DN skriver tvångssteriliseringarna med stort t

Inti Chavez Perez debattartikel med fem förslag på hur man kan tillgodose transpersoners mänskliga rättigheter bemöts i dag med en osignerad ledare i DN. DN skriver: ”Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.”

Att staten inte ska komma undan med att den tvångssteriliserade människor som inte ansågs tillräkneliga under 1900-talet är en god strävan. Jag har också en förståelse för de som vill att man ska fortsätta associera tvångsteriliseringar i Sverige med dessa. ”Tvångssterilisering i Sverige förekom mellan åren 1934 och 2012 med varierande grad av frivillighet” enligt Wikipedia.

DN ser gärna att vi kommer ihåg tvångssteriseringarna av de som ansågs mindervärdiga föra människosläktet vidare, men DN lär inte bli ihågkommen för att ha fördömt dessa utan för att ha benämnt de som ägt rum i modern tid som mer eller mindre frivilliga tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Minns de tidiga tvångssteriliseringarna, men låt det inte ske på de nutida ofrivilliga steriliseringarnas bekostnad.

De som avstår från att fördöma omskärelse på barn (snopp) för att de vill markera att könsstympning av barn (snippa) är allvarligare lär heller inte bli ihågkomna för att de stod upp för kvinnors rättigheter. Jag tror att fördömande av sedvänjorna går att kombinera, men om jag skulle ha fel, om det inte går att kombinera ett fördömande av omskärelse på barn utan att ingreppen på personer med snippor blir sedda som aningen mindre allvarliga är det väl inte givet att vi borde låta bli att fördöma ingreppen på barn med snopp? Att ingreppen oavsett barnets kön ses som tillräckligt allvarliga för att få fortgå borde vara att föredra framför att det ena ses okej och det andra som mer eller mindre det värsta som kan drabba ett barn med snippa.

Fungerar det att framställa vissa övergrepp som mer allvarliga genom att framställa andra som mindre allvarliga? Med fungerar menar jag om det leder till verklig förståelse för att de förra var (mer) allvarliga eller om den effekt det får är att de förra ses som aningen allvarliga och de senare knappt allvarliga alls. Leder det inte enbart till en läpparnas bekännelse? Till att skapa en förmåga hos människor att anpassa sig efter vad man för stunden ska tycka och se allvarligt på? Kortsiktigt tyckande kan komma att betyda mycket för enskilda människor, en lagändring efter idogt kampanjande till exempel, men långsiktigt är ideologi direkt avgörande. Människor som tycker det man ska tycka för stunden kan säkert skriva historia för egen del, men de förändrar inte världen.

Jag tänker ibland på om inte hur man framställer sexuella övergrepp på unga kvinnor har varit en nackdel för äldre kvinnor som likväl kan falla offer för sådana. I och med att de övergrepp yngre utsätts för ska ha statusen som de mest fruktansvärda får de äldre utsätts för vara mindre fruktansvärda, det vill säga inte alls. Förhoppningsvis kommer man klara av att hålla flera förtryck i huvudet samtidigt i framtiden utan att ställa dem och grupper mot varandra.

Om omskärelse på barn på RFSU-kongress

Motionen om omskärelse avslogs i sin helhet. Vad jag har förstått beslutades det att en arbetsgrupp ska diskutera den här frågan med tillägget att det redan står i RFSU:s idéprogram att man motsätter sig både omskärelse på barn och kvinnlig könsstympning.

Jag kom precis till kongressen (tjugo minuter sent) när debatten redan hade ägt rum så jag kan tyvärr inte återge den här i bloggen. Förhoppningsvis skriver kongressbloggen någonting om detta. Jag kan dock skriva någonting om diskussionen under påverkanstorget i fredags.


Vid sidan om diskussionen om det ska vara lagligt att omskära pojkar var det i vanlig ordning flera personer som fokuserade på vilket ord som bör användas – omskärelse eller könsstympning – och tyckte det var viktigt att vi använder olika ord för ingreppen som utförs på tjejer och killar.

Övergreppen unga tjejer utsätts för kan vara mer omfattande, men oavsett om vi kan enas om att könsstympning av tjejer är mer fruktansvärt än omskärelse av pojkar, borde inte det hindra en principiell debatt om den sortens ingrepp på barn.

Ärligt talar förstår jag inte hur personer som inte kan få ihop detta tänker. Vi har ett samlingsnamn för sexuella övergrepp – våldtäkt – utan att vi för den skullen inte kan erkänna att det finns olika grader av de sexuella övergrepp. För den principiella debatten är dock dessa grader mindre intressanta.

En annan fråga som diskuterats är hur RFSU kan arbeta med att bekämpa omskärelse av pojkar. Bör RFSU verka för att få igenom en ändring av nuvarande lagstiftning eller bör förbundet försöka förändra attityden hos allmänheten? Att ordet ”eller” har hamnat där är olyckligt. Det går att göra både och.

Det var nog ingen som vågade tro att kriminaliseringen av könsstympning skulle leda till att könsstympningen blev historia, men vi har ändå en lag som förbjuder all form av könsstympning med eller utan samtycke.

 

Bullshit om manlig omskärelse

Har precis sett ett avsnitt av den amerikanska serien ”Bullshit”, denna gång handlade programmet om omskärelse på barn. Innan programmet började tänkte jag att Penn & Teller kanske var för det, men tack och lov hade jag fel.

En omskuren man medverkade i dagens program och berättade att det – med hjälp utav vikter – går att återskapa någonting som liknar förhud. Om det som täcker ollonet fyller samma funktion som orörd förhud vet jag inte, men det såg väldigt likt ut. Jag antar att den konstgjorda förhuden åtminstone ser till att ollonet inte skaver mot kalsongerna.

Ett par, en kvinna och en man, medverkande också i programmet. Hon var gravid och ansåg att de skulle låta omskära det kommande barnet, hennes partner som själv inte var omskuren var emot att de skulle låta omskära sin son. Hon menade att sonen ändå skulle önska att det var gjort när han blivit äldre men att  argumentera utifrån vad man tror sonen själv kommer vilja när han är vuxen håller inte. Hennes argument var under all kritik. Hon pratade om kosmetiska skäl, att sonen skulle kunna känna att han var en i mängden. Annars skulle han bli retad.

I stort var argumentationen i programmet sällsynt dålig. Ingen ens ifrågasatte föräldrars rätt att omskära sina barn utan deras samtycke och då medverkade ändå personer från frivilligorganisationer i programmet. Om någon absolut vill bli av med förhuden, låt dem höra av sig till en läkare och få det gjort. Hur svårt kan det vara egentligen?

Manlig omskärelse försvaras bland annat med minskad risk för överföring av hiv och urinvägsinfektion. Jag tänker att omskärelse på barn risker att bidra till att män inte tycker att de behöver ta ansvar för att skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar.

Det är ett redan ett bekymmer att människor har tillfälliga sexuella förbindelser och inte använder kondom. Oavsett om omskärelse minskar risken för överföring av hiv och andra könssjukdomar inte, en del menar att så inte är fallet, så finns det andra aspekter man också måste ta hänsyn till. Återigen, kroppsautonomi.

Risken med att inte ta frågan om  kroppsautonomi är att vi i slutändan riskerar att diskutera hur en tilltalande kuk ser ut, om den är omskuren eller inte.

Smärtans barn

Håller på att läsa ”Smärtans barn” med Waris Dirie, boken handlar om hennes kamp mot könsstympning och om könsstympning i största allmänhet. När jag läser boken är det svårt att inte fundera på vad föräldrar egentligen har rätt att göra emot sina barn. Det händer att föräldrar gör saker som de vet (eller åtminstone är rätt säker på att) ligger i barnets intresse. Jag skriver ”emot sina barn” just för att den vanligare existerande varianten är att föräldrar gör saker (som de vet) inte ligger i barnets intresse och sedan hävdar att de gör det för barnets bästa. Om inte kommer föräldrarna dragandes med favoritklyschan nummer ett i vuxenvärlden: ”du kommer förstå när du blir äldre” i brist på förklaring varför just du skulle må bra av ett övergrepp (eller vad det nu handlar om).

Att veta vad som är rätt och fel behöver inte alltid vara givet, men när saker verkar för dumma bör man kanske fundera en gång till. Dirie och hennes medarbetare åker runt i Europa och träffar olika personer som på något sätt har koppling till kvinnlig könsstympning. I Sverige är vi skyldiga att rapportera om vi misstänker att någon tänker könsstympa sin dotter eller om vi tror oss veta att dottern redan är stympad. Dirie träffar läkare som tar bort ärrvävnaden som bildas vid infibulation (även kallat ”faraonisk omskärelse”). Infibulation innebär att innebär att klitoris, de inre blygdläpparna samt delar av de yttre blygdläpparna skärs bort. Huden sys sedan ihop och ett litet hål lämnas för att mensblod och urin ska kunna passera. Förutom det försöker läkarna övertala patienterna att inte könsstympa sina egna döttrar. Det händer att läkare träffar patienter som funderar på att utsätta sina egna döttrar för samma övergrepp eller patienter som redan har stympat sina döttrar. Läkarna håller ofta tyst fastän de är skyldiga att rapportera om de misstänker könsstympning. Läkarna ursäktar sig med att om de anmälde föräldrarna skulle de förlora sin trovärdighet. Spontant tycker jag att det låter dumt, kan vi förhindra att en person könsstympas så ska vi göra det. Ännu värre är det att medvetet avstå från att förhindra dessa övergrepp.

De allra flesta människor är övertygade om att de föräldrar som låter stympa sina döttrar gör det av kärlek, de tror att det är det bästa för barnet. Avslutar med ett jobbigt citat ur boken: ”Kärlek gör ont tre gånger – när de skär dig, när du gifter dig och när du får barn”.