Plötsligt händer det att en frånvarande pappa ifrågasätts

”Man ska inte behöva välja mellan att vara mamma och minister.” Minns ni när Birgitta Ohlsson blev EU-minister? Ohlsson var gravid när medierna rapporterade om utnämningen. Ohlsson fick frågor om hur tillökningen skulle påverka hennes nya uppdrag då svenska ministrar inte kan vara föräldralediga (det utses inte någon ersättare).

Jag minns skriverierna om att Ohlsson ifrågasattes för att hon tackat ja till ett sådant jobb när hon var gravid, men jag mindes knappt att hon faktiskt ifrågasattes. Det sades att man aldrig hade ifrågasatt om en man tog på sig ett ministeruppdrag trots att hans partner väntade barn. Det stämmer säkert att man inte hade oroat sig över att en manlig minister inte skulle kunna vara föräldraledig/närvarande i sitt föräldraskap, men gör man inte en höna av en fjäder, tänkte jag då.

Vågar människor verkligen ifrågasätta en gravid kvinna för att hon tar på sig ett ministeruppdrag? Är det inte lite som när en feminist får hundra grattis-kommentarer till familjens nya tillskott och låter stackaren som undrar om barnet är en flicka eller en pojke veta att hen lever. Det är väl den sortens reaktioner man älskar som feminist, att kunna göra en stor sak av att någon ställde en obetänksam fråga? (Vill någon ”avslöja” sitt barns kön kan du utgå från att personen kommer att göra det. Det mest underhållande är dessa feminister som hemlighåller barnets kön i någon vecka genom att inte använda könsbundna pronomen och så fort barnets förmodade kön är röjt nämna könet i var och varannan uppdatering om barnet.)

Nyligen läste jag Ohlssons bok Duktiga flickors revansch som innehåller några utdrag av den kritik hon fick när hon som gravid utnämndes till EU-minister. Bland annat nämner hon kritik från Dagens Nyheters ledarsida (hittar tyvärr ingen länk). För 8 år sedan fanns det alltså personer på ledarplats som vågade ifrågasätta en havande kvinna som tackade ja till en ministerpost.

”Ingen skulle ifrågasätta en man i motsvarande position” och ”Om män vore…” är somliga feminister älsklingsdebattknep. Ärligt talat kan jag bli ganska trött på den sortens argumentation. Inte för att jag misstror deras spaningar utan för att det är ett sätt att flytta fokus från det som är viktigt för att man så gärna vill göra en feministisk poäng. Vi ska inte ha en fullgod förlossningsvård för att vi kanske hade haft det om cismän födde barn. Vi ska ha en fullgod förlossningsvård punkt.

Men så kom den dag då en man, visserligen inte havande, blev ifrågasatt för att han inte var närvarande när hans barn var nyfött. I en krönika i Expressen av tidningens biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Kulturchefen uppmanade Andreas Granqvist att avstå åttondelsfestivalen för att ”visa vad en riktig man kan vara” . Var hemma med barnet var budskapet. Att Granqvists partner enligt uppgift var av en annan uppfattning spelade ingen roll.

Andreas Granqvist är en hjälte. Som kapten i det landslag som i morgon spelar en smått drömlik kvartsfinal i fotbolls-VM är han redan för alltid inskriven i historieböckerna.

Men historieböckerna klarar sig utmärkt utan ännu en match av Granqvist. Därhemma har hans barn nyss kommit till världen. Ett barn som behöver honom mer.

[…]

Så åk hem, Granen. Bara gör det. Gå rakryggad fram till Janne och säg att det räcker nu, du har gjort dit. Visa oss vad en riktig man kan vara. Visa oss vad en hjälte är. Visa hela världen att en svensk pappa är bäst när det gäller.

Liljestrand gav oss svart på vitt att även män kan ifrågasättas för att inte vara närvarande i sitt föräldraskap, men han fick mig veterligen knappt något medhåll. Kanske för att det gällde en man eller så har vi blivit så moderna i vårt synsätt att vi inte tycker att det är vår sak att moralisera över andras föräldraskap?

Granqvist fick liksom Ohlsson massor av sympati.  Om jag inte missminner mig var det fler som stödde Ohlsson i hennes beslut att kombinera föräldraskap och ministeruppdrag än som ifrågasatte det.

Gissningsvis tycker fler att det är coolare att representera Sverige i egenskap av fotbollsspelare för det svenska landslaget än som ledamot för en parlamentarisk församling. VM pågår dessutom under en mer begränsad tid än en mandatperdiod i EU-parlamentet. Icke desto mindre var det positivt att personer sa ifrån och backade Granqvist.

Såhär 8 år senare tror jag att färre skulle ifrågasätta att en gravid person tar på sig ett ministeruppdrag även om förställlningar om kvinnan som primär förälder, och mannen som sekundär, fortfarande präglar vår syn på föräldraskap i alltför hög grad.

Anonymitet väger lätt

Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.

Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.

Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.

Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.

”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.

Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)

screenshot-from-2016-10-18-22-55-48

”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.

Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.

Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.

Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)

Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.

Män som månar om kvinnligt kodade brösts sexuella laddning

Mäns omtanke om att kvinnligt kodade bröst fortsätter att vara sexuellt laddade är ganska rörande. Du kanske vill gå omkring med bar överkropp på samma villkor som personer med manligt kodade bröst men har du tänkt på att det kan innebära att din överkropp avsexualiseras? Tänk att jag har det. Tänkt på det alltså. Det har många med också gjort.

”Hela vår poäng är just att kvinnligt och manligt kodade bröst endast skiljer sig i sättet de betraktas. Mina bröst är inte nödvändigtvis större än äldre mäns bröst på stranden, ändå är det jag som förväntas skyla mig. Jag blir sex, medan den manligt kodade kroppen tillåts att endast existera” – Stina Jansson

Vad en del ser som ett frånkomligt faktum om personer med kvinnligt kodade bröst får vara med på samma villkor i sociala medier och i vardagen är för många bara bröst-aktivister ett mål på vägen till ett mer jämställt samhälle.

Det finns säkert personer som vill ha sexuellt laddade överkroppar och kan ta om de inte får existera på samma villkor som överkroppar med manligt kodade bröst, men det måste vara upp till var och en. Vi ska inte skyla våra överkroppar för att någon annan fått för sig att kvinnligt kodade brösts sexuella laddning står och faller med det. Vi har inget ansvar för hur någon annans överkropp uppfattas.

Jag kan bara tala för mig själv men om priset för att mina bröst får existera på samma villkor är att de upphör att uppfattas som sexuella är jag beredd att ta det. Nu har jag ingen erfarenhet av att bli tafsad på i kollektivtrafiken och andra offentliga utrymmen men många med kvinnligt kodade överkroppar har det. En bonus med att ha en kropp som inte är sexuellt laddad i icke-sexuella sammanhang tycks vara att risken att bli tafsad på är närmast obefintligt.

Skriv gärna under namninsamlingen ”Vem är du att sexualisera mina bröst” här.

Ansvaret är ditt

Häromdagen läste jag Svensk sexualbrottslag: En framåtsyftande tillbakablick av Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitets juridiska fakultet. Leijonhufvud skriver:

Vi har inte en samtyckeskultur, och vi har definitivt inte en samtyckesreglering i lag. Vi lägger fortfarande huvudansvaret på kvinnan när det handlar om sex. […] För att bryta denna så starkt befästa syn behöver man se att, också i vår tid, sex har olika implikationer för män och kvinna. Båda kan ha sexuell lust, båda kan uppleva stark njutning. Med det är kvinnan som i huvudsak bär följderna av sex. Det är i hennes kropp något kan ha hänt. Blev det en graviditet? Ska hon behålla barnet? Ska hon genomgå en abort? Redan denna så oerhörda skillnad är fullt tillräckligt skäl att lägga ett stort ansvar på mannen när det gäller sex. Men så har man hittills inte resonerat – i den av män utformade lagen och den av män styrda rättstillämpningen. Kvinnorna har inte bara burit följderna av sex, de har också ålagts ansvaret vid sex, inte bara för sitt eget handlande utan också för mannens. (s. 107)

Som person som kan bli gravid, men inte har några sådana ambitioner, bör jag självfallet göra vad jag kan för att undvika det. Jag har av den anledningen inte samlag utan kondom. Jag undviker samlag med personer som kan komma att ejakulera i mitt underliv.

Som person som själv inte kan bli gravid, men göra andra gravida bör man se till att inte befrukta någon som inte vill bli befruktad. Jag har ingen aning om hur jag hade agerat om jag hade haft en kuk, kanske hade jag agerat som de personer jag i dag kritiserar.

Rent generellt. Om jag får välja mellan att sabotera för mig själv och att någon annan saboterar för mig är valet enkelt. Jag vill bära ansvaret för mina egna handlingar. Jag ser hellre att jag råkar hälla kaffe i min kurslitteratur än att en kursare som jag lånat ut den till gör det. Att göra någon annan gravid mot dennes vilja är mer klandervärt än att slarva och bli gravid mot sin egen vilja. I det förra exemplet behöver man inte ta det omedelbara ansvaret för konsekvenserna.

”Nästan var fjärde tjej får aldrig frågan om hon går på preventivmedel vid tillfälligt sex utan kondom.” kunde man läsa häromdagen. Det går inte att dra för stora växlar på en mening, men jag fick intrycket av att problemet var att inte fler kvinnor får den frågan vid tillfälligt sex. Problemet, som jag ser det, är att inte kondom används i en större omfattning.

Jag får frågor om jag använder p-piller ibland. Ingen har någonsin undrat om jag använder spiral. Jag tycker inte om att få frågan. Vid tillfälligt sex ska inte svaret på frågan om jag använder preventivmedel påverka om kondom används eller inte. Om jag använder ett preventivmedel som skyddar mot graviditet, men som inte kan uppfattas av min omgivning är en privatsak. Om du ejakulerar i någon annans underliv och utsätter personen för risken att bli gravid är det inte en privatsak eftersom att du inte får bära de omedelbara konsekvenserna av det om ”olyckan” är framme. I förlängningen kan det ge även dig konsekvenser, men det är avhängigt om personen blir gravid, om hon i sådana fall behåller barnet.

Fundera på vad personer som frågar om du använder p-piller undrar. De som frågat mig har vanligtvis velat förmedla att de inte vill använda kondom. Om jag använder p-piller skulle vi inte behöva använda kondom, ungefär. Som om p-piller uteslöt kondom vid samlag. Kondom bör användas om könssjukdomar kan överföras. Det som gör risker till just risker är att man inte vet om de kommer att förverkligas. Man kan inte med all säkerhet veta om personen man har sex med är fri från sexuellt överförbara sjukdomar. Personen kanske inte ens själv vet det även om hen tror sig vara det och kanske därför påstår det.

För den som inte vill ta ansvar kan det finnas fördelar med att inte fråga personer om de använder p-piller eller något annat hormonellt preventivmedel. Om de frågar kan de inte påstå att de var okunniga om att personen inte använde preventivmedel. Att låta bli att använda kondom i tron att den andra använder preventivmedel kan betraktas som mindre ansvarslöst än att fråga och föreslå sex utan kondom trots att inget preventivmedel används. Genom att inte fråga om kvinnor använder preventivmedel åläggs kvinnor ansvaret för vad som kan hända i hennes kropp.

Om du tror att du visar att du är ansvarsfull när du frågar kvinnor om de använder p-piller – tänk om. Du befäster bara att det är antingen kondom eller p-piller som gäller. Du spär också på att kvinnor förväntas använda p-piller, att du i alla fall frågar förändrar inte det. En person som är emot p-piller skulle rimligen inte fråga. Vill du visa att du tar ansvar för din egen och dina sexpartners hälsa föreslår du förslagsvis kondom. Det kan du göra oavsett om du har en kuk eller inte, men har sex med någon som har en.