Den talade kanalen

I fredags lyssnade jag på P1. Döm om min förvåning när det var några från P4 som inte bara gästade kanalen utan även programledde. Programledarna gick ut på stan för att undersöka vem som är den typiska P1-lyssnaren. De träffade några som trodde att det främst var äldre människor som lyssnar på P1. Samhällsintresserade äldre människor.

Häromdagen laddade jag ner några avsnitt av Ligga med P3 i min SR-app. Jag vill tycka om Ligga med P3 för att programmet handlar om sex: Så vill vi bli slickade. Därför har vi INTE oralsex med ett one night stand. Knulla bort dina kroppskomplex. Då är vi som kåtast. Kränkt av kondom.

Återigen gav jag några avsnitt en chans såsom jag aldrig skulle ge en film en chans. Poddavsnitten är ganska korta. Jag är ute och går och vill gärna lyssna på ett intressant samtal om sex och få några nya infallsvinklar. Jag känner inte så många i Malmö som jag kan prata sex med. Jag lyssnar på människor som säger saker om sex, emellanåt intressanta saker, för att i nästa sekund utbrista i vad som verkar vara någon slags försök till neutraliserande skratt. Det där seriösa jag som om sex, det var faktiskt inte så seriöst. Jag är inte en sån där som tar sex på allvar, egentligen.

Det har gjorts seriösa avsnitt om sex i Ligga med P3 också men varenda gång jag tänkt ge programmet en chans har det fått mig att fundera på vad det skulle kunna vara, det har påmint mig om att det inte finns något Ligga med P1. Jag hade lyssnat.

Jag begär inte så mycket av ett program om sex bara programledaren låter sina gäster komma till tals. Och när gästen fått komma till tals får det gärna samtalas. Nu när jag lyssnade på några avsnitt av Ligga med P3 avbröt programledaren Filippa Rosenberg sina gäster gång på gång. Visst fick gästerna prata också, visst hann de säga intressanta saker utan att bli avbrutna emellanåt, men det jag tar med mig är resonemangen som inte fick utvecklas till förmån för ointressanta inflikningar och flabb. Det är något jag känner igen även från en del andra poddar. Därför lyssnar jag knappt på poddar. Istället för att låta medverkande utveckla sina resonemang avbryter man varandra och ”fyller i”. Det kan för all del vara charmigt att lyssna på vänner nära nog att kunna avsluta varandra meningar men att lägga ord i mun på människor som gästar public service?

Jag håller mig till P1 även i fortsättningen. Vill jag ha underhållning kan jag lyssna på renodlade underhållningsprogram. P1 har sådana också.

Ibland både kund och medlem

Jag är bara en passiv betalande medlem. Så har jag beskrivit några av mina medlemskap. Jag betalar in medlemsavgiften till flera föreningar vars grundläggande värderingar jag delar utan att vara en aktiv medlem. De senaste dagarnas rojalistiska yra i public service, men också kommersiella och sociala medier, har fått mig att överväga att gå med i Republikanska Föreningen. Det är inte första gången. Jag har funderat på saken tidigare när personer som borde vetat bättre frågat mig om jag följt de TV-sända kungliga bröllopen. Jag är ointresserad av äktenskap, oförtjänta titlar, uppdrag och privilegier. När personer frågar om man följer kungliga bröllop som om det blivit en del av att vara ett med samtiden känner åtminstone jag ett behov av att ta avstånd från monarkin.

På något sätt känns passiv betalande medlem som en mer träffande beskrivning av de som är medlemmar i olika butiker eller vad det nu är man är medlem i. Samtidigt kan man fråga sig hur en aktiv betalande butiksmedlem är. Här skiljer sig visserligen medlemskap i konsumentföreningarna knutna till Kooperativa förbundet från medlemskap i andra butiker.

Hur ord används förändras övertid. Jag har vant mig vid kassörskor som frågar om man är medlem. Det är inte konstigare än att de ibland ägnar sig åt merförsäljning och frågar om man vill ha en bulle till kaffet för 5 kronor extra. Jag har vant mig, men det innebär inte att jag börjat förknippa kundskap med medlemskap.

Jag skulle inte bli medlem i en butik för att påverka butikens beslut och verksamhet eller för att jag upplever någon form av samhörighet med andra medlemmar. Jag ansökte faktiskt om medlemskap i en kommersiell aktör för att de hade ett riktigt bra erbjudande en gång. Då pratar jag inte några kronor utan hundralappar.

Vi som förknippar medlemskap med någon form av ställningstagande kanske får acceptera att man kan vara kund och medlem samtidigt. Det handlar trots allt bara om hur ett ord används i en del butiker. Svårare att acceptera vore om personers enda engagemang bestod av styrelsearbete i bostadsrättsföreningar och konsumtion.

Bara för att butikerna vill att jag ska bli medlem behöver jag förstås inte bli det. För det första tycker jag inte om att få post.
För det andra vill jag inte lämna mer spår än nödvändigt efter mig. Det gör jag i och för sig redan. Den som finns till har inget riktigt val. Kan jag undvika att vara en del av kundregister och att mitt köpbeteende kartläggs gör jag det. Jag har ingen kontroll över den informationen, var den hamnar och hur den används.

Jag är inte medlem, men förstår om du måste fråga för din arbetsgivare. Jag tänker fortsätta betala in medlemsavgiften till olika föreningar, man jag tänker inte bli någon bonuskund som aktivt samlar bonuspoäng. Jag vill inte ha några kundkort som tynger min plånbok.