Riskbenägna män och kvinnor som har för roligt

Tänker på det där personerna som vanligtvis inte vill kännas vid könsstrukturer men som gärna gör gällande att män är mer riskbenägna än kvinnor. Det är bara det att de inte tar ordet könsstruktur i sina munnar.

Det går alldeles utmärkt att prata om könsstrukturer med personer som annars inte vill veta av sådant prat. Det är bara att inte nämna kön till att börja med. Man får dem att tro att man pratar om något annat, något för dem mer lättköpt. Går något förlorat? Ibland.

Kanske föreställer sig dessa personer att riskbenägenhet är en biologisk könsskillnad mellan kvinnor och män eller så är det bara bekvämt att kunna plocka fram strukturella könsskillnader när det passar den egna agendan.

Män är mer riskbenägna än kvinnor. Det sägs ofta för att förklara varför fler positiva utfall för män och fler negativa utfall för kvinnor ligger i sakens natur. Det sägs mer sällan för att förklara att det är vanligare att män dör på sina arbetsplatser eller begår självmord.

Vissa arbetsplatser och arbetsuppgifter är mer riskfulla än andra, vi får det alldeles för ofta svart på vitt. Däremot skulle få av oss som inte vill se asbestens comeback göra gällande att döden på jobbet är smällar man får ta. Vi pratar hellre om arbetsmiljö och säkerhet.

Det är för övrigt min bild också att män som grupp är mer riskbenägen, men jag kan inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning den bilden är färgad av att jag hela mitt liv fått höra att män är mer riskbenägna än kvinnor? Har det påverkat min syn på vad som över huvud taget är en risk? Jag tjejgissar att jag är mer uppmärksam på manligt risktagande på samma sätt som många män är mer uppmärksamma på när 40 procent av kvinnor håller låda än när 70 procent av män gör det. Kanske ser jag inte ens kvinnors risktagande för att det blivit så intimt förknippat med kvinnors liv, att vara kvinna. Jag vet att jag per definition riskerar att utsättas för (sexuellt) våld av antingen okända män eller män jag har relationer med, men få skulle tala om att relationera med män som kvinna i termer av risktagande.

Nog är det förknippat med risker att genomgå graviditet och förlossning. Bara att försöka leva upp till ett smalt kvinnoideal kan vara riskabelt. För att inte tala om det ekonomiska risktagandet arbeta deltid, ta ut all föräldraledighet (utom de öronmärkta så kallade pappamånaderna) och all vab? Vi talar trots allt om de ekonomiska risker män tar (aktier, spel, m.m.)

Hade vi sett kvinnors riskbenägenhet om kvinnor i högre grad hade skildrats som riskbenägna? Vidare är frågan om kvinnligt risktagande hade skildrats som något positivt? Hälften vågat, hälften vunnit!

Risker har ofta en uppsida och en nedsida. När det pratas om kvinnligt risktagande är det framförallt i termer av att kvinnor inte tar vara på sig själva. Till exempel kvinnor som har för roligt, kvinnor som befinner sig utomhus bland för dem okända män, eller promenerar på egen hand kvällstid. Kvinnor som gör sådant män kan göra utan att någon höjer på ögonbrynen.

Jag hör sällan att det kan ha ett värde även för kvinnor att ta risker, eller om att riskerna allt som oftast inte realiseras. (Man måste våga för att vinna!) Om det är för att vi tycker att kvinnor riskerar mer rimmar det illa med talet om män som mer riskbenägna. Kvinnor tar trots allt en hel del risker.

Moraliskt att ejakulera i någon utan samtycke?

Efterskalvet efter Rolf Hillegrens uttalande gjorde mig direkt illamående. Kvinnor som inte ville bli knullade mot sitt nekande utmålades som frigida manshatare och det blev tydligt att ett nej inte alltid betraktas som ett nej, att nejet går att omtolka till våldtäktsmannens fördel.

Eftersom att vi inte komma överens om att legitimt sex kräver samtycke (det här är en moralisk diskussion, inte juridisk) kan det tyckas naivt att jag har visioner om att män i framtiden inte ska ejakulera i den de har sex med om de inte har fått tillåtelse att göra det.

Vid flera tillfällen har jag velat föda tanken att män inte borde ta för givet att ett ja till sex också är ett ja till att ejakulera i någon. Jag är väl medveten om den nuvarande traditionen, den som säger att det allra mesta är tillåtet tills någon säger nej eller på annat sätt tydligt visar att den inte vill. Om jag väljer att se den traditionen som ett hinder för min vision säger jag också indirekt att all normkritik är meningslös.

Det är enklare att anpassa sig efter det ”allmänna medvetandet” invänder någon, det som säger att kvinnor som samtycker till sex nog också vill bli sprutade i fittan. Det ligger helt klart någonting i det, men min ingångspunkt har aldrig varit att saker ska vara enkla. Attitydförändringar är nog en av de trögaste processer som finns, inte minst när det rör så känsliga saker som vad vi gör mellan lakanen.

Vore det inte befriande med personer som kunde ta egna initiativ och samtycka? Jag vill tro att det inte bara är jag som inte vill ha frånvaron av ett nej när jag har sex med någon. Att det inte bara är jag som vill att det ska vara tydligt att personen vill.

Att det inte är en god idé att ejakulera i den man har sex var till en början ett sätt att försvara kondomen. Med jämna mellanrum är det någon som undrar ”Om den går sönder då?”. Då brukade jag svara att det inte är något problem om män inte ejakulerar i kondomen, men ju mer jag tänkte på det och diskuterade det blev det uppenbart att ejakulationen inte är ett undantag från traditionen som säger att allt innan ett nej är tillåtet.

Jag är av uppfattningen att ansvaret ligger hos den som vill utsätta någon annan för en risk. Vi måste förhålla oss till att det finns personer som inte vågar be om kondom, eftersom att det gör det är det inte helt orimligt att anta att det gäller även vid ejakulation.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det är respektlöst och omoraliskt att ejakulera i någon utan samtycke. En person som ejakulerar i någon annan ska veta att den gör någonting som ligger i den personens intresse.