Anteckningar från hemmakarantänen!

Städning är repetitivt och uppfattas som improduktivt. Städning återställer enbart det befintliga och är en återgång till status quo. ”Se de icke-spår som städaren lämnat efter sig.”

Om vår ambivalens inför städning och vardagssysslans låga status skriver Fanny Ambjörnsson i sin bok Tid att städa (2018). Sedan jag läste boken har jag tänkt att jag borde städa min lägenhet. Under läsningen såg jag rent utav fram emot det, men det blev inte av. Sedan kom smittspridningen av coronaviruset till Sverige; diskussionen om samhällsviktig verksamhet blev verklighet och karantän ett förled.

Om jag tvunget måste hålla mig inom hemmets vrår kan jag lika gärna karantänstäda. Jag karantändammsugade under sängen och soffan. Därefter postade jag en karantänpresent till mitt yngsta syskonbarn som jag hade karantänhandlat några dagar tidigare hos den lokala leksaksbutiken som är räddaren i nöden när det slår dig att du inte kan anlända tomhänt till ett barnkalas (leksaksbutiken som tidigare huserade i lokalen gick i konkurs). Stöd dina lokala näringsidkare i tider som dessa!

Omhändertagandet om smutsen faller oftast på kvinnans lott samtidigt som jämställdhet har blivit ett ideal för kvinnor att realisera inom heterosexuella relationer. ”Städning intar helt enkelt en central roll i diskussioner om jämställdhet mellan könen och i familjen. Kanske är det rent av så att jämställdhetens brännpunkt kan lokaliseras till just städning; det vardagliga renhållningsarbete som sällan upplevs som särskilt belönande.” (s. 84)

Kvinnor utför merparten av hushållsarbetet i hemmet. Ansvaret för städningen utförs faller på kvinnans lott antingen direkt genom att hon putsar fönsterna eller mer indirekt genom projektledning (se även tjat). Det är hon som identifierar smutsen och tar initiativ till att det ska städas.

Ambjörnsson påpekar samtidigt att kvinnor generellt utför en lägre andel av hushållsarbetet i dag jämfört med på 70-talet. För att män har börjat ta mer ansvar för hushållsarbetet? Ja och nej, förändringen beror framförallt på att kvinnor ägnar mindre tid i hemmet och utför mindre hushållsarbete än tidigare. Ungefär som om män skulle fortsätta ta ut i genomsnitt 106 dagar med föräldrapenning och det totala antalet dagar skulle bantas ned till 220 dagar. I dag har föräldrar totalt 480 dagar med föräldrapenning varav 90 dagar, de så kallade pappamånaderna, inte kan överlåtas till den andra föräldern.

Något som skiljer obetalt hushållarbete från föräldraledighet är att det är mycket svårare att intala sig att man delar lika på omsorgen om barnen. Jämställdhet som ideal återspeglas dock inte i uttaget av föräldraledighet mellan kvinnor och män. Detta trots att det förefaller mer tacksamt att framställa sig som ett jämställd par genom att dela lika på föräldraledigheten. Städningen är tämligen privat till sin karaktär. Och det är också en av Ambjörnssons poänger, att städningen är en oberättad vardagssyssla. Vi pratar förvånansvärt lite om själva städningen med tanke på att de allra flesta har erfarenhet av privat städning. Inte ens ”Konsten att städa – med Marie Kondo” handlar om städning.

”I samma stund som den jämställda relationen blir ett ideal, blir det dubbelt viktigt att städningen delas lika inom familjen. Inte enbart på grund av den reella arbetsbördan, utan också för att, genom att dela på arbetet, skapa en jämställd relation.” (s. 105)

Ett annat ideal är att ha ett städat och bonat hem. För den som eftersträvar att leva i en jämställd relation och att kunna visa upp rent hem blir den ofrånkomliga frågan hur dessa ideal ska kunna samsas.

Den jämställda relationen som ideal bidrar bland annat till att par försöker framställa den egna relationen som jämställd. Än värre är att det också bidrar till att vi bortser från ojämställdheten och väljer att fokusera på de gånger då pojkvännen ”hjälper till”. Det finns trots allt män som tar ännu mindre ansvar för hushållsarbetet. Det är bara med att jämföra med hur lite hushållsarbete män uträttade förr.

Ambjörnsson skriver träffande om hur en del kvinnor undviker att bråka om städning eftersom bråket riskerar att bekräfta ojämställdheten. Därför väljer en del kvinnor att utföra hushållsarbetet själva istället för att ”ställa till med en scen”. Det är bättre att tiga om att man intagit en underordnad position än att öppna munnen och röja alla tvivel.
För feminister kan det kännas skamligt att leva i en ojämställd relation och det är inte alltid smärtfritt att ”hänga ut” sin parter. Genom att ta avstamp i en egen ojämställd relation riskerar man att mötas av ”Varför gör du inte slut då?”.

Det tycks vara enklare att skildra en ojämställd relation i efterhand, då man kan slå mynt av en mer jämställd varannan vecka-tillvaro såsom till exempel Maria Sveland i Bitterfittan. Ett undantag är väl Gemma Hartley som skriver om det ojämställda känslomässiga arbetet som framförallt utförs av kvinnor i sin bok Så jävla trött och som även skildrar Hartleys egna ojämställda relation. Som läsare blir jag dock trött på hur Hartley återkommande understryker att maken Rob är fantastisk.

För att uppnå en mer eller mindre jämställd relation är det antagligen mer fruktbart att fokusera på vad man vill göra med sitt liv, och att få mer tid över till sådant som skänker en glädje, snarare än att försöka intala sig att man lever i en jämställd relation. Vill du städa mindre eller vill du framstå som jämställd? Ingen kommer tacka dig för att din man alldeles oförtjänt får framstå som modern.

”Genom städpraktiker skapas sålunda en specifik sorts mansideal – en man som genom att han är positivt inställd till att dela på städningen framstår som både ansvarstagande och jämställd.” (s. 95)

Fanny Åström twittrar

Ingen kommer undan ”omsorgen om tingen, torkandet och dammandet”. Även personer som lever i samkönade relationer och ensamhushåll måste städa. Ingen kommer tacka oss för att vi tar hand om vår egen skit. Samtidigt som vi besparas att känna oss misslyckade för att vi inte lever i en jämställd relation. Ojämställt hushållsarbete, såsom det vanligtvis skildras, kräver trots en man och kvinna under samma tak.

Saker som spark joy

För någon vecka sedan hörde jag talas om Netflix-serien Tidying up with Marie Kondo och KonMari-metoden. Jag läste texter om folding, minimalism och maximalism. Krönikor om den nya metoden som går ut på att enbart behålla saker som skänker en glädje. Utan att ha den där streamingtjänsten ville jag veta vad människor pratade om, lite som när jag skaffade Tinder för några år sedan. Jag lånade en väns Netflix-konto och sträcktittade mig igenom de åtta avsnitten.

Namnet till trots ägnar sig Kondo inte åt städning. Du får inte se några spisar dras ut, avlopp rensas eller golvytor skuras. Serien handlar snarare om rensning och organisering, i den ordningen. Åsikterna går isär om metoden handlar om att uppvärdera de saker som skänker en glädje eller om att slänga saker.

”Den svenska titeln på Marie Kondos bästsäljande bok ”Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem” (2016) är missvisande. Städning är en mikroskopisk del av vad hon håller på med. En enda gång på tre avsnitt förekommer det att en hylla dammas. ”Tidying up with Marie Kondo” handlar inte om smutsiga hem, utan om belamrade. Marie Kondo sysslar med att ställa frågan does it spark joy? Om svaret är nej – bort! Sedan ska allt vikas och lagras enligt ett visst mönster.” (Sydsvenskan 9/1-2019)

Organiserat städande! Nej, det provocerar inte i närheten av det organiserade rensandet. KonMari-metoden har tolkats som ett rensande för rensandets skull. Att föredra om saker ligger i ordning, och går att hitta när man behöver dem, är inte konstigare än att människor har bestickinsatser i sina kökslådor. Konstigt är däremot att faktiskt uppnå ett tillstånd av var sak på sin plats. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt givet vad som skulle krävas.

Det som provocerar är när människor går igenom sina besticklådor och redan på förhand har bestämt sig för att de ska göra sig av några föremål, oklart vilka. Lite som människor som går i butiker och som på förhand har bestämt sig för att handla något även om inget skulle tilltala dem. Jag lämnar butiker tomhänt när det händer mig. Jag tänker inte köpa en flaska balsam bara för att ha köpt något.

Personligen har jag svårt att bli provocerad om någon som har kommit fram till att hen äger massor av saker som hen aldrig använder ger dem till en vän som har större glädje av dem eller skänker dem till Stadsmissionen. Då blir jag mer provocerad av ärvt silver som aldrig används. Visst är det tråkigt när vackra glas går sönder men är det inte tråkigare om de vackra glasen aldrig ens riskerar att gå sönder för att de aldrig används? Huvudsaken är att föremålen du gör dig av med skänks till någon som har användning av dem eller att de återvinns. (Att lämpa över saker man inte tål att till någon vän som inte klarar av att tacka nej är inte ”hållbart”. Fråga!)

När jag läser om Kondos metod är det som underförstått att den som har många tillhörigheter också har många tillhörigheter som inte skänker dem glädje. ”Du ska bara behålla de saker som talar till hjärtat och kasta det som inte längre ger dig glädje, eller ”sparks joy”, som Marie Kondo säger. Tacka de sakerna för er tid tillsammans och låt dem gå.” Är det bara jag som tänker att den som uppskattar sina saker också får behålla dem? Och jo, du kan uppskatta din dammsugare.

Jag uppskattar mina relativt få saker. Jag minns när en person var hemma hos mig i en möblerad lägenhet som jag hyrde i andra hand och undrade var jag hade alla mina saker. Sedan jag lämnade Västernorrland för Stockholm har jag flyttat ganska många gånger. Vid varje flytt har jag gjort mig av med några saker. Alla dessa flyttar i kombination med någon idé om att hålla nere antalet flyttkartonger har gjort att jag inte lever i något överflöd direkt. Vill du inte äga massor av saker? Flytta ofta och hyr möblerat i andra hand!

”Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.” (21/2)

Framtill nyligen har jag bott på ett ställe utan föremål som skänkt mig någon glädje. Jag talar inte om glädjebringande pinaler som drunknat i överflöd utan om en tillvaro utan föremål som gjort mig på gott humör. Inte en endaste kaffekopp. Tänk Ikea, väntrum, Airbnb.

Mitt nedpackade liv har varit en påminnelse om att jag uppskattar mina saker. Jag blir på gott humör när packar upp mina flyttkartonger som tjänat som förvaring alldeles för länge i olika förråd. Jag vill vada i mitt jox och bringa ordning i kaoset. Jag tänker minnas personerna jag fått sakerna av. Här ska vikas, förbrukas och slitas ut. Ett liv ska levas.