Äktenskapsskillnad utan upplösningsgrund men med betänketid

Jag har ingen aning om vad ni ägnar er åt en lördag som denna men jag har skummat prop. 1973:32 om förslag till ändringar i giftorättsbalken. Har du aldrig hört talas om 1974 års giftorättsbalken, även kallad nya giftorättsbalken eftersom den ersatte 1920 års giftorättsbalk, kan det bero på att giftorättsbalken ersättes av äktenskapsbalken för drygt 30 år sedan.

Det finns många skäl att läsa förarbeten. Propositioner kan du förslagsvis läsa när du inte har något bättre för sig eller för att försöka få en förståelse för syftet med viss lagstiftning.

Jag läste propositionen i ett annat ärende men lade det tillfälligt åt sidan när jag fick syn på make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede – i lagtext. Visserligen var det enligt den nuvarande lydelsen enligt dåvarande gamla giftorättsbalken och inte enligt den föreslagna lydelsen som sedermera antogs av riksdagen.

Det mest intressanta med nya giftorättsbalken som trädde ikraft 1974 är att den inte kräver någon orsak för äktenskapsskillnad. I propositionen kan man läsa att ”makes vilja att upplösa äktenskapet alltid skall respekteras”.

”Enligt förslaget får make en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Vilka motiv maken kan ha för sin vilja att upplösa äktenskapet blir utan betydelse. Några motiv skall följaktligen inte som nu vid oenighet mellan makarna och vid talan om äktenskapsskillnad utan förutgången hemskillnad behöva redovisas och prövas av domstolen. Med denna utgångspunkt finns inget behov av att ange särskilda upplösningsgrunder i lagen och upplösningsförfarandet kan också i övrigt förenklas betydligt. Skilsmässan blir härigenom avdramatiserad, vilket är ett starkt skäl för den nya ordningen. De sakkunniga föreslår att det nuvarande förfarandet när särskild grund för omedelbar äktenskapsskillnad inte åberopas, med dom först på hemskillnad, därpå minst ett års särlevnad och slutligen dom på äktenskapsskillnad, avskaffas och ersätts med endast ett institut, äktenskapsskillnaden. Sådan skall enligt huvudregeln kunna meddelas omedelbart utan krav på föregående särlevnad. I vissa situationer skall dock äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på sex månader från det makarna gemensamt inledde upplösningsförfarandet eller, när bara ena maken vill skiljas, hans ansökan om äktenskapsskillnad delgavs andra maken.” (prop. 1973:32 s. 74)

Upplösningsgrunderna för skilsmässa har avskaffats och skilsmässan är i dag en rättighet. Det påminner delvis om hur den svenska aborträtten är utformad. Aborträtten i Sverige är fri till och med den 18:e graviditetsveckan i den meningen att den gravida inte behöver ha någon särskild ”abortgrund”. Vidare ska en gravid person som söker abortvård inte ifrågasättas i sitt beslut. Aborträtten är heller inte villkorad av att du har skaffat eller avser att skaffa barn. I länder med illiberal abortlagstiftning är abort som huvudregel förbjudet. En del av dessa länder tillåter abort i undantagsfall, t.ex. vid graviditet efter våldtäkt eller vid fara för den gravidas fysiska eller psykiska hälsa.

Du har rätt att skilja dig. Du behöver inte uppge något skäl. Till mitten av 70-talet hade oeniga makar endast rätt till äktenskapsskillnad under vissa omständigheter. Det är där ”äktenskapsbrott”, könssjukdomar, fängelsestraff på minst 6 månader och andra tänkbara upplösningsgrunder kommer in. Enligt den gamla giftermålsbalken hade en make till exempel rätt till äktenskapsskillnad om dennes make hade ”samlag eller annat könsumgänge” utanför äktenskap såvida den förstnämnda maken ”ej samtyckt till handlingen”. Ingen regel utan undantag, med ”hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl” kunde en domstol avslå en bedragen makes ansökan om skilsmässa. (Jag har inte fördjupat mig i hur vanligt det var att offer för äktenskapsbrott nekades skilsmässa med hänvisning till tänk på barnen eller de andra särskilda skälen, men förhoppningsvis har någon familjerättare gjort det.)

Mitt egentliga ärende när jag ögnade igenom propositionen var betänketiden som jag är tveksam till. I dag krävs en 6 månader lång betänketid om enbart den ena maken vill skilja sig. (I propositionen kan man läsa ”en av makarna” och det må vara korrekt i sak men ”ett av språkrören” åsyftar inte nödvändigtvis ett av två språkrör. Det behövs en ”nya äktenskapsbalken” som är anpassad för människor som vill kunna gifta sig med flera utan att lägga in en skilsmässa däremellan.)

Även om makarna är överens om skilsmässa krävs en 6 månader lång betänketid om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad.

Propositionen gav mig någon slags förståelse för varför betänketiden infördes, det gjorde den. Hemskillnaden som i vissa fall föregick äktenskapsskillnaden och upplösningsgrunderna avskaffades. Utan att ha någon aning om lagförslaget som syftade till att förenkla ”upplösningsförandet” var omtvistat antar jag att det var radikalt för snart 50 år att skilsmässan blev formulerad som en rättighet. Kanske var det för radikalt att i samma veva föreslå att makar även i de fall då de var oense skulle ha rätt att skilja sig utan en föregående betänketid. Alldeles oavsett vet vi att makar fortfarande kan avkrävas en betänketid på 6 månader. Vänsterpartister har under en längre tid motionerat om att avskaffa betänketiden vid skilsmässa utan att så har skett. (Axplock av V-motioner: 2002, 2004, 2005, 2007)

” Vi menar att ett par som väl fattat beslut om att ansöka om äktenskapsskillnad redan har övervägt detta i tillräcklig omfattning. Bestämmelsen om betänketid rimmar för övrigt illa med synen på makarna som självständiga och jämställda individer. Om endast en av makarna vill att äktenskapet ska upplösas torde denna önskan ha sin grund i att relationen faktiskt inte fungerar. Tiden är nu mogen för att göra en ny avvägning och låta människor ta ut äktenskapsskillnad utan att det ställs krav på betänketid. Skulle parterna vid en senare tidpunkt ändra sig finns ju alltid möjligheten att på nytt ingå äktenskap. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ändring i lagstiftning i äktenskapsbalken som innebär att kravet på betänketid vid äktenskapsskillnad tas bort. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.” – Motion 2019/20:285 av Jon Thorbjörnson m.fl. (V)

Det sägs att betänketiden syftar till att undvika att personer tar förhastade beslut och skiljer sig utan att noga ha tänkt igenom saken. Nu har jag aldrig skiljt mig (eller gift mig för den delen) men en inte helt vågad gissning är att de flesta har en inre betänketid innan de skickar in papperna.

Även om det skulle finnas några enstaka människor som vaknar upp en dag och kommer på att de vill skiljas borde de ha rätt att göra det utan att avkrävas en 6 månader lång betänketid. Jag anser förvisso att människor bör ha rätt att fatta ”dåliga” beslut, men det förstår vem som helst vilka som kan utnyttja den nuvarande ordningen.

Vänsterpartisterna skriver i sin senaste motion:

” Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad riskerar att utsätta kvinnor och barn för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen, och människor tvingas stanna kvar i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation, och för de kvinnor och barn som utsätts för våld i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden rent av vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är problematiskt att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas”

Byt ut ”kvinnor” mot ”personer” om du föredrar det – är det rimligt att kräva att gifta människor måste ”sova på saken” i ett halvår?

Anser vi människor vara mogna att gifta sig utan en föregående lagstadgad betänketid får vi anta att de är mogna nog att bestämma om och när de vill skilja sig. Skulle några makar ha skiljt sig alldeles för förhastat, eller alldeles lagom förhastat för att flera år senare hitta tillbaka till varandra, får de väl gifta om sig.

Bästisar med försmak på monogami

Redan på förskolan fostras kvinnor in i monogami. Medan unga män umgås i grupp väljer kvinnor väljer ut en bästis som de umgås och delar sin hemligheter med. Om bästisen umgås med någon sviker hon den uttalade eller outtalad överenskommelsen bästisar emellan om att prioritera varandra framför andra.

En del bästisar köper smycken för att manifestera att de hör ihop. Jag vet inte hur många bästissmycken jag hade när jag var yngre. Sådana där brutna hjärtan med texten ”best friend” i form av armband och halsband.

En väns barn hade för ett tag sedan dåligt samvete för att hon hade umgåtts med en annan vän än sin bästis. Bästisen visste inte om detta. Det behöver inte vara uttalat att man inte bör umgås med andra, men det är inbyggt att en relation ska ha en särställning. Man ska ha roligare med bästisen än med andra vänner.

Tids nog inser många unga kvinnor som håller sig med bästisar bästissystemets brister – man blir ensam kvar om bästisen droppar en för en annan bästis – och börjar umgås mer i grupp vilket jämnåriga män gjort hela tiden. Det sammanfaller för en del med att de börjar intressera sig för jämnåriga personer av annat kön. Där bästisskapet tar slut tar de sexuella och romantiska relationerna vid och för många tycks den (!) sexuella och romantiska relationen bli viktigare än vänskapsrelationerna. En ny sorts relation har fått en särställning och man har återigen rätt att känna sig negativt särbehandlad om ens partner spenderar tid med någon annan. Denna gång med hela samhällets stöd i ryggen.

Han som sa’t han va’t

Ni har säkert hört den om att homofober egentligen är homosexuella eller binyfikna? De är homofoba för att undertrycka sina sexuella begär, men också för att ingen ska förstå hur det ligger till.

En del tycker om att dra upp den här sortens teorier om införlivad homofobi bland heterosexuella (egentligen homosexuella och bisexuella som inte kommit ut inför sig själva). Han som sa’t han va’t kan man säga till förment heterosexuella homofober.

Det är väl bara det att jag gärna ser att personer inte är homofober av andra skäl än att de annars kan tas för homosexuella, som om det vore någonting dåligt. Det i sig vore väl homofobt?

Om ni tycker att jag är helt fel ute ska jag börja prata om den utbredda otroheten bland de som aldrig missar en chans att fördöma otrohet. De gör det för att de vet med sig att de skulle kunna vara otrogna, om de fick chansen, därför måste de på något sätt försöka förmå sig själva att inte vara det. Genom sig själv känner man andra, därför känner de ett behov av att fördöma (andras) otrohet. För hur många gånger har inte sådana som pratat om hur essentiell monogamin är för en relation varit otrogna?

Monogama definierar sex

Monogama relationer handlar om sexuell exklusivitet. Det är en vanligt sätt att beskriva monogama relationer på och för en del är det säkert den sexuella exklusiviteten som definierar relationen, men den är inte allt. Det är inte alla monogama som får umgås, sova, prata i telefon eller resa bort med vem de vill bara för att ta några exempel på icke-sexuella aktiviteter. En del kan få göra sådana saker om de först frågar sin partner om lov.

Det är väl bara att komma överens om vad man inte får göra även om det inte handlar om sex, kan man invända. För all del om ni kommer överens om det och det inte är den ena som dikterar villkoren, men framställ det inte som att den sexuella exklusiviteten är allt i sådana fall. Ett annat perspektiv är att ”sex” aldrig ett så inkluderande begrepp som när det handlar om sex inom, eller snarare utom, monogama relationer. Om sex annars, beroende på vem du frågar, inkluderar vaginala och anala samlag men inte oralsex, kan sex vara mer eller mindre vad som helst om en på pappret monogam person blandar in någon som inte är dennes partner. Det beror inte på att monogama har en mer öppen syn på vad sex är och kan vara utan att en restriktiv syn på sex skulle medföra att monogama kunde ägna sig åt sexuella handlingar och orgasmera tillsammans med andra med andra utan att det skulle vara frågan om otrohet. Så kan vi inte ha det. Ingen ska komma undan med att den inte varit otrogen enbart för att den hånglade, masserade, skickade nakenbilder, tittade på pornografi, eller sov ihop till exempel. I did not have sexual relations with that woman.

Hotet mot den monogama relationen definieras brett för att skydda den och ”fånga upp” sådana beteenden som skulle kunna leda till otrohet. Det begränsar förstås disciplinerade personer, men det verkar monogama som hävdar att monogami enbart handlar om sexuell exklusivitet acceptera.

Med det sagt har jag all förståelse för att monogami säljs in som sexuell exklusivitet. Föreställ dig alternativet. Du får inte ha sex med någon annan. Du får möjligen ha sex med din partner.

Porslinshundar

När jag var på utställningen Sex and the Sea på Sjöhistoriska museet såg jag flera porslinshundar. Den som varit hemma hos mig förstår att jag är ganska ointresserad av prydnadssaker, men jag kan tänka mig att göra ett undantag får sådana porslinshundar när jag har ett mer permanent boende. Bor för närvarande i en studentlägenhet utan insyn och det förtar lite av poängen med att ha sådana hundar framme.

hundar - sjöhistoriska

Sjöhistoriska museet om hundarna: ”Staffordshirehundar förekommer alltid i par, souvenirer hemtagna från Englands hamnstäder. De var populära bland Skandinaviska sjömän, de ställdes upp i fönster i stugor på västkusten. Skrönor säger att prostituerade och sjömansfruar gav signaler med hundarna till en hemlig vän. När de var vända från varandra var kvinnorna ensamma hemma och kunde ta emot besök.”

När hundarna står vända mot varandra är man upptagen. När hundarna står vända från varandra kan man ta emot besök. Jag har ingen aning om skrönorna stämmer, men det skulle inte förvåna mig om de gör det. Jag hör ofta om män som är otrogna i samband med att de reser i tjänsten, men sällan om personer som passar på att vara otrogna när deras partners är på tjänsteresor. Rent objektivt borde sådana tjänsteresor underlätta för båda parter att ha sex med andra.

Gå gärna på Sex and the Sea om du har vägarna förbi Stockholm. Den visas till och med 3 april 2016.

Avslöja mononormen innan du ens överväger att avslöja otrohetsaffärer

Ska man avslöja någons otrohetsaffär? Det är en fråga som diskuteras emellanåt. De som funderar på om de ska avslöja någons otrohet borde stanna upp ett tag och fråga sig själva ”Vet jag att personen är otrogen eller antar jag bara det?” innan de tar ställning till om de ska avslöja vad de tror vara otrohet.

Människor borde överlag sluta anta saker. Heteronormen och monogaminormen bottnar inte enbart i antaganden om att människor är heterosexuella och monogama. De bottnar också i att heterosexualitet och monogami är något eftersträvansvärt.

Att människor som inte givit uttryck för någonting annat är monogama är en sådan sak fler borde sluta anta. Det spelar ingen roll om två personer har varit monogama tidigare, om de är gifta, om de bor med varandra, om de håller varandra i handen på stan, om de har barn eller någon annan anledning som jag inte är tillräckligt normkritisk för att komma på.

Alla är inte öppna med om de får ha sex med flera inom ramen för sina relationer och om de har det. Jag vet inte om någon avslöjat otrohet som inte var otrohet, men allt lär ha hänt. Hur skulle man hantera det om man inte velat vara öppen med sin ickemonogami? Berättar man hur det är eller går man med på den monogama förklaringsmodellen och spelar med för att öppenhet inte känns som ett alternativ? Det varierar nog beroende på vem personen är och vad hen upplever står på spel.

Faderskapspresumtion som inte provocerar ogifta monogama

Om en gift kvinna föder barn anses hennes äkta hälft vara förälder till barnet förutsatt att denna är en man. I föräldrabalken finns en moderskapspresumtion för den som föder och en faderskapspresumtion för den man som är gift med den som föder. Någon faderskapspresumtion för den man som har ett samboförhållande med modern finns inte.

Riksdagen behandlade för några dagar sedan en enskild motion av riksdagsledamoten Rickard Nordin (C). Motionen föreslog att personer som ”sammanbor under äktenskapsliknande former ska ha samma föräldraskapspresumtion som de som har gift sig”. Riksdagen beslutade att ”Regeringen bör undersöka de nuvarande reglerna för att fastställa faderskap för barn till ogifta och se om det behövs förändringar.”

Faderskapspresumtionen är i dag formulerad: ”Är vid barns födelse modern gift med en man, ska denne anses som barnets far”. Om det för faderskapspresumtion skulle räcka att modern var sambo med en man, skulle det påverka kvinnors och mäns benägenhet att ingå äktenskap med varandra? Det återstår att se, men det finns äktenskap som helt eller delvis har ingåtts på grund av den lagstadgade faderskapspresumtionen som enbart gäller gifta män.

I dagens samhälle där allt fler väljer att inte gifta sig utan leva under äktenskapsliknande förhållanden som sambor måste lagstiftningen också följa med, skriver Rickard Nordin (C) i sin motion. Jag delar Nordins uppfattning. Det är önskvärt om lagstiftningen – i den utsträckning det är möjligt – är anpassad efter hur människor lever. Därför är det beklagligt att Nordin tycks sakna förståelse för hur en del personer, gifta eller ogifta, lever.

Nordin skriver i sin motion ”Det är provocerande att staten förutsätter att människor som sammanbor har sexuella kontakter utanför sitt förhållande på ett sätt som gifta personer enligt staten inte har.” På vilket förutsätter staten det?

En del av att lagstiftningen ser ut som den har att göra med att äktenskap till skillnad från samboförhållanden registreras. En annan är sex- och samlevnadsnormer som helt eller delvis har luckrats upp. För att bara ta ett exempel: Barn som tidigare hade definierats som ”utomäktenskapliga” definieras i dag som barn.

I ett pressmeddelande från Centerpartiet med rubriken ”Nu förenklas fastställande av föräldraskap för ogifta par” uttalar sig Nordin såhär om föräldrabalkens faderskapspresumtion: ”Att lagstiftningen insinuerar att ogifta kvinnor i förhållanden är otrogna mer är helt absurt. Det finns inga belägg för och är kränkande mot både män och kvinnor som lever tillsammans”.

Rickard Nordin vill inte att lagstiftningen ska insinuera att ogifta kvinnor som lever under äktenskapsliknande förhållanden skulle vara mer otrogna än andra, men insinuerar gärna att ogifta i förhållanden som har sex med flera är otrogna. Det vet Nordin ingenting om.

Jag skulle säga att det är vanligare att normer förändrar lagstiftningen än att lagstiftningen förändrar normer. Inte sällan luckras de lagstadgade normerna upp på ett sätt som lagstiftaren inte hade kunnat föreställa sig när de skrevs ned. En norm att utmana är monogaminormen. Det kan komma att provocera en del monogama personer, men det må vara hänt.