8 anledningar att dejta en singelpappa

En dejtingsajt ger dig 8 anledningar att dejta en singelpappa:

1. Det uppenbara – han gillar barn. Han är bra med barn.

Jag vet inte hur många föräldrar jag följer som tycker om sina egna barn, men har svårt för andras barn. Jag har inte sett något som tyder på att föräldrar tycker om andras barn mer än vad icke-föräldrar gör.

2. Han kan förmodligen visa sina mjuka egenskaper. Om han har en dotter, kan du ge dig på att han har spenderat en eller flera eftermiddagar med att få sina naglar målade.

Jag är för målade naglar. Tråkigt om han inte skulle ha målat sina naglar tillsammans med en son. Om en mans erfarenhet av ha målat sina barns naglar har något att tillföra andra relationer låter jag vara osagt.

3. Han har tålamod. Det är en del av att vara förälder.

Han kanske har tålamod vad gäller föräldraskapet, men i övrigt då? Personligen brukar jag ha mer tålamod med saker jag själv har ”ställt till med” än sådant andra ställer till med. Är det annorlunda för föräldrar som grupp? Har de tålamod när pendeltåget står stilla, när de ska lämna och hämta barnen på förskolan (nu ska ni tänka på alla föräldrar som kör för fort utanför förskolor och utsätter barn för trafiksäkerhetsrisker), eller när de befinner sig i telefonkö och ”du behåller din plats i kön”?

4. En singelpappa är händig. Han löser allt från att skruva ihop studsmattor, laga leksaker och sno ihop en pannkakstårta.

Det är bra om personer är skickliga när det gäller praktiska sysslor, men det är inget som kommer med föräldraskapet. Det finns pappor som propsar på att få laga saker som har gått sönder, men där det stjälper mer än det hjälper. Dejta någon som har ett arbete med praktiska arbetsuppgifter, en snickare till exempel, men utgå inte från att han vill ta med sina arbetsuppgifter hem eller ägna sommaren åt att visa sig från sin händiga sida.

5. Han är osjälvisk. Det finns alltid någon eller några som går före.

Ja, barnet? Räkna med att barnet går före dig om det inte är vuxet.

6. En singelpappa har humor, är lekfull och lättsam.

Återigen, föräldrar är individer.

7. Killar med barn har ofta landat i livet och är seriösa i sitt sökande efter en ny partner.

Till skillnad från jämnåriga utan barn? Min erfarenhet är att äldre personer med eller utan barn har mer realistiska förväntningar på vad livet har att erbjuda, antagligen för att de lärt sig den hårda vägen. De har blivit besvikna både en och två gånger.

8. Du kanske kommer finna mer än en person att förälska dig i…

Ett alternativ är förstås att träffa fler personer man tycker om vare sig de är pappor, barnfria eller ”fristående” barn som inte är knutna till någon förälder man har en relation till.

Hur var det i skolan i dag?

”Hur var det i skolan i dag?” är den uttjatade motsvarigheten till polisens ”Hur var det här då?”. En del föräldrar beklagar sig över att deras barn inte vill besvara deras obligatoriska föräldrafrågor, men jag har all förståelse för om barn inte svarar mer än de behöver på den sortens frågor. Jag ser det rentav som någonting positivt. En motståndshandling i det tysta.

Jag känner igen mig i att vilja byta ämne när man får den där sortens frågor som man får hela tiden, frågor som anses höra till. Jag vet inte vem som kom på att bra föräldrar ställer fantasilösa frågor som ”Hur var det i skolan i dag?” men det var säkert någon förälder utan koll. Det är inget bra sätt att visa att man bryr sig. Kan du åtminstone omformulera frågan eller ställa en mer konkret fråga någon gång ibland? Vad har du lärt dig i dag? Vad var sämst? Vad var bäst? Kanske kan du berätta någonting om din egen vardag istället för att besvära andra med dina uttjatade frågor. Vill du vara riktigt vågad kan du prova att låta maten tysta mun.

Jag hoppas att det inte är samma föräldrar som beklagar sig över att deras barn ger fåordiga svar när de ställer frågor som duckar barns frågor om hur barn blir till eller som postar uppdateringar på sociala medier om att lärare måste sluta ställa frågor som ”Hur var sommarlovet?” och ”Vad gjorde du på sommarlovet?” vid terminsstart (det finns lärare som inte ställer den sortens frågor). I annat fall hoppas jag att alla barn där ute bemöter sina föräldrars dumma frågor med svar som ”För att du ska ha något att fråga” eller ”Det får du veta när du blir äldre”.

Varannan vecka-sexlivet

Om jag känner igen det så kallade ”varannan vecka”-sexlivet. Inte för att jag är en frånskild förälder som har barnen varannan vecka utan för att jag ibland har sex med varannan vecka-föräldrar. Det finns fördelar och nackdelar med det utifrån mitt utomstående-perspektiv. Det kan vara tråkigt om man vill träffa någon med jämnare mellanrum, men det är ingenting mot hur tråkigt jag föreställer mig att det är att bara ha sex varannan vecka. Samtidigt går det inte att bortse från att en del frånskilda föräldrar har mer sex som frånskilda än vad de hade innan separationen. Utifrån deras perspektiv kan det vara en uppgradering att bara ha sex varannan vecka. Utifrån mitt barnfria perspektiv är föräldraskap aldrig en uppgradering för sexlivet, men det är någonting man kan beakta innan man bestämmer sig för att bli förälder. Har man väl skaffat barn får man laga efter läge.

En nackdel med varannan vecka-sexlivet kan vara om man som frånskild förälder vill ha sex varje vecka men av någon anledning har etablerat att man bara har sex veckan man inte har barnen. För mig som utomstående är det svårt att förstå varför personer som uppskattar sex bestämmer sig för att vissa veckor ska vara sexlösa. Krånglar de inte till det för sig själva?

En annan fråga varannan vecka-föräldrar kan ställas inför är hur man presenterar nya personer för barnen om man fått för sig att personer man har sex med kräver en särskild presentation. Vet barnen ens om att ni har sex? Spelar det någon roll? Det gäller inte bara barn. Över huvud taget ställer monogaminormen till det när personer ska presentera nya personer. Hur kan man presentera personer man har sex med utan att vara ihop med? Som vänner förslagsvis. Då måste man godta att man ha sex med vänner, kanske någon tänker. Ja, varför inte? Fler borde göra det, inte bara för att undantaget ”vänner utan förmåner”  är trevligare än ”vänner med förmåner” utan också av rent praktiska skäl. Varför krångla till det för sig själv?

Medan jag skriver detta är jag tacksam för att jag inte behöver sätta mig in i hur man får sexlivet att gå ihop som förälder oavsett om man har barnen på heltid eller deltid annat än indirekt i egenskap av person som har erfarenhet av sex med frånskilda föräldrar. Som jag skrev inledningsvis kan det vara tråkigt att bara kunna träffa någon varannan vecka, men det ännu tråkigare alternativet hade varit att inte träffa personerna alls.

Som ickemonogam kan jag ta del av det positiva andras varannan vecka-sexliv har att erbjuda. Deras sexlösa veckor är inte mina sexlösa veckor. Jag vet vilka veckor det är möjligt att träffa de frånskilda varannan vecka-föräldrarna, jag har någonting att se fram emot och de andra veckorna kan jag ägna åt andra personer. Utmärkt för oss som uppskattar att planera in sex för att få sexlivspusslet att gå ihop.

 

Alla andra får

Det är enkelt att dra på munnen när barn som vill ha något använder argumentet ”alla andra får”. Att alla andra får ses inte som ett riktigt argument. Tänk om vuxna hade argumenterat på det viset?

Barn som argumenterar på det viset vet säkert någon som använt argumentet med framgång. De har förstått att man ska vara normal. Vuxna har den fördelen att de bara kan göra som alla andra. De behöver som regel inte någon om lov. De behöver inte formulera för sig själva eller någon annan att de vill göra någonting för att alla andra gör det. Praktiskt, eller hur?

Om vi kräver någonting särskilt av personer som inte gör som alla andra – för det gör vi -borde det väl i konsekvensens namn krävas någonting särskilt när vuxna missunnar barn att göra som alla andra? Varför förväntas barn vara experter på normkritik? Varför förväntas barn utmana normer?

”Har ni tänkt på vad inkonsekventa vi föräldrar är ibland.

Tänk er in i situationen en sen härlig sommarkväll och det är dags för barnen att komma in för kvällen. Barnet vill naturligtvis inte eftersom det fortfarande finns andra barn ute. Dom använder argumentet att alla andra får ju vara ute, och jag som förälder svarar med att det bryr jag mig inte om eller något liknande.

Nästa situation skulle kunna vara en vinterdag och man tycker att barnet skall ha en mössa på sig vilket han av någon anledning inte vill. Då använder jag som förälder det argumentet att alla andra barn har ju mössa på sig.

Jag använder alltså samma argument som mitt barn använde vilket jag förkastade när han använde det.”

Jag har all förståelse för att barn använder argumentet ”alla andra får”. Vad personer vill är  mindre intressant är vad alla andra får och gör. Vad du vill är bara intressant om du vill göra sådant som uppfattas som ”normalt”. Barn skulle ha mindre framgång med argumentet ”jag vill vara utomhus” än argumentet ”alla andra barn får vara utomhus”.

Intressant nog invänder många föräldrar att det inte stämmer att alla andra barn får. De har förstås rätt i sak. Alla andra får ingenting. Det kanske inte ens ligger någonting i barnets upplevelse. Det kan vara ett fåtal som får det ”alla” andra få. Vad föräldrarna gör när de förklarar att deras barn har fel i sak är att de godtar argumentet som sådant. Allt annat skulle rimma illa med att man ska göra som alla andra.

Alla andra barn får då borde jag också få

Något barnfria personer bidragit till är att en del fått fundera över varför personer skaffar barn. När barnfria personer ifrågasätts blir det tydligt att en del som har skaffat barn inte har funderat över varför de har gjort det.

Behöver man fundera över varför man skaffar barn? Det fungerar väl alldeles utmärkt att inte göra det? Ja och nej. Om vi begär att personer som inte skaffar barn ska ha tänkt igenom det borde man kunna begära det av de som skaffar barn också. Det är faktiskt de som genomgår en förändring, vi andra fortsätter som vi alltid har gjort. Utan barn.

Att inte skaffa barn kan vara ett beslut, men det är inte ett handlande på det sätt att skaffa barn är. Bara för att personer som bryter mot en norm antas ha funderat över det, innebär väl inte det att de som lever i enlighet med den skulle sakna skäl bortom ”alla andra skaffar barn”?

Mer intressant är om man kan få personer att fundera på varför de vill skaffa barn. När personer väl skaffat barn skapar det utrymme för efterhandskonstruktioner. Det går inte att förstå varför personer skaffar barn om man inte har egna barn är en av de vanligaste efterhandskonstruktionerna. Den används inte sällan för att få andra att skaffa barn. Som om barnfria inte klarade sig utan den förståelsen.

Att inte ha barn är något alla kan relatera till. Förälder är inte något du är, förälder är något du blir. Att inte skaffa barn ger inte samma utrymme för efterhandskonstruktioner. Givetvis kan barnfria ange andra skäl än de egentliga skälen till att de inte skaffat barn. I den mån det går att tala om skäl utan att alla nyanser går förlorade.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad. Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet. Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet. (Ointresserad av att skaffa barn)

Det finns ingenting negativt i att beslut är rationella och väl genomtänkta, tänker jag. Jag är inte den som frågar personer varför de skaffade barn. Fundera på saken för din egen skull. Det gäller inte minst de som kräver barnfria på en förklaring. Om inte annat för att undvika ett scenario där man får motfrågor man inte kan besvara för att man aldrig sett någon anledning att fundera på saken tidigare. ”Ja, varför skaffade jag barn?”

I andra sammanhang är ”man vet vad man har, men inte vad man får” ett argument för att avstå från saker. Jag lägger inte någon värdering i det, men det är bara att konstatera att den omvända ordningen gäller när frågan om att skaffa barn kommer på tal. Du vet inte vad du får, just därför måste du ta reda på det. Du kan inte leva i ovisshet. Tänk om du ångrar dig. När du väl vet vad du fått kan du fiffigt nog också motivera det. Du har ett levande bevis på att det var värt det. Barnfria har inga bevis att visa upp. De bara är. Som om inte det vore gott nog.

Feminist av att få barn

Krävs det en dotter för män att bli feminister? Män som blivit feminister av att få en dotter och berättat om sina feministiska uppvaknanden har fått både positiva och negativa reaktioner. Positiva reaktioner från föräldrar som känner igen sig, men också från personer som gärna ser att fler män engagerar sig för jämställdhet. Negativa reaktioner från antifeminister, men kanske framförallt från feminister.

Feminister som undrat varför de inte blivit feminister tidigare. Feminister som ifrågasatt all den positiva uppmärksamhet de ändå fått. Feminister som påtalat att dessa män återigen upptagit en tänkbar kvinnas utrymme, knappast feministiskt.

Varför krävde det feministiska uppvaknandet en dotter? Varför räckte inte andra kvinnor som stått dem nära? Jag föreställer mig att en del av det beror på att de betraktar sin dotter som ett oskrivet blad. En person som de undermedvetet kan projicera hur gruppen män behandlar gruppen kvinnor på. För någonstans har de en föreställning om hur män är mot kvinnor och den är inte till kvinnors fördel.

Jag vet inte hur uppriktiga dessa män är. Om det är andra mäns förehavanden som ligger till grund för deras föreställningar om män som grupp eller om de vet med sig att de själva behandlat kvinnor illa. Tankeexperiment: Skulle du vilja att din dotter träffade någon som behandlar kvinnor på det sätt du gör, någon med din kvinnosyn?

Papporna har kontroll över hur de behandlar andra kvinnor, men de har ingen kontroll över hur andra män kommer att behandla deras dotter. De har visserligen ingen kontroll över hur män behandlar andra kvinnor som stått dem nära heller, men för sina barn har man ett annat juridiskt och moraliskt ansvar än för en mor eller en syster.

Män kan av förklarliga skäl inte relatera till kvinnoförtrycket på det sätt (inte alla) kvinnor kan. Och det är nog ingen som förväntar sig det heller. Att de kan behöva relatera till det genom någon annan, en kvinna, får man ha viss förståelse för.

Personer som adopterat, men tidigare inte haft någon förståelse för den rasism adopterade personer utsätts för, kan få någon slags uppvaknande av att erfara hur deras barn blir bemötta. För en del krävs ett barn med annan funktionsförmåga för att de ska läsa på om funkofobi och kräva lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Jag har ingen aning om föräldrarna till dessa barn framställs som skrytsamma för att de skriver om sina nyvunna erfarenheter och insikter.

De flesta av oss känner eller har känt äldre personer. Undermedvetet har vi någon föreställning om hur det är att vara äldre, hur det är att bli bemött som äldre. Vi har säkert hört äldre säga att det var bättre förr. Det ger oss inget uppvaknande. Det får oss inte att skriva texter om bättre villkor för äldre trots att de flesta av oss kommer att vara äldre en dag. Yngre skulle kunna engagera sig i ”äldrefrågor” medan de har inflytande. Medan personer fortfarande lyssnar på dem och tar dem på allvar. Men så är icke fallet. Uppvaknandet kommer först på ålderns höst i den mån vi själva drabbas av synen på äldre. Då riskerar man istället att ses som någon som bara talar i egen sak. Borde inte en äldre släkting ha räckt?

När vi frågar oss om inte andra kvinnor borde ha räckt för den man som blivit feminist av att få en dotter låter vi det vara underförstått att det hade räckt för en kvinna. Är det verkligen så? Det finns massor av kvinnor som blivit feminister av att få en dotter eller ett barn över huvud taget.

Man kan fråga sig varför män inte tycks bli feminister av att få en son. För att det inte skulle ge dem lika mycket kredd? En vän och jag skämtade en gång om att man istället för att fråga om det blev en dotter eller en son skulle fråga om det blev ett offer eller en förövare. Män med döttrar verkar ha mer sympati för sina döttrar såsom offer än vad män med söner verkar ha för andras döttrar såsom offer. Annars hade de lika gärna kunnat få ett feministiskt uppvaknande av att få en son.

Könsroller är som regler mer uppenbara för personer som spenderar tid med barn, har vägarna förbi barnavdelningar av olika slag och översköljs med reklam som inte alls riktar sig till barn. Föräldraskapet torde få vem som helst att bli mer medveten om hur könsroller fungerar i praktiken. Det sker dessutom under en spännande period i livet. Inte konstigt att en del börjar brinna för feministiska frågor. Att de skriver på listor för kläder för barn, mammabloggar och pappapoddar under föräldraledigheten.

Varför krävdes det barn för en del kvinnor att bli feminister? Borde det inte ha räckt att de är kvinnor? Att de haft systrar, mammor och kvinnliga klasskamrater? Kan man kräva mer insikt av kvinnor för att de är kvinnor? Jag vet inte. Jag vet bara att närstående kvinnor inte ens räckt för att kvinnor ska komma ut som feminister, skriva feministiska statusuppdateringar ocg blogginlägg. Ibland har det krävts barn. Så väl för män som för kvinnor.

Döttrar påminner oss om kvinnoförtryck som är att vänta om vi inte gör något. Det går att förhålla sig till det på ett teoretiskt plan på ett helt annat sätt än närstående kvinnors livsöden. När föräldrar talar om sina feministiska uppvaknanden utifrån sina barn behöver ingens pappa indirekt utmålas som skyldig.