Oanmälda hembesök

En ledare på temat hembesök hos moderater hade säkert kunnat vara rolig, men denna ledare är alldeles för raljant och stereotyp för att jag ska dra på munnen.

”Det är bäst att någon från kommunen knackar på hemma hos moderaterna, mitt i fredagsmyset, och pratar om samhällets förväntningar. Att ställa krav är faktiskt att bry sig, vi behöver vänta oss mer av de som får ersättning, det sa Svantesson [arbetsmarknads- och integrationspolitisk talesperson för Moderaterna] själv.

[…]

Tänk om kommunen kommer dit på oanmält hembesök och det står fem flaskor skumpa på kylning. Då är det verkligen något fuffens på gång.”

Jag delar andemeningen, även personer med försörjningsstöd har rätt till ett privatliv. Vad är det Moderaterna vill uppnå med oanmälda hembesök mer än att komma åt personer som ”fuskar”? Få försörjningsstödsberättigade personer att känna att de är under uppsikt?

Kvinnoidealet tar inte paus

Catia Hultquist skriver i en krönika att det bara är under graviditeten som det är tillåtet för kvinnor att inte bry sig om sitt utseende. Det brukar sammanfalla med att de plötsligt får komplimanger från “vilt främmande kvinnor”.

Hultquist skriver att den gravida kvinnokroppen är ”en paus från vår tids ideal – den smala, vältränade och disciplinerade kvinnan”:

”En kropp som inte har som ständigt heltidsjobb att vara lagom attraktiv enligt rådande heterosexuella normer. […] Annat är det med den ickegravida kvinnan som gör avsteg från smal-normen. Hon måste av någon anledning tuktas, döljas och kläs i osynlig burka.”

Det första jag tänker är att även om en del kvinnor känner att det är tillåtet att inte bry sig om sitt utseende under graviditeten så är det på bekostad av ens kroppsliga integritet. Om icke-gravida kvinnor kan få utstå främmande personer av manligt kön som tar sig friheten att ta på deras kroppar är det inget i jämförelse med vad gravida kvinnor får utstå. Och det är inte bara män som tar på den gravida kroppen. Gravida kroppar ses fortfarande som allmän egendom. ”Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.”

Det andra jag tänker är: Stämmer det verkligen att graviditeten innebär en paus från vår tids rådande kvinnoideal, smalhetsidealet? Kanske om du är smal när du blir gravid. Jag har läst kvinnor som fått utstå mer fat shaming sedan de blev gravida. Plötsligt ska de inte bara vara smala för sin egen skull utan också för barnets skull.  De ska inte bara vara värdiga kvinnor utan också värdiga mammor. Smala kvinnor som inte går upp nämnvärt i vikt under graviditeten kanske inte får kommentarer om sina kroppar, i vart fall inte negativa, men det är inte så att fat shamingen tar paus om du redan är tjock när du blir gravid.

Graviditeten kanske är just en paus från att inte bry sig om sitt utseende. För efteråt förväntas den gravida mer eller mindre se ut som hon gjorde innan det smala idealets paus.  Gör hon inte det förväntas man göra någonting åt det. Det ska helst inte synas att hon burit och fött barn. “Mammakroppen” med dess “mammakilon” ska väck.

Det må vara mer accepterat att vara större under graviditeten – hur skulle barnet annars få plats? – men kvinnor som grupp kommer aldrig undan det rådande kvinnoidealet. Så mycket för den pausen.

Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd

Har vi förlikat oss med FRA-lagen och datalagningsdirektivet? Har vi slutat bry oss om övervakningssamhället? Har vi glömt Chelsea Manning och Edward Snowden som offrat sin frihet för något de trott på?

Med jämna mellanrum skrivs någon ledare på temat att personer utanför den egna ledarsidan har slutat bry sig om den personliga integriteten, rätten till privatliv, hur övervakningen påverkar vår vardag och vad den gör med vårt sätt att leva tillsammans. Var finns engagemanget frågar sig ledarskribenten mot bakgrund av det engagemang som fanns framtill nyligen.

Personer har nog inte slutat bry sig, men det är klart att man tänker mer sällan på det man tänker mer sällan på. Flera vet inte var de ska engagera sig. Det finns ingen given arena för engagemang. Även om de skulle engagera sig är frågan inte prioriterad. Det ena ger det andra, men det går inte att bortse från att övervakningen har blivit ett handlingsförlamande normaltillstånd.

Det var bara det att de som var engagerade aldrig skulle förlika sig med övervakningen och lagrandet av våra personuppgifter. Aldrig skulle glömma vad som omnämndes som nedmonteringen av våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Vi kommer inte glömma säger bara den som vet med sig att det finns en risk att hen kommer att glömma. Det påminner en del om när man går ut offentligt med att man ska skriva mer, sluta röka eller börja träna. Om jag bara lovar något publikt. Tänk om det vore så enkelt.

Jag kan komma på mig själv med att sätta min tilltro till att Europadomstolen och EU-domstolen ska styra upp allt. Det är en uppgiven förhoppning i brist på annat. Det är förstås lovvärt om staters brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas i våra domstolar, men borde det inte vara upp till våra folkvalda att se till att svensk lagstiftning harmonierar med Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga? Man kan tycka det.

I brist på annat engagemang. Läs Bahnhofs vd Jon Karlung.