Förmedla vikten av sexuell integritet och sexuellt självbestämmande

När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp, skrev jag om i ett tidigare blogginlägg.

Gudrun Nordborg, ordförande Kvinnohusföreningen i Umeå, menar att beteckningen sexuella övergrepp ”förminskar brottet och den maktutövning som brottet är uttryck för”. Kvinnohusföreningen vill ”markera våldtäkt som ett relevant begrepp för det allvarliga sexuella våld som brottet innebär även om fysiskt våld inte används eller krävs i lagen”.

Nordborg skriver: ”Huvudargumentet mot att fortsatt kalla brottet för våldtäkt är att det ”skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld.” Andra argument är att begreppet våldtäkt skulle kunna avhålla misstänkta från att erkänna och offer från att anmäla. Vår erfarenhet är dock att många ansett sig utsatta för våldtäkt också när inget fysiskt våld utövats och att de har upplevt sig svikna när juridiken inte har täckt in deras utsatthet.”

morkertal

Samtidigt finns ett mörkertal. Utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den inte är lika snäv som våldtäkt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – det kan röra sig om personer som tagit initiativ till sex som fått en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de blivit våldtagna givet alla föreställningar om våldtäkt som florerar. Föreställningar som sannolikt påverkar förståelsen av det juridiska våldtäktsbegreppet.

Synen på våldtäkt varierar. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013 som även omfattar passiva offer har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppets laddning gör det till ett användbart begrepp. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver en sådan är det inte säkert att personer tänker våldtäkt.

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp då jag menar att övergrepp, inte bara i rättssak, är en kraftig markering.

Förhoppningsvis kan vi bara genom att beskriva sexuella övergrepp frammana en bild av något otillbörligt på sikt. Det är de sexuella övergreppen som borde vara laddade. Om orden med vilka vi beskriver dem är laddade har ingen självständig betydelse om vi inte pratar om vad som gömmer sig bakom dem. Vi behöver prata mer om vad sexuella övergrepp kan vara, vad som kännetecknar dem, och där kan fokus på frivilligt deltagande vara en bra ingång.

Språkligt lättillgängligt skydd för den sexuella integriteten

Om sexuella övergrepp har med sex att göra eller inte har diskuterats. ”Det är genom vaginan som kvinnan penetreras och befruktas, den blir erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt.” (s. 225) och ”Hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget ändå alltid en våldtäkt.” (s. 234) skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet från 1949. Jag delar inte de Beauvoirs beskrivning av vaginala samlag, men det är tråkigt när den ena förenklingen bemöts med den andra; våldtäkt har inget med sex att göra.

”Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.” skriver Malin Ullgren under rubriken ”Våldtäkt är också sex”.

Jag känner igen mig i Ullgrens beskrivning av hur man pratat om våldtäkt, men kanske ser vi en förändring. När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att  brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp.

För att tydliggöra att sexualbrottens skyddsintresse framför allt är den sexuella integriteten föreslår vi att kapitelrubriken ändras till Om brott mot den sexuella integriteten m.m.”

Sexualbrottskommitténs förslag har i sin helhet tagits emot väl. Flera av de förändringar som kommittén förslår är sådana som efterfrågats av olika intresseorganisationer, bland annat sådana som arbetar mot sexuellt våld. En annan anledning till att vi besparats en diskussion om våldtäkt torde vara kommitténs övertygande motivering.

”När vi nu föreslår en sexualbrottslagstiftning som inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar finns det anledning att överväga om inte vissa brottsbeteckningar – i första hand våldtäkt och sexuellt tvång – samtidigt bör ändras.”

”Betydelsen av att ändra brottets beteckning ska inte underskattas. Från rent språkliga utgångspunkter kan det ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt inte borde ha ändrats redan när utnyttjandefallen lades till i bestämmelsen i och med 2005 års reform. Redan då upphörde i praktiken kravet på våld eller hot från gärningsmannens sida. När vi nu överväger en övergång till en lagstiftning som drar gränsen mellan straffri och straffbar gärning vid om deltagandet har varit frivilligt eller inte är skälen för att ändra brottsbeteckningen ännu starkare. En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld. Om avsikten med förändringen dessutom är att ge uttryck för ett tydligt normativt budskap finns det ännu större anledning att överväga en ny rubricering för de allvarligaste sexualbrotten.” (s. 188, SOU 2016:60)

Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Utan att veta om de är ute efter en moralisk eller juridisk diskussion om våldtäkt finns det fortfarande de som menar att en våldtäkt kräver ett visst mått av våld. Rent juridiskt finns det inget stöd för det. Av våldtäktsbestämmelsens andra stycke framgår att våldtäkt inte heller kräver något som överensstämmer med den ”vardagliga” förståelsen av vad våld:

”Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Den som menar att våldtäkt inte har med sex att göra får problem när inledningsvis önskat och ömsesidigt sex upphör att vara det. Vem som helst borde förstå att frivilligt sex som övergår i sexuella handlingar någon inblandad inte vill delta i byter karaktär. Genom att påstå att sex inte har någonting med sexuella övergrepp att göra behöver den som inleder frivilligt sex med någon aldrig ens fundera över det fortsatta innehållet, om det är inom ramen för samtycket eller inte. För att undvika att personer fastnar för att sex som inleds frivilligt aldrig kan övergå i sexuella övergrepp är det bättre att betrakta sex som ett händelseförlopp där sex blir vad vi tillsammans, eller personer var för sig, gör det till och att vara tydlig med att samtycke till sex inte betyder att man samtyckt till något ”paket” av sexuella handlingar. Också utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den till skillnad från våldtäkt inte är laddad med någon särskild innebörd på samma sätt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – kanske tog de initiativ till sexet som sedan fick en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de utsatts för något brottsligt.

Den vardagliga förståelsen av våld är restriktiv beroende på vilka kommentarsfält man läser. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter och sex med deras döttrar som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013, som även omfattar passiva offer, har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppet är bra för att det är negativt laddat. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver sådant som utgör en våldtäkt i juridisk mening utan att använda ordet våldtäkt är det inte säkert att personer ser några problem med det.

Sexualbrottskommittén skriver vidare:

”Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. I verkligheten utgör den typen av våldtäkt en mycket liten andel av alla våldtäkter som sker varje år.”

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte hädanefter kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp, vilket borde vara tillräckligt för att markera allvaret. Men så tillhör en del av oss den minoritet som ser allvarligt på kränkningar också.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex

Sluta använda ordet ”oskuld”

Bör man återta och avdramatisera ord med förlegade konnotationer (bibetydelser hos ett ord som inte tillhör grundbetydelsen), eller förkasta dem? Frågan har ställts med anledning av min debattartikel i Metro om att vi borde sluta använda ordet ”oskuld” när vi antingen syftar på något man kan vara eller något man är för att man inte har haft sex.

Likt många andra kan jag inte bortse från att ordet är förknippat med kontroll av kvinnors sexualitet. Kontroll som ytterst tar sig uttryck i så kallade oskuldskontroller (sexuella övergrepp) och oskuldsrapporter.

Andra tänker fortsätta använda ordet, men bland dem ser jag ingen rörelse för att avdramatisera det eller göra det mer inkluderande. Ordet är främst förknippat med ”det enda riktiga” sexet, vaginala samlag. I vanliga fall när ord återerövras är det på initiativ av personer som direkt berörs av ordets användning. I det här fallet handlar det främst om personer som tänker fortsätta benämna personer som inte haft sex som ”oskulder”. Personer som kanske har en historia av att ha pratat om hur de “förlorade oskulden”, “tog någons oskuld” eller “spräckte någon”.

Oskuld är inte ett ord vilket som helst. Det har en innebörd som är inbyggt i själva ordet. Några av de som reagerat på min debattartikel och tänker fortsätta använda oskuldsbegreppet verkar vara emot språklig förnyelse överlag, särskilt när den föreslås från feministiskt håll. Det skulle inte förvåna mig om det är samma personer som är emot det könsneutrala pronomenet hen. Det ska sägas att jag inte har bemött de som uttryckt sig allmänt negativt om feminister eller de som uttryckt sig negativt om nya svenskar, invandring och liknande på sina Facebook-sidor.

Andra som tänker fortsätta använda oskuldsbegreppet har nog bara varit språkligt intresserade överlag. Några har förklarat för mig att ord kan ha olika betydelser och att de inte förknippar ordet med någonting negativt. Intressant nog har jag inte sett någon beskriva vad som gör ordet användbart vid sidan av ”det har ju alltid hetat så”, ett argument som knappast intresserar sig för ordet som sådant.

Ett argument för att fortsätta använda oskuldsbegreppet är att det faktiskt används. Det kan ta tid innan ”nya” ord får genomslag. Något som också kan ta tid – sannolikt mer tid – är att ”radera ut” negativa konnotationer. I det här fallet ser jag som sagt inte ens någon rörelse som verkar i den riktningen.

Namnlös

Sexdebut är inte ett nytt ord. Det används redan, bland annat av personer som inte vill använda oskuldsbegreppet. Jag har svårt att se att det skulle orsaka några större oklarheter då ”debut” i sig är ett etablerat begrepp. RFSU skapar inte bara ord (snippa, slidkrans och klittra), förbundet slutar även använda ord de finner förlegade och exkluderande. Oskuld är ett sådant ord.

”Snacket om oskuld handlar om huruvida man har sexdebuterat, både som tjej och kille. De flesta tänker nog i första hand på att det hänger ihop med om man har haft vaginala samlag eller inte. Oskuld är ett otydligt begrepp som bygger på uppfattningar och myter om framför allt kvinnans sexualitet. RFSU är kritiska till dessa uppfattningar. Dels är oskulden ofta förknippad med en heterosexuell syn på sex. Sex kan ju vara så mycket mer än penetrerande samlag mellan man och kvinna (det vill säga penis i slidan). Själva ordet är också problematiskt, motsatsen till oskuld är ju att vara skyldig till något. Man är inte skyldig för att man har haft sex och man ska inte behöva känna skuld för att man haft det. Dessutom drabbas särskilt kvinnor av dessa myter, till exempel genom ryktesspridning eller våld.” (RFSU)

sexdebutgoogle

Notera att ordet oskuld även förekommer i juridiska sammanhang

Omskrivningar som ”personer som inte haft sex” bidrar inte till några oklarheter som inte redan förekommer. Vad är sex? Vi definierar sex och huruvida vi haft det olika. Ord kan ha olika betydelse är en återkommande invändning. Ja, ordet oskuld passar utmärkt om man talar om en person som är anklagad för brott och hävdar sin oskuld. Mitt bekymmer med ordet är inte att det också kan förekomma i juridiska sammanhang, om någon mot förmodan trodde det.

Du kanske inte förknippar oskuldsbegreppet med någonting negativt, på samma sätt som en del vita inte förknippar n-ordet eller n-ordet-bollar med någonting negativt, men det är inte dig det handlar om. Som någon skrev är det knappast långsökt att oskuld starkt antyder att det handlar om frånvaro av skuld. “Skuld är ett väldigt värdeladdat ord. Lägg därtill språkbruket att det är något man kan vara, förlora/bli av med och ta… Det är inte optimalt språkbruk. Jag är övertygad om att språket påverkar tankarna.”

”Det är lika förbluffande att se hur frågan varje gång vänds till att handla om användarna av ordet och inte de människor som faktiskt lever under ordets förtryck. Egen bekvämlighet och nedärvda privilegier leder naturligt till förkastelse av afrosvenskars tolkningsföreträde och reproduktionen av rasistiska kränkningar. För vid det här laget vet de flesta svenskar att n-ordet skapades av hat mot svarta individer i en tid formad av biologiska rashierarkier, plundringar och slaveri.” skriver Salem Yohannes om n-ordet i Feministiskt perspektiv.

Alla ord kan användas för att kränka, allt beror på hur de används hur de sägs, menar en del. Kanske är det några som minns kampanjen Stoppa langningen, ett samarbete mellan kommuner i Värmland och Örebro län. ”Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen” kunde man läsa på några av kampanjens affischer. Kampanjen kritiserades – med rätta – för att vara sexistisk. Den stoppades.

antilangning400

“Ingen av de inblandade kommunerna verkade se problemet med en offentligt finansierad kampanj som uttryckte att en kvinnas oskuld är något som behöver skyddas. Som om det vore synd om henne, något fel på henne, om hon har sex. Man kan undra hur det är möjligt att dessa sunkiga budskap kommer ut, att det inte i något led före publicering sätts in en broms. Svaret är att budskapet anspelar på vanligt förekommande värderingar. Det är helt enkelt så självklart att anspela på traditionella värderingar om heder och döttrars sexualitet att såväl offentliga kampanjer som kommersiella bolag gör det utan att blinka.” skrev Sakine Madon om kampanjen i Expressen.

Stoppa langningens kampanj är ett bra exempel på att hur ordet oskuld används kan spela roll. Någon som tror något annat än att Stoppa langningen valde ordet på grund av det är förknippat med en önskan om att kontrollera kvinnors, i det här fallet döttrars, sexualitet? Hur ordet används spelar roll för hur problematisk användningen är, inte för om ordet i sig är problematiskt, skulle jag säga. Hur du än använder ordet verkar du inte i ett språkligt vakuum. Ordet har flera bibetydelser som du inte kan kontrollera med din användning av det.

taxijak

Läs gärna Taxijakts svar på kritiken: Tänk att ordet oskuld kan åstadkomma sådant rabalder

Fråga dig själv varför du vill använda ett ord som är en del av ett större sammanhang där kvinnors sexualitet kontrolleras och kvinnor utsätts för så kallade oskuldskontroller, eller sexuella övergrepp om vi ska kalla saker vid dess rätta namn, på grund av föreställningar om att det skulle gå att se på kvinnor om de haft vaginala samlag eller inte. Som om första gången gör att något ändras inombords eller i ens sätt att vara. Att man plötsligt blir mindre värd.

Jag är genuint nyfiken på hur de som tycker att oskuldsbegreppet är bra resonerar. Och då menar jag de som inte vill kontrollera kvinnors sexualitet. Vad personer som tycker att man ska hålla på sig tycker intresserar mig inte för fem öre. Håller du med om ”En nyckel som kan öppna flera lås är en master key, men om ett lås kan öppnas av många nycklar är det ett riktigt dåligt lås.”, som någon skrev, är jag ointresserad av din åsikt. De som vet med sig att oskuldsbegreppet tillför någon nyans av betydelse får gärna redogöra för den.

Öde värre än döden

Kommer ni ihåg när feminister ifrågasatte att våldtäkt framställdes som ett öde värre än döden? Våldtäkten som ett öde värre än döden användes inte minst för att motivera hårdare tag mot sexualbrottslingar. Det här var innan man talade om tolkningsföreträde.

Personer som hade erfarenhet av våldtäkt skrev om hur de hade gått vidare och lagt de sexuella övergreppen bakom sig. De ifrågasatte de som talade om våldtäktsoffers liv i termer av före och efter våldtäkten. De menade att föreställningen om våldtäkt som ett öde värre än döden bidrog till att våldtäktsoffer som ville leva vidare inte sågs som riktiga våldtäktsoffer.

Det ska sägas att jag delade sådana texter ibland utan att ens fundera på om jag inte sparkade in öppna dörrar. Sedan dess har framställningen av våldtäkt genomgått en förändring.

Jag ser sällan personer tala om våldtäkt som ett öde värre än döden längre. Våldtäktsoffer beskrivs sällan som överlevare. Men av någon anledning publiceras det fortfarande texter om hur våldtäkt jämt och ständigt utmålas som ett öde värre än döden. Och av någon anledning delas de.

”Vi måste sluta förutsätta att alla våldtäktsoffer är ärrade för livet. Vi måste sluta snacka om hur någon måste vara ”helt förstörd”. Media måste sluta reproducera bilden av att ett våldtäktsoffer för alltid kommer gräma sig över våldtäkten.” (Moralfjant)

”Våldtäkt är som sagt något som alla icke-män tidigt får lära sig att de måste förhålla sig till som en högst påtaglig realitet, samtidigt som vi får lära oss att det är ett öde som nästan är värre än döden.” (Arbetaren)

”Vi matas ständigt med att det är det absolut värsta som kan hända oss. Ibland sägs det till och med att det är ett öde värre än döden, eftersom en behöver leva med sviterna efter en våldtäkt.” (ETC)

”En våldtagen kvinna är förstörd, allt som var hennes har tagits ifrån henne, för alltid. Som om en våldtäkt kommer åt kvinnans kärna, smular sönder den, trampar på den. Som om det vore bättre att vara död än att vara våldtagen.” (Sydsvenskan)

”Med tanke på den roll sexuella övergrepp spelar i vår kultur är det lätt att förstå den som drabbas av panik när en älskad vän, en partner, ett barn eller en bekant drabbas. Men ett övergrepp behöver inte förstöra livet för den som utsatts.” (Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson)

Jag vet inte om det är jag som lever i en trygg miljö eller något, men jag måste vända mig till Familjeliv för att hitta sådana beskrivningar av våldtäkt nuförtiden. Feminister och andra som varit tongivande i debatten tar inte längre våldtäktsoffers tolkningsföreträde.

Kanske har man några personer som kommenterar på Familjeliv i åtanke, men det är nog inte de som tar del av texter om att våldtäkt inte alls är ett öde värre än döden. Det är nog främst personer som alltid har läst dem som läser och delar dem. Kanske mest av gammal vana. Att våldtäkt är ett öde värre än döden verkar vara en älskad figur att kritisera, men ibland kan det vara klokt att stanna upp och fundera över om ens tidigare iakttagelser fortfarande äger giltighet.

Våldtäktskulturen är mer än män dömda för sexualbrott

Det finns ingen våldtäktskultur. Detta enligt en ledare i Dagens Nyheter. Om en våldtäktskultur hade funnits hade inte bara en man av 200 dömts för sexualbrott. Vad som inte heller finns är en kultur av att anmäla sådant som faller inom ramen för brottstypen sexualbrott, men det berörs bara i förbigående. Vid sexualbrott är mörkertalet särskilt omfattande och förändringar i anmälningsbenägenheten kan också påverka antalet våldtäkter i statistiken, enligt Brottsförebyggandet rådet.

”I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga”. Den risk som avses är inte risken att bli dömd för sexualbrott utan risken för att begå sexuella övergrepp. I DN-ledaren sammanblandas sexuella övergrepp begångna av män med andelen fällda sexualbrottslingar bland gruppen män.

Det är i sak korrekt att den som inte dömts för ett sexualbrott inte anses ha begått ett sexualbrott. Det är domstolen som avgör om ett brott har förövats. Om någon utsatts för ett brott i strikt mening är dock inte särskilt intressant ur ett brottsofferperspektiv med tanke på vad ett brott är.

Dagens Nyheter framställer det som att antalet män som dömts för sexualbrott säger något om huruvida det finns en våldtäktskultur eller inte när det snarare kan vara så att få fällande domar tyder på att det finns en våldtäktskultur. Skulle vi påstå att få fällande domar tyder på avsaknaden av en våldtäktskultur i länder där man tar mer lätt på sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Har ledarskribenten ens funderat på vad personer som hävdar att samhället genomsyras av en våldtäktskultur menar? Våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande domar brukar inte vara i fokus, utan snarare de våldtäkter som inte anmäls.

Mörkertalet som Dagens Nyheter ändå menar att vi måste ta hänsyn till talar i sig för att det finns en våldtäktskultur. Personer som blivit våldtagna blir inte sällan misstrodda och ifrågasatta. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att våldtäktsoffer drar sig för att anmäla.

Det faktum att en åklagare inte väcker åtal (kanske gick det inte ens att identifiera någon misstänkt) ska inte förstås som att anmälaren inte har varit med om det hen påstår sig ha varit med om. Inte heller ska en friande dom förstås på det viset. Målsäganden kan ha blivit utsatt för en otillåten gärning utan att åklagaren lyckats övertyga domstolen om att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den åtalade hade uppsåt till den otillåtna gärningen.

De allra flesta som har sex är nog av uppfattningen att sex ska vara på deras villkor. De villkor som sexualbrottslagstiftningen uppställer kan i och för sig bli relevanta i efterhand om personers sexuella integritet inte respekteras. I den mån respektlösheten har tagit sig sådana uttryck som är kriminaliserade vill säga.

Det finns ett juridiskt våldtäktsbegrepp som inte ska förväxlas med det sociala våldtäktsbegreppet. Det sociala våldtäktsbegreppet kan rymma mer eller mindre än det juridiska våldtäktsbegreppet. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Om någon innan 1965 hade berättat för mig att hen hade blivit våldtagen inom sitt äktenskap vill jag tro att jag hade lyssnat på personen istället för att invända att hen inte alls hade blivit våldtagen av sin make eller maka.

När man talar om en våldtäktskultur är vanligen inte dömda sexualbrottslingar i fokus. Det är inte ens säkert att det som är i fokus är kriminaliserat utan det kan vara frågan om sex som inte sker med alla inblandades samtycke eller sex som delvis sker med de inblandades samtycke, men utan att något hot eller våld förekommer. Det går att samtycka till sex utan att därmed ha samtyckt till alla former av sex. Vad som problematiseras när man talar om en våldtäktskultur är ofta sådana erfarenheter som inte anmäls. Sådana erfarenheter som inte nödvändigtvis syns i statistiken.

Våldtäktskulturen handlar inte enbart om våldtäkter utan också om synen på vad framförallt kvinnor ska tåla inom ramen för det som kallas sex, synen på vem som är våldtäktsbar. Vissa kvinnor anses inte kunna bli våldtagna, antingen för att de har haft ”för mycket” önskat och ömsesidigt sex, varit för trevliga eller något annat som knappast förtar våldtäktens karaktär av en våldtäkt för den drabbade. Våldtäktskulturen påverkar hur vi rör oss, hur trygga vi känner oss i olika sammanhang.

Inte nog med att för få män döms för sexualbrott för att DN ska gå med på att det finns en våldtäktskultur. Sexbrottslingar är dessutom ”föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården”. Det stämmer att personer som dömts för sexualbrott föraktas, men hur är det med personer som haft sex med personer som inte samtyckt, utan att för den skull ha blivit anmälda eller dömda?

På en rak fråga är de allra flesta emot våldtäkt, men det är ganska ointressant att undersöka hur personer ställer sig till våldtäkt om det inte definieras närmare. Somliga är oerhört restriktiva i sin syn på vad som är våldtäkt och erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter, våldtäkt mot barn och våldtäkter begångna av utrikesfödda.

Att kvinnor såsom våldtäktsoffer anses ha ett ansvar vid våldtäkt och att definiera våldtäkt på ett sådant sätt att en själv aldrig skulle passera som en våldtäktsman är ett av de allra tydligaste uttrycken för våldtäktskulturen.