Övervakningskameror i grovsoprum

För ett tag sedan läste jag om en bostadsrättförening som ville komma till rätta med oordningen i det gemensamma soprummet. Föreningen övervägde att sätta upp en övervakningskamera. En annan bostadsrättsförening har skickat ut ett pressmeddelandemed budskapet: ”Styrelsen har nu börjat diskutera möjligheterna att sätta upp övervakningskameror” och hänvisar till att ”Flera andra BRF:er har infört övervakning och då har nedskräpningen upphört.”

Om övervakningskameror förebygger brott har diskuterats. När övervakningskameror sattes upp på Stureplan och Medborgarplatsen i Stockholm hade de ingen förebyggande effekt på brottsligheten. Om de kan förebygga oordning på miljöstationer låter jag vara osagt, men tillåt mig tvivla. Dokumentation från övervakningskameror kan bli aktuell som bevisning, men då är det inte längre frågan om att förebygga brottslighet. Då påminner det mer om bevakningsföretaget CSG:s arbetsmetoder. De har satt i system att låta graffitimålare måla klart innan de griper dem. Då handlar det inte om att förebygga ett visst beteende utan om ringa in de som ägnat sig åt det i efterhand.

Min omedelbara tanke när jag läste om bostadsrättsföreningen som ville övervaka soprummet var att det skulle kunna leda till att färre källsorterar och istället hanterar allt sitt avfall som brännbart. Något som man velat komma ifrån. Inte för att de nödvändigtvis bidrar till oordning annars utan för att de inte vill bli övervakade i gemensamma utrymmen i sitt bostadsområde.

Övervakning i soprum och andra gemensamma utrymmen är helt i linje med en allmän tendens i samhället. Det har blivit vanligare med portkoder, att människor registreras när de går ur och in i byggnader, på och av spårvagnar etc. Det har blivit vanligare med uppmaningar om att se till att utrymmen hålls stängda för att inte ”obehöriga” ska ha tillgång till dem. Utrymmen som tidigare inte var stängda.

Om övervakningen och registrerandet har bidragit till något är det en tilltagande misstänksamhet mot människor. Det märkte jag när jag arbetade som brevbärare och en del privatpersoner inte ville lämna ut de nya koderna när deras bostadsförening (det var oftast en bostadsrättförening) hade bytt kod. Det framgick av alla lappar på portar, både tryckta av hyresvärdar och handskriva av boende, om nödvändigheten av att hålla portar stängda ”så att inte kylan och obehöriga kommer in”.

DSC00233-300x225

Jag märker av kodsamhället när personer i min telefonbok har ett för och ett efternamn men också en sifferkombination. Allt för att komma ihåg deras portkoder. Jag märkte av det häromdagen när var jag på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm och skulle gå på toaletten under pausen. Då upptäckte jag att även de har infört kodsystem till sina toaletturymmen som tidigare var tillgängliga för allmänheten. Det hade jag aldrig trott om ABF.

Portar som stängs automatiskt och går i lås bakom en har säkert stängt ute en och en annan potentiell våldtäktsman. Ja, jag har läst om personer som sprungit hem efter en utekväll med en okänd man efter sig. Innan kodsamhället var det brukligt att portarna låstes automatiskt kvällstid. I dag är de ofta låsta dygnet runt. Allt för att hålla ”obehöriga” ute. Vad vi ser är också en ökad acceptans för övervakning, för registrering av våra förehavanden. Öppnar du porten med en personlig bricka (som kan kosta hundratals kronor att ersätta om du skulle förlora den) loggas det vilka tider du kommer och går. Annat är det om enbart kod krävs.

Människor loggas i kollektivtrafiken i takt med ökade krav på registrering. Tidigare kunde du köpa SMS-biljetter i Stockholms kollektivtrafik med oregistrerade kontantkort, i dag går det inte ens med registrerade kontantkort. När jag tänker på allt detta och hur otillgänglig staden blir för de som inte vill övervakas och registreras önskar jag att det vore möjligt att gå och cykla överallt, men det är inte realistiskt. Inte heller är det realtiskt att alltid stämma träff med personer som man vill prata med. Man är mer eller mindre tvungen att ägna sig åt kommunikation som kan spåras i efterhand.

Vad får det för konsekvenser om vi övervakas i våra soprum? Får det oss att källsortera mindre? Får det oss att sortera allt som brännbart i en knuten plastpåse? Kanske har det inga sådana effekter. Kanske får det oss att hålla ordning. Oavsett riskerar det att normalisera övervakningssamhället ytterligare. Det riskerar att flytta fram gränserna för tillåten och av allmänheten accepterad övervakning, att minska utrymmet för den personliga integriteten. Personer som har bostadsrätt loggas redan i dag när de använder sig av gemensamma utrymmen, alltifrån tvättstuga till takterass. De har inpasseringsbrickor. Av någon anledning är personer med bostadsrätt särskilt misstänksamma mot sin omgivning.

Grovsoprum är bara rum för sopor. De måste man väl kunna sätta upp övervakningskameror i? Jag kommer ihåg när jag och min mor städade ur min morfars lägenhet efter hans död. Jag var 11 år gammal. De saker som vi inte tog till vara på hamnade i grovsoprummet. Medan vi städade kunde jag från min morfars köksfönster se hur några personer bar på sig saker som jag och min mor tidigare hade lämnat i från oss. Morfars saker. Saker som vi hade kunnat skänka till någon andrahandsbutik, men som hamnade i grovsoprummet. Antagligen av bekvämlighetsskäl. Men det gjorde ingenting.

Jag minns hur positivt överraskad jag blev över det faktum att det fanns personer som ville ha min morfars tillhörigheter, att de kunde komma till användning. Det här var innan jag själv hittade saker i grovsoprum som jag ville ha och tog med mig hem. Min morfars saker hade hamnat hos några som ville ha dem och min morfars hyresvärd hade mindre avfall att forsla bort. Hade de för mig okända personerna vågat ta med sig min morfars saker om de hade övervakats? Ingen aning.

Grovsoprum har kallats fyndrum. Grovsoprum kan innehålla sådant som du kan hitta i andrahandsbutiker, men då kommer de med en prislapp. I en del grovsoprum brukar boende till och med lämna utrymme åt saker som de föreställer sig att deras grannar vill ha. Saker som det inte är något fel på, men som ändå inte hamnar hos någon andrahandsbutik. Men det gör inget för saker kommer till användning, mellanmänsklig återanvändning.

Det som är avfall för någon är fynd för en annan. Avfall är också en juridisk defintion. Om något är avfall är det upp till kommunala renhållingsverk att ta hand om det. Regeringsrådet Gustaf Petrén yttrade följande om avfall 1976: ”Avfall är sådana rester av eller efter mänsklig aktivitet av olika slag som ägaren funnit definitivt onyttiga för honom och varifrån han därför vill befria sig. Ett föremål är sålunda icke i sig avfall utan blir först avfall först genom en viljeakt av något slag av ägaren eller besittningshavaren. […] Det är hela tiden ägaren eller besittaren som bestämmer om ett föremål skall ha eller ges någon funktion eller om den skall förklaras helt onyttig och bli avfall.”

I Miljöbalken definieras avfall som ”varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.” I vardagliga sammanhang verkar avfall vara synonymt med sopor, något som luktar illa. Vi tänker inte på bokhyllan som avfall, den som någon kan ha gjort sig av med enbart för att hen har skaffat sig en ny. Inte nödvändigvis en fabriksny soffa, men åtminstone en ny för henom.