Anteckningar från hemmakarantänen!

Städning är repetitivt och uppfattas som improduktivt. Städning återställer enbart det befintliga och är en återgång till status quo. ”Se de icke-spår som städaren lämnat efter sig.”

Om vår ambivalens inför städning och vardagssysslans låga status skriver Fanny Ambjörnsson i sin bok Tid att städa (2018). Sedan jag läste boken har jag tänkt att jag borde städa min lägenhet. Under läsningen såg jag rent utav fram emot det, men det blev inte av. Sedan kom smittspridningen av coronaviruset till Sverige; diskussionen om samhällsviktig verksamhet blev verklighet och karantän ett förled.

Om jag tvunget måste hålla mig inom hemmets vrår kan jag lika gärna karantänstäda. Jag karantändammsugade under sängen och soffan. Därefter postade jag en karantänpresent till mitt yngsta syskonbarn som jag hade karantänhandlat några dagar tidigare hos den lokala leksaksbutiken som är räddaren i nöden när det slår dig att du inte kan anlända tomhänt till ett barnkalas (leksaksbutiken som tidigare huserade i lokalen gick i konkurs). Stöd dina lokala näringsidkare i tider som dessa!

Omhändertagandet om smutsen faller oftast på kvinnans lott samtidigt som jämställdhet har blivit ett ideal för kvinnor att realisera inom heterosexuella relationer. ”Städning intar helt enkelt en central roll i diskussioner om jämställdhet mellan könen och i familjen. Kanske är det rent av så att jämställdhetens brännpunkt kan lokaliseras till just städning; det vardagliga renhållningsarbete som sällan upplevs som särskilt belönande.” (s. 84)

Kvinnor utför merparten av hushållsarbetet i hemmet. Ansvaret för städningen utförs faller på kvinnans lott antingen direkt genom att hon putsar fönsterna eller mer indirekt genom projektledning (se även tjat). Det är hon som identifierar smutsen och tar initiativ till att det ska städas.

Ambjörnsson påpekar samtidigt att kvinnor generellt utför en lägre andel av hushållsarbetet i dag jämfört med på 70-talet. För att män har börjat ta mer ansvar för hushållsarbetet? Ja och nej, förändringen beror framförallt på att kvinnor ägnar mindre tid i hemmet och utför mindre hushållsarbete än tidigare. Ungefär som om män skulle fortsätta ta ut i genomsnitt 106 dagar med föräldrapenning och det totala antalet dagar skulle bantas ned till 220 dagar. I dag har föräldrar totalt 480 dagar med föräldrapenning varav 90 dagar, de så kallade pappamånaderna, inte kan överlåtas till den andra föräldern.

Något som skiljer obetalt hushållarbete från föräldraledighet är att det är mycket svårare att intala sig att man delar lika på omsorgen om barnen. Jämställdhet som ideal återspeglas dock inte i uttaget av föräldraledighet mellan kvinnor och män. Detta trots att det förefaller mer tacksamt att framställa sig som ett jämställd par genom att dela lika på föräldraledigheten. Städningen är tämligen privat till sin karaktär. Och det är också en av Ambjörnssons poänger, att städningen är en oberättad vardagssyssla. Vi pratar förvånansvärt lite om själva städningen med tanke på att de allra flesta har erfarenhet av privat städning. Inte ens ”Konsten att städa – med Marie Kondo” handlar om städning.

”I samma stund som den jämställda relationen blir ett ideal, blir det dubbelt viktigt att städningen delas lika inom familjen. Inte enbart på grund av den reella arbetsbördan, utan också för att, genom att dela på arbetet, skapa en jämställd relation.” (s. 105)

Ett annat ideal är att ha ett städat och bonat hem. För den som eftersträvar att leva i en jämställd relation och att kunna visa upp rent hem blir den ofrånkomliga frågan hur dessa ideal ska kunna samsas.

Den jämställda relationen som ideal bidrar bland annat till att par försöker framställa den egna relationen som jämställd. Än värre är att det också bidrar till att vi bortser från ojämställdheten och väljer att fokusera på de gånger då pojkvännen ”hjälper till”. Det finns trots allt män som tar ännu mindre ansvar för hushållsarbetet. Det är bara med att jämföra med hur lite hushållsarbete män uträttade förr.

Ambjörnsson skriver träffande om hur en del kvinnor undviker att bråka om städning eftersom bråket riskerar att bekräfta ojämställdheten. Därför väljer en del kvinnor att utföra hushållsarbetet själva istället för att ”ställa till med en scen”. Det är bättre att tiga om att man intagit en underordnad position än att öppna munnen och röja alla tvivel.
För feminister kan det kännas skamligt att leva i en ojämställd relation och det är inte alltid smärtfritt att ”hänga ut” sin parter. Genom att ta avstamp i en egen ojämställd relation riskerar man att mötas av ”Varför gör du inte slut då?”.

Det tycks vara enklare att skildra en ojämställd relation i efterhand, då man kan slå mynt av en mer jämställd varannan vecka-tillvaro såsom till exempel Maria Sveland i Bitterfittan. Ett undantag är väl Gemma Hartley som skriver om det ojämställda känslomässiga arbetet som framförallt utförs av kvinnor i sin bok Så jävla trött och som även skildrar Hartleys egna ojämställda relation. Som läsare blir jag dock trött på hur Hartley återkommande understryker att maken Rob är fantastisk.

För att uppnå en mer eller mindre jämställd relation är det antagligen mer fruktbart att fokusera på vad man vill göra med sitt liv, och att få mer tid över till sådant som skänker en glädje, snarare än att försöka intala sig att man lever i en jämställd relation. Vill du städa mindre eller vill du framstå som jämställd? Ingen kommer tacka dig för att din man alldeles oförtjänt får framstå som modern.

”Genom städpraktiker skapas sålunda en specifik sorts mansideal – en man som genom att han är positivt inställd till att dela på städningen framstår som både ansvarstagande och jämställd.” (s. 95)

Fanny Åström twittrar

Ingen kommer undan ”omsorgen om tingen, torkandet och dammandet”. Även personer som lever i samkönade relationer och ensamhushåll måste städa. Ingen kommer tacka oss för att vi tar hand om vår egen skit. Samtidigt som vi besparas att känna oss misslyckade för att vi inte lever i en jämställd relation. Ojämställt hushållsarbete, såsom det vanligtvis skildras, kräver trots en man och kvinna under samma tak.

Symboler för ojämställdhet

Riksdagen beslutat nyligen att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning och insemination. Ett välkommet beslut för de som vill ha barn, men som antingen inte har någon att skaffa barn med eller inte vill dela sitt föräldraskap med någon. Donerade könsceller räcker om man inte komma på någon att skaffa barn med. För egen del faller det på att jag inte vill ha barn, varken med mig själv eller någon annan.

Elin Lundgren har beskrivit föräldraskapet som ett ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. Tidigare såg jag allvarligare på att binda mig till någon annan juridiskt genom äktenskap än icke-juridiskt genom att skaffa barn. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att juridiken kommer med något slags allvarlighetens skimmer över sig. Föräldraskapet innebär visserligen också en juridisk bindning, men den bindningen avser barnet. Det blir en bindning till barnet genom medföräldern.

Hur jag ser på och förhåller mig till äktenskapet har förändrats sedan jag började studera.  Jag betaktar numer äktenskapet som någonting rent juridiskt, som ett avtal mellan två personer. Att jag främst läst om makars situation efter dom eller död (äktenskapsskillnad) och googlat skilsmässostatistik med jämna mellanrum bidrar säkert.

Jag såg tidigare äktenskapet som en symbol för ojämställdhet trots att personers skäl att ingå äktenskap i dag ofta är rent känslomässiga, trots att sambor som gifter sig rimligen inte anammar mindre jämställda vanor för den sakens skull. Det främsta skälet till att jag börjat ifrågasätta äktenskapets symbolvärde för ojämställdheten är de makar som ändå lever relativt jämställt, men också de som levde relativt jämställt innan de skaffade barn.  Det verkar inte spela någon roll om föräldrar har som ambition att leva jämställt, gemensamma barn brukar komma ivägen för dem. För att inte tala om alla föräldrar som separerar när barnen är små.

Att föräldraskap inte är mer förknippat med ojämställdhet beror nog på att delar av ojämställdheten går att motivera med att man åtminstone har ett barn som man älskar över allt annat. Sedan vet jag inte hur enkelt det är att erkänna för sig själv att man förmedlar ojämställda värderingar till sina barn. Det handlar inte bara om arbetsgivare som inte vill anställa gravida, föräldraledighet, vård av sjukt barn, deltidsarbete och så kallade kvinnolöner. Det handlar om vad föräldraskapet gör med oss som människor och hur det kan begränsa våra livsutrymmen. Hur föräldraskapet riskerar att cementera könsroller som förmedlas vidare till barnen.

Jag påverkades  absolut av talet om äktenskapet som en ”ojämställd institution”. Därför är det intressant att någon talar föräldraskapet som ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. I dag när knappt någon talar om sex innan äktenskapet eller utomäktenskapliga barn borde det vara enklare än någonsin att se att sambandet mellan föräldraskap och ojämställdhet.