Äntligen förstahandskontrakt!

”Vad funderar du på, Johanna?”. I sociala medier vädrar jag det jag tänker på och under en lång period kunde jag knappt tänka på något annat än min eländiga boendesituation. Jag var nog inte särskilt rolig att följa eller känna. Det var i vart fall inte särskilt roligt att vara jag. Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle bli erbjuden ett förstahandskontrakt. Måtte detta få något slut någon gång, annars vet jag inte vad. Jag gick på visning efter visning och fick nej efter nej. Jag blev mer och mer nedstämd och ett tag undrade jag om det ens var någon mening att gå på dem.

När jag väl skrev på ett förstahandskontrakt kände jag någon slags ansvar att berätta det för alla som hade följt mig. Jag kommer att skriva om andra saker hädanefter. Samtidigt, är det inte något positivt att människor skriver om hur det kan vara att inte ha en plats som är hemma? Det är ändå rätt många som hyr i andrahand eller bor med främlingar ofrivilligt.

Jag vet inte ens hur man berättar att man äntligen har ett förstahandskontrakt på något rättvisande sätt, men det har jag och inom kort flyttar jag till en lägenhet med överkomlig hyra i Slottsstaden i centrala Malmö. De som känner mig vet att jag har mått ganska dåligt sedan min pappa dog för 11 månader sedan, men också för att jag varit ofrivilligt inneboende ungefär lika länge. Föreställ dig hur det är att få ett dödsbesked och flytta in i någon slags kollektiv bara tre dagar senare. Du kan inte gråta och bearbeta det som är jobbigt ifred så du gråter utomhus och går undan på jobbet.

Förhoppningsvis kommer jag att må bättre snart när jag får bo själv igen. Jag ser fram emot att kunna vara ifred, laga mat igen som en riktig människa och bjuda hem människor jag tycker om. Kanske kommer även motivationen att skriva tillbaka.

Tillfällig bostadssituation är relativt

Det räcker gott och väl för dig! Jag hade berättat för en person om hur jag bor och för en gångs skull var det någon som förstod mig. Det räcker gott och väl för mig. Annars när jag berättar att jag bor i en lägenhet på 18 kvadratmeter kan personer titta medlidande på mig. Det är bara tillfälligt medan du studerar. Jag håller delvis med, men det är inte en fråga om studier. Även personer som arbetar är inneboende, hyr rum och flyttar runt.

Det är bra om man kan gå med på en lägre ekonomisk standard när man studerar, det blir mer tid över till studierna om man inte har ett arbete vid sidan om. Det är bara det att min bostadssituation inte är tillfällig i jämförelse med hur jag bott tidigare. Sannolikt delar jag det med många andra som bor i studentlägenhet.

Jag vet att jag måste flytta när jag är klar med studierna om ungefär 2 år eller senast om knappt 5 år om jag skulle studera vidare. Det är inte mindre tillfälligt är mina tidigare tillfälliga bostadssituationer. För att inte tala om hur tryggt det känns att ha ett datum. Hyr man i andrahand kan hyresvärdens nycker bli avgörande för om man har någonstans att bo. Rätt vad det är kan du bli tvungen att flytta.

Det går knappt att samtala med personer du inte känner sedan tidigare i Stockholm utan att samtalen leds in på bostadsbristen. Det brukar börja med att någon undrar var man bor. De flesta jag känner har en historia av att ha flyttat runt, av att inte veta var man kommer att bo om ett halvår. Jag har ingen aning om det är så i andra städer, om det är Stockholm eller städer med bostadsbrist generellt, men i Sundsvall hade vi andra saker att kallprata om.

Det är inte synd om mig för att jag inte har stora lediga ytor i min bostad. Att tycka synd om någon som har ett tillfälligt förstahandskontrakt på en lägenhet med 18 kvadratmeter är inget annat än ett hån mot bostadslösa.

Efter att ha flyttat runt en del även om det inte var i närheten av lika mycket som personer som fått flytta var och varannan månad känns det naturligt att gratulera när någon fått tag på ett förstahandskontrakt. Det naturliga borde vara att personer har någonstans att bo.