DN skriver tvångssteriliseringarna med stort t

Inti Chavez Perez debattartikel med fem förslag på hur man kan tillgodose transpersoners mänskliga rättigheter bemöts i dag med en osignerad ledare i DN. DN skriver: ”Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.”

Att staten inte ska komma undan med att den tvångssteriliserade människor som inte ansågs tillräkneliga under 1900-talet är en god strävan. Jag har också en förståelse för de som vill att man ska fortsätta associera tvångsteriliseringar i Sverige med dessa. ”Tvångssterilisering i Sverige förekom mellan åren 1934 och 2012 med varierande grad av frivillighet” enligt Wikipedia.

DN ser gärna att vi kommer ihåg tvångssteriseringarna av de som ansågs mindervärdiga föra människosläktet vidare, men DN lär inte bli ihågkommen för att ha fördömt dessa utan för att ha benämnt de som ägt rum i modern tid som mer eller mindre frivilliga tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Minns de tidiga tvångssteriliseringarna, men låt det inte ske på de nutida ofrivilliga steriliseringarnas bekostnad.

De som avstår från att fördöma omskärelse på barn (snopp) för att de vill markera att könsstympning av barn (snippa) är allvarligare lär heller inte bli ihågkomna för att de stod upp för kvinnors rättigheter. Jag tror att fördömande av sedvänjorna går att kombinera, men om jag skulle ha fel, om det inte går att kombinera ett fördömande av omskärelse på barn utan att ingreppen på personer med snippor blir sedda som aningen mindre allvarliga är det väl inte givet att vi borde låta bli att fördöma ingreppen på barn med snopp? Att ingreppen oavsett barnets kön ses som tillräckligt allvarliga för att få fortgå borde vara att föredra framför att det ena ses okej och det andra som mer eller mindre det värsta som kan drabba ett barn med snippa.

Fungerar det att framställa vissa övergrepp som mer allvarliga genom att framställa andra som mindre allvarliga? Med fungerar menar jag om det leder till verklig förståelse för att de förra var (mer) allvarliga eller om den effekt det får är att de förra ses som aningen allvarliga och de senare knappt allvarliga alls. Leder det inte enbart till en läpparnas bekännelse? Till att skapa en förmåga hos människor att anpassa sig efter vad man för stunden ska tycka och se allvarligt på? Kortsiktigt tyckande kan komma att betyda mycket för enskilda människor, en lagändring efter idogt kampanjande till exempel, men långsiktigt är ideologi direkt avgörande. Människor som tycker det man ska tycka för stunden kan säkert skriva historia för egen del, men de förändrar inte världen.

Jag tänker ibland på om inte hur man framställer sexuella övergrepp på unga kvinnor har varit en nackdel för äldre kvinnor som likväl kan falla offer för sådana. I och med att de övergrepp yngre utsätts för ska ha statusen som de mest fruktansvärda får de äldre utsätts för vara mindre fruktansvärda, det vill säga inte alls. Förhoppningsvis kommer man klara av att hålla flera förtryck i huvudet samtidigt i framtiden utan att ställa dem och grupper mot varandra.

Knappast enkelt att kritisera föräldrar och prata om sexuella komplikationer

Var är alla besvikna män som blivit omskurna mot sin vilja som barn? Frågan har ställts med anledning av omskärelse på barn inte sällan debatteras mellan omskurna vuxna som försvarar ingreppet och vuxna med förhud som förkastar det när det utförs på personer som inte givit sitt samtycke.

Vid omskärelse avlägsnar man något, förhuden. Omskärelse är ett irreversibelt ingrepp. Omskurna män som är besvikna på sina föräldrar för att de lät någon omskära dem som barn får inte sin förhud tillbaka för att de ger sin syn på saken i offentliga sammanhang.

Man ska självklart värna minoriteters rättigheter, i detta fall de försvarslösa barnen som är utelämnade åt majoriteten, nära och kära, och dess synpunkter på hur deras könsorgan ska se ut.

Det är ovärderligt att en del av de omskurna män som känner sig förbisedda av sina föräldrar vågar prata om det. Att det finns de som kan berätta om vilka negativa konsekvenser ingreppet skänkt deras sexliv. Förhoppningsvis kan dessa mäns berättelser bidra till att färre män behöver gå deras öde till mötes. Det kan samtidigt vara på sin plats att konstatera att det inte brukar vara helt okomplicerat att öppet visa sitt missnöje mot familjens eller släktingars illgärningar. Det kan leda till sociala sanktioner. En fråga man lär få brottas med är om det är värt att riskera ett uppbrott med sina blodsband. Personer som de flesta föreställer sig att de kommer att ha kontakt med livet ut. Vad är förresten det ideala bemötande om man berättar hur besviken man är på dem för att de lät omskära en som barn? Att de uppriktigt ångrar sig och ber så mycket om ursäkt?

Till leda har jag hört att unga personer är i beroendeställning till äldre. Det är klart att de är det i vissa sammanhang och i de fallen tycker jag givetvis att man ska påtala det, men mest stör den diskussionen mig för att man undviker beroendeställningen på steroider. Den där som få ifrågasätter eller ser några som helst problem med, nämligen barn och ungas beroendeställning till sina föräldrar. Inom familjen kan man utnyttja idén om familjeskap som garanti för livslång relation. Föräldrar kan köra över sina barn i tron att de kommer att ha överseende med på grund av släktskapet. Det vore förstås önskvärt att man betedde sig särskilt anständigt mot de som man förväntar sig ska finnas där genom livet, men hur skulle det se ut om man inte kunde ta varandra för givna?!

Förutom svårigheten att ta avstånd från något ens föräldrar är ansvariga för – och därigenom indirekt eller direkt ”hänga ut dem” – finns det andra saker som är svåra att prata om. I värsta fall dör man av prostatacancer som kan ge sexuella komplikationer. Det är en realitet för många äldre män. Jag fick en gång frågan om varför jag trodde att det var så pass tyst om prostatacancer med tanke på att det är den cancerform som ”skördar flesta offer i Sverige”. Cancer i allmänhet är inget trevligt samtalsämne, det bidrar givetvis. Prostatacancer är också förknippat med sex och sexuella komplikationer. Tycker ni att vi pratar mycket sex i det offentliga rummet generellt? Vad gör du för att avdramatisera och öppna upp för samtal om viktiga sexrelaterade ämnen i offentliga sammanhang?

Prostatacancerdrabbade har vittnat om att det är genant att prata om sin ”kukcancer” (om jag tillåts uttrycka mig vulgärt och samtidigt förhoppningsvis ro i land en poäng). Det har jag all förståelse för och jag skulle vilja koppla det till oönskade konsekvenser av omskärelse utan att förminska prostatacancerns allvar. Om sexuella komplikationer i anslutning till nämnda cancerform är svåra att prata om hur svårt torde det då inte vara att prata om komplikationer som beror på ett ingrepp som man i regel inte dör av och som ens föräldrar har varit ivriga om att ska äga rum?

Ytterligare en svårighet är att personer med förhud och personer som varit utan det sedan barnsben inte kan relatera till varandra. En man utan förhud kan dras med komplikationer utan att veta om det eftersom att han inte har någonting att jämföra med. Det skulle heller inte förvåna mig om män som lever i omskurna miljöer under hela sin livstid fått höra att det inte finns någonting negativt att vara omskuren, utan tvärtom att omskurna kukar är aningen bättre och mer tilltalande rent estetiskt än kukar med förhud.

När mitt underliv har varit som mest kantat av underlivssvamp och jag varit som mest deprimerad har jag halvt på skämt halvt på allvar undrat om biologin såg någon fördel med att ge kvinnor bräckligare könsorgan. Skulle det vara så kan jag åtminstone trösta mig med att det var biologins fel och inte mina föräldrar som injicerade mitt underliv med resistenta svampar som barn.

Men allvarligt! Vad gör ni som försvarar omskärelse på barn och undrar var alla omskurna obekväma män är för att dessa män ska ta bladet från munnen? Inbjuder ni till sådana samtal? Får de vara med i fortsättningen om de uttryckt sitt ogillande? Skulle ni omvärdera er inställning till att ingreppet utförs på barn om om män med negativa erfarenheter av det (eller ”bara” en negativ inställningen till att det utförs på barn) blommade upp som svampar i morgon? Var finns arenorna för dessa män och vad ska ni använda den informationen till? Ska ni tala om för dem att det kan vara en svår erfarenhet att hantera, men att deras föräldrar trots allt ville väl?

RFSU om omskärelse

Läs gärna Åsa Regnérs debattartikel i Svenska Dagbladet, i vilken hon fördömer omskärelse på barn i starka ordalag:

”Vid omskärelse på pojkar avlägsnas frisk hud från kroppen på barn som inte kan ge sitt medgivande. Det är inte etiskt försvarbart. Att utsätta spädbarn för ett operativt ingrepp som påverkar dem för resten av livet kränker inte bara den personliga integriteten – det medför också medicinska risker och strider mot religionsfriheten. Därför vill RFSU att omskärelse inte ska utföras på barn utan medicinska skäl och att lagen ses över för att undersöka om den kränker pojkars rättigheter.”

Somliga har noterat att Regnér inte kräver att omskärelse på barn ska kriminaliseras. Det är ganska uppenbart vad Regnér, som är generalsekreterare för RFSU, tycker i frågan, men hon har inte medlemmarnas mandat att kräva ett förbud. Den som läst förbundets idéprogram vet dock att RFSU tar avstånd från omskärelse på barn.

När jag medverkade under RFSU:s senaste kongress fick jag känslan av att man inte ville göra sig ovän med medlemmar som är omskurna. Män som ogärna vill se det som att de blivit utsatta för ett övergrepp som barn. Jag kan förstå att man inte vill betrakta sina föräldrar som förövare, men samtidigt tycker jag att man borde vara på det klara med att det är ett tvång som en del barn utsätts för och som barn inte ska behöva utsättas för. Det finns gott om vuxna som blivit misshandlade som barn, men som inte försvarar barnmisshandel för det. Det är klart att det mindre laddat för att det knappt är någon som försvarar aga i dag, men också för att de som blev misshandlade av sina föräldrar i de flesta fall saknar fysiska ”konsekvenser” de behöver leva med och kan känna ett behov av att försvara.

Det fanns några motioner om att RFSU borde driva förbudslinjen på den senaste kongressen, men de antogs dessvärre inte. Med den utgångspunkten tar Åsa Regnér i så mycket hon kan och kanske lite till beroende på vem du frågar. Det fanns trots allt medlemmar som försvarade omskärelse på barn under den kongressen och det skulle inte förvåna mig om de tycker att Regnér går ut för hårt i debattartikeln.

Om omskärelse på barn på RFSU-kongress

Motionen om omskärelse avslogs i sin helhet. Vad jag har förstått beslutades det att en arbetsgrupp ska diskutera den här frågan med tillägget att det redan står i RFSU:s idéprogram att man motsätter sig både omskärelse på barn och kvinnlig könsstympning.

Jag kom precis till kongressen (tjugo minuter sent) när debatten redan hade ägt rum så jag kan tyvärr inte återge den här i bloggen. Förhoppningsvis skriver kongressbloggen någonting om detta. Jag kan dock skriva någonting om diskussionen under påverkanstorget i fredags.


Vid sidan om diskussionen om det ska vara lagligt att omskära pojkar var det i vanlig ordning flera personer som fokuserade på vilket ord som bör användas – omskärelse eller könsstympning – och tyckte det var viktigt att vi använder olika ord för ingreppen som utförs på tjejer och killar.

Övergreppen unga tjejer utsätts för kan vara mer omfattande, men oavsett om vi kan enas om att könsstympning av tjejer är mer fruktansvärt än omskärelse av pojkar, borde inte det hindra en principiell debatt om den sortens ingrepp på barn.

Ärligt talar förstår jag inte hur personer som inte kan få ihop detta tänker. Vi har ett samlingsnamn för sexuella övergrepp – våldtäkt – utan att vi för den skullen inte kan erkänna att det finns olika grader av de sexuella övergrepp. För den principiella debatten är dock dessa grader mindre intressanta.

En annan fråga som diskuterats är hur RFSU kan arbeta med att bekämpa omskärelse av pojkar. Bör RFSU verka för att få igenom en ändring av nuvarande lagstiftning eller bör förbundet försöka förändra attityden hos allmänheten? Att ordet ”eller” har hamnat där är olyckligt. Det går att göra både och.

Det var nog ingen som vågade tro att kriminaliseringen av könsstympning skulle leda till att könsstympningen blev historia, men vi har ändå en lag som förbjuder all form av könsstympning med eller utan samtycke.

 

Bullshit om manlig omskärelse

Har precis sett ett avsnitt av den amerikanska serien ”Bullshit”, denna gång handlade programmet om omskärelse på barn. Innan programmet började tänkte jag att Penn & Teller kanske var för det, men tack och lov hade jag fel.

En omskuren man medverkade i dagens program och berättade att det – med hjälp utav vikter – går att återskapa någonting som liknar förhud. Om det som täcker ollonet fyller samma funktion som orörd förhud vet jag inte, men det såg väldigt likt ut. Jag antar att den konstgjorda förhuden åtminstone ser till att ollonet inte skaver mot kalsongerna.

Ett par, en kvinna och en man, medverkande också i programmet. Hon var gravid och ansåg att de skulle låta omskära det kommande barnet, hennes partner som själv inte var omskuren var emot att de skulle låta omskära sin son. Hon menade att sonen ändå skulle önska att det var gjort när han blivit äldre men att  argumentera utifrån vad man tror sonen själv kommer vilja när han är vuxen håller inte. Hennes argument var under all kritik. Hon pratade om kosmetiska skäl, att sonen skulle kunna känna att han var en i mängden. Annars skulle han bli retad.

I stort var argumentationen i programmet sällsynt dålig. Ingen ens ifrågasatte föräldrars rätt att omskära sina barn utan deras samtycke och då medverkade ändå personer från frivilligorganisationer i programmet. Om någon absolut vill bli av med förhuden, låt dem höra av sig till en läkare och få det gjort. Hur svårt kan det vara egentligen?

Manlig omskärelse försvaras bland annat med minskad risk för överföring av hiv och urinvägsinfektion. Jag tänker att omskärelse på barn risker att bidra till att män inte tycker att de behöver ta ansvar för att skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar.

Det är ett redan ett bekymmer att människor har tillfälliga sexuella förbindelser och inte använder kondom. Oavsett om omskärelse minskar risken för överföring av hiv och andra könssjukdomar inte, en del menar att så inte är fallet, så finns det andra aspekter man också måste ta hänsyn till. Återigen, kroppsautonomi.

Risken med att inte ta frågan om  kroppsautonomi är att vi i slutändan riskerar att diskutera hur en tilltalande kuk ser ut, om den är omskuren eller inte.