Känd från CCTV

Björn Ulvaeus ger sig in i övervaknings- och integritetsdebatten (SvD). ”På sätt och vis har jag alltså så länge jag kan minnas levt under övervakning. Om övervakningskameror kan hjälpa oss i kampen mot islamisterna, så säger jag med min personliga erfarenhet utan förbehåll ja till att vi installerar långt fler av dem.”

Å ena sidan har Ulvaeus varit övervakad så länge han kan minnas å andra sidan framställer han det som att han är beredd att offra sin personliga integritet för att undvika fler terrordåd. Vem är det som ska offra vad egentligen?

Med en utökad statlig övervakning blir förstås även Ulvaeus utsatt för mer av den varan, men det gör till eller från då han som offentlig person ändå levt under vad han kallar övervakning. Det är snarare den majoritet som inte delar kändisars och offentliga personers erfarenheter som skulle offra något om man tänker sig att de ändå känner sig övervakade och det oberoende av hur många övervakningskameror som sätts upp. Men det gör ingenting. Om övervakning är obetydlig för den personliga integriteten i samhällen i vilka kändisar står ut är den också det för dem som inte gjort någon ansträngning för att bli kända.

”Tidigt i karriären bestämde jag mig för att detta inte skulle få påverka mitt liv. Jag skulle göra allt jag ville i offentligheten utan att bry mig om att människor runt omkring såg vad jag hade för mig.” skriver Ulvaeus.

Jag förställer mig att personer som söker sig till ”offentligheten” torde vara överrepresenterade bland sådana som föreställer sig att det är obetydligt att ”offra” vad andra förstår som personlig integritet. Antingen det eller att de tänker sig att livet som offentlig person är värt personliga uppoffringar.

Det mest intressant med Ulvaeus text är att den ger en inblick i hur en kändis kan förhålla sig till personlig integritet. Det är individuellt. Lika lite som man kan säga att någon inte åldras med värdighet kan man säga att någon gett upp sin personliga integritet för att den gör saker som aldrig skulle falla en in. Ulvaeus perspektiv får en att undra om personer som sitter på den politiska makten och anser att statlig övervakning är obetydligt för den personliga integriteten gör det för att de ändå känner sig ”övervakade” och tycker sig kunna hantera sin tillvaro.

Frånsett personliga erfarenheter är övervakningens vara eller icke vara i slutändan en värderingsfråga som man kan förhålla sig olika till oberoende av om man är känd bland allmänheten eller om man har rent mjöl i påsen.

Priset för terrorismbekämpning är för högt när vi får offra för mycket av vår frihet, anser en del av oss. Det anser andra också. Vi har bara olika syn på vad frihet är och när inskränkningar av den saknar proportioner.

Priset för terrorismbekämpning är också för högt när vi inte ens får det vi offrar oss för. ”’Det enda som är säkert är att ingenting är säkert. Och inte ens det’, står det på en husvägg i Berlin. Strävan efter trygghet och säkerhet är något som kännetecknar vår kultur mer än något annan – vi invaggas i en vision om att det skulle vara möjligt.” (Sydsvenskan)

Ulvaeus frågar retoriskt om inte alla vill bli sedda. Jag förringar inte att människor – särskilt kända sådana – vill bli sedda, men det borde gå att ordna på annat sätt än genom övervakning. Särskilt om man associerar övervakning med att bli sedd. Att vara blott en fil i ett arkiv skulle jag säga är själva antitesen till att bli sedd. Den som lever med en kontrollerande svartsjuk partner blir heller inte ”sedd” i den mening man brukar avse när man använder ordet. Det är en sak att faktiskt bli övervakad och att en annan känna sig övervakad på grund av att man valt att vara en offentlig person. Det är en sak att bli sedd för att man är en känd person, en annan att inte ha något annat val än att bli ”sedd”.

Det mest oroväckande med repressiva åtgärder är hur lätt det är att införa dem och hur svårt det kan vara att avskaffa dem. Ulf Bjereld har tidigare skrivit om detta: ”Enskilda, tillsynes oförargliga, åtgärder leder inte sällan till de små stegens tyranni. Varje enskilt steg kan försvaras, men sammantaget leder de till en plats dig man inte ville komma och som det är svårt att lämna när man väl en gång hamnat där. Enskilda repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.”

Ett annat orosmoment är hur staten kan tänkas hantera från integritetssynpunkt känslig information när vi vant oss vid att staten har tillgång till den. Man kan nästan räkna med att politiker och personer med tillgång till informationen i efterhand ser andra användningsområden för den än de som motiverade att den samlades in. Säg den med makt som inte vill ha utökade befogenheter.

Övervakning kostar. Har man väl betalat för något är det ganska naturligt att försöka få ut så mycket som möjligt av det. Det finns inget som hindrar att den logiken tillämpas på ur integritetssynpunkt känsligt övervakningsmaterial varför man bör se till att staten inte kan bete sig som en annan på buffén.