Alla andra får

Det är enkelt att dra på munnen när barn som vill ha något använder argumentet ”alla andra får”. Att alla andra får ses inte som ett riktigt argument. Tänk om vuxna hade argumenterat på det viset?

Barn som argumenterar på det viset vet säkert någon som använt argumentet med framgång. De har förstått att man ska vara normal. Vuxna har den fördelen att de bara kan göra som alla andra. De behöver som regel inte någon om lov. De behöver inte formulera för sig själva eller någon annan att de vill göra någonting för att alla andra gör det. Praktiskt, eller hur?

Om vi kräver någonting särskilt av personer som inte gör som alla andra – för det gör vi -borde det väl i konsekvensens namn krävas någonting särskilt när vuxna missunnar barn att göra som alla andra? Varför förväntas barn vara experter på normkritik? Varför förväntas barn utmana normer?

”Har ni tänkt på vad inkonsekventa vi föräldrar är ibland.

Tänk er in i situationen en sen härlig sommarkväll och det är dags för barnen att komma in för kvällen. Barnet vill naturligtvis inte eftersom det fortfarande finns andra barn ute. Dom använder argumentet att alla andra får ju vara ute, och jag som förälder svarar med att det bryr jag mig inte om eller något liknande.

Nästa situation skulle kunna vara en vinterdag och man tycker att barnet skall ha en mössa på sig vilket han av någon anledning inte vill. Då använder jag som förälder det argumentet att alla andra barn har ju mössa på sig.

Jag använder alltså samma argument som mitt barn använde vilket jag förkastade när han använde det.”

Jag har all förståelse för att barn använder argumentet ”alla andra får”. Vad personer vill är  mindre intressant är vad alla andra får och gör. Vad du vill är bara intressant om du vill göra sådant som uppfattas som ”normalt”. Barn skulle ha mindre framgång med argumentet ”jag vill vara utomhus” än argumentet ”alla andra barn får vara utomhus”.

Intressant nog invänder många föräldrar att det inte stämmer att alla andra barn får. De har förstås rätt i sak. Alla andra får ingenting. Det kanske inte ens ligger någonting i barnets upplevelse. Det kan vara ett fåtal som får det ”alla” andra få. Vad föräldrarna gör när de förklarar att deras barn har fel i sak är att de godtar argumentet som sådant. Allt annat skulle rimma illa med att man ska göra som alla andra.

Icke-jämnåriga relationer och avståndstaganden som får passera

Jag har vid ett antal tillfällen befunnit mig i sammanhang där sociala och sexuella relationer mellan icke-jämnåriga personer kommit på tal och någon känt ett behov av att ta avstånd från sådana relationer. Antagligen utan en tanke på de som har erfarenhet av att ha varit den betydligt yngre eller äldre i en relation. Genom sig själv känner man andra, ni vet?

När någon tagit avstånd har det inte varit frågan om att åldersskillnad bara inte är något för dem, varför de nu skulle understryka något sådant, utan om att det inte borde vara något för någon.

Att det fortfarande är gångbart att uttrycka sig negativt om vissa relationer är uppenbart  även om jag vänder mig emot att den icke-jämnåriga relationen skulle utgöra en särskild sorts relation. Att få reagerar när någon tar avstånd från relationer med åldersskillnad förstärker uppfattningen om sådana relationer som avvikande.

Skälen till att vi inte reagerar när personer visar prov på intolerans kan variera. För det första. Att bli överrumplad kan få nästan vem som helst att fumla efter orden. För det andra. Du kanske är på någon årlig släktsammankomst och vill undvika att spä på den redan dåliga stämningen. Du kanske inte vågar stå upp för någon slags relationsfrihet i lunchrummet, på festen med många nya ansikten eller under bokcirkelmötet om du själv riskerar att betraktas som en avvikare.

Det borde inte komma som någon chock om personer som har erfarenhet av icke-normativa relationer inte vill dela med sig av sitt privatliv. De vill också kunna diskutera frågor utifrån annat än egna erfarenheter. De kanske också vill kunna diskutera sakfrågor utan att bli sedda som representanter för ett sätt att leva. Jag tänkte på detta när jag skulle ha ett seminarium om ansvarsfrihetsgrunden samtycke. Vilken grad av våld kan personer samtycka till inom ramen för sex och sport? Inför seminariet skulle vi ha läst några rättsfall om sexuella och sportsliga aktiviteter med våldsinslag. Under läsningen av dem funderade jag på hur vanligt det blivit med hårda tag i sexuella sammanhang, om medvetenheten om detta skulle påverka hur man redogjorde för och kommenterade rättsfallen.

Om det ligger något i att personer inte medvetet försöker skapa dålig stämning i sociala sammanhang skulle det innebära att de flesta av dem som har en aversion mot icke-jämnåriga sociala och sexuella relationer håller den för sig själva. Men de andra då? Om de bara inte tänker sig för får man sluta sig till att de åtminstone inte vill andra illa. Räcker inte det? Borde inte personer tänka sig för? Är det inte bra om de inte gör det alla gånger? Undertryckta tankar är likväl tankar men om de uttrycks kan de stötas och blötas? Har det någon betydelse om personer inte tänker sig för eller bara är allmänt okunniga?

Spelar det någon roll om personen som talar om för mig att kvinnor som inte rakar armhålorna är motbjudande vet att jag inte rakar mina? Oavsett hårstatus har jag fått nog av sexistiska utläggningar om hurdana motbjudande kvinnor är, men det skulle knappast vara en förmildrande omständighet om personen kände till den. Om personen tog något mer ovanligt som exempel då? De allra flesta kvinnor har trots allt håriga kroppar.

Graden av kroppsbehåring har inte förändrats övertid vad jag vet, men synen på samkönade relationer har förändrats. Är det okej att tala illa om män som har sex med män om ingen närvarande kan känna sig träffad? Jag skulle säga att det är otrevligt oberoende av vilka sexuella läggningar och praktiker som finns ”representerade”. Det var det innan år 1979 då man betraktade homosexualitet som en sjukdom, men det vore än mer anmärkningsvärt år 2015. Det finns en ökad medvetenhet i dag.

Även om jag förstår att fördomsfulla och intoleranta attityder är utbredda kan jag bli ganska tagen när personer uttrycker sig fördomsfullt och intolerant. Flera av oss har skäl att fundera på hur vi bättre kan bemöta intoleransen på plats. ”Hur menar du?” är en bra början.

Journalisten Alexandra Pascalidou skriver om rasism och normalisering i senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Bang. ”Normaliseringen är som små giftdoser som sakta men säkert smyger sig in i samhällskroppens blodomlopp. Tills vi vant oss. Som dokusåporna med mobbningsmoment och utröstningar som på 90-talet kritiserades för att vara integritetskränkande förnedrings-tv. Numera är det bara tv-recensenten Johan Croneman som förfasar sig medan majoriteten käkar chips och garvar åt förlorarnas tårar.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,