Det går inte att skaffa ett halvt barn

Det är inte helt ovanligt att människor vill olika saker i relationer. En del par går igång på olika sorters sex, några har varierande sexlust, somliga har olika behov av egentid och sociala sammanhang. Mycket går säkert att kompromissa med men något som är närmast omöjligt att kompromissa med och där båda sidor har en tendens att hoppas att den andra sidan ska ändra sig är barnfrågan.

Den ena personen hoppas att den andra ska komma på att hen också vill ha barn. Den andra hoppas att den barnlängtande partnern ska inse att den värderar den existerande relationen högre än en relation som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas, relationen till ett eget barn.

Barnlängtande kvinnor kan ibland skaffa barn på egen hand, men för kvinnor som vill leva i en kärnfamilj är det förstås inget alternativ. Det är inte ens säkert att IVF-försöken lyckas. Detsamma gäller för en barnlängtande man, han kanske lämnar en relation han värderar högt för att han vill ha barn och i slutändan blir utan både relation och barn. Eller så hittar han en relation som ger mer eller mindre än den tidigare på relationsfronten, men i vart fall resulterar i ett barn.

Föräldrar som separerat brukar ofta kunna landa i att relationen åtminstone inneburit ett barn som de älskar mer än allt annat. Barnlösa par som separerat kan istället ursäkta sin separation med ”Vad bra att jag inte skaffade barn med den där människan” eller ”Vad bra att jag inte är låst till en stad jag inte vill bo”. Alla har sina ursäkter. Den som har lämnat någon som inte vill ha barn kan tänka att hen åtminstone försökte och att den alldeles oavsett inte hade kunnat leva i en relation med vetskapen om att de aldrig skaffade barn.

”Själv lever jag i ett äktenskap där jag vill ha absolut högst 1,5 barn, medan maken snarare föredrar 5 ungar. Hur gör vi? Tar vi fram miniräknaren och börjar trycka: 1,5 + 5 / 2= 3,25. Jamen så bra, då skaffar vi tre barn, samt lånar in ett syskonbarn var fjärde vecka! Nej det går ju inte. Man kan inte kompromissa om barn. Det måste bli den som inte vill som får bestämma, även om det stinker. Hur skulle det annars se ut? ’Okej, darling du får som du vill; jag föder ditt barn, men jag tänker fan inte knyta an till det!’” (Aftonbladet 14/1-2005)

Jag läser en del trådar på temat barnfrihet och titt som tätt är det någon som separerar på grund av barnfrågan. Det kan vara den ena som har insett att hen vill ha barn eller så att de hela tiden varit medvetna om att de velat olika saker men att det tids nog inte fungerar att slå bort detta faktum längre. Det är ganska deprimerande läsning.

Plötsligt händer det att en frånvarande pappa ifrågasätts

”Man ska inte behöva välja mellan att vara mamma och minister.” Minns ni när Birgitta Ohlsson blev EU-minister? Ohlsson var gravid när medierna rapporterade om utnämningen. Ohlsson fick frågor om hur tillökningen skulle påverka hennes nya uppdrag då svenska ministrar inte kan vara föräldralediga (det utses inte någon ersättare).

Jag minns skriverierna om att Ohlsson ifrågasattes för att hon tackat ja till ett sådant jobb när hon var gravid, men jag mindes knappt att hon faktiskt ifrågasattes. Det sades att man aldrig hade ifrågasatt om en man tog på sig ett ministeruppdrag trots att hans partner väntade barn. Det stämmer säkert att man inte hade oroat sig över att en manlig minister inte skulle kunna vara föräldraledig/närvarande i sitt föräldraskap, men gör man inte en höna av en fjäder, tänkte jag då.

Vågar människor verkligen ifrågasätta en gravid kvinna för att hon tar på sig ett ministeruppdrag? Är det inte lite som när en feminist får hundra grattis-kommentarer till familjens nya tillskott och låter stackaren som undrar om barnet är en flicka eller en pojke veta att hen lever. Det är väl den sortens reaktioner man älskar som feminist, att kunna göra en stor sak av att någon ställde en obetänksam fråga? (Vill någon ”avslöja” sitt barns kön kan du utgå från att personen kommer att göra det. Det mest underhållande är dessa feminister som hemlighåller barnets kön i någon vecka genom att inte använda könsbundna pronomen och så fort barnets förmodade kön är röjt nämna könet i var och varannan uppdatering om barnet.)

Nyligen läste jag Ohlssons bok Duktiga flickors revansch som innehåller några utdrag av den kritik hon fick när hon som gravid utnämndes till EU-minister. Bland annat nämner hon kritik från Dagens Nyheters ledarsida (hittar tyvärr ingen länk). För 8 år sedan fanns det alltså personer på ledarplats som vågade ifrågasätta en havande kvinna som tackade ja till en ministerpost.

”Ingen skulle ifrågasätta en man i motsvarande position” och ”Om män vore…” är somliga feminister älsklingsdebattknep. Ärligt talat kan jag bli ganska trött på den sortens argumentation. Inte för att jag misstror deras spaningar utan för att det är ett sätt att flytta fokus från det som är viktigt för att man så gärna vill göra en feministisk poäng. Vi ska inte ha en fullgod förlossningsvård för att vi kanske hade haft det om cismän födde barn. Vi ska ha en fullgod förlossningsvård punkt.

Men så kom den dag då en man, visserligen inte havande, blev ifrågasatt för att han inte var närvarande när hans barn var nyfött. I en krönika i Expressen av tidningens biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Kulturchefen uppmanade Andreas Granqvist att avstå åttondelsfestivalen för att ”visa vad en riktig man kan vara” . Var hemma med barnet var budskapet. Att Granqvists partner enligt uppgift var av en annan uppfattning spelade ingen roll.

Andreas Granqvist är en hjälte. Som kapten i det landslag som i morgon spelar en smått drömlik kvartsfinal i fotbolls-VM är han redan för alltid inskriven i historieböckerna.

Men historieböckerna klarar sig utmärkt utan ännu en match av Granqvist. Därhemma har hans barn nyss kommit till världen. Ett barn som behöver honom mer.

[…]

Så åk hem, Granen. Bara gör det. Gå rakryggad fram till Janne och säg att det räcker nu, du har gjort dit. Visa oss vad en riktig man kan vara. Visa oss vad en hjälte är. Visa hela världen att en svensk pappa är bäst när det gäller.

Liljestrand gav oss svart på vitt att även män kan ifrågasättas för att inte vara närvarande i sitt föräldraskap, men han fick mig veterligen knappt något medhåll. Kanske för att det gällde en man eller så har vi blivit så moderna i vårt synsätt att vi inte tycker att det är vår sak att moralisera över andras föräldraskap?

Granqvist fick liksom Ohlsson massor av sympati.  Om jag inte missminner mig var det fler som stödde Ohlsson i hennes beslut att kombinera föräldraskap och ministeruppdrag än som ifrågasatte det.

Gissningsvis tycker fler att det är coolare att representera Sverige i egenskap av fotbollsspelare för det svenska landslaget än som ledamot för en parlamentarisk församling. VM pågår dessutom under en mer begränsad tid än en mandatperdiod i EU-parlamentet. Icke desto mindre var det positivt att personer sa ifrån och backade Granqvist.

Såhär 8 år senare tror jag att färre skulle ifrågasätta att en gravid person tar på sig ett ministeruppdrag även om förställlningar om kvinnan som primär förälder, och mannen som sekundär, fortfarande präglar vår syn på föräldraskap i alltför hög grad.

Vare sig reglerade eller lagliga, men heller inte förbjudna eller straffbara

Den 1 februari i år rapporterade flera medier att regeringen säger nej till surrogatmödraskap. Surrogatmoderskap ska inte vara tillåtet inom svensk hälso- och sjukvård. Detta fick av förståeliga skäl stor spridning i sociala medier.

En svensk surrogatförmedlings spinn på regeringens besked var:

Något som inte fått lika stor spridning som regeringens nej till surrogatmödraskap är att det även ska bli enklare att fastställa faderskap enligt svensk lag för den genetiska fadern efter ett surrogatarrangemang utomlands (se regeringens lagrådsremiss från den 8 februari, s. 39-50).

Surrogatmödraskap har utretts i ”SOU 2016:11 Olika vägar till föräldraskap”. I utredarens uppdrag ingick att ta ställning till om surrogatmoderskap ska tillåtas i Sverige, med utgångspunkten att detta i sådant fall ska vara altruistiskt, och om det behövs särskilda regler för de barn som har tillkommit genom surrogatmoderskap utomlands.

Surrogatmoderskap innebär att en person upplåter sin kropp och blir gravid med den uttalade avsikten att efter barnets födelse överlämna barnet till de tilltänkta föräldrarna. Det kan vara ett par eller en person som inte själv kan eller vill bära fram ett barn.

Surrogatmödraskap regleras inte i svensk lag. Surrogatmödraskap är inte tillåtet inom den svenska hälso- och sjukvården med det finns heller inte något uttryckligt förbud mot surrogatarrangemang utanför vården, genom heminsemination, eller mot att genomgå ett ”altruistiskt” eller kommersiellt surrogatarrangemang utomlands. Det är heller inte förbjudet med surrogatförmedlingar som förmedlar kontakt med tilltänkta surrogatmödrar.

Det var faktiskt en reklamannons för en svensk surrogatförmedling som gjorde att jag kom på att jag ville skriva om hur Sverige hanterar barn som tillkommit genom surrogatmödraskap. För det finns barn i Sverige som blivit till genom surrogatarrangemang utomlands (se till exempel GP 19/11-17 eller SVT Nyheter 15/6-16). Väl i Sverige riskerar dessa barn att bli utan vårdnadshavare om myndigheterna i surrogatmoderns hemland anser att vårdnaden tillfallit de tilltänkta föräldrarna i enlighet med vad som avtalats. Med det sagt hade antagligen fler barn blivit till genom surrogatarrangemang om det hade varit tillåtet inom ramen för svensk hälso- och sjukvård. En juridisk fråga är hur barn som tillkommit genom surrogatarrangemang ska hanteras eftersom sådana arrangemang vare sig är reglerade eller lagliga, men heller inte förbjudna eller straffbara.

Det finns en intressant dom från Svea hovrätt från 2014 om surrogatmödraskap eller erkännande av utländsk dom om faderskap som det heter på juridiska. Bakgrunden i målet var att två svenska män hade ingått avtal med en amerikansk kvinna om att bära och föda barn. Ett embryo av spermier från den ena svenska mannen och ägg från en donator planterades efter provrörsbefruktning i den amerikanska kvinnans livmoder. Ett barn föddes. Födelsen föregicks av ett avtal mellan den amerikanska kvinnan, dennes make och de svenska männen. Genom avtalet skulle den amerikanska kvinnan få viss ersättning av de svenska männen för att agera som surrogatmoder för dem. Genom en dom av en amerikansk domstol förklarades den ena svenska mannen vara barnets legala och biologiska far medan den andra svenska mannen förklarades vara barnets legala far. Barnets amerikanska födelseattest har genom domen ändrats på så sätt att det svenska paret antecknats som barnet föräldrar istället för det amerikanska paret. Frågan i hovrätten var om den amerikanska domen gäller för den ene fadern eller för båda fäderna.

Internationella faderskapsfrågor regleras i lagen om internationella faderskapsfrågor. Enligt 7 § gäller ett avgörande av en utländsk domstol som innebär att ett faderskap fastställts eller hävts och som vunnit laga kraft i Sverige, om det med hänsyn till en parts hemvist eller medborgarskap eller annan anknytning fanns skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. Enligt 12 § gäller ett utländskt avgörande inte gälla här i landet om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet (ordre public-förbehållet).

Vad gäller ordre public-förbehållet för att inte erkänna en utländsk dom om faderskap hänvisar hovrätten till lagens förarbeten som anger att den möjligheten främst bör kunna övervägas ”i de fall där det står klart att domen inte stämmer överens med den biologiska sanningen eller där det åtminstone råder grundade tvivel om den saken”. Vidare konstaterar hovrätten att ordre public-förbehållet har tillämpats restriktivt i praxis och hänvisar till NJA 1999 s. 181.

Hovrätten anger att ”Sverige saknar uttryckliga lagregler om surrogatmoderskap men att frågan utreds för närvarande […]. Förekomsten av surrogatmoderskap av såväl altruistisk som av kommersiell natur kan därför inte sägas vara förenlig med svensk lagstiftning. Med hänsyn till att lagstiftaren avsett att ordre public-regeln ska tillämpas restriktivt är den bakomliggande omständigheten att [barnet] tillkommit genom surrogatmoderskap i sig inte tillräcklig för att den påföljande faderskapsdomen ska anses vara uppenbart oförenlig med den svenska rättsordningen. Inte heller vad som upplysts om arrangemanget kring surrogatmoderskapet leder till någon annan slutsats.”

Enligt hovrättens mening är det förenligt med svensk rätt att erkänna faderskapet vad gäller mannen vars spermier har använts vid provrörsbefruktningen. När det gäller den andra svenska mannen, maken, skriver domstolen att det ”ska noteras att svenska adoptionsregler möjliggör för en make att adoptera den andre makens barn”. Vidare anför hovrätten att de svenska reglerna om faderskap också omfattar vissa situationer där en man kan anses var ett barns far trots att det inte överensstämmer med den ”biologiska sanningen” och hänvisar till reglerna om assisterad befruktning. Mot bakgrund av detta menar hovrätten att det inte finns några hinder mot att erkänna den amerikanska domen även vad gäller den svenska mannen som inte är biologisk far till barnet.

I domen beaktar hovrätten det faktum att barnet står utan rättsliga föräldrar i Sverige. ”Domstolar och myndigheter har bland annat genom artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter och även genom nationella bestämmelser i föräldrabalken att sätta barnets bästa i främsta rummet vid beslut som rör barnet.” Det bästa för barnet måste enligt hovrättens mening vara att dess tilltänkta föräldrar även i Sverige får status som rättsliga föräldrar.

I SOU 2016:11 beskrivs hur svensk rätt hanterar barn som blivit till genom surrogatmödraskap. Enligt svensk rätt är den som föder barnet dess mor. Är modern gift med en man anses mannen vara barnets far i enlighet med faderskapspresumtionen (fader är den som giftermålet utpekar). I enlighet med detta innebär en tillämpning av svensk lag att surrogatmodern ska anses som barnets rättsliga mor och om hon är gift med en man ska mannen anses som barnets rättsliga far.

”Om man vid surrogatarrangemanget har använt en tilltänkt fars spermier, kan den mannen under vissa förutsättningar fastställas som barnets rättsliga far. Det krävs dock att faderskapet för surrogatmoderns make först hävs eller att det vid barnets födelse inte fanns någon man som per automatik skulle anses som barnets rättsliga far. Andra tilltänkta föräldrar kan däremot inte fastställas som barnets mor, far eller förälder efter ett surrogatarrangemang i utlandet. Föräldraskap för dessa tilltänkta föräldrar förutsätter således en adoption.” (SOU 2016:11, s. 34)

Oavsett vad man anser om surrogatmödraskap finns barn som kommit till på det sättet. Detta förhållande ger upphov till en del juridiska frågor. Svea hovrätt har hittat ett sätt att hantera det juridiska ingenmanslandet för dessa barn och regeringen har med anledning av denna praxis inte föreslagit några lagändringar som säger nej till surrogatarrangemang utomlands. I praktiken är det fortfarande möjligt med surrogatarrangemang utomlands.

Vad regeringen säger nej till är att reglera och tillåta surrogatmödraskap inom svensk hälso- och sjukvård. Regeringen säger även nej till ”författningsändringar i syfte att underlätta för svenska medborgare att genomgå surrogatarrangemang i utlandet” (se regeringens lagrådsremiss, s. 39-41). Det beror på hur man ser det. Vad gäller surrogatarrangemang som äger rum utomlands föreslår regeringen att det ska bli lättare att fastställa faderskapet för den genetiska fadern. Dock ska den som föder barnet – den så kallade surrogatmodern – alltjämt anses vara barnets mor i enlighet moderskapspresumtionen som innebär att den kvinna som föder barnet betraktas som barnets mor. ”För att en kvinna ska kunna bli mor till ett barn som tillkommit genom ett surrogatarrangemang i utlandet krävs det därför alltid att hon adopterar barnet” (regeringens lagrådsremiss, s. 49). Regeringens förslag innebär inte att det blir lättare för kvinnor som inte kan eller vill föda barn att ”använda sina ägg” och genomgå surrogatarrangemang utomlands. Det är endast för genetiska fäder som det kan bli tal om att fastställa föräldraskap, närmare bestämt faderskap.

Regeringens lagrådsremiss, s. 74.

Frågan om surrogatmödraskap bör tillåtas, förbjudas eller vara fortsatt oreglerat lär fortsätta debatteras. Under tiden lär fler barn bli till genom surrogatarrangemang även om rubrikerna om att ”regeringen säger nej till surrogatmödraskap” kan ge intrycket av att det nu är stopp för sådana.

Temadagar som inte finns

I förrgår var det ofrivilligt barnlösas dag och i går mors dag. Jag ägnar inte 28 eller 29 maj åt att konstatera att det inte finns någon dag för frivilligt barnlösa och begär heller inte att någon annan instiftar en sådan.

Jag tror inte på att kapa andras dagar för att beklaga mig över dagar som inte finns. Det är bara kränkta män som använder andras dagar åt att lyfta dagar som inte finns. (Bortse från att det redan finns en mansdag)

Jag har inte ens funderat på om det borde finnas en dag för barnfria förrän nu, men till skillnad från många andra uppskattar jag temadagar. Ju mindre allvarligt menade desto bättre. Veganpizzans dag den 29 januari till exempel.

Jag vill inte vara förälder men förstår att många andra vill det. Jag har absolut inget emot att det finns en dag för ofrivilligt barnlösa, det är bara positivt när personer lyfter sina frågor på olika sätt.

Som barnfri vill jag inte få min barnfrihet ifrågasatt av vare sig föräldrar eller ofrivilligt barnlösa. Vi behöver inte förstå varandra utan bara visa varandra grundläggande respekt. Där brister en del föräldrar, ofrivilligt barnlösa och barnfria. Fler föräldrar i och med att de är fler men också för att det finns en norm som säger att vi ska (försöka) skaffa barn.

Alla andra barn får då borde jag också få

Något barnfria personer bidragit till är att en del fått fundera över varför personer skaffar barn. När barnfria personer ifrågasätts blir det tydligt att en del som har skaffat barn inte har funderat över varför de har gjort det.

Behöver man fundera över varför man skaffar barn? Det fungerar väl alldeles utmärkt att inte göra det? Ja och nej. Om vi begär att personer som inte skaffar barn ska ha tänkt igenom det borde man kunna begära det av de som skaffar barn också. Det är faktiskt de som genomgår en förändring, vi andra fortsätter som vi alltid har gjort. Utan barn.

Att inte skaffa barn kan vara ett beslut, men det är inte ett handlande på det sätt att skaffa barn är. Bara för att personer som bryter mot en norm antas ha funderat över det, innebär väl inte det att de som lever i enlighet med den skulle sakna skäl bortom ”alla andra skaffar barn”?

Mer intressant är om man kan få personer att fundera på varför de vill skaffa barn. När personer väl skaffat barn skapar det utrymme för efterhandskonstruktioner. Det går inte att förstå varför personer skaffar barn om man inte har egna barn är en av de vanligaste efterhandskonstruktionerna. Den används inte sällan för att få andra att skaffa barn. Som om barnfria inte klarade sig utan den förståelsen.

Att inte ha barn är något alla kan relatera till. Förälder är inte något du är, förälder är något du blir. Att inte skaffa barn ger inte samma utrymme för efterhandskonstruktioner. Givetvis kan barnfria ange andra skäl än de egentliga skälen till att de inte skaffat barn. I den mån det går att tala om skäl utan att alla nyanser går förlorade.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad. Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet. Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet. (Ointresserad av att skaffa barn)

Det finns ingenting negativt i att beslut är rationella och väl genomtänkta, tänker jag. Jag är inte den som frågar personer varför de skaffade barn. Fundera på saken för din egen skull. Det gäller inte minst de som kräver barnfria på en förklaring. Om inte annat för att undvika ett scenario där man får motfrågor man inte kan besvara för att man aldrig sett någon anledning att fundera på saken tidigare. ”Ja, varför skaffade jag barn?”

I andra sammanhang är ”man vet vad man har, men inte vad man får” ett argument för att avstå från saker. Jag lägger inte någon värdering i det, men det är bara att konstatera att den omvända ordningen gäller när frågan om att skaffa barn kommer på tal. Du vet inte vad du får, just därför måste du ta reda på det. Du kan inte leva i ovisshet. Tänk om du ångrar dig. När du väl vet vad du fått kan du fiffigt nog också motivera det. Du har ett levande bevis på att det var värt det. Barnfria har inga bevis att visa upp. De bara är. Som om inte det vore gott nog.

Symboler för ojämställdhet

Riksdagen beslutat nyligen att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning och insemination. Ett välkommet beslut för de som vill ha barn, men som antingen inte har någon att skaffa barn med eller inte vill dela sitt föräldraskap med någon. Donerade könsceller räcker om man inte komma på någon att skaffa barn med. För egen del faller det på att jag inte vill ha barn, varken med mig själv eller någon annan.

Elin Lundgren har beskrivit föräldraskapet som ett ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. Tidigare såg jag allvarligare på att binda mig till någon annan juridiskt genom äktenskap än icke-juridiskt genom att skaffa barn. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att juridiken kommer med något slags allvarlighetens skimmer över sig. Föräldraskapet innebär visserligen också en juridisk bindning, men den bindningen avser barnet. Det blir en bindning till barnet genom medföräldern.

Hur jag ser på och förhåller mig till äktenskapet har förändrats sedan jag började studera.  Jag betaktar numer äktenskapet som någonting rent juridiskt, som ett avtal mellan två personer. Att jag främst läst om makars situation efter dom eller död (äktenskapsskillnad) och googlat skilsmässostatistik med jämna mellanrum bidrar säkert.

Jag såg tidigare äktenskapet som en symbol för ojämställdhet trots att personers skäl att ingå äktenskap i dag ofta är rent känslomässiga, trots att sambor som gifter sig rimligen inte anammar mindre jämställda vanor för den sakens skull. Det främsta skälet till att jag börjat ifrågasätta äktenskapets symbolvärde för ojämställdheten är de makar som ändå lever relativt jämställt, men också de som levde relativt jämställt innan de skaffade barn.  Det verkar inte spela någon roll om föräldrar har som ambition att leva jämställt, gemensamma barn brukar komma ivägen för dem. För att inte tala om alla föräldrar som separerar när barnen är små.

Att föräldraskap inte är mer förknippat med ojämställdhet beror nog på att delar av ojämställdheten går att motivera med att man åtminstone har ett barn som man älskar över allt annat. Sedan vet jag inte hur enkelt det är att erkänna för sig själv att man förmedlar ojämställda värderingar till sina barn. Det handlar inte bara om arbetsgivare som inte vill anställa gravida, föräldraledighet, vård av sjukt barn, deltidsarbete och så kallade kvinnolöner. Det handlar om vad föräldraskapet gör med oss som människor och hur det kan begränsa våra livsutrymmen. Hur föräldraskapet riskerar att cementera könsroller som förmedlas vidare till barnen.

Jag påverkades  absolut av talet om äktenskapet som en ”ojämställd institution”. Därför är det intressant att någon talar föräldraskapet som ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. I dag när knappt någon talar om sex innan äktenskapet eller utomäktenskapliga barn borde det vara enklare än någonsin att se att sambandet mellan föräldraskap och ojämställdhet.

Teoretisk ånger berättigar sexpress

”Tänk om du ångrar dig.” Jag kan inte minnas att jag har berättat att jag inte vill ha barn utan att få det svaret. Hur kommer det sig att du inte vill ha barn? Har du aldrig velat ha barn eller är det något som vuxit fram? Barnfria personer kan komma på flera tänkbara reaktioner om någon berättar att denne inte vill ha barn, men det verkar inte vara normen.

”Tänk om du ångrar dig.” Jag vet inte vad jag ska med den informationen till. Att ångra saker är en del av livet. Om en person ångrar sig ångrar den sig. I den mån det är ett bekymmer är det den personens bekymmer. Var är engagemanget för människors ånger i andra sammanhang? Varför är det just kring beslutet att inte skaffa barn folks oro för att vi ska ångra oss manifesteras?

”Kan en på allvar ångra sina barn? Frågan är så tabu att den knappt går att ställa.” Så inleds ett reportage i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar.

Ottar har träffat tvåbarnsföräldern Pia som ibland ångrar att hon skaffade barn. Pia heter egentligen något annat. Medan några av oss finner det positivt att vi kan prata om denna ånger finns det andra som oroar sig för risken att öppna en dörr som inte borde öppnas. De oroar sig för vad det skulle kunna leda till på sikt om det skulle bli mer accepterat att ångra sina barn.

Det är knappast särskilt konstruktivt att ångra att man skaffade barn. Har man skaffat barn har man skaffat barn. Just därför är det viktigt att personer tillåts stanna upp och känna efter om de vill ha barn.

Fundera på om du vill ha på ditt samvete att ett barn blir till som en följd av att du sa till någon att den kommer att ångra sig annars. Varför skulle någon skaffa barn på grund av det kanske du tänker, men varför ens säga något sådant till någon om du inte tror att det påverkar personen ifråga?

Jag vill inte ha på mitt samvete vilket val någon gjorde kring att få barn. Det måste vara upp till var och en att avgöra om den vill ha barn. Tänk om en person som skaffar barn för att inte ångra sig istället ångrar att den skaffade barn? Att frågan sällan ställs från det hållet beror på att vi utgår ifrån att föräldrar inte kan ångra sina barn. Även den som känner sig osäker inledningsvis kommer vilja vara förälder när barnet väl finns. Det ligger säkert något i det. De som ångrar att de skaffade barn ångrar inte att människan finns.

”Och i en mening är det egentligen inte möjligt att ångra sina barn, enligt Stina Järvholm. Det går inte att ångra att en annan människa finns, vilket gör känslorna kring ångern så svåra såväl existentiellt och religiöst som filosofiskt.” (OTTAR)

De som har skaffat barn kan däremot fråga sig själva om de hade gjort det om det hade varit möjligt att backa bandet. Det är en hypotetisk diskussion, men det är den som föranleds av ”tänk om du ångrar dig” också. Den ångern är lika hypotetisk, men anses ändå så pass viktig att man bör ta det förmodade säkra (att man inte ångrar att man skaffade barn) framför det osäkra (att man nog kommer att ångra sig om man inte skaffar barn).

”Samtidigt finns det en viktig poäng med att det just är tabu att ångra sina barn, det fyller en central funktion, konstaterar Stina Järvholm. Många har vittnat om att man får leva ganska eländigt om man behöver starta livet med en känsla av att vara någons oönskade problem. Så man måste nog säga att det finns en del friskt i det tabut också.” (OTTAR)

Det måste gå att prata om att man hade gjort ett annat val i dag om det hade varit möjligt utan att det blir personligt. Jag tror att det går. Är det inte allvarligare om någon ångrar att den blev förälder än om någon ångrar att den inte blev det? Den barnlösas ånger drabbar bara hen själv, förälderns ånger riskerar att gå ut över barnet. Trots detta får personer, framförallt kvinnor, höra att de kommer att ångra sig om de inte skaffar barn. Detta samtidigt som få saker är så tabubelagda som att ångra att man skaffade barn. Hur går det ihop? Man utgår som sagt från att föräldraskapet, särskilt moderskapet, inte går att ångra.

Innan du försöker förmå någon annan att skaffa barn med dig eller någon annan bör du fundera på om du vill bidra till att någon som är osäker vad på den vill tar ett beslut som den senare kan ångra. Om du ömmar för andras ånger vill säga.

Sexliv som är oförenliga med föräldraskap

En nackdel med att ha barn är att det påverkar sexlivet negativt. Jag har skrivit om det några gånger. De flesta har inte påstått något annat, men några har – utan att gå in på några detaljer – framhållit att deras föräldraskap inte haft någon sådan påverkan på deras sexliv.

Har den som inte vet vad den väljer något val? Jag tror på informerade val. Om föräldraskap tenderar att påverka sexlivet negativt bör ingen skaffa barn i tron att det inte alls gör det. Om p-piller sänker sexlusten bör den som börjar använda dem vara införstådd med det. Det är eftersträvansvärt att personer vet vad de ger sig in på i den mån det är möjligt.

Personer som är väl medvetna om att sexlivet inte kommer att vara vad det en gång var under småbarnsåren kan för all del bli besvikna, men antagligen inte lika besvikna som de som trodde att de gick att fortsätta ha sex ”som vanligt”. Bara för att man är medveten om att föräldraskap påverkar sexlivet innebär inte det nödvändigtvis att man kan föreställa sig vidden av det. Och då ska vi inte tala om föräldraskap som är kantade av ”komplikationer”.

Nu har jag ingen aning om hur många som tror något annat än att föräldraskapet påverkar sexlivet negativt eller hur många som ens tänker i de banorna innan de skaffar barn. Att jag har tänkt på detta beror på att jag är en person som tycker om sex och därför tänker mycket på sex, men också på att jag haft sex med personer som har barn. Det har påverkat deras sexliv (och mitt och andras sexliv med dem) vad andra än påstår. Och det har inte varit en positiv påverkan.

Det är klart att föräldraskapet inte påverkar sexlivet negativt om man inte hade ett aktivt sexliv innan, men jag utgår från personer som har ett aktivt sexliv och vill fortsätta ha det. Med negativ påverkan menar jag inte att föräldraskap sätter käppar i hjulen för ett fortsatt sexliv. Jag menar bara det jag skriver, att föräldraskapet som regel har en negativ påverkan på sexlivet.

De som talat om för mig att man kan ha sex som vanligt efter att man blivit förälder har uppenbarligen ingen aning om hur mitt sexliv ser ut. Om barn inte påverkar ditt sexliv negativt vill jag inte ha ditt sexliv. 

Jag är inte en person som har 8 minuter långa vaginala samlag innan jag går och lägger mig. Hade mitt sexliv sett ut så hade det kanske inte påverkats så negativt av föräldraansvar. Jag menar, jag skulle inte gråta mig till sömns om jag gick miste om det. Men till och med om mitt sexliv vore så andefattigt tror jag att det skulle påverkas negativt om jag hade barn. Jag skulle säkert vara tröttare under de där 8 minuterna.

Jag vill kunna ha sex när jag känner för det oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag vill kunna ha sex på alla ytor i min bostad. Jag vill kunna ha sex med olika personer hos olika personer. Jag vill kunna ha sex utan att ta hänsyn till andra personer i min bostad. Jag vill kunna ha sex ostört. Jag vill kunna låta när jag har sex. Jag vill inte bli störd av att någon som plötsligt vaknar och kräver min uppmärksamhet. Jag vill kunna ha sex utan att stänga dörren om mig, men om jag stänger dörren om mig vill jag kunna göra det utan att någon ryker i dörrhandtaget och undrar ”Vad gör ni därinne?”. Jag vill kunna ha sex länge. Jag vill inte vara för trött för att över huvud taget ha sex. Jag vill hellre vara trött för att jag haft massor av bra sex.

Det sexliv som inte skulle påverkas negativt av föräldraskap är jag fullkomligt ointresserad av att ha. Det sexliv jag vill ha går helt enkelt inte att kombinera med barn.

happy-international-childfree-day-1e80c

Ointresserad av att skaffa barn

I olika grupper om barnfrihet kan man finna barnfrias personliga berättelser, men också diskussioner om hur man kan bemöta personer som ifrågasätter valet att inte skaffa barn. Jag har lagt märke till att en del försöker legitimera sin barnfrihet genom att berätta om hur äventyrliga de är. Det är säkert en konsekvens av att barnfria enkelt hamnar i en position där de förväntas försvara sig, men det är också symptomatiskt för hur normer påverkar de som bryter mot dem. Det är enkelt att som normbrytande börja försvara sig på normsamhällets villkor. Det leder bland annat till att det finns barnfria personer som anser att just de, till skillnad från andra, har en anledning att inte skaffa barn.

Det finns säkert barnfria som är äventyrliga, men jag är inte en av dem. Var och varannan förälder är säkert mer äventyrlig. Jag är inte barnfri för att jag vill resa runt i världen och göra storslagna saker. Jag är en rakt igenom tråkig person som gillar att ha sex, dricka kaffe på caféer, ta selfies, dricka vin i parker, äta mat, baka bröd, styrketräna, läsa facklitteratur, lyssna på P1, skriva, cykla, nakenbada och ta promenader.

Om utgångspunkten är att man skaffar barn måste man ha ett godtagbart skäl för att avstå. Min utgångspunkt är snarare: En del skaffar barn. Det blir problematiskt om man måste ha en anledning att inte skaffa barn. Det är lite som med sex. Det är okej att inte ha sex, du måste inte ha en godtagbar anledning. Att det inte alltid respekteras är en annan historia.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad.

Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet.

Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Det är inte sovmorgnar som får mig att inte vilja ha barn. Jag är en morgonmänniska som självmant skulle kunna ställa väckarklockan på 05 varje morgon. Jag vill ändå inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet.

Barnfria personer får ofta frågor om varför de inte vill ha barn. De barnfria förväntas ha särskilda skäl som får vågskålen att tippa. Förklarar du att du är ointresserad kan du räkna med att få följdfrågan ”Varför?”. Jag skulle kunna nämna skäl, men jag ser ingen anledning att göra det då jag inte söker efter förståelse. Jag vill bara att barnfria personer ska behandlas någorlunda anständigt.

Att lista skäl för och mot att skaffa barn (eller något annat för den delen) fyller kanske någon funktion om man är osäker på hur man ska göra.  I mitt fall vore det oärligt då mitt ointresse som jag inte förmår intellektualisera är själva grunden. Att lista skäl mot att skaffa barn vore enbart en efterhandskonstruktion.

Personer som känner sig manade får förstås förklara varför de inte vill skaffa barn. Jag får försöka finna mig i att jag inte kan förklara det. Att man inte måste förstå allting. Det räcker att bara inte skaffa barn.

Faderskapspresumtion som inte provocerar ogifta monogama

Om en gift kvinna föder barn anses hennes äkta hälft vara förälder till barnet förutsatt att denna är en man. I föräldrabalken finns en moderskapspresumtion för den som föder och en faderskapspresumtion för den man som är gift med den som föder. Någon faderskapspresumtion för den man som har ett samboförhållande med modern finns inte.

Riksdagen behandlade för några dagar sedan en enskild motion av riksdagsledamoten Rickard Nordin (C). Motionen föreslog att personer som ”sammanbor under äktenskapsliknande former ska ha samma föräldraskapspresumtion som de som har gift sig”. Riksdagen beslutade att ”Regeringen bör undersöka de nuvarande reglerna för att fastställa faderskap för barn till ogifta och se om det behövs förändringar.”

Faderskapspresumtionen är i dag formulerad: ”Är vid barns födelse modern gift med en man, ska denne anses som barnets far”. Om det för faderskapspresumtion skulle räcka att modern var sambo med en man, skulle det påverka kvinnors och mäns benägenhet att ingå äktenskap med varandra? Det återstår att se, men det finns äktenskap som helt eller delvis har ingåtts på grund av den lagstadgade faderskapspresumtionen som enbart gäller gifta män.

I dagens samhälle där allt fler väljer att inte gifta sig utan leva under äktenskapsliknande förhållanden som sambor måste lagstiftningen också följa med, skriver Rickard Nordin (C) i sin motion. Jag delar Nordins uppfattning. Det är önskvärt om lagstiftningen – i den utsträckning det är möjligt – är anpassad efter hur människor lever. Därför är det beklagligt att Nordin tycks sakna förståelse för hur en del personer, gifta eller ogifta, lever.

Nordin skriver i sin motion ”Det är provocerande att staten förutsätter att människor som sammanbor har sexuella kontakter utanför sitt förhållande på ett sätt som gifta personer enligt staten inte har.” På vilket förutsätter staten det?

En del av att lagstiftningen ser ut som den har att göra med att äktenskap till skillnad från samboförhållanden registreras. En annan är sex- och samlevnadsnormer som helt eller delvis har luckrats upp. För att bara ta ett exempel: Barn som tidigare hade definierats som ”utomäktenskapliga” definieras i dag som barn.

I ett pressmeddelande från Centerpartiet med rubriken ”Nu förenklas fastställande av föräldraskap för ogifta par” uttalar sig Nordin såhär om föräldrabalkens faderskapspresumtion: ”Att lagstiftningen insinuerar att ogifta kvinnor i förhållanden är otrogna mer är helt absurt. Det finns inga belägg för och är kränkande mot både män och kvinnor som lever tillsammans”.

Rickard Nordin vill inte att lagstiftningen ska insinuera att ogifta kvinnor som lever under äktenskapsliknande förhållanden skulle vara mer otrogna än andra, men insinuerar gärna att ogifta i förhållanden som har sex med flera är otrogna. Det vet Nordin ingenting om.

Jag skulle säga att det är vanligare att normer förändrar lagstiftningen än att lagstiftningen förändrar normer. Inte sällan luckras de lagstadgade normerna upp på ett sätt som lagstiftaren inte hade kunnat föreställa sig när de skrevs ned. En norm att utmana är monogaminormen. Det kan komma att provocera en del monogama personer, men det må vara hänt.