Äktenskapsskillnad utan upplösningsgrund men med betänketid

Jag har ingen aning om vad ni ägnar er åt en lördag som denna men jag har skummat prop. 1973:32 om förslag till ändringar i giftorättsbalken. Har du aldrig hört talas om 1974 års giftorättsbalken, även kallad nya giftorättsbalken eftersom den ersatte 1920 års giftorättsbalk, kan det bero på att giftorättsbalken ersättes av äktenskapsbalken för drygt 30 år sedan.

Det finns många skäl att läsa förarbeten. Propositioner kan du förslagsvis läsa när du inte har något bättre för sig eller för att försöka få en förståelse för syftet med viss lagstiftning.

Jag läste propositionen i ett annat ärende men lade det tillfälligt åt sidan när jag fick syn på make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede – i lagtext. Visserligen var det enligt den nuvarande lydelsen enligt dåvarande gamla giftorättsbalken och inte enligt den föreslagna lydelsen som sedermera antogs av riksdagen.

Det mest intressanta med nya giftorättsbalken som trädde ikraft 1974 är att den inte kräver någon orsak för äktenskapsskillnad. I propositionen kan man läsa att ”makes vilja att upplösa äktenskapet alltid skall respekteras”.

”Enligt förslaget får make en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Vilka motiv maken kan ha för sin vilja att upplösa äktenskapet blir utan betydelse. Några motiv skall följaktligen inte som nu vid oenighet mellan makarna och vid talan om äktenskapsskillnad utan förutgången hemskillnad behöva redovisas och prövas av domstolen. Med denna utgångspunkt finns inget behov av att ange särskilda upplösningsgrunder i lagen och upplösningsförfarandet kan också i övrigt förenklas betydligt. Skilsmässan blir härigenom avdramatiserad, vilket är ett starkt skäl för den nya ordningen. De sakkunniga föreslår att det nuvarande förfarandet när särskild grund för omedelbar äktenskapsskillnad inte åberopas, med dom först på hemskillnad, därpå minst ett års särlevnad och slutligen dom på äktenskapsskillnad, avskaffas och ersätts med endast ett institut, äktenskapsskillnaden. Sådan skall enligt huvudregeln kunna meddelas omedelbart utan krav på föregående särlevnad. I vissa situationer skall dock äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på sex månader från det makarna gemensamt inledde upplösningsförfarandet eller, när bara ena maken vill skiljas, hans ansökan om äktenskapsskillnad delgavs andra maken.” (prop. 1973:32 s. 74)

Upplösningsgrunderna för skilsmässa har avskaffats och skilsmässan är i dag en rättighet. Det påminner delvis om hur den svenska aborträtten är utformad. Aborträtten i Sverige är fri till och med den 18:e graviditetsveckan i den meningen att den gravida inte behöver ha någon särskild ”abortgrund”. Vidare ska en gravid person som söker abortvård inte ifrågasättas i sitt beslut. Aborträtten är heller inte villkorad av att du har skaffat eller avser att skaffa barn. I länder med illiberal abortlagstiftning är abort som huvudregel förbjudet. En del av dessa länder tillåter abort i undantagsfall, t.ex. vid graviditet efter våldtäkt eller vid fara för den gravidas fysiska eller psykiska hälsa.

Du har rätt att skilja dig. Du behöver inte uppge något skäl. Till mitten av 70-talet hade oeniga makar endast rätt till äktenskapsskillnad under vissa omständigheter. Det är där ”äktenskapsbrott”, könssjukdomar, fängelsestraff på minst 6 månader och andra tänkbara upplösningsgrunder kommer in. Enligt den gamla giftermålsbalken hade en make till exempel rätt till äktenskapsskillnad om dennes make hade ”samlag eller annat könsumgänge” utanför äktenskap såvida den förstnämnda maken ”ej samtyckt till handlingen”. Ingen regel utan undantag, med ”hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl” kunde en domstol avslå en bedragen makes ansökan om skilsmässa. (Jag har inte fördjupat mig i hur vanligt det var att offer för äktenskapsbrott nekades skilsmässa med hänvisning till tänk på barnen eller de andra särskilda skälen, men förhoppningsvis har någon familjerättare gjort det.)

Mitt egentliga ärende när jag ögnade igenom propositionen var betänketiden som jag är tveksam till. I dag krävs en 6 månader lång betänketid om enbart den ena maken vill skilja sig. (I propositionen kan man läsa ”en av makarna” och det må vara korrekt i sak men ”ett av språkrören” åsyftar inte nödvändigtvis ett av två språkrör. Det behövs en ”nya äktenskapsbalken” som är anpassad för människor som vill kunna gifta sig med flera utan att lägga in en skilsmässa däremellan.)

Även om makarna är överens om skilsmässa krävs en 6 månader lång betänketid om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad.

Propositionen gav mig någon slags förståelse för varför betänketiden infördes, det gjorde den. Hemskillnaden som i vissa fall föregick äktenskapsskillnaden och upplösningsgrunderna avskaffades. Utan att ha någon aning om lagförslaget som syftade till att förenkla ”upplösningsförandet” var omtvistat antar jag att det var radikalt för snart 50 år att skilsmässan blev formulerad som en rättighet. Kanske var det för radikalt att i samma veva föreslå att makar även i de fall då de var oense skulle ha rätt att skilja sig utan en föregående betänketid. Alldeles oavsett vet vi att makar fortfarande kan avkrävas en betänketid på 6 månader. Vänsterpartister har under en längre tid motionerat om att avskaffa betänketiden vid skilsmässa utan att så har skett. (Axplock av V-motioner: 2002, 2004, 2005, 2007)

” Vi menar att ett par som väl fattat beslut om att ansöka om äktenskapsskillnad redan har övervägt detta i tillräcklig omfattning. Bestämmelsen om betänketid rimmar för övrigt illa med synen på makarna som självständiga och jämställda individer. Om endast en av makarna vill att äktenskapet ska upplösas torde denna önskan ha sin grund i att relationen faktiskt inte fungerar. Tiden är nu mogen för att göra en ny avvägning och låta människor ta ut äktenskapsskillnad utan att det ställs krav på betänketid. Skulle parterna vid en senare tidpunkt ändra sig finns ju alltid möjligheten att på nytt ingå äktenskap. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ändring i lagstiftning i äktenskapsbalken som innebär att kravet på betänketid vid äktenskapsskillnad tas bort. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.” – Motion 2019/20:285 av Jon Thorbjörnson m.fl. (V)

Det sägs att betänketiden syftar till att undvika att personer tar förhastade beslut och skiljer sig utan att noga ha tänkt igenom saken. Nu har jag aldrig skiljt mig (eller gift mig för den delen) men en inte helt vågad gissning är att de flesta har en inre betänketid innan de skickar in papperna.

Även om det skulle finnas några enstaka människor som vaknar upp en dag och kommer på att de vill skiljas borde de ha rätt att göra det utan att avkrävas en 6 månader lång betänketid. Jag anser förvisso att människor bör ha rätt att fatta ”dåliga” beslut, men det förstår vem som helst vilka som kan utnyttja den nuvarande ordningen.

Vänsterpartisterna skriver i sin senaste motion:

” Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad riskerar att utsätta kvinnor och barn för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen, och människor tvingas stanna kvar i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation, och för de kvinnor och barn som utsätts för våld i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden rent av vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är problematiskt att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas”

Byt ut ”kvinnor” mot ”personer” om du föredrar det – är det rimligt att kräva att gifta människor måste ”sova på saken” i ett halvår?

Anser vi människor vara mogna att gifta sig utan en föregående lagstadgad betänketid får vi anta att de är mogna nog att bestämma om och när de vill skilja sig. Skulle några makar ha skiljt sig alldeles för förhastat, eller alldeles lagom förhastat för att flera år senare hitta tillbaka till varandra, får de väl gifta om sig.

Ta de strukturella problemen med de ansvariga

Du kan inte rädda världen en man i taget, skriver Laurie Penny i Sex, lögner & revolution. Det är överlag trevligare att ha sex än att skriva om det, men för den som vill förändra samhället torde det skrivna ordet vara mer effektivt.

Den vanligaste kommentaren när jag påtalar felaktigheter och orättvisor är att de ansvariga tycker jag borde ta saken direkt med dem i stället för att skriva artiklar eller blogga om det eller ens skriva om det på Facebook. Tyvärr tror jag inte det skulle ge mer effekt än ett ”Jaha, vi tar det med oss.” skriver Lisa Förare Winbladh som vid flera tillfällen skrivit om bristande jämställdhet i krogbranschen.

Individuella problem kan tjäna som exempel på strukturella problem. Det är ofta mer effektivt att ge exempel än att bara påstå saker. För att ta ett exempel: Det kan vara mer effektivt att beskriva vilka uttryck det tar sig att preventivmedel ses som kvinnors ansvar än att bara konstatera att så är fallet. Det händer att jag inte ger exempel i tron att personer är förmögna till abstrakt tänkande, men det enda som händer då är att personer efterfrågar dem.

Det går att ta upp individuella problem med ansvariga och samtidigt låta dem tjäna som exempel på strukturella problem. Det är inte antingen eller om någon trodde det och det händer att personer verkar utan att synas.

Jag skriver om sex bland annat utifrån tidigare erfarenheter av sex. Det behöver inte vara mina egna erfarenheter. Jag skriver framförallt om hur vi pratar om sex och hur det skildras. Flera har skrivit om att sex är mer än vaginala samlag, om klitorisstimulansens betydelse för att minska orgasmgapet mellan fittpersoner och kukpersoner, om att man inte kan utgå från att kvinnor använder hormonella preventivmedel. Jag har kritiserat män som ejakulerar i kvinnor utan samtycke.

Det handlar inte bara om sex, jag tar det bara som exempel för att sex är mitt huvudsakliga intresse, både att ha och skriva om. Det kan handla om näthat. Tänk om personer som blev utsatta för näthat förväntades ta det med varje individuell näthatare. För kännedom, jag föredrar att inte bli näthatad. Då ser jag hellre att personer – inte bara de som utsätts – pratar om näthat som det strukturella problem det är. Det gör nog de allra flesta.

Det är bara ibland som vi förväntas ta saker direkt med de berörda. Inte sällan är det kvinnor som lyfter strukturella problem som uppmanas ligga lågt. Till exempel när personer känner sig påhoppade för att något de gjort får figurera som exempel på något man inte borde göra. Låt personer få göra dåliga saker utan att de dåliga sakerna blir omskrivna. Ta det med de ansvariga istället.

Män som månar om kvinnligt kodade brösts sexuella laddning

Mäns omtanke om att kvinnligt kodade bröst fortsätter att vara sexuellt laddade är ganska rörande. Du kanske vill gå omkring med bar överkropp på samma villkor som personer med manligt kodade bröst men har du tänkt på att det kan innebära att din överkropp avsexualiseras? Tänk att jag har det. Tänkt på det alltså. Det har många med också gjort.

”Hela vår poäng är just att kvinnligt och manligt kodade bröst endast skiljer sig i sättet de betraktas. Mina bröst är inte nödvändigtvis större än äldre mäns bröst på stranden, ändå är det jag som förväntas skyla mig. Jag blir sex, medan den manligt kodade kroppen tillåts att endast existera” – Stina Jansson

Vad en del ser som ett frånkomligt faktum om personer med kvinnligt kodade bröst får vara med på samma villkor i sociala medier och i vardagen är för många bara bröst-aktivister ett mål på vägen till ett mer jämställt samhälle.

Det finns säkert personer som vill ha sexuellt laddade överkroppar och kan ta om de inte får existera på samma villkor som överkroppar med manligt kodade bröst, men det måste vara upp till var och en. Vi ska inte skyla våra överkroppar för att någon annan fått för sig att kvinnligt kodade brösts sexuella laddning står och faller med det. Vi har inget ansvar för hur någon annans överkropp uppfattas.

Jag kan bara tala för mig själv men om priset för att mina bröst får existera på samma villkor är att de upphör att uppfattas som sexuella är jag beredd att ta det. Nu har jag ingen erfarenhet av att bli tafsad på i kollektivtrafiken och andra offentliga utrymmen men många med kvinnligt kodade överkroppar har det. En bonus med att ha en kropp som inte är sexuellt laddad i icke-sexuella sammanhang tycks vara att risken att bli tafsad på är närmast obefintligt.

Skriv gärna under namninsamlingen ”Vem är du att sexualisera mina bröst” här.

Överkroppars lika värde

Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.

Rebecca Lysholm och några skolkamrater hade tänkt gå med bar överkropp i skolans prideparad men när skolans rektor Anders Boman fick kännedom om planerna kallade han in till samtal:

”För idag tog rektorn in mig på sitt kontor och ville prata med mig, om att jag inte ska få visa mina bröst. I skolan tar sig killarna av sig tröjorna på gåsruset, på gympan och när de solar på skolgården. Därför tänkte jag, att jag som kvinna också borde få visa mina bröst – för jag menar vad är skillnaden? Skillnaden är noll det är bara samhället som gör skillnad på det. Jag sa detta – att killarna fick visa sig i bar överkropp. Han påstod att det var skillnad på våra bröst, bara för jag är kvinna.”

Rektorn menar att ingen ska visa sina bröst eller underliv i skolmiljö trots att det inte varit frågan om att visa några könsorgan. Jag kan inte låta bli att undra om rektorn jämställer kvinnors bröst med könsorgan, något som återkommande gjorts för att blanda bort korten och motivera diskriminerande behandling av kvinnor.

Om män kan gå omkring i bar överkropp utan att något händer och frågan väcks först när en kvinna vill ta sig samma frihet undrar man vad det är frågan om. Det är klart att en skolledning som en reaktion på att två män hånglar på skolgården kan förbjuda all form av hångel och framställa det som en icke-diskriminerande åtgärd då alla behandlas lika i formellt hänseende, men om olikkönade personer kunnat hångla på skolgården i åratal utan att någon höjt på ögonbrynen är det inte mer än rätt att ifrågasätta vad skolledningen håller på med.

Hur det har gått för eleverna på Danderyds gymnasium har jag ingen aning om men det är positivt att frågan uppmärksammas och att unga inte bara finner sig i den här sortens bemötande i skolmiljö. Det kan vara nyttigt att påminna en del rektorer om skolans värdegrund. För som Rebecca Lysholm säger till Aftonbladet: ”Enligt mig känns de som om vi endast har en prideparad för att det ska se bra ut. Vi ska vara en skola utanpå som representerar allas lika värde. Sedan när de väl kommer till kritan så särbehandlas kvinnor på grund av deras kön.”

Relaterat: Free the nipple, Ingen kvinnlig frigörelse utan kvinnors rätt till sina kroppar.

Symboler för ojämställdhet

Riksdagen beslutat nyligen att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning och insemination. Ett välkommet beslut för de som vill ha barn, men som antingen inte har någon att skaffa barn med eller inte vill dela sitt föräldraskap med någon. Donerade könsceller räcker om man inte komma på någon att skaffa barn med. För egen del faller det på att jag inte vill ha barn, varken med mig själv eller någon annan.

Elin Lundgren har beskrivit föräldraskapet som ett ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. Tidigare såg jag allvarligare på att binda mig till någon annan juridiskt genom äktenskap än icke-juridiskt genom att skaffa barn. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att juridiken kommer med något slags allvarlighetens skimmer över sig. Föräldraskapet innebär visserligen också en juridisk bindning, men den bindningen avser barnet. Det blir en bindning till barnet genom medföräldern.

Hur jag ser på och förhåller mig till äktenskapet har förändrats sedan jag började studera.  Jag betaktar numer äktenskapet som någonting rent juridiskt, som ett avtal mellan två personer. Att jag främst läst om makars situation efter dom eller död (äktenskapsskillnad) och googlat skilsmässostatistik med jämna mellanrum bidrar säkert.

Jag såg tidigare äktenskapet som en symbol för ojämställdhet trots att personers skäl att ingå äktenskap i dag ofta är rent känslomässiga, trots att sambor som gifter sig rimligen inte anammar mindre jämställda vanor för den sakens skull. Det främsta skälet till att jag börjat ifrågasätta äktenskapets symbolvärde för ojämställdheten är de makar som ändå lever relativt jämställt, men också de som levde relativt jämställt innan de skaffade barn.  Det verkar inte spela någon roll om föräldrar har som ambition att leva jämställt, gemensamma barn brukar komma ivägen för dem. För att inte tala om alla föräldrar som separerar när barnen är små.

Att föräldraskap inte är mer förknippat med ojämställdhet beror nog på att delar av ojämställdheten går att motivera med att man åtminstone har ett barn som man älskar över allt annat. Sedan vet jag inte hur enkelt det är att erkänna för sig själv att man förmedlar ojämställda värderingar till sina barn. Det handlar inte bara om arbetsgivare som inte vill anställa gravida, föräldraledighet, vård av sjukt barn, deltidsarbete och så kallade kvinnolöner. Det handlar om vad föräldraskapet gör med oss som människor och hur det kan begränsa våra livsutrymmen. Hur föräldraskapet riskerar att cementera könsroller som förmedlas vidare till barnen.

Jag påverkades  absolut av talet om äktenskapet som en ”ojämställd institution”. Därför är det intressant att någon talar föräldraskapet som ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. I dag när knappt någon talar om sex innan äktenskapet eller utomäktenskapliga barn borde det vara enklare än någonsin att se att sambandet mellan föräldraskap och ojämställdhet.