Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd

Har vi förlikat oss med FRA-lagen och datalagningsdirektivet? Har vi slutat bry oss om övervakningssamhället? Har vi glömt Chelsea Manning och Edward Snowden som offrat sin frihet för något de trott på?

Med jämna mellanrum skrivs någon ledare på temat att personer utanför den egna ledarsidan har slutat bry sig om den personliga integriteten, rätten till privatliv, hur övervakningen påverkar vår vardag och vad den gör med vårt sätt att leva tillsammans. Var finns engagemanget frågar sig ledarskribenten mot bakgrund av det engagemang som fanns framtill nyligen.

Personer har nog inte slutat bry sig, men det är klart att man tänker mer sällan på det man tänker mer sällan på. Flera vet inte var de ska engagera sig. Det finns ingen given arena för engagemang. Även om de skulle engagera sig är frågan inte prioriterad. Det ena ger det andra, men det går inte att bortse från att övervakningen har blivit ett handlingsförlamande normaltillstånd.

Det var bara det att de som var engagerade aldrig skulle förlika sig med övervakningen och lagrandet av våra personuppgifter. Aldrig skulle glömma vad som omnämndes som nedmonteringen av våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Vi kommer inte glömma säger bara den som vet med sig att det finns en risk att hen kommer att glömma. Det påminner en del om när man går ut offentligt med att man ska skriva mer, sluta röka eller börja träna. Om jag bara lovar något publikt. Tänk om det vore så enkelt.

Jag kan komma på mig själv med att sätta min tilltro till att Europadomstolen och EU-domstolen ska styra upp allt. Det är en uppgiven förhoppning i brist på annat. Det är förstås lovvärt om staters brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas i våra domstolar, men borde det inte vara upp till våra folkvalda att se till att svensk lagstiftning harmonierar med Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga? Man kan tycka det.

I brist på annat engagemang. Läs Bahnhofs vd Jon Karlung.

Frånvaron av politiskt ansvar efter de senaste avslöjandena om FRA

Det värsta med politik är inte människor som håller fast vid katastrofala ståndpunkter. Det kan till och med ibland inge respekt. Men det som aldrig kan inge respekt är att låtsas att stå för en uppfattning fast man egentligen tycker något helt annat, skriver Björn Elmbrant med anledning av de senaste avslöjandena om FRA i Dagens Arena.

På temat saker som inte inger respekt kan också nämnas lagstiftare som röstat igenom en lag med en viss effekt och därefter när kritikerna fått rätt gör gällande att de aldrig hade för avsikt att lagen skulle ha den effekten utan en annan inte alls klandervärd.

Vad du avsåg eller menade när du röstade ja intresserar mig inte nämnvärt, det är konsekvenserna av det som intresserar mig och många andra. Jag tror kanske inte ens att du avsåg eller menade det du i dag påstår, men även om du gjorde det är det inte mer än rätt att du tar ansvar för dina handlingar. Varenda människa som är vid sina sunda vätskor borde bli skeptisk när myndigheter efterfrågar utökade befogenheter för att ”effektivisera” sitt arbete, inte minst myndigheter som inte låter sig granskas med hänvisning till ”rikets säkerhet”.

Det är klart att man efteråt kan tänka att de som varnade en om FRA-lagen hade rätt och till och med känna uppriktig ånger, men för att någon sådan ska inge någon som helst respekt måste den vara frivillig och man måste städa upp efter sig själv politiskt.