Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Alla andra får

Det är enkelt att dra på munnen när barn som vill ha något använder argumentet ”alla andra får”. Att alla andra får ses inte som ett riktigt argument. Tänk om vuxna hade argumenterat på det viset?

Barn som argumenterar på det viset vet säkert någon som använt argumentet med framgång. De har förstått att man ska vara normal. Vuxna har den fördelen att de bara kan göra som alla andra. De behöver som regel inte någon om lov. De behöver inte formulera för sig själva eller någon annan att de vill göra någonting för att alla andra gör det. Praktiskt, eller hur?

Om vi kräver någonting särskilt av personer som inte gör som alla andra – för det gör vi -borde det väl i konsekvensens namn krävas någonting särskilt när vuxna missunnar barn att göra som alla andra? Varför förväntas barn vara experter på normkritik? Varför förväntas barn utmana normer?

”Har ni tänkt på vad inkonsekventa vi föräldrar är ibland.

Tänk er in i situationen en sen härlig sommarkväll och det är dags för barnen att komma in för kvällen. Barnet vill naturligtvis inte eftersom det fortfarande finns andra barn ute. Dom använder argumentet att alla andra får ju vara ute, och jag som förälder svarar med att det bryr jag mig inte om eller något liknande.

Nästa situation skulle kunna vara en vinterdag och man tycker att barnet skall ha en mössa på sig vilket han av någon anledning inte vill. Då använder jag som förälder det argumentet att alla andra barn har ju mössa på sig.

Jag använder alltså samma argument som mitt barn använde vilket jag förkastade när han använde det.”

Jag har all förståelse för att barn använder argumentet ”alla andra får”. Vad personer vill är  mindre intressant är vad alla andra får och gör. Vad du vill är bara intressant om du vill göra sådant som uppfattas som ”normalt”. Barn skulle ha mindre framgång med argumentet ”jag vill vara utomhus” än argumentet ”alla andra barn får vara utomhus”.

Intressant nog invänder många föräldrar att det inte stämmer att alla andra barn får. De har förstås rätt i sak. Alla andra får ingenting. Det kanske inte ens ligger någonting i barnets upplevelse. Det kan vara ett fåtal som får det ”alla” andra få. Vad föräldrarna gör när de förklarar att deras barn har fel i sak är att de godtar argumentet som sådant. Allt annat skulle rimma illa med att man ska göra som alla andra.