Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd

Har vi förlikat oss med FRA-lagen och datalagningsdirektivet? Har vi slutat bry oss om övervakningssamhället? Har vi glömt Chelsea Manning och Edward Snowden som offrat sin frihet för något de trott på?

Med jämna mellanrum skrivs någon ledare på temat att personer utanför den egna ledarsidan har slutat bry sig om den personliga integriteten, rätten till privatliv, hur övervakningen påverkar vår vardag och vad den gör med vårt sätt att leva tillsammans. Var finns engagemanget frågar sig ledarskribenten mot bakgrund av det engagemang som fanns framtill nyligen.

Personer har nog inte slutat bry sig, men det är klart att man tänker mer sällan på det man tänker mer sällan på. Flera vet inte var de ska engagera sig. Det finns ingen given arena för engagemang. Även om de skulle engagera sig är frågan inte prioriterad. Det ena ger det andra, men det går inte att bortse från att övervakningen har blivit ett handlingsförlamande normaltillstånd.

Det var bara det att de som var engagerade aldrig skulle förlika sig med övervakningen och lagrandet av våra personuppgifter. Aldrig skulle glömma vad som omnämndes som nedmonteringen av våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Vi kommer inte glömma säger bara den som vet med sig att det finns en risk att hen kommer att glömma. Det påminner en del om när man går ut offentligt med att man ska skriva mer, sluta röka eller börja träna. Om jag bara lovar något publikt. Tänk om det vore så enkelt.

Jag kan komma på mig själv med att sätta min tilltro till att Europadomstolen och EU-domstolen ska styra upp allt. Det är en uppgiven förhoppning i brist på annat. Det är förstås lovvärt om staters brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas i våra domstolar, men borde det inte vara upp till våra folkvalda att se till att svensk lagstiftning harmonierar med Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga? Man kan tycka det.

I brist på annat engagemang. Läs Bahnhofs vd Jon Karlung.