De som kommenterar andras kroppar negativt borde skämmas

Du behöver inte nöja dig med ett halvt liv bara för att du är tjock. Du behöver inte vänta med att göra saker tills du blivit smal. Dels för att du faktiskt inte behöver det, men också för du riskerar att ta med dig den väntan i graven. Det är inte säkert att du någonsin blir smal. Det är absolut inte säkert att den insats det kräver skulle vara värd det. En del av att acceptera sin kropp är att acceptera den som den är.

Måste tjocka skämmas? Frågan ställs i senaste avsnittet av Kropp & Själ i P1. Hanna Kristoffersson som skriver i FeTT Magazine medverkar och säger saker som:

Det går att leva ett fullt liv som tjock, man behöver inte vänta med saker tills man blir smal. Det är väldigt vanligt att kanske framförallt kvinnor går runt och tänker att jamen jag ska gifta mig sen när jag blir smal och då ska fjällvandra och då ska jag ta den där resan när jag blivit smal.

Kropp & Själ tar upp en del av de fördomar som finns om tjocka och tendensen att tala i termer av ”hälsa” när man i själva verket ägnar sig åt fat shaming. Jag föreställer mig att de som ger råd till tjocka för att de bryr sig om deras hälsa är i minoritet. Hur kommer det sig annars att de som talar om för tjocka att de borde gå ned i vikt klarar av att lägga band på sig själva när smala har en ohälsosam livsstil? Det är som om en smal kropp ”läker” vilken ohälsosam livsstil som helst.

Det finns tjocka som är ohälsosamma, det finns smala som är ohälsosamma. Det viktiga i sammanhanget är att personer som regel inte tar tag i sin hälsa för att deras omgivning kommer med goda råd.

Innan du ger någon som är tjock goda råd bör du fråga dig själv om personen har bett om dina råd. Har personer inte bett om dina råd? Ge inte dina råd. Chansen att du åstadkommer någon positiv förändring när du ger råd ingen bett om är försumbar. Spelar det någon roll då? För många verkar det inte göra det. Jag kanske inte kan få dig att gå ned i vikt, men du ska åtminstone inte tro att du inte borde skämmas.

Behovet av att kommentera andras kroppar borde var och en som lider av det göra upp med. Det går ut över andra. Det får personer oavsett kroppsstorlek att tvivla på sig själva och sina kroppar. Det är en oerhört krävande verksamhet som tar energi som hade kunnat läggas på någonting annat.

Kvinnoidealet tar inte paus

Catia Hultquist skriver i en krönika att det bara är under graviditeten som det är tillåtet för kvinnor att inte bry sig om sitt utseende. Det brukar sammanfalla med att de plötsligt får komplimanger från “vilt främmande kvinnor”.

Hultquist skriver att den gravida kvinnokroppen är ”en paus från vår tids ideal – den smala, vältränade och disciplinerade kvinnan”:

”En kropp som inte har som ständigt heltidsjobb att vara lagom attraktiv enligt rådande heterosexuella normer. […] Annat är det med den ickegravida kvinnan som gör avsteg från smal-normen. Hon måste av någon anledning tuktas, döljas och kläs i osynlig burka.”

Det första jag tänker är att även om en del kvinnor känner att det är tillåtet att inte bry sig om sitt utseende under graviditeten så är det på bekostad av ens kroppsliga integritet. Om icke-gravida kvinnor kan få utstå främmande personer av manligt kön som tar sig friheten att ta på deras kroppar är det inget i jämförelse med vad gravida kvinnor får utstå. Och det är inte bara män som tar på den gravida kroppen. Gravida kroppar ses fortfarande som allmän egendom. ”Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.”

Det andra jag tänker är: Stämmer det verkligen att graviditeten innebär en paus från vår tids rådande kvinnoideal, smalhetsidealet? Kanske om du är smal när du blir gravid. Jag har läst kvinnor som fått utstå mer fat shaming sedan de blev gravida. Plötsligt ska de inte bara vara smala för sin egen skull utan också för barnets skull.  De ska inte bara vara värdiga kvinnor utan också värdiga mammor. Smala kvinnor som inte går upp nämnvärt i vikt under graviditeten kanske inte får kommentarer om sina kroppar, i vart fall inte negativa, men det är inte så att fat shamingen tar paus om du redan är tjock när du blir gravid.

Graviditeten kanske är just en paus från att inte bry sig om sitt utseende. För efteråt förväntas den gravida mer eller mindre se ut som hon gjorde innan det smala idealets paus.  Gör hon inte det förväntas man göra någonting åt det. Det ska helst inte synas att hon burit och fött barn. “Mammakroppen” med dess “mammakilon” ska väck.

Det må vara mer accepterat att vara större under graviditeten – hur skulle barnet annars få plats? – men kvinnor som grupp kommer aldrig undan det rådande kvinnoidealet. Så mycket för den pausen.

Utseendehetsande mammor utan omdöme

Önskar att jag vore smalare. Mest för att få bättre självförtroende. Men också för att få tyst på min mors klagande på hur tjock jag är”, skriver  signaturen ”Johanna” i en kommentar som publicerats på bloggen Kroppsbilder. Jag har läst liknande kroppsberättelser av andra  kvinnor som tidigare publicerats där och även då har mammorna varit i farten. Mammor som lever genom sina döttrars utseenden förekommer, men är det vanligt att de talar om för sina döttrar att de är tjocka och tjatar om att de borde göra någonting åt det? Det är hur som helst riktigt upprörande att en del föräldrar tar sig rätten att fälla negativa kommentarer om sina barns utseenden och kroppar. Föräldrar borde, som Johanna skriver, vara uppmuntrande.

Om du som läser detta har en förälder som beter sig på ett snarlikt sätt hoppas jag att du talar om för föräldern att det inte angår honom eller henne hur du ser ut och att du aldrig mer vill höra ett ord om saken. Vore jag i den situationen och mina föräldrar vägrade sluta fälla sådana kommentarer skulle jag inför andra vuxna berätta om vad de brukar säga. En del individer behöver göras till åtlöje för att förstå vad vanliga människor förstår utan att någon behöver skriva det i pannan på dem. Ingen förälder i världen har rätt att behandla sina barn illa och gömma sig bakom att han eller hon trots allt är barnets förälder. Ingen.