Kvinnor är dåliga på att vara kränkta män

På internationella kvinnodagen blev ett museum i Stockholm uppmärksammat för att det tillämpade ”feministisk prissättning”. Museet höjde biljettpriset för män med det uttalade syftet att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Om tilltaget bidrog till en diskussion om löneskillnaderna eller snarare bidrog till att museet blev omnämnt i sociala medier får någon annan bedöma. Det bidrog i vart till att en del män, och säkerligen också en del kvinnor, som ändå aldrig hade tänkt sätta sin fot på museet hotade med att bojkotta det.

Diskussionen rörde att män under en dag, självaste internationella kvinnodagen, fick betala 17 kronor mer i inträde. Jag kunde inte låta bli att undra: Var var ni när kvinnor fick betala mer för att klippa sig? Jag fick förklarat för mig att det redan är olagligt och att det därför inte hörde dit. Jag nämner inte detta för att göra en stor sak av en del män är kränkta på internet utan för att lyfta hur okränkta kvinnor är i förhållande till patriarkal prissättning.

För någon månad sedan ville jag bli rekommenderad en frisörsalong som inte könsdiskriminerar kvinnor. En person tipsade mig om en salong som verkade bra. Enligt hemsidan kostade de 350/395 kronor att klippa sig där. Utan att veta vad en klippning brukar kosta tänkte jag att 350 kronor säkert är ett rimligt pris om salongen ska betala lön, semesterlön, arbetsgivaravgifter och köpa in hårvårdsprodukter och utrustning. För att inte tala om lokalhyran.

I dag besökte jag hemsidan igen. Väl inne i deras bokningssystem kunde man välja mellan herrklippning (tidsåtgång 30 minuter) och damklippning (tidsåtgång 45 minuter). Går det bra att få en herrklippning, tänkte jag för mig själv.

Det dåliga är att de inte ens skriver ut att kvinnor får betala mer. Jag ringde och dubbelkollade. Jag har inga problem med om salonger anpassar sina priser efter tidsåtgång och produkter. Det är mer av en principfråga att jag inte tänker klippa mig på en salong som tar mer betalt av kvinnor. Och där påminner jag om de kränkta männen. Jag kan inte skryta med att jag bojkottat hårsalonger som klipper kvinnor till ett högre pris. Jag har bojkottat hårsalonger punkt.

Trots att det är olaga diskriminering att ta ut olika priser beroende på kön är det många frisörsalonger som gör detta. De gör inte ens en hemlighet av det. Jag har ibland undrat vad det beror på. Att de inte gör någon hemlighet av det beror förstås på att de inte behöver. Kvinnor betalar mer. Kvinnor rasar inte på sociala medier och anmäler till DO.

Kvinnor kanske inte känner sig diskriminerade när får betala mer på salonger. Jämfört med all annan negativ särbehandling de utsätts för kanske 45 kronors prisskillnad gör detsamma. Det är ändå en särbehandling de ”går med på”. De flesta kvinnor har ändå långt hår och har de inte långt hår är de pensionärer och då finns pensionärsrabatt, kanske de tänker. Nej, de gör de antagligen ingen. Vem bryr sig om pensionärer?

Långhåriga kvinnor har kanske inte ens reflekterat över att de betalar mer för att de är kvinnor. Men det är något jag reflekterar jag över när jag med min utväxt som ännu inte har omdanats i en herr- eller damfrisyr ska välja mellan att boka en ”herrklippning” och en ”damklippning”. Det kan inte ta så lång tid – ska vi säga att det är en herrklippning?

Jag tänker också på den som varken identifierar sig som kvinna eller man, vilka bekymmer hen kan ha när hen ska boka klippning. Det var några som gjorde sig lustiga över hur det skulle gå till när museet i Stockholm skulle könsbestämma personer. Fråga frisörsalongerna hur de gör när de könsdiskriminerar kvinnor, tänkte de inte. Men allvarligt. Avgör de utifrån namn och röstläge när man ringer och bokar? Avgör de när man kommer dit och de antingen läser en som kvinna eller man? Och hur gör de om de inte tror sig kunna avgöra någons kön? Hur gör de om de råkat felköna någon och gett denne ”fel” pris? Hur gör de om någon är ickebinär? Så många frågor. (När jag var på punkspelning i fredags var det en i bandet som välkomnade att alla tjejer, killar och ickebinära. Det var fint.)

”Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattade tidigare diskriminering på grund av religion etnicitet, sexuell läggning, och funktionshinder. Från och med den 1 juli omfattar den även diskriminering på grund av kön. Jämo har hittills fått in 27 anmälningar – de flesta rör så kallad teledejting, där kvinnor ringer gratis medan män får betala. Några anmälningar handlar om olika åldersgränser för män och kvinnor på krogar och finlandsfärjor.” (SvD, 3 september 2005)

Salongerna könsdiskriminerar kvinnor och vi bryr oss inte. Vi kvinnor är alldeles för dåliga på att vara kränkta män. Det fattas bara att några salonger går ut och chockhöjer priset på herrklippningar och motiverar det med feministiska argument. Först då kanske vi får en diskussion om detta. Innan dess tänker jag inte betala en krona mer på grund av att jag är kvinna.

Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Partnerkompetensen kön eller snygg

Är det korrekt uppfattat att de som begär att få att bli valda på grund av kompetens, vad nu det är, men som inte skulle klara av att bli valda på grund av kön eller snygg inte har några problem med att reduceras till kön eller snygg när det gäller partnerval?

Personligen skulle jag inte tacka nej till en okej lön på grund av kön eller snygg, men de som har råd kan väl tacka nej och göra någon billig poäng av det, eller något. Mer principiellt diskutabelt vore om någon ville ha en relation med mig enbart på grund av mitt kön eller att jag är snygg.

Nu tror jag sällan att det är så enkelt att det är en faktor som avgör val av person i några sammanhang, men om vi föreställer oss att någon ville ha en relation med mig för att den uppfattar mig som kvinna, en snygg sådan. Utöver det uppenbara problemet, i den mån man upplever att det är ett problem, med att reduceras till kön eller snygg tror jag inte att någon av oss skulle få ut särskilt mycket av den relationen. Om man inte räknar eventuell status, kolla jag har relation med en kvinna, som är snygg, till särskilt mycket.

Är det partnerkompetens för er att vara av ett visst kön eller snygg? Det är det inte för mig. Jag föredrar att ha relationer med begåvade personer som förstår min ironi och får mig att skratta. Om vi menar att det är ett problem att reduceras till kön eller snygg i andra sammanhang förstår jag inte varför det skulle vara oproblematiskt att ses som partnermaterial på grund av kön eller snygg.

Kläder har ingen ålder

För lite mer än en vecka sedan bloggande jag om kravet på oss att vi ska åldras med värdighet och hur vi förväntas anpassa oss efter vad andra accepterar som värdigt. Värdighet är i själva verket någonting individuellt.

Döm om min förvåning när jag såg att Åhléns senaste reklamkampanj handlar om just detta. I sin kampanj vrider och vänder Åhléns på idén om att kläder skulle ha en övre åldersgräns. Klädföretaget lutar sig mot en undersökning där personer fått uppge vilken övre åldersgräns de upplever att olika klädesplagg har.

”I takt med att vi blir äldre utsätts vi för åsikter om vilka plagg vi bör undvika för att behålla vår värdighet. I Philip Warkanders nya forskningsrapport har 40 kvinnor och män från hela landet, i åldrarna 30 år och uppåt, intervjuats om hur de upplever normer kring sin klädstil och ålder.

Parallellt genomfördes en kvantitativ undersökning som visar vilka faktiska åldersgränser som många upplever att klädesplagg har fått.”

Det är klart att företagen vill att personer ska konsumera, att det vore negativt för dem om äldre som en del av att ”acceptera sin ålder” slutade tänka på hur de såg ut. Det spelar ingen roll vad man tycker om ytlighet och de företag som tjänar pengar vår ytlighet, varför skulle ytligheten vara förbehållen unga personer om vi godtar personer har ”rätt” att vara ytliga? Varför ska äldre gå med på att andra dikterar villkoren för hur de får se ut?

Vi uppmanas att vara oss själva. Att försöka vara någon annan – hur nu det går till – anses falskt men vem man är förändras och ska få förändras. Det är inte meningen att uppmaningen ska begränsa någon. Uppmaningen till trots riskerar man att utsättas för sociala sanktioner av olika slag om man inte anpassar sig. När man säger till äldre kvinnor att de ska åldras med värdighet påminner det om hur en del vuxna behandlar barn. Låt barn vara barn säger vuxenvärlden, men de menar inte att barn som vill ha en barnidentitet ska få den respekterad, utan att barn ska vara barn. På motsvarande sätt ska äldre vara äldre.

Det är dags att de som försöker tvinga på andra identiteter att acceptera att kläder varken har ålder, kön eller civilstånd.

Försiktighetsmarkörer och tvärsäkerhet

Jag uttrycker mig inte sällan med viss försiktighet. Jag använder ord som ”nog” och ”lär” när jag vill markera att jag tror att något förhåller sig på ett visst sätt. Jag frågade på Twitter häromdagen om det fanns forskning på om män generellt uttrycker sig mer tvärsäkert än kvinnor.

”Det har även forskats på vilka systematiska variationer som finns mellan kvinnor och mäns språk. Ur en tvåkönsmodell, går det att säga att kvinnor ger fler uppbackningar i samtal, alltså ord som mm och jaha, som signalerar att man lyssnar och är intresserad. Kvinnor använder även fler försiktighetsmarkörer och artighetsmarkörer och säger till exempel ”jag skulle kunna tänka mig att det här så här” istället för ”så här är det”.” (Språket i P1)

För den som använder sig av försiktighetsmarkeringar kan det bli påfrestande att prata med personer som inte gör det. Det naturliga vore att ta till sig det tvärsäkra språkbruket, men om du inte har något intresse av det då? Om du inte företräder något politiskt parti? Om du inte är en man som fått för sig att man behöver framstå som handlingskraftig för att få ligga?

Jag frågar ibland ”Vet du det eller antar du det?” när jag bemöts med en tvärsäkerhet som kan liknas vid en slags språklig härskarteknik. Jag vill prata med personer på samma villkor. Det handlar inte om att alltid gardera sig. Poängen är inte att man ska kunna påstå vad som helst och ha ”ryggen fri” för att man använt språkliga försiktighetsmarkörer. Det handlar om att inte framställa något som säkert, om det inte är det.

Det är teckensparande att uttrycka sig tvärsäkert på Twitter som har en teckenbegränsning på 140 tecken, men utanför Twitter borde man kunna kosta på sig själv att markera om bara tror att något förhåller sig på ett visst sätt.

Det kanske inte gör så mycket om personer uttrycker sig tvärsäkert i vardagliga situationer. Men det spelar roll om det handlar om könssjukdomar till exempel. Då duger det inte att påstå att man är frisk om man inte vet att man är det. I förlängningen är det också en fråga om man kan lita på människor. Om någon uttryckt sig tvärsäkert och varit fel ute lite för många gånger kan jag inte ta något av det  personer påstår på allvar utan att kolla om det faktiskt stämmer.

Istället för att tycka att det är tråkigt att inte kunna prata med personer som påstår saker utan att vikten av källkritik gör sig påmind borde jag kanske vara positiv till att de omöjliggör att jag lägger den på hyllan?