen maskin. Jag har aldrig haft körkort eller framfört ett motorfordon.

Jag förstår om människor som flyger varje år, äter kött till var och varannan måltid och handlar kläder varje månad skulle känna att de gjorde avkall på mycket om de började leva som mig.

Jag tror inte att individens val löser klimatkrisen. Och det säger jag inte för att i nästa tag ursäkta mitt flygande och kräva att politiker förbjuder flygresor.

Däremot tror jag att det är nödvändigt att människor drar ner på exempelvis sin köttkonsumtion för att fler i deras närhet ska följa efter. Fler måste vänja sig vid klimatsmartare val som med tiden bleknar av självklarhet.

Det minsta vi som inte engagerar oss i klimatdebatten kan göra är att försöka minska vår egen klimatpåverkan.

2020 ska jag börja tågskryta

En gammal bekant från Västernorrland flyttade till Skåne innan jag hade några som helst planer på att flytta till Malmö. Valet föll på Malmö för att det var tillräckligt långt bort för att avhålla bekantingen från Sundsvall. Flytten tjänade sitt syfte och min bekant har inte varit i Sundsvall på flera år. (Det är knappt 100 mil från Malmö till Sundsvall eller 9 timmar med tåg.)

Stannar du på marken? Om ja, stannar du också hemma? Jag varken smygflyger eller tågskryter, men nog har jag skrutit om att jag får gratis kaffe om jag reser med SJ. SJ-kaffet som var godare för 10 år sedan.

Jag har publicerat tågselfies med kaffepappersmuggar sedan jag började ta selfies för ett halvt liv sedan. Inte för att skryta om att jag valt bort flyget till förmån för tåget utan för att jag velat dokumentera mitt liv och berätta att jag varit på resande fot. Kanske har jag undermedvetet velat normalisera tågresandet – ett civiliserat sätt att resa. Valet stod dock aldrig mellan att flyga eller ta tåget utan mellan att ta tåget (eller i förekommande fall bussen) eller stanna hemma.

Sedan jag flyttade från Stockholm till Malmö har det blivit glesare mellan mina tågselfies. Ta tåget inrikes säger jag med samma självklarhet som jag väljer bort 9 timmar ombord på ett tåg. Vi ska inte ens prata om den där gången då jag tog bussen från Malmö till Stockholm.

I början av februari tar jag tåget till Stockholm. Jag tänker inte tågskryta då, snarare skämmas en smula över att jag alldeles för sällan besöker staden och människorna som jag någonstans hoppas att jag en dag kan återvända till. Tillsvidare hoppas jag på snabbtågen.