Anteckningar från hemmakarantänen!

Städning är repetitivt och uppfattas som improduktivt. Städning återställer enbart det befintliga och är en återgång till status quo. ”Se de icke-spår som städaren lämnat efter sig.”

Om vår ambivalens inför städning och vardagssysslans låga status skriver Fanny Ambjörnsson i sin bok Tid att städa (2018). Sedan jag läste boken har jag tänkt att jag borde städa min lägenhet. Under läsningen såg jag rent utav fram emot det, men det blev inte av. Sedan kom smittspridningen av coronaviruset till Sverige; diskussionen om samhällsviktig verksamhet blev verklighet och karantän ett förled.

Om jag tvunget måste hålla mig inom hemmets vrår kan jag lika gärna karantänstäda. Jag karantändammsugade under sängen och soffan. Därefter postade jag en karantänpresent till mitt yngsta syskonbarn som jag hade karantänhandlat några dagar tidigare hos den lokala leksaksbutiken som är räddaren i nöden när det slår dig att du inte kan anlända tomhänt till ett barnkalas (leksaksbutiken som tidigare huserade i lokalen gick i konkurs). Stöd dina lokala näringsidkare i tider som dessa!

Omhändertagandet om smutsen faller oftast på kvinnans lott samtidigt som jämställdhet har blivit ett ideal för kvinnor att realisera inom heterosexuella relationer. ”Städning intar helt enkelt en central roll i diskussioner om jämställdhet mellan könen och i familjen. Kanske är det rent av så att jämställdhetens brännpunkt kan lokaliseras till just städning; det vardagliga renhållningsarbete som sällan upplevs som särskilt belönande.” (s. 84)

Kvinnor utför merparten av hushållsarbetet i hemmet. Ansvaret för städningen utförs faller på kvinnans lott antingen direkt genom att hon putsar fönsterna eller mer indirekt genom projektledning (se även tjat). Det är hon som identifierar smutsen och tar initiativ till att det ska städas.

Ambjörnsson påpekar samtidigt att kvinnor generellt utför en lägre andel av hushållsarbetet i dag jämfört med på 70-talet. För att män har börjat ta mer ansvar för hushållsarbetet? Ja och nej, förändringen beror framförallt på att kvinnor ägnar mindre tid i hemmet och utför mindre hushållsarbete än tidigare. Ungefär som om män skulle fortsätta ta ut i genomsnitt 106 dagar med föräldrapenning och det totala antalet dagar skulle bantas ned till 220 dagar. I dag har föräldrar totalt 480 dagar med föräldrapenning varav 90 dagar, de så kallade pappamånaderna, inte kan överlåtas till den andra föräldern.

Något som skiljer obetalt hushållarbete från föräldraledighet är att det är mycket svårare att intala sig att man delar lika på omsorgen om barnen. Jämställdhet som ideal återspeglas dock inte i uttaget av föräldraledighet mellan kvinnor och män. Detta trots att det förefaller mer tacksamt att framställa sig som ett jämställd par genom att dela lika på föräldraledigheten. Städningen är tämligen privat till sin karaktär. Och det är också en av Ambjörnssons poänger, att städningen är en oberättad vardagssyssla. Vi pratar förvånansvärt lite om själva städningen med tanke på att de allra flesta har erfarenhet av privat städning. Inte ens ”Konsten att städa – med Marie Kondo” handlar om städning.

”I samma stund som den jämställda relationen blir ett ideal, blir det dubbelt viktigt att städningen delas lika inom familjen. Inte enbart på grund av den reella arbetsbördan, utan också för att, genom att dela på arbetet, skapa en jämställd relation.” (s. 105)

Ett annat ideal är att ha ett städat och bonat hem. För den som eftersträvar att leva i en jämställd relation och att kunna visa upp rent hem blir den ofrånkomliga frågan hur dessa ideal ska kunna samsas.

Den jämställda relationen som ideal bidrar bland annat till att par försöker framställa den egna relationen som jämställd. Än värre är att det också bidrar till att vi bortser från ojämställdheten och väljer att fokusera på de gånger då pojkvännen ”hjälper till”. Det finns trots allt män som tar ännu mindre ansvar för hushållsarbetet. Det är bara med att jämföra med hur lite hushållsarbete män uträttade förr.

Ambjörnsson skriver träffande om hur en del kvinnor undviker att bråka om städning eftersom bråket riskerar att bekräfta ojämställdheten. Därför väljer en del kvinnor att utföra hushållsarbetet själva istället för att ”ställa till med en scen”. Det är bättre att tiga om att man intagit en underordnad position än att öppna munnen och röja alla tvivel.
För feminister kan det kännas skamligt att leva i en ojämställd relation och det är inte alltid smärtfritt att ”hänga ut” sin parter. Genom att ta avstamp i en egen ojämställd relation riskerar man att mötas av ”Varför gör du inte slut då?”.

Det tycks vara enklare att skildra en ojämställd relation i efterhand, då man kan slå mynt av en mer jämställd varannan vecka-tillvaro såsom till exempel Maria Sveland i Bitterfittan. Ett undantag är väl Gemma Hartley som skriver om det ojämställda känslomässiga arbetet som framförallt utförs av kvinnor i sin bok Så jävla trött och som även skildrar Hartleys egna ojämställda relation. Som läsare blir jag dock trött på hur Hartley återkommande understryker att maken Rob är fantastisk.

För att uppnå en mer eller mindre jämställd relation är det antagligen mer fruktbart att fokusera på vad man vill göra med sitt liv, och att få mer tid över till sådant som skänker en glädje, snarare än att försöka intala sig att man lever i en jämställd relation. Vill du städa mindre eller vill du framstå som jämställd? Ingen kommer tacka dig för att din man alldeles oförtjänt får framstå som modern.

”Genom städpraktiker skapas sålunda en specifik sorts mansideal – en man som genom att han är positivt inställd till att dela på städningen framstår som både ansvarstagande och jämställd.” (s. 95)

Fanny Åström twittrar

Ingen kommer undan ”omsorgen om tingen, torkandet och dammandet”. Även personer som lever i samkönade relationer och ensamhushåll måste städa. Ingen kommer tacka oss för att vi tar hand om vår egen skit. Samtidigt som vi besparas att känna oss misslyckade för att vi inte lever i en jämställd relation. Ojämställt hushållsarbete, såsom det vanligtvis skildras, kräver trots en man och kvinna under samma tak.

Heterosexuellt svammel

Häromdagen lyssnade jag på några personer som pratade om att att placera människor i fack och att identifiera sig som antingen homosexuell, bisexuell eller heterosexuell. Jag tänkte att jag är heterosexuell, men att det, vad det nu betyder, inte är någon identitet. De flesta som läser denna blogg vet nog att den skrivs av en kvinna, men även utan den informationen säger heterosexuell rätt lite om hennes sexualitet.

Jag identifierar mig inte som heterosexuell, men är hetero om någon frågar. Jag tjejgissar att jag delar det med rätt många heterosexuella, annars hade vi diskuterat att det inte finns ord (?) för heterosexuell kvinna respektive heterosexuell man (jämför bög och lesbisk).

Det fyller heller ingen praktisk funktion för mig att identifiera mig som heterosexuell. I och med heteronormen kommer personer i de flesta sammanhang att placera mig rätt utan en tanke på om jag faktiskt är heterosexuell. Det kallas heteronorm.

Sexuell läggning hade kanske varit en relevant identitet för mig om jag inte hade varit heterosexuell men ändock uppfattats som det. (Jämför med att ickemonogam kan vara mer relevant som identitet för ickemonogama än vad monogam kan vara för monogama.) Andra kvinnor som har sex med män hade kanske föredragit att prata om sig själva som just det: kvinnor som har sex med män. För en del är praktik mer intressant än identitet. (Man talar ibland om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik.)

Medan jag inte tycker att heterosexuell säger särskilt mycket om min sexualitet kanske det säger en hel del, i alla fall tillräckligt, för en homosexuell eller bisexuell kvinna. Jag är antagligen inte tillgänglig. (Det finns massor av heteros som provar saker och någon gång måste vara den första). Men jag hade inte varit tillgänglig om jag hade levt monogamt heller. Då hade min sexuella läggning varit rätt ointressant om någon utomstående händelsevis skulle vilja ha sex med mig. Det är bland annat mot den bakgrunden man får förstå okända män som frågar om man är singel det första de gör. (Behöver jag ens säga att jag av princip inte svarar på sådana frågor? Är man så ointresserad av någon att det första man frågar är om någon är singel (att någon annan man inte har några som helst ägandeanspråk på en) får det vara.) Detta istället för att visa sig intresserade av en som person och försöka ta reda på om intresset är besvarat. Dessa män har bidragit till att jag reagerar inte alla män så fort heterosexualitet kommit på tal.

Jag skulle behöva femtielva (nåja) underkategorier för att beskriva min sexualitet. Det delar jag med många andra som vänder sig emot att människor placeras i fack av andra. När jag tänker på min egen sexualitet blir det omskrivningar snarare än fack. Jag är sexuellt attraherad av personer med kuk, men givetvis inte alla personer med kuk. Det fyller ingen praktiskt funktion för mig att identifiera mig som heterosexuell och det har inte så mycket att göra med att alla män inte har kuk som att heterosexuell inre kommer att leda mig till det sex jag vill ha. Jag är först och främst praktiskt lagd. Hade jag varit homosexuell eller bisexuell kan jag tänka mig att det vid sidan av politiska skäl hade funnits rent praktiska skäl att identifiera mig som homo eller bi.

Omskrivningen att jag attraheras av personer med kuk säger inte heller särskilt mycket om min sexualitet. För jag bryr mig föga om en person har kuk eller inte om personen i övrigt inte överensstämmer med vad jag attraheras av eller om våra respektive sexuella preferenser är allt för avvikande i förhållande till varandras. Jag är inte ens ute efter några fack som kan beskriva min sexualitet. (Det slog mig häromdagen att det inte finns några fack för sådana som likt undertecknad är ointresserade av BDSM, hårda tag och allt vad det heter utan att samtidigt signalera tråkig. Det slog mig också att jag halvt på allvar brukar identifiera mig som tråkig i kontrast till människor som vill få saker att hända hela tiden.) Då pratar jag hellre om att jag gillar sex för det tänker jag säger mer om min sexualitet är någonting annat. Det finns så många heterosexuella män som är rätt ointresserade av sex.

Transpersoner kan vara heterosexuella

I går medverkade Moa-Lina Olbers Croall som skrivit boken ”I mitt namn – en bok om att vara trans” i P1. Det handlade om hur språket påverkar hur vi ser på saker och ting och betydelsen av ett inkluderande språkbruk. I boken finns en begreppsordlista för den som inte är bekant med begrepp som ”köna” och ”könsdysfori”.

Det tar tid att lära ut nya ord och för den som hör dem för första gången är de nya även om du och dina gelikar har använt dem de senaste tio åren. Jag minns när jag var 15 år och ny medlem i RFSU och inte förstod vad det där SRHR och SRHR-frågor som RFSU:are pratade om var för något. Det var på den tiden då personer sällan läste ut vad förkortningen stod för, sexuell och reproduktiv hälsa (översättning av sexual and reproductive health and rights), men inte ens när någon gjorde det utan att närmare förklara begreppets innebörd blev jag särskilt mycket klokare. Hur kan hälsa vara reproduktiv och vadå reproduktiva rättigheter? Jag blev tvungen att läsa på.

Fortfarande får man förklara för cispersoner att transpersoner kan vara heterosexuella. En del tror att transpersoner har någon särskild sexuell läggning eller att de i vart fall inte är heterosexuella. Då får man förklara för dem att transpersoner precis som cispersoner (personer som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet) kan ha vilken sexuell läggning som helst, att cis och trans har med kön och inte med sexualitet att göra.

HBT-begreppet som står för homosexuella, bisexuella och transpersoner kan ha bidragit till att personer tror att trans har med sexuell läggning att göra. Om H:et och B:et representerar olika sexuella läggningar borde rimligen också T:et göra det kan man få för sig. Särskilt om personer tror att T:et står för transsexuella och inte transpersoner.

För övrigt väntar jag fortfarande på att de som tror att transsexualism och sexism har med sex att göra ska ta till sig att oralsex är sex.

Han som sa’t han va’t

Ni har säkert hört den om att homofober egentligen är homosexuella eller binyfikna? De är homofoba för att undertrycka sina sexuella begär, men också för att ingen ska förstå hur det ligger till.

En del tycker om att dra upp den här sortens teorier om införlivad homofobi bland heterosexuella (egentligen homosexuella och bisexuella som inte kommit ut inför sig själva). Han som sa’t han va’t kan man säga till förment heterosexuella homofober.

Det är väl bara det att jag gärna ser att personer inte är homofober av andra skäl än att de annars kan tas för homosexuella, som om det vore någonting dåligt. Det i sig vore väl homofobt?

Om ni tycker att jag är helt fel ute ska jag börja prata om den utbredda otroheten bland de som aldrig missar en chans att fördöma otrohet. De gör det för att de vet med sig att de skulle kunna vara otrogna, om de fick chansen, därför måste de på något sätt försöka förmå sig själva att inte vara det. Genom sig själv känner man andra, därför känner de ett behov av att fördöma (andras) otrohet. För hur många gånger har inte sådana som pratat om hur essentiell monogamin är för en relation varit otrogna?