Vare sig reglerade eller lagliga, men heller inte förbjudna eller straffbara

Den 1 februari i år rapporterade flera medier att regeringen säger nej till surrogatmödraskap. Surrogatmoderskap ska inte vara tillåtet inom svensk hälso- och sjukvård. Detta fick av förståeliga skäl stor spridning i sociala medier.

En svensk surrogatförmedlings spinn på regeringens besked var:

Något som inte fått lika stor spridning som regeringens nej till surrogatmödraskap är att det även ska bli enklare att fastställa faderskap enligt svensk lag för den genetiska fadern efter ett surrogatarrangemang utomlands (se regeringens lagrådsremiss från den 8 februari, s. 39-50).

Surrogatmödraskap har utretts i ”SOU 2016:11 Olika vägar till föräldraskap”. I utredarens uppdrag ingick att ta ställning till om surrogatmoderskap ska tillåtas i Sverige, med utgångspunkten att detta i sådant fall ska vara altruistiskt, och om det behövs särskilda regler för de barn som har tillkommit genom surrogatmoderskap utomlands.

Surrogatmoderskap innebär att en person upplåter sin kropp och blir gravid med den uttalade avsikten att efter barnets födelse överlämna barnet till de tilltänkta föräldrarna. Det kan vara ett par eller en person som inte själv kan eller vill bära fram ett barn.

Surrogatmödraskap regleras inte i svensk lag. Surrogatmödraskap är inte tillåtet inom den svenska hälso- och sjukvården med det finns heller inte något uttryckligt förbud mot surrogatarrangemang utanför vården, genom heminsemination, eller mot att genomgå ett ”altruistiskt” eller kommersiellt surrogatarrangemang utomlands. Det är heller inte förbjudet med surrogatförmedlingar som förmedlar kontakt med tilltänkta surrogatmödrar.

Det var faktiskt en reklamannons för en svensk surrogatförmedling som gjorde att jag kom på att jag ville skriva om hur Sverige hanterar barn som tillkommit genom surrogatmödraskap. För det finns barn i Sverige som blivit till genom surrogatarrangemang utomlands (se till exempel GP 19/11-17 eller SVT Nyheter 15/6-16). Väl i Sverige riskerar dessa barn att bli utan vårdnadshavare om myndigheterna i surrogatmoderns hemland anser att vårdnaden tillfallit de tilltänkta föräldrarna i enlighet med vad som avtalats. Med det sagt hade antagligen fler barn blivit till genom surrogatarrangemang om det hade varit tillåtet inom ramen för svensk hälso- och sjukvård. En juridisk fråga är hur barn som tillkommit genom surrogatarrangemang ska hanteras eftersom sådana arrangemang vare sig är reglerade eller lagliga, men heller inte förbjudna eller straffbara.

Det finns en intressant dom från Svea hovrätt från 2014 om surrogatmödraskap eller erkännande av utländsk dom om faderskap som det heter på juridiska. Bakgrunden i målet var att två svenska män hade ingått avtal med en amerikansk kvinna om att bära och föda barn. Ett embryo av spermier från den ena svenska mannen och ägg från en donator planterades efter provrörsbefruktning i den amerikanska kvinnans livmoder. Ett barn föddes. Födelsen föregicks av ett avtal mellan den amerikanska kvinnan, dennes make och de svenska männen. Genom avtalet skulle den amerikanska kvinnan få viss ersättning av de svenska männen för att agera som surrogatmoder för dem. Genom en dom av en amerikansk domstol förklarades den ena svenska mannen vara barnets legala och biologiska far medan den andra svenska mannen förklarades vara barnets legala far. Barnets amerikanska födelseattest har genom domen ändrats på så sätt att det svenska paret antecknats som barnet föräldrar istället för det amerikanska paret. Frågan i hovrätten var om den amerikanska domen gäller för den ene fadern eller för båda fäderna.

Internationella faderskapsfrågor regleras i lagen om internationella faderskapsfrågor. Enligt 7 § gäller ett avgörande av en utländsk domstol som innebär att ett faderskap fastställts eller hävts och som vunnit laga kraft i Sverige, om det med hänsyn till en parts hemvist eller medborgarskap eller annan anknytning fanns skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. Enligt 12 § gäller ett utländskt avgörande inte gälla här i landet om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet (ordre public-förbehållet).

Vad gäller ordre public-förbehållet för att inte erkänna en utländsk dom om faderskap hänvisar hovrätten till lagens förarbeten som anger att den möjligheten främst bör kunna övervägas ”i de fall där det står klart att domen inte stämmer överens med den biologiska sanningen eller där det åtminstone råder grundade tvivel om den saken”. Vidare konstaterar hovrätten att ordre public-förbehållet har tillämpats restriktivt i praxis och hänvisar till NJA 1999 s. 181.

Hovrätten anger att ”Sverige saknar uttryckliga lagregler om surrogatmoderskap men att frågan utreds för närvarande […]. Förekomsten av surrogatmoderskap av såväl altruistisk som av kommersiell natur kan därför inte sägas vara förenlig med svensk lagstiftning. Med hänsyn till att lagstiftaren avsett att ordre public-regeln ska tillämpas restriktivt är den bakomliggande omständigheten att [barnet] tillkommit genom surrogatmoderskap i sig inte tillräcklig för att den påföljande faderskapsdomen ska anses vara uppenbart oförenlig med den svenska rättsordningen. Inte heller vad som upplysts om arrangemanget kring surrogatmoderskapet leder till någon annan slutsats.”

Enligt hovrättens mening är det förenligt med svensk rätt att erkänna faderskapet vad gäller mannen vars spermier har använts vid provrörsbefruktningen. När det gäller den andra svenska mannen, maken, skriver domstolen att det ”ska noteras att svenska adoptionsregler möjliggör för en make att adoptera den andre makens barn”. Vidare anför hovrätten att de svenska reglerna om faderskap också omfattar vissa situationer där en man kan anses var ett barns far trots att det inte överensstämmer med den ”biologiska sanningen” och hänvisar till reglerna om assisterad befruktning. Mot bakgrund av detta menar hovrätten att det inte finns några hinder mot att erkänna den amerikanska domen även vad gäller den svenska mannen som inte är biologisk far till barnet.

I domen beaktar hovrätten det faktum att barnet står utan rättsliga föräldrar i Sverige. ”Domstolar och myndigheter har bland annat genom artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter och även genom nationella bestämmelser i föräldrabalken att sätta barnets bästa i främsta rummet vid beslut som rör barnet.” Det bästa för barnet måste enligt hovrättens mening vara att dess tilltänkta föräldrar även i Sverige får status som rättsliga föräldrar.

I SOU 2016:11 beskrivs hur svensk rätt hanterar barn som blivit till genom surrogatmödraskap. Enligt svensk rätt är den som föder barnet dess mor. Är modern gift med en man anses mannen vara barnets far i enlighet med faderskapspresumtionen (fader är den som giftermålet utpekar). I enlighet med detta innebär en tillämpning av svensk lag att surrogatmodern ska anses som barnets rättsliga mor och om hon är gift med en man ska mannen anses som barnets rättsliga far.

”Om man vid surrogatarrangemanget har använt en tilltänkt fars spermier, kan den mannen under vissa förutsättningar fastställas som barnets rättsliga far. Det krävs dock att faderskapet för surrogatmoderns make först hävs eller att det vid barnets födelse inte fanns någon man som per automatik skulle anses som barnets rättsliga far. Andra tilltänkta föräldrar kan däremot inte fastställas som barnets mor, far eller förälder efter ett surrogatarrangemang i utlandet. Föräldraskap för dessa tilltänkta föräldrar förutsätter således en adoption.” (SOU 2016:11, s. 34)

Oavsett vad man anser om surrogatmödraskap finns barn som kommit till på det sättet. Detta förhållande ger upphov till en del juridiska frågor. Svea hovrätt har hittat ett sätt att hantera det juridiska ingenmanslandet för dessa barn och regeringen har med anledning av denna praxis inte föreslagit några lagändringar som säger nej till surrogatarrangemang utomlands. I praktiken är det fortfarande möjligt med surrogatarrangemang utomlands.

Vad regeringen säger nej till är att reglera och tillåta surrogatmödraskap inom svensk hälso- och sjukvård. Regeringen säger även nej till ”författningsändringar i syfte att underlätta för svenska medborgare att genomgå surrogatarrangemang i utlandet” (se regeringens lagrådsremiss, s. 39-41). Det beror på hur man ser det. Vad gäller surrogatarrangemang som äger rum utomlands föreslår regeringen att det ska bli lättare att fastställa faderskapet för den genetiska fadern. Dock ska den som föder barnet – den så kallade surrogatmodern – alltjämt anses vara barnets mor i enlighet moderskapspresumtionen som innebär att den kvinna som föder barnet betraktas som barnets mor. ”För att en kvinna ska kunna bli mor till ett barn som tillkommit genom ett surrogatarrangemang i utlandet krävs det därför alltid att hon adopterar barnet” (regeringens lagrådsremiss, s. 49). Regeringens förslag innebär inte att det blir lättare för kvinnor som inte kan eller vill föda barn att ”använda sina ägg” och genomgå surrogatarrangemang utomlands. Det är endast för genetiska fäder som det kan bli tal om att fastställa föräldraskap, närmare bestämt faderskap.

Regeringens lagrådsremiss, s. 74.

Frågan om surrogatmödraskap bör tillåtas, förbjudas eller vara fortsatt oreglerat lär fortsätta debatteras. Under tiden lär fler barn bli till genom surrogatarrangemang även om rubrikerna om att ”regeringen säger nej till surrogatmödraskap” kan ge intrycket av att det nu är stopp för sådana.

Du bär väl inte barn åt någon annan för pengarna?

Lyssnade på Surrogatmamman i Tbilisi i P1 Dokumentär. Programledaren Lollo Collmar följer ett par som har försökt få barn i sju år. Efter åtskilliga försök och missfall berättar en läkare att de aldrig kommer att kunna skaffa barn på konventionell väg eftersom kvinnans livmoder är missbildad.

Paret får upp ögonen för surrogatmödraskap, även kallat värdgraviditet, och kontaktar en surrogatförmedling. Innan de träffar den tilltänkta surrogatmamman har de bara sett ett fotografi av henne. Kvinnan i paret berättar att de hade en negativ bild av henne på grund av hennes utseende. Hon var sminkad och såg inte seriös (!) ut. Den bilden suddas ut när de får träffa surrogatmamman. ”Vi klickade verkligen direkt”.

Kvinnan i paret berättar att surrogatmamman var tacksam för att hon kunde hjälpa till. Enligt mannen i paret såg hon det som något av ett privilegium, hon kände sig hedrad.

Kvinnan i paret berättar om komplikationer. Surrogatmamman är först gravid med tvillingar och får missfall. Hon blir gravid på nytt och graviditeten fortskrider. Paret i Sverige känner en oro, inte bara för deras tilltänkta barn, utan även för de pengar som de har lagt ut. Pengar som de inte kommer att få tillbaka om barnet skulle dö av plötslig spädbarnsdöd. Ju längre in i graviditeten desto mer pengar kommer de att förlora om något går snett.

Gång på gång återkommer de till att det inte bara handlar om pengarna för surrogatmamman. Det är viktigt för dem att surrogatmamman inte främst ställer upp av ekonomiska skäl. De pratar om hur vissa tycker om att vara gravida, att det kan kännas bra att få hjälpa till.

Jag lyssnar på radioprogrammet och har svårt att känna någon sympati med paret. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn till varje pris. Det kommer jag aldrig att säga till ofrivilligt barnlösa, det vore bara osympatiskt, men det innebär heller inte att jag sympatiserar med personer som lånar någon annans livmoder och moraliserar över människors skäl att bära barn åt någon annan.

Vadan denna moralism? Du betalar för att någon ska bära och föda barn åt dig. Varför skulle det inte vara okej om surrogatmamman gör det för pengarna? Varför skulle hon annars gå via en surrogatförmedling som betalar ut ersättning, lite i taget, i takt med att graviditeten fortskrider?

Kvinnan i paret menar att det faktum att surrogatmamman inte bara gör det för pengarna får henne att känna sig mindre ”skyldig” trots att surrogatmamman – som hon uttrycker det – inte får med sig något barn hem. Varför är det så viktigt för dig att hon inte gör det för pengarna, undrar programledaren.

Kvinnan i paret menar att hon är en varm och känslig person och att surrogatmamman vore ”kall” om hon bara gjorde det för pengarna. I hennes familj, säger hon, är man så rädda för att såra någon annan.

Det sägs ibland att surrogatmödraskap är ett yrke vilket som helst. Det nämns även i förbigående i programmet, att det trots allt är ett arbete som surrogatmamman utför. Utan att veta vad ett yrke vilket som helst är för något: sedan när förväntar vi oss av de som har sådana att de ska gå till arbetet av något annat skäl än att kunna betala hyran och sätta mat på bordet?

Varför skulle en kvinna mot ekonomisk ersättning bära och föda ett barn åt ett okänt par om inte för ersättningen? En mer intressant fråga är väl varför par betalar en kvinna för att bära och föda barn åt dem om det är viktigt för dem att hon inte gör det för pengarna. Hur skulle ni  – om ni gick i sådana tankar – säkerställa att kvinnans incitament var ett annat?

Jag blev bara illa berörd av radioprogrammet. Varför är det så viktigt för ett ofrivilligt barnlöst par som köper surrogattjänster att surrogatmamman inte gör det för pengarna?

Att det är så viktigt för en del att surrogatmödraskap är altruistiska tror jag inte alls handlar om att man inte vill veta av ”kalla” surrogatmammor utan om att de som köper surrogattjänster inte vill känna sig – just det – kalla. De vill kunna intala sig att surrogatmamman är en altruist som vill vara behjälplig med att en familj blir till. Och vem vet, det kanske hon är. Annars kan någon få för sig att de utnyttjar en annans ekonomiska situation för att få det där barnet de så gärna vill ha men inte kan skaffa. Jag förstår att det känns bättre om man kan föreställa sig att surrogatmamman hade kunnat tänka sig att jobba gratis för att hon älskar att vara gravid. Vissa mår faktiskt bra av att vara gravida, som kvinnan i paret säger.

Sex mot ersättning är inte ett fånigt begrepp

Läser att ”sex mot ersättning” är ett ”fånigt begrepp som aldrig skulle användas i det internationella SRHR samarbetet där det heter sexarbete eller försäljning av sexuella tjänster”. RFSU får kritik för att förbundets sexualpolitiska tidskrift Ottar använder begreppet ”sex mot ersättning” i det senaste numret med tema ”$€X – att köpa och sälja”. (Se Pye Jakobssons öppna brev på Facebook)

Jag tycker att sex mot ersättning är ett bra begrepp som inkluderar mer än bara sexarbete. Handlar det om något som påminner om arbete kan sex mot ersättning vara missvisande även om ”sex mot ersättning” i och för sig inte är felaktigt. Det beskriver vad det är frågan om utan att indikera en viss omfattning, vilket arbetsbegreppet gör.

Alla som har sex mor ersättning identifierar sig inte som sexarbetare. Jag varierar mitt språkbruk beroende på vad jag pratar om. Pratar man om sexarbete exkluderar man de som haft sex mot ersättning någon gång. Jag har klippt personers gräsmattor mot ersättning någon gång, det gör mig knappast till en gräsmattearbetare.

När jag klippt personers gräsmattor har det inte varit frågan om någon försäljning i vanlig mening. Jag har inte marknadsfört mina tjänster. Jag har blivit tillfrågad om jag vill tjäna lite extra pengar. Det kan också vara relevant för om man bör tala om något i termer av arbete eller inte, varför man gör någonting mot ersättning. Om man gör det för att tjäna sitt uppehälle eller inte.

Jag hade inte klippt gräsmattor om jag inte hade blivit tillfrågad. Det finns personer som inte hade haft sex mot ersättning om de inte hade blivit tillfrågade. Det finns personer som fått ersättning utan att det varit en del av upplägget. Jag har fått ersättning för att ha klippt gräsmattor när jag gjort det utan en tanke på extra pengar.

Sex mot ersättning inkluderar som sagt olika företeelser där sex och ersättning ingår. Lika lite som man är en målare för att man målat några gånger mot betalning är man en sexarbete för att man någon gång fått betalt för sex, som jag ser det. Sedan får personer definiera sig hur de vill.

Sex mot ersättning är också en bra term för att den är mer neutral än sexarbete och prostitution. De senare begreppen används framförallt av personer som är ideologiskt engagerade i frågor som rör sex mot ersättning. Det kanske förhåller sig annorlunda i ett internationellt sammanhang. Jämför med begreppen surrogatmödraskap och värdgraviditet. RFSU använder termerna ”värdgraviditet” och ”sex mot ersättning” i sitt idéprogram. Det korta svaret är kongressbeslut.

Sex mot ersättning anses mer neutralt och mindre ideologiskt laddat. Det inkluderar mer än bara sexarbete. Som i alla andra sammanhang kan man behöva variera sitt språk beroende på vad man pratar om. Sexköp, sexarbete, sex mot ersättning, försäljning av sexuella tjänster, prostitution, sexhandel och så vidare.

”»Sex mot ersättning« är ett luddigt koncept som få sexarbetare känner sig bekväma med. Att använda ord som drar fokus från »arbete« innebär att sexarbetare förvägras rätten till självdefinition. Poängen med sexarbetares rättigheter är att de förtjänar arbetarrättigheter och skydd. Begreppet »sexarbete« myntades av den queera sexarbetaren och aktivisten Carol Leigh 1978 för att sätta fokus på arbetarperspektivet.” – Emmy M. Kerstinsdotter.

När media rapporterar om unga som haft sex mot ersättning handlar det sällan om sexarbete. Det handlar om unga som någon gång haft sex mot ersättning. Det kan med andra ord vara frågan om en gång. Sexköpslagen kriminaliserar sexköp. Den som köper behöver inte vara en återkommande sexköpare, det räcker att personen någon gång köpt sex.

I slutändan är det en fråga om vad man tycker att sex mot ersättning ska omfatta, all sex mot ersättning eller enbart sådant det är relevant att ha ett arbetarperspektiv på. Hade personen setts som en arbetstagare om det hade handlat om något annat än sex?

Att sex mot ersättning skulle vara ett fånigt begrepp köper jag inte.

Låt lesbiska dela ägg!

En gång per termin anordnas diskrimineringendagen på Stockholms universitet. Temadagen har funnits sedan år 2010 och var ursprungligen ett initiativ av de dåvarande juriststudenterna Louise Dane och Lina Elwing.

Förra veckan föreläste juristen Kerstin Burman på diskrimineringsdagen. Föreläsningen handlade om hur HBTQ-personer exkluderas i lagstiftningen och rättstillämpningen. De flesta exemplen var hämtade från familjerätten som fortfarande är så väl heteronormativ som cisnormativ.

Burman gjorde mig uppmärksam på att en person som genomgått en IVF-behandling och fött barn inte kan ge bort de sparade frysta äggen till sin partner om paret vill ha ett syskon och dela på ansvaret för att bära och föda barn.

Detta är ingenting nytt. ”Fortfarande har ensamstående i Sverige inte laglig rätt till inseminering. Bara ena parten i en lesbisk parrelation har rätt till inseminering. Villkoren för IVF, provrörsbefruktning, skiljer sig mellan de olika landstingen både för heterosexuella par och lesbiska par. Ett huvudbudskap från oss liberaler är att samhället inte ska värdera en familjeform som bättre än någon annan. Det är inte föräldrarnas antal eller kön som avgör barnets uppväxt.” skrev Maria Lilja, Liberala kvinnor Västernorrland, i en debattartikel år 2011.

Anledningen till detta är kravet på att det måste finnas en genetisk koppling: ”Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget, skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.”

Det går förstås att ta bort det kravet. Det krävs ingen genetisk koppling vid adoption och att kräva det rimmar illa med att familjer kan se ut på många olika sätt. Blodsband är inte allt.

Om två personer lever med varandra och båda har förutsättningar för att bära och föda barn borde det underlättas. Om delat ansvar för reproduktionen kan skapa förutsättningar för mer jämlika relationer är det förstås alldeles utmärkt.

Eller som RFSL uttrycker det: ”Detta är en särskild form av surrogatmödraskap, då surrogatmamman som är biologisk förälder till barnet, inte lämnar ifrån sig barnet utan i stället delar det sociala och juridiska föräldraskapet med den genetiska föräldern.”

Om lagstiftaren är för en genetisk koppling borde hen väl uppmuntra en genetisk koppling mellan syskon och låta dem härröra från en persons ägg även inom ramen för en lesbisk relation?

Föräldrars åsikter om surrogatmödraskap

Funderade på vad jag har svårt för när surrogatmödraskap diskuteras och kom fram till att jag kanske borde börja i den andra änden. Vad har jag inte svårt för när surrogatmödraskap diskuteras? Om frågan diskuteras ser jag det som något positivt, men frågan har hittills präglats av personer som har bestämt sig för vad de tycker och i stort sett menar att det inte finns någonting att diskutera.

Diskussionen handlar inte om surrogatmödraskap i sig utan om det ska fortsätta vara förbjudet eller inte. Inom RFSU som jag är medlem i råder delade meningar om surrogatmödraskap. Förhoppningsvis finns det mer utrymme för en förutsättningslös diskussion där än på debattsidorna.

Två saker som jag har svårt för handlar om föräldrars åsikter om surrogatmödraskap och föräldraskap. Det lyfts inte sällan fram att ”en graviditet är bland det farligaste en fertil kvinna kan utsätta sig för”. Därför kan det ”aldrig vara acceptabelt att betala någon för att gå igenom dessa risker”. Det är ofta personer som genomgått en graviditet och kanske kommer att genomgå fler som påpekar detta. Hade det inte varit mer trovärdigt om personer som avstod en graviditet på grund av riskerna lyfte fram detta argument? Annars verkar det mest som att det visserligen är det farligaste, men bara om man gör det åt någon annan för de allra flesta kvinnor skaffar barn.

Det skulle aldrig falla mig in att be någon annan att bära och föda ett barn åt mig. Och nej, det handlar inte främst om att jag inte vill ha barn. Vill någon bära och föda barn borde det vara på den personens initiativ, tänker jag, men det finns personer som skaffar barn främst för att deras partner vill ha barn. Det har påståtts att kvinnor är mer pådrivande än män att skaffa barn inom heterorelationer. Jag har ingen aning om det stämmer, men det vore orimligt om den som inte skulle bära och föda barnet i sådana fall vore den pådrivande. Därmed inte sagt att det någonsin är rimligt att försöka övertala någon att skaffa barn med eller åt en.

Den andra saken jag har svårt för är föräldrar som argumenterar mot surrogatmödraskap med att barn och föräldraskap inte är någon mänsklig rättighet. Argumentet kanske går hem hos andra föräldrar, men det kan knappast syfta till att övertyga personer som inte har barn. Det är en annan sak som präglar diskussionen om surrogatmödraskap. Att de som deltar verkar vara mer intresserade av att nå ut till sina egna än personer som kan komma att överväga surrogatmödraskap. Om du talar om för personer som inte kan få barn att det inte är någon mänsklig rättighet framstår du enbart som osympatisk. Men du kanske brukar tala om för kvinnor som beklagar sig över att de aldrig får orgasm vid sex med andra att det inte är någon mänsklig rättighet heller, vad vet jag.