Riskbenägna män och kvinnor som har för roligt

Tänker på det där personerna som vanligtvis inte vill kännas vid könsstrukturer men som gärna gör gällande att män är mer riskbenägna än kvinnor. Det är bara det att de inte tar ordet könsstruktur i sina munnar.

Det går alldeles utmärkt att prata om könsstrukturer med personer som annars inte vill veta av sådant prat. Det är bara att inte nämna kön till att börja med. Man får dem att tro att man pratar om något annat, något för dem mer lättköpt. Går något förlorat? Ibland.

Kanske föreställer sig dessa personer att riskbenägenhet är en biologisk könsskillnad mellan kvinnor och män eller så är det bara bekvämt att kunna plocka fram strukturella könsskillnader när det passar den egna agendan.

Män är mer riskbenägna än kvinnor. Det sägs ofta för att förklara varför fler positiva utfall för män och fler negativa utfall för kvinnor ligger i sakens natur. Det sägs mer sällan för att förklara att det är vanligare att män dör på sina arbetsplatser eller begår självmord.

Vissa arbetsplatser och arbetsuppgifter är mer riskfulla än andra, vi får det alldeles för ofta svart på vitt. Däremot skulle få av oss som inte vill se asbestens comeback göra gällande att döden på jobbet är smällar man får ta. Vi pratar hellre om arbetsmiljö och säkerhet.

Det är för övrigt min bild också att män som grupp är mer riskbenägen, men jag kan inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning den bilden är färgad av att jag hela mitt liv fått höra att män är mer riskbenägna än kvinnor? Har det påverkat min syn på vad som över huvud taget är en risk? Jag tjejgissar att jag är mer uppmärksam på manligt risktagande på samma sätt som många män är mer uppmärksamma på när 40 procent av kvinnor håller låda än när 70 procent av män gör det. Kanske ser jag inte ens kvinnors risktagande för att det blivit så intimt förknippat med kvinnors liv, att vara kvinna. Jag vet att jag per definition riskerar att utsättas för (sexuellt) våld av antingen okända män eller män jag har relationer med, men få skulle tala om att relationera med män som kvinna i termer av risktagande.

Nog är det förknippat med risker att genomgå graviditet och förlossning. Bara att försöka leva upp till ett smalt kvinnoideal kan vara riskabelt. För att inte tala om det ekonomiska risktagandet arbeta deltid, ta ut all föräldraledighet (utom de öronmärkta så kallade pappamånaderna) och all vab? Vi talar trots allt om de ekonomiska risker män tar (aktier, spel, m.m.)

Hade vi sett kvinnors riskbenägenhet om kvinnor i högre grad hade skildrats som riskbenägna? Vidare är frågan om kvinnligt risktagande hade skildrats som något positivt? Hälften vågat, hälften vunnit!

Risker har ofta en uppsida och en nedsida. När det pratas om kvinnligt risktagande är det framförallt i termer av att kvinnor inte tar vara på sig själva. Till exempel kvinnor som har för roligt, kvinnor som befinner sig utomhus bland för dem okända män, eller promenerar på egen hand kvällstid. Kvinnor som gör sådant män kan göra utan att någon höjer på ögonbrynen.

Jag hör sällan att det kan ha ett värde även för kvinnor att ta risker, eller om att riskerna allt som oftast inte realiseras. (Man måste våga för att vinna!) Om det är för att vi tycker att kvinnor riskerar mer rimmar det illa med talet om män som mer riskbenägna. Kvinnor tar trots allt en hel del risker.

Duktiga flickor kan onanera utan att bli gravida

Hur mycket sex kan den ”duktiga flickan” ha och hur ”slarvar” man med sexpartners? Jag vet inte vad andra lägger in i att vara duktig, men jag ser ingen motsättning mellan att vara duktig och att ha ett aktivt sexliv som involverar olika personer.

Den som är duktig kan till exempel ha sex med flera personer utan att bli gravid eller göra någon gravid. Den som är duktig kan se till att kondom alltid används.

Utifrån ett mononormativt perspektiv är den som endast har en sexpartner mer duktig än den som har flera sexpartners. Men det går alldeles utmärkt att slarva med skydd inom ramen för en monogam relation. Om personer som har en monogam relation slarvar och det resulterar i en oplanerad graviditet vet de åtminstone vilka barnets biologiska föräldrar är. Är det duktigt av dem?

Att slarva med skydd är inget bekymmer för personer som bara håller sig till varandra, åtminstone inte vad gäller sexuellt överförbara sjukdomar, kan man invända. Men då utgår man från att personer som lever (serie)monogamt inte har några sådana sjukdomar. Tror ni alla monogama är duktiga nog att de kollar om de är friska innan de börjar ha oskyddat sex med varandra? Behöver jag ens nämna att det finns personer som föds med sexuellt överförbara sjukdomar?

Det är ingen självklarhet att personer som lever monogamt och aldrig får några sexuellt överförbara sjukdomar är mer ”duktiga” än personer som knullar runt utan att det resulterar i sjukdomar eller oplanerade graviditeter.

Jag kopplar inte ”duktighet” till att inte ta några risker. I sådana fall skulle de som inte har sex vara mer ”duktiga” än personer som lever sexuellt monogamt och det har jag inte hört någon påstå om vuxna personer. (Det ska sägas att jag inte rör mig i kretsar som förespråkar celibat.)

Jag kopplar snarare duktighet till att vara en riskmedveten person som klarar av att minimera risker. Klarar man inte av det är det för all del ”duktigt” att vara medveten om det och inte försätta sig i situationer där man måste tänka efter.

Att komma ihåg att ta sina p-piller och att alltid ha kondomer tillgängliga tycker jag är ganska duktigt, men det säger ingenting om hur många sexpartners man har.