Rösta bort övervakningsivrarna!

Varför är det så tyst om övervakning och personlig integritet i svensk debatt? Marie Demkers svar på frågan är att de politiska partierna inte vill politisera frågan om avlyssning. En annan bidragande orsak enligt Demker är att det inte finns någon lagstiftning som står på spel att mobilisera medborgare kring som det fanns 2008 när det inte alls var lika tyst och riksdagen röstade igenom FRA-lagen.

Frågan kommer inte att hamna på deras agenda om vi inte mobiliserar oss för som Demker skriver har de flesta partier varit ”delaktiga i den svenska övervakningen på ett eller annat sätt” och det är de väl medvetna om. Kritiska artiklar och texter måste delas och människor måste ut på gator och torg och demonstrera.

Det måste gå att engagera medborgare i ett allmänt motstånd mot avlyssning och övervakning av vanliga medborgare. Jag tänker göra det jag kan och uppmana de jag känner att inte rösta på något parti som är för övervakning av vanliga medborgare eller agerar stödparti åt något sådant. Jag tror att det är det enda som kanske kan få de ansvariga partierna att tänka om. Valresultatet måste få tala sitt tydliga språk. Efter valet kan de får göra sina valresultatsanalyser bäst de vill och komma fram till att de tappade väljare för att de inte tog värdet av den personliga integriteten på allvar.

De ansvariga partierna kommer inte att ta upp den här frågan om väljarna inte kräver det. Väljare är nämligen vad vi är för dem. Riksdagspartierna vill inte prata om FRA och riskera att ge medieutrymme åt partiet som tycker annorlunda i denna fråga. Piratpartiet. Vad de gör är att de går ut i media berättar att de har förtroende för FRA, att de utgår från att myndigheten inte bryter mot lagen. Lagen i sig vill de inte prata om. Och det fungerar. Det fungerade också inför riksdagsvalet 2010 då ett antal partier gick ut med interna riktlinjer om att inte prata om Piratpartiets frågor.

Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att enbart agera om något ”talar för” att FRA går utanför sina redan alldeles för vidsträckta befogenheter. Då det inte ligger i de folkvaldas intresse att försäkra sig om att vanliga medborgare inte blir övervakade måste vi som berörs vara tydliga med att det i vart fall ligger i vårt.

Frånvaron av politiskt ansvar efter de senaste avslöjandena om FRA

Det värsta med politik är inte människor som håller fast vid katastrofala ståndpunkter. Det kan till och med ibland inge respekt. Men det som aldrig kan inge respekt är att låtsas att stå för en uppfattning fast man egentligen tycker något helt annat, skriver Björn Elmbrant med anledning av de senaste avslöjandena om FRA i Dagens Arena.

På temat saker som inte inger respekt kan också nämnas lagstiftare som röstat igenom en lag med en viss effekt och därefter när kritikerna fått rätt gör gällande att de aldrig hade för avsikt att lagen skulle ha den effekten utan en annan inte alls klandervärd.

Vad du avsåg eller menade när du röstade ja intresserar mig inte nämnvärt, det är konsekvenserna av det som intresserar mig och många andra. Jag tror kanske inte ens att du avsåg eller menade det du i dag påstår, men även om du gjorde det är det inte mer än rätt att du tar ansvar för dina handlingar. Varenda människa som är vid sina sunda vätskor borde bli skeptisk när myndigheter efterfrågar utökade befogenheter för att ”effektivisera” sitt arbete, inte minst myndigheter som inte låter sig granskas med hänvisning till ”rikets säkerhet”.

Det är klart att man efteråt kan tänka att de som varnade en om FRA-lagen hade rätt och till och med känna uppriktig ånger, men för att någon sådan ska inge någon som helst respekt måste den vara frivillig och man måste städa upp efter sig själv politiskt.

Manlig dominans i den politiska debatten

Efter ett av många försök att misstänkliggöra FRA-debattens betydelse, bland annat genom att påstå att FRA-motståndarna var medelålders män, gick Dagens Nyheter ut och påstod att FRA-motståndarna var anställda av PR-byråer. Det är många som skrivit om detta och jag tänker inte bemöta DN:s påstående utöver att påpeka att det så vitt jag kan se inte finns någonting som tyder på att FRA-motståndarna var avlönade.

Till skillnad från många andra bloggare måste jag hålla med de som skrivit att FRA-debatten varit präglad av män utan att nervärdera de duktiga kvinnliga debattörerna. Av det jag har hört och sett är det män som hörts mest. Jag tänker inte sätta punkt där. Metro försökte göra ett nyhetsscoop när de påpekade detta och jag undrar, kära journalist – på vilket sätt skiljer sig detta från övriga samhällsdebatter? En andra fundering, om det stämmer och inte bara är ett påstående tagit ut ur luften vilket jag vill mena att det inte är, undrar jag om det gör debatten mindre principiellt viktig.

”De är män, runt 30 år och hängivna den liberala frihetstanken. Bloggarna som fick FRA-frågan att brinna. Kanske är det en lite tillspetsat bild av aktörerna i bloggosfären. Men när det handlar om vilka som var mesta aktiva i FRA-debatten är det väldigt nära sanningen” – Metro

Att män hörs mest gäller också i bloggosfären om vi ser till de politiska bloggarna. Vad som gör bloggosfären unik är att vem som helst kan posta ett blogginlägg. Du behöver inte överrösta män, eller någon annan för den delen, du är mer eller mindre fri att skriva vad som helst. Det är detta som gör uppdelningen i bloggosfären än mer tragisk.

Min erfarenhet av män är att de tillsammans med kvinnor och män har ett mycket större behov att höra sin egen röst än vad kvinnor i könsblandade grupper har. Kvinnor har enligt mina erfarenheter en lika stor vilja att höra sin egen röst i grupper med enbart kvinnor, men av något skäl blir kvinnor tystare när män närvarar. Om det är för att männen överröstar eller för att kvinnor håller tyst är olika från fall till fall. En annan skillnad är att kvinnor i grupper om enbart män (och kanske även i könsblandade grupper?) ger upp när de inte får något gensvar. Det är både positivt och negativt, men framförallt förståeligt. Inte för att de är kvinnor utan för att alla välfungerande sociala umgängen fungerar för att man ger varandra plats. Man avbryter inte varandra. Man väntar tills det finns en lucka, vilket det gör, och då om man har någonting att tillföra yttrar man sig. Inte annars. Undantag finns naturligtvis.