Saker som spark joy

För någon vecka sedan hörde jag talas om Netflix-serien Tidying up with Marie Kondo och KonMari-metoden. Jag läste texter om folding, minimalism och maximalism. Krönikor om den nya metoden som går ut på att enbart behålla saker som skänker en glädje. Utan att ha den där streamingtjänsten ville jag veta vad människor pratade om, lite som när jag skaffade Tinder för några år sedan. Jag lånade en väns Netflix-konto och sträcktittade mig igenom de åtta avsnitten.

Namnet till trots ägnar sig Kondo inte åt städning. Du får inte se några spisar dras ut, avlopp rensas eller golvytor skuras. Serien handlar snarare om rensning och organisering, i den ordningen. Åsikterna går isär om metoden handlar om att uppvärdera de saker som skänker en glädje eller om att slänga saker.

”Den svenska titeln på Marie Kondos bästsäljande bok ”Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem” (2016) är missvisande. Städning är en mikroskopisk del av vad hon håller på med. En enda gång på tre avsnitt förekommer det att en hylla dammas. ”Tidying up with Marie Kondo” handlar inte om smutsiga hem, utan om belamrade. Marie Kondo sysslar med att ställa frågan does it spark joy? Om svaret är nej – bort! Sedan ska allt vikas och lagras enligt ett visst mönster.” (Sydsvenskan 9/1-2019)

Organiserat städande! Nej, det provocerar inte i närheten av det organiserade rensandet. KonMari-metoden har tolkats som ett rensande för rensandets skull. Att föredra om saker ligger i ordning, och går att hitta när man behöver dem, är inte konstigare än att människor har bestickinsatser i sina kökslådor. Konstigt är däremot att faktiskt uppnå ett tillstånd av var sak på sin plats. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt givet vad som skulle krävas.

Det som provocerar är när människor går igenom sina besticklådor och redan på förhand har bestämt sig för att de ska göra sig av några föremål, oklart vilka. Lite som människor som går i butiker och som på förhand har bestämt sig för att handla något även om inget skulle tilltala dem. Jag lämnar butiker tomhänt när det händer mig. Jag tänker inte köpa en flaska balsam bara för att ha köpt något.

Personligen har jag svårt att bli provocerad om någon som har kommit fram till att hen äger massor av saker som hen aldrig använder ger dem till en vän som har större glädje av dem eller skänker dem till Stadsmissionen. Då blir jag mer provocerad av ärvt silver som aldrig används. Visst är det tråkigt när vackra glas går sönder men är det inte tråkigare om de vackra glasen aldrig ens riskerar att gå sönder för att de aldrig används? Huvudsaken är att föremålen du gör dig av med skänks till någon som har användning av dem eller att de återvinns. (Att lämpa över saker man inte tål att till någon vän som inte klarar av att tacka nej är inte ”hållbart”. Fråga!)

När jag läser om Kondos metod är det som underförstått att den som har många tillhörigheter också har många tillhörigheter som inte skänker dem glädje. ”Du ska bara behålla de saker som talar till hjärtat och kasta det som inte längre ger dig glädje, eller ”sparks joy”, som Marie Kondo säger. Tacka de sakerna för er tid tillsammans och låt dem gå.” Är det bara jag som tänker att den som uppskattar sina saker också får behålla dem? Och jo, du kan uppskatta din dammsugare.

Jag uppskattar mina relativt få saker. Jag minns när en person var hemma hos mig i en möblerad lägenhet som jag hyrde i andra hand och undrade var jag hade alla mina saker. Sedan jag lämnade Västernorrland för Stockholm har jag flyttat ganska många gånger. Vid varje flytt har jag gjort mig av med några saker. Alla dessa flyttar i kombination med någon idé om att hålla nere antalet flyttkartonger har gjort att jag inte lever i något överflöd direkt. Vill du inte äga massor av saker? Flytta ofta och hyr möblerat i andra hand!

”Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.” (21/2)

Framtill nyligen har jag bott på ett ställe utan föremål som skänkt mig någon glädje. Jag talar inte om glädjebringande pinaler som drunknat i överflöd utan om en tillvaro utan föremål som gjort mig på gott humör. Inte en endaste kaffekopp. Tänk Ikea, väntrum, Airbnb.

Mitt nedpackade liv har varit en påminnelse om att jag uppskattar mina saker. Jag blir på gott humör när packar upp mina flyttkartonger som tjänat som förvaring alldeles för länge i olika förråd. Jag vill vada i mitt jox och bringa ordning i kaoset. Jag tänker minnas personerna jag fått sakerna av. Här ska vikas, förbrukas och slitas ut. Ett liv ska levas.

Kärleken till sakerna

Då ville jag bo på Kungsholmen, vid Rådhuset, men jag förstod att det aldrig var ett alternativ. När jag var inne på Stiftelsen Stockholms Studentbostäders hemsida för snart 3 år sedan och insåg att det fanns studentlägenheter i Vasastan tänkte jag att det nästan var Kungsholmen. För första gången hade jag om än tillfälligt ett förstahandskontrakt. Tillfälligt är relativt när man har flyttat runt under en period. Jag skulle ändå bo där under min fortsatta studietid.

Passa på att rensa när du ändå ska flytta läser jag i olika flyttguider. Varje gång jag flyttat inom Stockholm har jag gjort mig av med saker. Flyttar du runt har du inte så mycket val om du inte kan härbärgera dina saker hos någon. När jag flyttade hit flyttade jag från 25 kvadratmeter till en lägenhet med en boyta på 18 kvadratmeter. Då när jag bodde något större var det någon som frågade mig var jag hade mina saker. Det här är allt jag äger utöver en del saker jag har på vinden, svarade jag.

Vi kan kalla det minimalism men det är inte den där självvalda minimalismen. Jag har gjort minimalismen till min för att kunna stå ut med att jag gjort mig av med möbler som personer har skänkt till mig. Det har inte varit drömmar om ett ljust och fräscht hem. Det har varit tyvärr har jag inte plats för dig bokhyllan och även om jag hade haft det hade jag inte kunnat ta med dig. Det har varit hoppas att någon annan tar hand om dig och uppskattar dig lika mycket som jag har gjort trots att du bara är ett ting. Det är inte det att jag inte gillar saker. Jag grät på ett konditori vid Medborgarplatsen när jag insåg att någon hade stulit min cykel som jag hade parkerat längs Götgatan. Stockholms farligaste gata om man ska tro det man läser i medierna.

Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.

Minimalismen är vår tids konsumistiska estetik, skriver Lisa Magnusson: ”När [Fumio Sasaki] skryter med att han numera kan packa ned hela sitt liv på 40 minuter undrar jag bara: Till vilken nytta då? Varför ska man sträva efter att vara så lätt att radera?” (DN 16/2-18).

”Man ska inte ha skuldkänslor om man inte lämnar dödsboet i ­perfekt ordning.” Lotta Olsson skriver om att städa dödsboet efter sin far och ”döstädning”: ”Men tanken har faktiskt aldrig slagit mig att pappa borde ha städat innan han dog för att underlätta för sina barn, eller för att framstå som mer välordnad.” (DN 18/1-17)

Olsson fortsätter: ”Det man inte har rensat ut är klassaspekten, för givetvis är det inte de fattigaste som skryter med allt de har slängt bort. Det är de välbeställda som sorterar bort, för de behöver aldrig vara rädda för att inte ha råd att köpa nytt. Men hörni, köp bara bra kvalitet och tidlös design så behöver ni inte så mycket. Städning är en otäck liten klassfråga, och fattigdom handlar ofta om att inte ha råd med kvalitet.”

Så är det förstås. Skrivbordet från 70-talet är förresten av bra kvalitet.