”Every moment is precious, I wish I had known this when I was young”

I senaste Lundströms Bokradio möter Marie Lundström den chilensk-amerikanska författaren Isabel Allende.

Jag vet inte vad som är mest fascinerande, att Allende kliver upp tidigt om morgnarna för att skriva och snittar 6-7 timmar om dagen utan att invänta den där inspirationen, att hon påbörjar en ny bok den 8 januari varje år eller på vilket sätt hon lärde känna sin nuvarande man.

Hon träffade sin man efter att han hade hört Allende på radion. Hon hade då ingen aning om vem han var. Mannen som är advokat började skriva till henne varje morgon för att säga god morgon och varje kväll för att säga god kväll. Flera månader efter att han hade tagit kontakt med henne träffades de och på den vägen gifte de sig. Få inga idéer nu.

Nåväl, jag antar att Allende faktiskt besvarade den okända mannens meddelanden, och det med ett visst mått av engagemang, och att han inte bara skrev till henne dagligen under flera månader trots att hon aldrig besvarade kontaktförsöken.

Det är antagligen bara vi som inte får betalt för att skriva, men som emellanåt haft en förhoppning om att få sina krönikor publicerade, som låter sig fascineras av att personer som förväntas skriva dagligen också klarar av att göra det utan att vara inspirerade. Tänk själv om du inte skulle klara av att utföra ditt arbete de dagar du inte känner dig särskilt inspirerad när du går igenom inkorgen som innehåller en mängd olästa mejl och dubbelt så många obesvarade.

Allende berättar att hon en gång fick frågan om hur många timmar om dagen hon skriver och svarade att det beror på om hon har sex eller inte. Det tar längre tid att ha sex när man är gammal, förklarar Allende. Allting tar längre tid.

”Before, when I did not have a partner I could write all the time, but know when i have a lover that lives with me it is harder, it takes a lot of time.”

Jag önskar att mitt skrivande också var avhängigt hur länge jag hade sex, att jag så sällan skriver för att jag är upptagen med att utforska annat. Förvisso är det Allendes arbete att skriva, i mitt fall är skrivandet bara ett verktyg.

Jag har absolut haft perioder i mitt liv där dagligt sex gjort mig mer inspirerad. Inte bara i relation till skrivandet.

”What is mature love? It is exactly like adolescent insole love, but with the time of urgency, you don’t have time, every moment is precious, I wish I had known this when I was young.”

Eftersom jag inte måste skriva för mitt uppehälle måste jag antingen invänta att den där inspirationen ska infinna sig eller tvinga ur mig själv en text. Det händer att jag bara bestämmer mig för att skriva med en förhoppning om att inspirationen ska infinna sig och allt som oftast gör den det.

För egen del måste jag tänka mycket på sex för att jag vara inspirerad att skriva om sex, och personligen tänker jag mer på sex när jag har mycket sex regelbundet. Andra kanske tänker mycket på sex i avsaknad av det, men jag antar att ens tankar är annorlunda då. Kanske inte på hur sexet var senast och vad man vill göra på tisdag, utan på hur tomt livet känns.

Senaste tiden har jag tänkt mer än vanligt på sex för att jag tittat på Netflix-serien Sex Education. Se det som en rekommendation från någon som knappt tycker om titta på serier.

Eric i Sex Education

Otryggt jämngrå bland regnbågar

I senaste söndagsintervjun i P1 intervjuar Martin Wicklin den rastlösa TV-makaren Robert Aschberg som inte är så mycket för att älta saker.

Aschberg resonerar om flockmentalitet och de uttryck den tar sig framförallt på sociala medier. I grova drag; så fort någon tycker något ska det drevas, tas avstånd och arbetsgivare ska kontaktas.

”Om vi ser på vilda djur i naturen som fortfarande lever under karga betingelser får vi väl säga, de har inte så mycket annat val, så är det ju så att den som bryter mot flockbeteendet blir utstött. Vi lever inte riktig under samma materiella betingelser, vi har ju en oerhörd trygghet här. Det finns sociala skyddsnät. Vi har mat på bordet, vi har värme i våra bostäder och så vidare. Det gör att det inte alls är riktigt lika farligt, eller djärvt, att vara lite annorlunda.”

Aschberg pratar om hur extremt flockbeteendet är i dag trots ”dagens ganska välmående samhälle där folk inte skulle behöva anpassa sig till flockbeteende som det vore stenåldern”.

Jag nickar instämmande. Det förefaller rimligt att våra materiella förutsättningar borde göra oss tryggare i oss själva, men vem vet, kanske ger de oss mer ångest? Vi vet vad vi har att förlora i kombination med en ökad otrygghet?

Gick inte tonårens alla frågelådor ut på att man antingen var normal eller att man inte skulle bry sig om man var normal? Jag minnas alla gånger då Olle Waller berättade om studier som visat att 9-22 centimeterär normal storlek för en erigerad kuk och jag tänkte att de allra flesta är normala beroende på hur brett spann man tillåter sig.

Frågelådornas huvudbudskap till den unga publiken var att man skulle vara sig själv. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på hur man visste om man var ”sig själv”. Vem var man om inte sig själv? På den tiden fanns i vart fall i mina kretsar en diskussion om wannabe’n, plastpunkare och bisexuella som inte var ”bisexuella på riktigt”.

Först i vuxen ålder har jag snuddat vid någon slags förståelse för vad det innebär att ”vara sig själv”, eller snarare den där nästan fysiska känslan av att känna att man inte passar in utan att för den skulle känna att man vill ”passa in” med mindre än att spannet breddas.

Som tonåring har du ännu inte börjat bry dig om innehållet i de där fönsterkuverten dina föräldrar får och som det kan uppstå bråk kring. Du har ordnat boende och omfattas av skolplikt. Plötsligt måste du vara anställningsbar och eventuell oron över vad innebär behöver inte ha särskilt mycket med verkligheten att göra.

Tänk om någon tycker att jag är udda. Bara det kan få människor att avstå från att posta sina utkast, på gott och ont, eller från att meddela avvikande uppfattning när någon raljerar kring ”annorlunda livsstilar”. Jo, nu är det faktiskt som så att min partner och jag skaffar barnvakt mellan varven för att kunna gå på swingersklubb, men vad intressant att höra att du tycker att sådana som vi är motbjudande.

Andra skulle hävda att vi har en ny ”offentlighetsprincip” som innebär att allt ska offentliggöras. Ultraljudsbilder, frukostar, bröllop, sjukdomar, barnbilder, födelsedagsfester, träningsresultat, läkarbesök etc. Tjejgissningsvis beror även det på hur trygg man känner sig och vad som är ens nisch. Att tro att gemene man skulle känna sig bekväm med att lägga upp förlossningsbilder eller berätta om sin psykiska ohälsa på sociala medier är måttligt naivt.

Jag läser det finns aldrig något löfte om dricks, det är ingen stabil inkomstkälla och därför inget att förlita sig på. Jag tänker på bostadstrygghet, svårigheten att bli med förstahandskontrakt och att det kan det vara svårare för personer utan tillsvidareanställning att beviljas bostadslån med mindre än att de har pengar (läs: god återbetalningsförmåga).

Det är inte stenåldern. Fattas bara en stabil inkomstkälla, förstahandskontrakt, nära relationer, ett socialt skyddsnät och en tillräckligt god psykisk och fysik hälsa. Eller är det någon som tror annat än att bristande trygghet i livet tenderar att göra människan mer benägen att begå våld på sin egen personlighet, rätta in sig i ledet och låta sig stoppas in fack? Bristande trygghet gör nog oss alla lite tråkigare och tillvaron lite mer jämngrå. Det måste finnas kontraster, som Aschberg uttrycker det.

Lästips! How One Stupid Tweet Blew Up Justine Sacco’s Life av Jon Ronson (2015)

Klä på dig, klä av dig!

Lyssnade på kortdokumentären Gamegirl som bland annat tar upp sexismen inom gamingvärlden. Mia Westin berättar att hon får ta emot hatiska och sexistiska kommentarer bland annat för hur hon klär sig. Vissa, både kvinnor och män, har svårt att hantera att hon strömmar i urringade kläder. Klä på dig är en återkommande kommentar. Westin berättar att det inte får henne att klä på sig utan snarare att det får henne att inse vikten av att stå upp för var och ens rätt att se ut som den vill oavsett kön och kropp. Jag fungerar likadant och det gör gissningsvis flera av dem som bär hijab, sminkar sig påfallande mycket, använder korta kjolar och så vidare. Är de som reagerar så i minoritet eller fattar inte de som talar om för kvinnor att klä på sig eller klä av sig (hijab) att ”risken” är de ”radikaliseras” inte ser något annat alternativ än att stå upp för rätten att se ut som man vill? Kanske anpassar sig majoriteten? Jag vet inte hur det är bland vuxna men har absolut träffat barn som slutat bära sina favoritplagg för att någon haft synpunkter på att deras kläder. Du har en egen kropp, gör vad du vill med den. Om unga kvinnor behöver bikiniöverdel är ett återkommande ämne för diskussion. Vad sägs om vi diskuterar huruvida vi behöver ha synpunkter på hur andra ser ut och klär sig istället?

Den dag du har körkort

Nu är ni så unga att ni inte har åldern inne att köpa tobak och alkohol, men när ni har det, hur tänker ni göra då? Den frågan är det få som skulle ställa men i Vetandets värld ställdes frågan ”Nu är ni så unga så ni har inte körkort, den dag ni har körkort, vad tror ni, tror ni att ni kommer att fortsätta åka kollektivt på samma sätt som nu?”. Hade en reporter frågat mitt 15-åriga jag om den dag jag har körkort hade jag blivit provocerad. Vadå den dag jag har körkort?

Avsnittet av Vetandets värld handlar om en undersökning om ungas attityder till kollektivtrafiken. Forskarna bakom undersökningen undrar hur man kan få unga med skolkort att fortsätta åka kollektivt även när valet finns att inte göra det och vad som påverkar valet av färdsätt.

I programmet träffar reportern Ylva Carlqvist Warnborg några unga som åker buss till skolan. Det är till dem frågan om hur de gör den dag de har körkort ställs. Något som nämns i programmet är att unga ofta övertar den äldre generationens vanor och att äldre förmedlar något genom sin val. Äldre förmedlar också något genom sina val av frågor.

Det framställs som självklart att den som inte skaffar körkort gjort ett val, men valet att skaffa körkort är också ett val med den skillnaden att det kräver något av dig. Det är inte bara att fortsätta som vanligt.

Alldeles oavsett om det stämmer att de flesta någon gång röker, konsumerar alkohol regelbundet eller skaffar körkort finns det ingen anledning att framställa vissa val som självklara. Så självklara att endast de som väljer bort dem anses ha gjort ett val

Vad som bidrar till att personer överger kollektivtrafiken till förmån för bilen är av intresse och det går att undersöka utan att framställa det som självklart att unga tids nog skaffar körkort.

Vad gäller tobak och alkohol menar jag att man inte hade framställt det som en självklar del av livet, dels för att det inte är det men också för att vuxna i allmänhet inte vill att unga ska ägna sig åt det. Då vill man heller inte föda tanken att de en dag kommer att göra det. Tänkt om denna medvetenhet även fanns på andra områden utan att man för den skull ville styra människor i en viss riktning.

Här går vi och kompletterar varandra

Senaste avsnittet av Kropp & Själ i P1 handlar om fördelen med åldersskillnad i relationer och jämnårighetsnormen. De som har en relation med någon betydligt yngre eller äldre vet att åldersskillnaden inte upptar ens vakna tid. Åldersskillnad kan för all del vara något man reflekterar över inledningsvis, särskilt om det är ens första självvalda åldersblandade relation. Kommer det fungera? Vad ska andra tycka?

Med tiden vänjer man sig vid att man har en relation med någon som har ett visst kön och är ett född ett visst årtal (det sägs att människor får ”behålla” den ålder de hade när man lärde känna dem).  Samtidigt kan personer som bryter mot jämnårighetsnormen räkna med att bli påminda om detta av sin omgivning emellanåt. Just ja, jag träffar en person av samma kön eller just ja, jag träffar en person som är betydligt yngre eller äldre än mig.

I Kropp & Själ berättar några medverkande som lever i relationer med åldersskillnad om personer som trott att deras partner varit antingen deras förälder eller deras barn. En man som medverkar har erfarenhet av personer som undrat om hans partner är hans mamma. Kvinnan i relationen har funderat på om inte sådana frågor ställs för att man känner på sig att det nog inte är så, för att markera att man har noterat åldersskillnaden.

Det behöver förstås inte handla om att personer vill markera något när de frågar om någon är ens förälder lika lite som när de frågar om (eller utgår från att) någon är ens partner eller syskon. Jag kommer till exempel att tänka på en mor och en son som ibland passerar som ett par.

För omgivningen kan åldersskillnad i relationer vara en stor sak, inte minst om man håller handen på stan. Det ska sägas att jag personligen inte märkt av några dömande blickar. Jag har heller inget minne av att jag reflekterat över om någon varit ”för gammal” för mig. Jag har snarare reflekterat över när jag träffat någon som varit eller visat sig vara jämnårig. Och då brukar jag ändå vara ganska generös i min tolkning av ”jämnårig”.

Det är som att jag vant mig vid hur jag lever och skapat mina egna normer. Jag blir påmind om de som väljer partners för att de är jämnåriga eller har en viss kroppslängd emellanåt. Just ja, det finns människor som fortfarande äter kött.

Åldersskillnad kan vara något som andra har svårt att hantera. Det kanske måste få vara så innan det upphör att förvåna givet att det stannar vid blickar och oinsatta frågor. Hot och hat får aldrig accepteras.

Visst är det så som tas upp i Kropp & Själ att åldersskillnad i relationer fortfarande anses ha ett nyhetsvärde. Medierna tycks oförmögna att skriva om kändisars relationer (om  man över huvud taget bör skriva om dem är ett annat blogginlägg) utan att nämna eventuell åldersskillnad. För all del påpekas om någon är yngre eller äldre emellanåt, men reagerar vi när medierna inte gör stor sak av det? För att inte tala om alla gånger då vi förblir omedvetna om åldersskillnaden för att den inte kommer på tal. All medierapportering är inte negativ och sensationalistisk även om vi tenderar att reagera på den som är det.

Åldersskillnad i relationer kanske måste få väcka viss uppmärksamhet (den behöver som sagt inte vara negativ) innan personer vänjer sig vid att somliga har åldersblandade relationer. Kanske måste personer som känner sig manade prata om åldersskillnad i relationer och då med fokus på jämnårighetsnormen för att det ska sluta ha ett nyhetsvärde, för att fler ska förstå att relationer kan bygga på annat än jämnårighet. Inte minst borde personer som har barn förstå detta.  (Ett tag lekte jag med tanken att fråga föräldrar vad de fick ut av att umgås med sina betydligt yngre barn men jag behärskade mig. Obs! jag har ingenting emot barn.)

Uppmärksamma gärna åldersskillnad i relationer men fundera över premisserna. Det är annars lätt hänt att personer som lever i åldersblandade parrelationer blir satta att försvara sig mot de negativa föreställningar som finns och faller för sådant en omgivning marinerad i jämnårighet vill höra. Då blir det inte sällan förenklingar som att vi kompletterar varandra eller jag är mogen för min ålder och hen omogen för sin, vi möts på mitten.  Ärligt, hur ofta tänker du ”här går vi och kompletterar varandra”?

Det går förstås inte att säga att relationer med jämnåriga eller icke-jämnåriga personer skulle vara på ett visst sätt. Säg den relation som är den andra lik annat än ytligt sett från ett utifrånperspektiv. Det är trots allt individer med personlighet och prylar man har relationer, inte med bärare av en viss ålder.