Cykelkultur eller kanske snarare bristen på den

Det har sagts att det inte finns någon cykelkultur i Sverige. Vad innebär då avsaknaden av en cykelkultur? Det varierar beroende på vem du frågar. Det kan innebära att cykeln inte är ett självklart alternativ när personer ska transportera sig själva kortare sträckor, exempelvis när de lämnar och hämtar sina barn på skolan. Enligt Trafikverket är ungefär hälften av det totala antalet bilresor kortare än 5 kilometer och i tätort är runt 80 procent av bilresorna kortare än 3-4 kilometer.

Föräldrar som tar bilen till skolan bidrar till trafiksäkerhetsrisker för andra skolbarn. Det har vid flera tillfällen uppmärksammats att bilister är dåliga på att hålla hastigheten vid skolor. Det leder till att en del föräldrar inte vågar låta sina barn cykla till skolan på egen hand. Ett annat uttryck för avsaknaden av en cykelkultur, eller kanske snarare den rådande bilkulturen, är bilister som har svårt att acceptera det faktum att en del av oss inte har körkort. Bilister som bara måste påpeka att det kan vara bra att ha körkort. Det kan vara bra att ha en miljon kronor på banken också.

Frågar du en bilist eller en fotgängare kanske avsaknaden av en cykelkultur handlar om bristen på kultur bland cyklister. Cykelkultur skulle kunna handla om hur cyklister bör förhålla sig till varandra, men också till fotgängare och bilister. Cykelkultur kan också handla om hur bilister borde föra sig för att en sådan ska kunna ta form.

Cykelkultur handlar också om kommunikation. Vare sig den är reglerad (tänk blinkers) eller inte kan man kommunicera för att underlätta för sin omgivning. I brist på ord får man med hjälp av till buds stående medel försöka kommunicera vad man har för avsikt att göra. Ögonkontakt kan underlätta. Det händer att jag söker ögonkontakt och säger ”tack” när bilister väjer för mig. Inte för att jag borde förvänta mig något annat i de fall de har väjningsplikt utan för att även människor i privatägda stålbunkers på hjul behöver bli sedda emellanåt.

Det är hänsynsfullt att visa om man tänker bromsa in på cykelbanan för att kliva av åt sidan, att i vart fall kolla att man inte har någon cyklist precis bakom sig. När jag cyklade i Köpenhamn i somras sträckte man upp en hand innan man stannade. Ska du svänga underlättar det om du sträcker ut en hand istället för att bara cykla på som om andra trafikanter vore tankeläsare. Det är särskilt viktigt om du ska svänga vänster och korsa körbanan.

Hänsyn borde vara A och O inom alla mellanmänskliga relationer, det gäller även på vägarna. Man gör inte som vissa och trakasserar trafikvakter.  Ingen ska behöva gå till arbete och bli kallad fitta eller hora.

Cykelkultur handlar inte bara om att bilister måste visa cyklister mer hänsyn utan också om att inte alla cyklister måste sluta se fotgängare som levande väghinder. De hade kunnat vara bilister. Det är bilister som måste visa mer hänsyn, menar en del cyklister. Det måste de i och för sig men det måste även vi som cyklar när gående väjer för cyklister vid övergångsställen. Samtidigt är det svårt att klandra dem, en del cyklister kan vara fullkomligt oberäkneliga.

Alla trafikanter kommer inte titta sig för. En del fotgängare kommer att gå ut i cykelbanan rätt vad det är utan att se sig för. Antingen för att de lever efter devisen ”lev farligt dö ung” eller för att det inte finns någon cykelkultur; med en sådan hade tysta fordons framfart varit en självklarhet.

Den som är en del av trafiken har ett ansvar för att inte utsätta andra för onödiga risker. Det gäller att anpassa sin körning efter trafiken i övrigt. Som bilist parkerar man inte på trottoarer eller cykelbanor och tvingar ut fotgängare och cyklister i körbanan. Som cyklist upptar man inte hela cykelbanan, man håller till höger för att underlätta för personer att kunna köra om. Som fotgängare går man inte på cykelbanan. Man tar det försiktigare i närheten av skolor samt små cyklister och fotgängare.

Vi måste göra upp med idén om att störst går först och att vissa trafikanters tid är viktigare än andras. Det är snarare så att vi kan ställa högre krav på trafikanter som riskerar att utsätta sin omgivning för allvarligare risker. Cykelkultur eller inte, det saknas en kultur av att visa varandra grundläggande hänsyn.

Vi måste prata om det

Som några av er kanske har märkt har jag inte bloggat på ett tag. Samtidigt pågår ett projekt som går ut på att man ska blogga varje dag i 100 dagar.  Det har inte jag gjort. Jag har fokuserat på mina studier. Några av er kanske tror att jag har bloggat nu, men det har jag inte. Det har någon annan gjort. Nedan följer ett inlägg av en gästbloggare.

Det blir säkrare och skönare, vårt förhållande blir bättre om vi pratar om det.

Det blir färre situationer där det uppstår missförstånd kring samtycke, eller där den ena parten blir utnyttjad eller tvingad, om vi bara pratar om det.

Våra förväntningar på det skulle bli rimligare. Vår kulturs falska bild av vad det är, hur det borde vara och hur det är när det är bra skulle anpassas bättre till verkligheten om vi bara pratade mer om det.

Ändå pratar vi inte om det!

Kan det vara så att vi i grunden är begränsade i vår förmåga att dela upplevelser av den här karaktären med andra via verbal kommunikation. Det är trots allt något mystiskt och upphöjt som vi inte vill kladda ner genom att sätta ord på det.

Ungefär som att man inte får säga guds namn. Något skört riskerar att gå sönder om vi öppnar munnen och låter det definieras av ord.

Jag tror det ligger mycket i det.

Mina egna erfarenheter tyder på det. Jag har haft relationer där vi inte alls har pratat om det, där det har fungerat ganska dåligt. Jag har haft relationer där vi insett att vi måste prata om det, och därmed fått det att fungera bättre. Jag har haft korta relationer eller korta perioder i relationer då det bara har fungerat av sig själv, men det har alltid varit övergående.

Ändå har jag svårt att prata om det. Jag vet att jag borde. Jag pratar med min partner om att vi borde prata om det. Men när det ska pratas så fastnar orden lätt på tvären i munnen och jag får ta rejält med sats för att verkligen kunna prata om det. Detta är både märkligt och otillfredsställande. Jag skulle ge mycket för att få förklarat varför.

Till den gåtan är löst får jag nöja mig med att jag med en viss ansträngning och en del självövervinnelse kan ha givande och utvecklande samtal om det. Och inte bara med kompisar utan också faktiskt med människor som jag gör det med.

Nu har jag skrivit hela den här texten utan att säga det.

Jag talar om sex. Att det är svårt att prata om sex. Att det är jättesvårt att använda raka, konkreta ord som refererar till sexuella aktiviteter, till våra kön, våra erogena zoner och vår lustar. Istället gör vi precis som jag gjort i denna texten. Vi ersätter med vaga referenser som vi hoppas ska gå att tolka av sammanhanget.

Kuken blir den som i ”kan du inte ta på den”. Sexet blir det som i ”det var fint igår”. Brösten blir dom som i ”var försiktig, dom är känsliga idag”. Vi kallar sexet mys eller gos eller kel. Vi kallar vår kåthet för längtan. Vi sammanfattar våra drömmar med ett ljud, en gest, en blick.

Känner du igen dig?

För den som vill läsa mer vederhäftig information om att vi inte talar om sex, varför vi inte talar om sex och hur det påverkar vårda relationer att vi inte talar om sex, så inspirerades denna text av en utmärkt artikel på Psychology Today.

Alla gillar kommunikation utom jag

Män som menar att män har rätt att ejakulera i den de har sex med gillar kommunikation allra mest. Det är åtminstone den bild de har av sig själva. Det framgår av kommentarerna till mina inlägg om det är moraliskt försvarbart att ejakulera i någon utan samtycke. De är goda män som pratar om saker. De upprepar att de till skillnad från mig gillar kommunikation, men vänta nu, det är väl inte kommunikation att ta saker för givna på det viset? Att hänvisa till vad som enligt deras mening är det ”normala” i sexuella sammanhang är det närmaste anti-kommunikation.

De här männen föredrar snarare om deras sexpartners kommunicerar med dem. Tänk om de inte fick utsätta en annan person för en risk, vad synd om dem. Vad de i andra ord efterfrågar är en sorts nej-kommunikation. Trots att hela våldtäktsdebatten existerar eftersom att det finns män som inte tycker att de behöver respektera nej. Det finns alltid ”förmildrande omständigheter” och faktorer som bidrar till att kvinnan, som det ofta handlar om, ”förbrukat sin rätt” att säga nej eller i vart fall få sitt nej respekterat. Har du satt fan i båten ror du honom i land.