Oanmälda hembesök

En ledare på temat hembesök hos moderater hade säkert kunnat vara rolig, men denna ledare är alldeles för raljant och stereotyp för att jag ska dra på munnen.

”Det är bäst att någon från kommunen knackar på hemma hos moderaterna, mitt i fredagsmyset, och pratar om samhällets förväntningar. Att ställa krav är faktiskt att bry sig, vi behöver vänta oss mer av de som får ersättning, det sa Svantesson [arbetsmarknads- och integrationspolitisk talesperson för Moderaterna] själv.

[…]

Tänk om kommunen kommer dit på oanmält hembesök och det står fem flaskor skumpa på kylning. Då är det verkligen något fuffens på gång.”

Jag delar andemeningen, även personer med försörjningsstöd har rätt till ett privatliv. Vad är det Moderaterna vill uppnå med oanmälda hembesök mer än att komma åt personer som ”fuskar”? Få försörjningsstödsberättigade personer att känna att de är under uppsikt?

Kvinnoidealet tar inte paus

Catia Hultquist skriver i en krönika att det bara är under graviditeten som det är tillåtet för kvinnor att inte bry sig om sitt utseende. Det brukar sammanfalla med att de plötsligt får komplimanger från “vilt främmande kvinnor”.

Hultquist skriver att den gravida kvinnokroppen är ”en paus från vår tids ideal – den smala, vältränade och disciplinerade kvinnan”:

”En kropp som inte har som ständigt heltidsjobb att vara lagom attraktiv enligt rådande heterosexuella normer. […] Annat är det med den ickegravida kvinnan som gör avsteg från smal-normen. Hon måste av någon anledning tuktas, döljas och kläs i osynlig burka.”

Det första jag tänker är att även om en del kvinnor känner att det är tillåtet att inte bry sig om sitt utseende under graviditeten så är det på bekostad av ens kroppsliga integritet. Om icke-gravida kvinnor kan få utstå främmande personer av manligt kön som tar sig friheten att ta på deras kroppar är det inget i jämförelse med vad gravida kvinnor får utstå. Och det är inte bara män som tar på den gravida kroppen. Gravida kroppar ses fortfarande som allmän egendom. ”Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.”

Det andra jag tänker är: Stämmer det verkligen att graviditeten innebär en paus från vår tids rådande kvinnoideal, smalhetsidealet? Kanske om du är smal när du blir gravid. Jag har läst kvinnor som fått utstå mer fat shaming sedan de blev gravida. Plötsligt ska de inte bara vara smala för sin egen skull utan också för barnets skull.  De ska inte bara vara värdiga kvinnor utan också värdiga mammor. Smala kvinnor som inte går upp nämnvärt i vikt under graviditeten kanske inte får kommentarer om sina kroppar, i vart fall inte negativa, men det är inte så att fat shamingen tar paus om du redan är tjock när du blir gravid.

Graviditeten kanske är just en paus från att inte bry sig om sitt utseende. För efteråt förväntas den gravida mer eller mindre se ut som hon gjorde innan det smala idealets paus.  Gör hon inte det förväntas man göra någonting åt det. Det ska helst inte synas att hon burit och fött barn. “Mammakroppen” med dess “mammakilon” ska väck.

Det må vara mer accepterat att vara större under graviditeten – hur skulle barnet annars få plats? – men kvinnor som grupp kommer aldrig undan det rådande kvinnoidealet. Så mycket för den pausen.

Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd

Har vi förlikat oss med FRA-lagen och datalagningsdirektivet? Har vi slutat bry oss om övervakningssamhället? Har vi glömt Chelsea Manning och Edward Snowden som offrat sin frihet för något de trott på?

Med jämna mellanrum skrivs någon ledare på temat att personer utanför den egna ledarsidan har slutat bry sig om den personliga integriteten, rätten till privatliv, hur övervakningen påverkar vår vardag och vad den gör med vårt sätt att leva tillsammans. Var finns engagemanget frågar sig ledarskribenten mot bakgrund av det engagemang som fanns framtill nyligen.

Personer har nog inte slutat bry sig, men det är klart att man tänker mer sällan på det man tänker mer sällan på. Flera vet inte var de ska engagera sig. Det finns ingen given arena för engagemang. Även om de skulle engagera sig är frågan inte prioriterad. Det ena ger det andra, men det går inte att bortse från att övervakningen har blivit ett handlingsförlamande normaltillstånd.

Det var bara det att de som var engagerade aldrig skulle förlika sig med övervakningen och lagrandet av våra personuppgifter. Aldrig skulle glömma vad som omnämndes som nedmonteringen av våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Vi kommer inte glömma säger bara den som vet med sig att det finns en risk att hen kommer att glömma. Det påminner en del om när man går ut offentligt med att man ska skriva mer, sluta röka eller börja träna. Om jag bara lovar något publikt. Tänk om det vore så enkelt.

Jag kan komma på mig själv med att sätta min tilltro till att Europadomstolen och EU-domstolen ska styra upp allt. Det är en uppgiven förhoppning i brist på annat. Det är förstås lovvärt om staters brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas i våra domstolar, men borde det inte vara upp till våra folkvalda att se till att svensk lagstiftning harmonierar med Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga? Man kan tycka det.

I brist på annat engagemang. Läs Bahnhofs vd Jon Karlung.

Säpo anspelar på terrorhot när de försöker övertala operatörer att lämna ut känslig information

Ett 30-tal oroliga kunder har hört av sig till oss och undrar om Bahnhof kommer att ger polisen direkttillgång till trafikdata. Men det kommer vi inte att göra, säger Jon Karlung, vd på Bahnhof. (Nyteknik)

För en månad sedan avslöjade Ekot att Säkerhetspolisen varit i kontakt med svenska operatörer för att få direkttillgång till trafikdata. Då förhandlade Säpo fortfarande med operatörer som sa sig vara tveksamma till ett sådana system. Det skulle innebära att Säpo och andra brottsbekämpande myndigheter utan att behöva tillstånd i varje enskilt fall fick tillgång till uppgifter om de fasta kundernas mejl, data- och teleuppgifter och att operatörerna inte skulle kunna sätta stopp för dem i fall att de gick ut över sin befogenheter och inhämtade information som de enligt lag inte har rätt till. En kontrollfunktion som Säpo helst skulle vara utan.

Det förvånar mig inte det minsta att säkerhetspolisen eller den vanliga polisen vill göra sitt arbete enklare. Det är mänskligt att önska att ens arbetsuppgifter var mindre krävande, men kanske inte till vilket pris som helst. Priset för effektivisering är alldeles för högt om det innebär att underrättelsetjänster och brottsutredare omedelbart och utan särskilt tillstånd kan hämta ut information om vilka vi ringer, mejlar och sms:ar och var vi befinner oss när vi gör det. Då är det inte mer än rätt att operatörerna säger ifrån.

Flera medier skrev om Säpos planer på direkttillgång till sådan information vilket ledde till att en organisation som redan hade kommit överens med Säpo backade. Andra operatörer sa i samband med uppmärksamheten att de hade dragit sig ur förhandlingarna med Säpo för att de inte var intresserade av något automatiserat samarbete.

Men riktigt så enkelt verkar det inte vara att säga nej till Säpo. Enligt Ekot har Säpo inte har gett upp om att förenkla sitt arbete. Säpo har bland annat varit i kontakt med Bahnhofs vd Jon Karlung och försökt få bolaget att ändra sig genom att anspela på terrorhot:

”Vi misstänker en terrorattack i Stockholms city och får in information som gör att det är värdefullt för oss att undanröja. Och det här får vi på fredag kväll klockan 20 utanför kontorstid. Svaret, med manuell hantering, innebär att vi får leveransen på måndag förmiddag. Då smäller det i Stockholm city med 800 döda. Jag tror inte att man vill vara vd för Bahnhof när man säger att man vill göra bedömningar i operativa ärenden”

Hur Kurt Alavaara från Säpo egentligen tänkte när han försökte övertala Bahnhof genom att anspela på terrorhot kan man fråga sig. Vi får vara tacksamma för att Karlung spelade in detta för annars hade vi kanske aldrig fått reda på vilka metoder de kan ta till. För Säpo skulle inte själva avslöja vilka operatörer de samarbetar med vilket försvårar för privatpersoner att välja bort de operatörer som kan tänka sig att göra det.

Förhoppningsvis får Bahnhofs agerande fler operatörer att lämna garantier om att de inte tänker ge Säpo direkttillgång till känslig information. Att Säpo insinuerar att operatörerna borde ge dem automatisk tillgång för att de inte lär vara så kul att inte ha lämnat ut trafikdata i händelse av terrorattacker är så skrupelfritt att jag saknar ord. Det är sådant jag hade förväntat mig av en del ministrar, inga namn nämnda, men kanske inte av Säpo i kontakt med Bahnhof.

Rösta bort övervakningsivrarna!

Varför är det så tyst om övervakning och personlig integritet i svensk debatt? Marie Demkers svar på frågan är att de politiska partierna inte vill politisera frågan om avlyssning. En annan bidragande orsak enligt Demker är att det inte finns någon lagstiftning som står på spel att mobilisera medborgare kring som det fanns 2008 när det inte alls var lika tyst och riksdagen röstade igenom FRA-lagen.

Frågan kommer inte att hamna på deras agenda om vi inte mobiliserar oss för som Demker skriver har de flesta partier varit ”delaktiga i den svenska övervakningen på ett eller annat sätt” och det är de väl medvetna om. Kritiska artiklar och texter måste delas och människor måste ut på gator och torg och demonstrera.

Det måste gå att engagera medborgare i ett allmänt motstånd mot avlyssning och övervakning av vanliga medborgare. Jag tänker göra det jag kan och uppmana de jag känner att inte rösta på något parti som är för övervakning av vanliga medborgare eller agerar stödparti åt något sådant. Jag tror att det är det enda som kanske kan få de ansvariga partierna att tänka om. Valresultatet måste få tala sitt tydliga språk. Efter valet kan de får göra sina valresultatsanalyser bäst de vill och komma fram till att de tappade väljare för att de inte tog värdet av den personliga integriteten på allvar.

De ansvariga partierna kommer inte att ta upp den här frågan om väljarna inte kräver det. Väljare är nämligen vad vi är för dem. Riksdagspartierna vill inte prata om FRA och riskera att ge medieutrymme åt partiet som tycker annorlunda i denna fråga. Piratpartiet. Vad de gör är att de går ut i media berättar att de har förtroende för FRA, att de utgår från att myndigheten inte bryter mot lagen. Lagen i sig vill de inte prata om. Och det fungerar. Det fungerade också inför riksdagsvalet 2010 då ett antal partier gick ut med interna riktlinjer om att inte prata om Piratpartiets frågor.

Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att enbart agera om något ”talar för” att FRA går utanför sina redan alldeles för vidsträckta befogenheter. Då det inte ligger i de folkvaldas intresse att försäkra sig om att vanliga medborgare inte blir övervakade måste vi som berörs vara tydliga med att det i vart fall ligger i vårt.

Frånvaron av politiskt ansvar efter de senaste avslöjandena om FRA

Det värsta med politik är inte människor som håller fast vid katastrofala ståndpunkter. Det kan till och med ibland inge respekt. Men det som aldrig kan inge respekt är att låtsas att stå för en uppfattning fast man egentligen tycker något helt annat, skriver Björn Elmbrant med anledning av de senaste avslöjandena om FRA i Dagens Arena.

På temat saker som inte inger respekt kan också nämnas lagstiftare som röstat igenom en lag med en viss effekt och därefter när kritikerna fått rätt gör gällande att de aldrig hade för avsikt att lagen skulle ha den effekten utan en annan inte alls klandervärd.

Vad du avsåg eller menade när du röstade ja intresserar mig inte nämnvärt, det är konsekvenserna av det som intresserar mig och många andra. Jag tror kanske inte ens att du avsåg eller menade det du i dag påstår, men även om du gjorde det är det inte mer än rätt att du tar ansvar för dina handlingar. Varenda människa som är vid sina sunda vätskor borde bli skeptisk när myndigheter efterfrågar utökade befogenheter för att ”effektivisera” sitt arbete, inte minst myndigheter som inte låter sig granskas med hänvisning till ”rikets säkerhet”.

Det är klart att man efteråt kan tänka att de som varnade en om FRA-lagen hade rätt och till och med känna uppriktig ånger, men för att någon sådan ska inge någon som helst respekt måste den vara frivillig och man måste städa upp efter sig själv politiskt.