Känd från CCTV

Björn Ulvaeus ger sig in i övervaknings- och integritetsdebatten (SvD). ”På sätt och vis har jag alltså så länge jag kan minnas levt under övervakning. Om övervakningskameror kan hjälpa oss i kampen mot islamisterna, så säger jag med min personliga erfarenhet utan förbehåll ja till att vi installerar långt fler av dem.”

Å ena sidan har Ulvaeus varit övervakad så länge han kan minnas å andra sidan framställer han det som att han är beredd att offra sin personliga integritet för att undvika fler terrordåd. Vem är det som ska offra vad egentligen?

Med en utökad statlig övervakning blir förstås även Ulvaeus utsatt för mer av den varan, men det gör till eller från då han som offentlig person ändå levt under vad han kallar övervakning. Det är snarare den majoritet som inte delar kändisars och offentliga personers erfarenheter som skulle offra något om man tänker sig att de ändå känner sig övervakade och det oberoende av hur många övervakningskameror som sätts upp. Men det gör ingenting. Om övervakning är obetydlig för den personliga integriteten i samhällen i vilka kändisar står ut är den också det för dem som inte gjort någon ansträngning för att bli kända.

”Tidigt i karriären bestämde jag mig för att detta inte skulle få påverka mitt liv. Jag skulle göra allt jag ville i offentligheten utan att bry mig om att människor runt omkring såg vad jag hade för mig.” skriver Ulvaeus.

Jag förställer mig att personer som söker sig till ”offentligheten” torde vara överrepresenterade bland sådana som föreställer sig att det är obetydligt att ”offra” vad andra förstår som personlig integritet. Antingen det eller att de tänker sig att livet som offentlig person är värt personliga uppoffringar.

Det mest intressant med Ulvaeus text är att den ger en inblick i hur en kändis kan förhålla sig till personlig integritet. Det är individuellt. Lika lite som man kan säga att någon inte åldras med värdighet kan man säga att någon gett upp sin personliga integritet för att den gör saker som aldrig skulle falla en in. Ulvaeus perspektiv får en att undra om personer som sitter på den politiska makten och anser att statlig övervakning är obetydligt för den personliga integriteten gör det för att de ändå känner sig ”övervakade” och tycker sig kunna hantera sin tillvaro.

Frånsett personliga erfarenheter är övervakningens vara eller icke vara i slutändan en värderingsfråga som man kan förhålla sig olika till oberoende av om man är känd bland allmänheten eller om man har rent mjöl i påsen.

Priset för terrorismbekämpning är för högt när vi får offra för mycket av vår frihet, anser en del av oss. Det anser andra också. Vi har bara olika syn på vad frihet är och när inskränkningar av den saknar proportioner.

Priset för terrorismbekämpning är också för högt när vi inte ens får det vi offrar oss för. ”‘Det enda som är säkert är att ingenting är säkert. Och inte ens det’, står det på en husvägg i Berlin. Strävan efter trygghet och säkerhet är något som kännetecknar vår kultur mer än något annan – vi invaggas i en vision om att det skulle vara möjligt.” (Sydsvenskan)

Ulvaeus frågar retoriskt om inte alla vill bli sedda. Jag förringar inte att människor – särskilt kända sådana – vill bli sedda, men det borde gå att ordna på annat sätt än genom övervakning. Särskilt om man associerar övervakning med att bli sedd. Att vara blott en fil i ett arkiv skulle jag säga är själva antitesen till att bli sedd. Den som lever med en kontrollerande svartsjuk partner blir heller inte ”sedd” i den mening man brukar avse när man använder ordet. Det är en sak att faktiskt bli övervakad och att en annan känna sig övervakad på grund av att man valt att vara en offentlig person. Det är en sak att bli sedd för att man är en känd person, en annan att inte ha något annat val än att bli ”sedd”.

Det mest oroväckande med repressiva åtgärder är hur lätt det är att införa dem och hur svårt det kan vara att avskaffa dem. Ulf Bjereld har tidigare skrivit om detta: ”Enskilda, tillsynes oförargliga, åtgärder leder inte sällan till de små stegens tyranni. Varje enskilt steg kan försvaras, men sammantaget leder de till en plats dig man inte ville komma och som det är svårt att lämna när man väl en gång hamnat där. Enskilda repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.”

Ett annat orosmoment är hur staten kan tänkas hantera från integritetssynpunkt känslig information när vi vant oss vid att staten har tillgång till den. Man kan nästan räkna med att politiker och personer med tillgång till informationen i efterhand ser andra användningsområden för den än de som motiverade att den samlades in. Säg den med makt som inte vill ha utökade befogenheter.

Övervakning kostar. Har man väl betalat för något är det ganska naturligt att försöka få ut så mycket som möjligt av det. Det finns inget som hindrar att den logiken tillämpas på ur integritetssynpunkt känsligt övervakningsmaterial varför man bör se till att staten inte kan bete sig som en annan på buffén.

Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd

Har vi förlikat oss med FRA-lagen och datalagningsdirektivet? Har vi slutat bry oss om övervakningssamhället? Har vi glömt Chelsea Manning och Edward Snowden som offrat sin frihet för något de trott på?

Med jämna mellanrum skrivs någon ledare på temat att personer utanför den egna ledarsidan har slutat bry sig om den personliga integriteten, rätten till privatliv, hur övervakningen påverkar vår vardag och vad den gör med vårt sätt att leva tillsammans. Var finns engagemanget frågar sig ledarskribenten mot bakgrund av det engagemang som fanns framtill nyligen.

Personer har nog inte slutat bry sig, men det är klart att man tänker mer sällan på det man tänker mer sällan på. Flera vet inte var de ska engagera sig. Det finns ingen given arena för engagemang. Även om de skulle engagera sig är frågan inte prioriterad. Det ena ger det andra, men det går inte att bortse från att övervakningen har blivit ett handlingsförlamande normaltillstånd.

Det var bara det att de som var engagerade aldrig skulle förlika sig med övervakningen och lagrandet av våra personuppgifter. Aldrig skulle glömma vad som omnämndes som nedmonteringen av våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Vi kommer inte glömma säger bara den som vet med sig att det finns en risk att hen kommer att glömma. Det påminner en del om när man går ut offentligt med att man ska skriva mer, sluta röka eller börja träna. Om jag bara lovar något publikt. Tänk om det vore så enkelt.

Jag kan komma på mig själv med att sätta min tilltro till att Europadomstolen och EU-domstolen ska styra upp allt. Det är en uppgiven förhoppning i brist på annat. Det är förstås lovvärt om staters brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas i våra domstolar, men borde det inte vara upp till våra folkvalda att se till att svensk lagstiftning harmonierar med Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga? Man kan tycka det.

I brist på annat engagemang. Läs Bahnhofs vd Jon Karlung.

Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.

Övervakningskameror i grovsoprum

För ett tag sedan läste jag om en bostadsrättförening som ville komma till rätta med oordningen i det gemensamma soprummet. Föreningen övervägde att sätta upp en övervakningskamera. En annan bostadsrättsförening har skickat ut ett pressmeddelandemed budskapet: ”Styrelsen har nu börjat diskutera möjligheterna att sätta upp övervakningskameror” och hänvisar till att ”Flera andra BRF:er har infört övervakning och då har nedskräpningen upphört.”

Om övervakningskameror förebygger brott har diskuterats. När övervakningskameror sattes upp på Stureplan och Medborgarplatsen i Stockholm hade de ingen förebyggande effekt på brottsligheten. Om de kan förebygga oordning på miljöstationer låter jag vara osagt, men tillåt mig tvivla. Dokumentation från övervakningskameror kan bli aktuell som bevisning, men då är det inte längre frågan om att förebygga brottslighet. Då påminner det mer om bevakningsföretaget CSG:s arbetsmetoder. De har satt i system att låta graffitimålare måla klart innan de griper dem. Då handlar det inte om att förebygga ett visst beteende utan om ringa in de som ägnat sig åt det i efterhand.

Min omedelbara tanke när jag läste om bostadsrättsföreningen som ville övervaka soprummet var att det skulle kunna leda till att färre källsorterar och istället hanterar allt sitt avfall som brännbart. Något som man velat komma ifrån. Inte för att de nödvändigtvis bidrar till oordning annars utan för att de inte vill bli övervakade i gemensamma utrymmen i sitt bostadsområde.

Övervakning i soprum och andra gemensamma utrymmen är helt i linje med en allmän tendens i samhället. Det har blivit vanligare med portkoder, att människor registreras när de går ur och in i byggnader, på och av spårvagnar etc. Det har blivit vanligare med uppmaningar om att se till att utrymmen hålls stängda för att inte ”obehöriga” ska ha tillgång till dem. Utrymmen som tidigare inte var stängda.

Om övervakningen och registrerandet har bidragit till något är det en tilltagande misstänksamhet mot människor. Det märkte jag när jag arbetade som brevbärare och en del privatpersoner inte ville lämna ut de nya koderna när deras bostadsförening (det var oftast en bostadsrättförening) hade bytt kod. Det framgick av alla lappar på portar, både tryckta av hyresvärdar och handskriva av boende, om nödvändigheten av att hålla portar stängda ”så att inte kylan och obehöriga kommer in”.

DSC00233-300x225

Jag märker av kodsamhället när personer i min telefonbok har ett för och ett efternamn men också en sifferkombination. Allt för att komma ihåg deras portkoder. Jag märkte av det häromdagen när var jag på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm och skulle gå på toaletten under pausen. Då upptäckte jag att även de har infört kodsystem till sina toaletturymmen som tidigare var tillgängliga för allmänheten. Det hade jag aldrig trott om ABF.

Portar som stängs automatiskt och går i lås bakom en har säkert stängt ute en och en annan potentiell våldtäktsman. Ja, jag har läst om personer som sprungit hem efter en utekväll med en okänd man efter sig. Innan kodsamhället var det brukligt att portarna låstes automatiskt kvällstid. I dag är de ofta låsta dygnet runt. Allt för att hålla ”obehöriga” ute. Vad vi ser är också en ökad acceptans för övervakning, för registrering av våra förehavanden. Öppnar du porten med en personlig bricka (som kan kosta hundratals kronor att ersätta om du skulle förlora den) loggas det vilka tider du kommer och går. Annat är det om enbart kod krävs.

Människor loggas i kollektivtrafiken i takt med ökade krav på registrering. Tidigare kunde du köpa SMS-biljetter i Stockholms kollektivtrafik med oregistrerade kontantkort, i dag går det inte ens med registrerade kontantkort. När jag tänker på allt detta och hur otillgänglig staden blir för de som inte vill övervakas och registreras önskar jag att det vore möjligt att gå och cykla överallt, men det är inte realistiskt. Inte heller är det realtiskt att alltid stämma träff med personer som man vill prata med. Man är mer eller mindre tvungen att ägna sig åt kommunikation som kan spåras i efterhand.

Vad får det för konsekvenser om vi övervakas i våra soprum? Får det oss att källsortera mindre? Får det oss att sortera allt som brännbart i en knuten plastpåse? Kanske har det inga sådana effekter. Kanske får det oss att hålla ordning. Oavsett riskerar det att normalisera övervakningssamhället ytterligare. Det riskerar att flytta fram gränserna för tillåten och av allmänheten accepterad övervakning, att minska utrymmet för den personliga integriteten. Personer som har bostadsrätt loggas redan i dag när de använder sig av gemensamma utrymmen, alltifrån tvättstuga till takterass. De har inpasseringsbrickor. Av någon anledning är personer med bostadsrätt särskilt misstänksamma mot sin omgivning.

Grovsoprum är bara rum för sopor. De måste man väl kunna sätta upp övervakningskameror i? Jag kommer ihåg när jag och min mor städade ur min morfars lägenhet efter hans död. Jag var 11 år gammal. De saker som vi inte tog till vara på hamnade i grovsoprummet. Medan vi städade kunde jag från min morfars köksfönster se hur några personer bar på sig saker som jag och min mor tidigare hade lämnat i från oss. Morfars saker. Saker som vi hade kunnat skänka till någon andrahandsbutik, men som hamnade i grovsoprummet. Antagligen av bekvämlighetsskäl. Men det gjorde ingenting.

Jag minns hur positivt överraskad jag blev över det faktum att det fanns personer som ville ha min morfars tillhörigheter, att de kunde komma till användning. Det här var innan jag själv hittade saker i grovsoprum som jag ville ha och tog med mig hem. Min morfars saker hade hamnat hos några som ville ha dem och min morfars hyresvärd hade mindre avfall att forsla bort. Hade de för mig okända personerna vågat ta med sig min morfars saker om de hade övervakats? Ingen aning.

Grovsoprum har kallats fyndrum. Grovsoprum kan innehålla sådant som du kan hitta i andrahandsbutiker, men då kommer de med en prislapp. I en del grovsoprum brukar boende till och med lämna utrymme åt saker som de föreställer sig att deras grannar vill ha. Saker som det inte är något fel på, men som ändå inte hamnar hos någon andrahandsbutik. Men det gör inget för saker kommer till användning, mellanmänsklig återanvändning.

Det som är avfall för någon är fynd för en annan. Avfall är också en juridisk defintion. Om något är avfall är det upp till kommunala renhållingsverk att ta hand om det. Regeringsrådet Gustaf Petrén yttrade följande om avfall 1976: ”Avfall är sådana rester av eller efter mänsklig aktivitet av olika slag som ägaren funnit definitivt onyttiga för honom och varifrån han därför vill befria sig. Ett föremål är sålunda icke i sig avfall utan blir först avfall först genom en viljeakt av något slag av ägaren eller besittningshavaren. […] Det är hela tiden ägaren eller besittaren som bestämmer om ett föremål skall ha eller ges någon funktion eller om den skall förklaras helt onyttig och bli avfall.”

I Miljöbalken definieras avfall som ”varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.” I vardagliga sammanhang verkar avfall vara synonymt med sopor, något som luktar illa. Vi tänker inte på bokhyllan som avfall, den som någon kan ha gjort sig av med enbart för att hen har skaffat sig en ny. Inte nödvändigvis en fabriksny soffa, men åtminstone en ny för henom.

Rösta bort övervakningsivrarna!

Varför är det så tyst om övervakning och personlig integritet i svensk debatt? Marie Demkers svar på frågan är att de politiska partierna inte vill politisera frågan om avlyssning. En annan bidragande orsak enligt Demker är att det inte finns någon lagstiftning som står på spel att mobilisera medborgare kring som det fanns 2008 när det inte alls var lika tyst och riksdagen röstade igenom FRA-lagen.

Frågan kommer inte att hamna på deras agenda om vi inte mobiliserar oss för som Demker skriver har de flesta partier varit ”delaktiga i den svenska övervakningen på ett eller annat sätt” och det är de väl medvetna om. Kritiska artiklar och texter måste delas och människor måste ut på gator och torg och demonstrera.

Det måste gå att engagera medborgare i ett allmänt motstånd mot avlyssning och övervakning av vanliga medborgare. Jag tänker göra det jag kan och uppmana de jag känner att inte rösta på något parti som är för övervakning av vanliga medborgare eller agerar stödparti åt något sådant. Jag tror att det är det enda som kanske kan få de ansvariga partierna att tänka om. Valresultatet måste få tala sitt tydliga språk. Efter valet kan de får göra sina valresultatsanalyser bäst de vill och komma fram till att de tappade väljare för att de inte tog värdet av den personliga integriteten på allvar.

De ansvariga partierna kommer inte att ta upp den här frågan om väljarna inte kräver det. Väljare är nämligen vad vi är för dem. Riksdagspartierna vill inte prata om FRA och riskera att ge medieutrymme åt partiet som tycker annorlunda i denna fråga. Piratpartiet. Vad de gör är att de går ut i media berättar att de har förtroende för FRA, att de utgår från att myndigheten inte bryter mot lagen. Lagen i sig vill de inte prata om. Och det fungerar. Det fungerade också inför riksdagsvalet 2010 då ett antal partier gick ut med interna riktlinjer om att inte prata om Piratpartiets frågor.

Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att enbart agera om något ”talar för” att FRA går utanför sina redan alldeles för vidsträckta befogenheter. Då det inte ligger i de folkvaldas intresse att försäkra sig om att vanliga medborgare inte blir övervakade måste vi som berörs vara tydliga med att det i vart fall ligger i vårt.

Frånvaron av politiskt ansvar efter de senaste avslöjandena om FRA

Det värsta med politik är inte människor som håller fast vid katastrofala ståndpunkter. Det kan till och med ibland inge respekt. Men det som aldrig kan inge respekt är att låtsas att stå för en uppfattning fast man egentligen tycker något helt annat, skriver Björn Elmbrant med anledning av de senaste avslöjandena om FRA i Dagens Arena.

På temat saker som inte inger respekt kan också nämnas lagstiftare som röstat igenom en lag med en viss effekt och därefter när kritikerna fått rätt gör gällande att de aldrig hade för avsikt att lagen skulle ha den effekten utan en annan inte alls klandervärd.

Vad du avsåg eller menade när du röstade ja intresserar mig inte nämnvärt, det är konsekvenserna av det som intresserar mig och många andra. Jag tror kanske inte ens att du avsåg eller menade det du i dag påstår, men även om du gjorde det är det inte mer än rätt att du tar ansvar för dina handlingar. Varenda människa som är vid sina sunda vätskor borde bli skeptisk när myndigheter efterfrågar utökade befogenheter för att ”effektivisera” sitt arbete, inte minst myndigheter som inte låter sig granskas med hänvisning till ”rikets säkerhet”.

Det är klart att man efteråt kan tänka att de som varnade en om FRA-lagen hade rätt och till och med känna uppriktig ånger, men för att någon sådan ska inge någon som helst respekt måste den vara frivillig och man måste städa upp efter sig själv politiskt.