I Malmö är det löjligt nära det mesta

Maria Maunsbach skriver om Malmös korta avstånd i en krönika i Sydsvenskan.

”Just det här är en lyx jag ibland glömmer bort att uppskatta tillräckligt. Att mina vänner, sällan är mer än tio minuter bort är ett faktum inpräntat i mig, som många gånger styr mitt rörelsemönster.”

Sydsvenskan 27 juli 2019

En av sakerna jag uppskattar med Malmö är att det är en relativt stor stad, i vart fall med svenska mått mätt, som det går alldeles utmärkt att leva i utan bil. Det passar mig som varken har bil, körkort eller några planer på att framföra något motorfordon som inte är självkörande. I Malmö finns det hyfsat bra cykelbanor och det går att cykla i princip överallt. Vid behov finns bussar och tåg.

Jag har inte en handfull vänner i Slottstaden ännu, men jag uppskattar att jag kan höra av mig till någon jag känner härnere och föreslå att vi ska ta en promenad eller dricka kaffe någonstans, och få vara med om att det faktiskt blir av. Helt spontant!

Skulle jag mot förmodan glömma bort att uppskatta denna lyx kan jag ta tåget till Stockholm. Jag kan sakna Stockholm emellanåt, men jag saknar aldrig att vara beroende av kollektivtrafikens tidtabeller eller att behöva vänta i 11 minuter på pendeltåget för att sedan byta till tunnelbana och därefter promenera en halv kilometer.

I Malmö är det jag som bestämmer när jag vill bege mig hemifrån. Vi ses om 15 minuter!

För övrigt har jag blivit en riktig Malmöbo och tecknat livets första prenumeration på en dagstidning. Fredagar, lördagar och söndagar dimper Sydsvenskan ned i brevlådan.

Cykelkultur eller kanske snarare bristen på den

Det har sagts att det inte finns någon cykelkultur i Sverige. Vad innebär då avsaknaden av en cykelkultur? Det varierar beroende på vem du frågar. Det kan innebära att cykeln inte är ett självklart alternativ när personer ska transportera sig själva kortare sträckor, exempelvis när de lämnar och hämtar sina barn på skolan. Enligt Trafikverket är ungefär hälften av det totala antalet bilresor kortare än 5 kilometer och i tätort är runt 80 procent av bilresorna kortare än 3-4 kilometer.

Föräldrar som tar bilen till skolan bidrar till trafiksäkerhetsrisker för andra skolbarn. Det har vid flera tillfällen uppmärksammats att bilister är dåliga på att hålla hastigheten vid skolor. Det leder till att en del föräldrar inte vågar låta sina barn cykla till skolan på egen hand. Ett annat uttryck för avsaknaden av en cykelkultur, eller kanske snarare den rådande bilkulturen, är bilister som har svårt att acceptera det faktum att en del av oss inte har körkort. Bilister som bara måste påpeka att det kan vara bra att ha körkort. Det kan vara bra att ha en miljon kronor på banken också.

Frågar du en bilist eller en fotgängare kanske avsaknaden av en cykelkultur handlar om bristen på kultur bland cyklister. Cykelkultur skulle kunna handla om hur cyklister bör förhålla sig till varandra, men också till fotgängare och bilister. Cykelkultur kan också handla om hur bilister borde föra sig för att en sådan ska kunna ta form.

Cykelkultur handlar också om kommunikation. Vare sig den är reglerad (tänk blinkers) eller inte kan man kommunicera för att underlätta för sin omgivning. I brist på ord får man med hjälp av till buds stående medel försöka kommunicera vad man har för avsikt att göra. Ögonkontakt kan underlätta. Det händer att jag söker ögonkontakt och säger ”tack” när bilister väjer för mig. Inte för att jag borde förvänta mig något annat i de fall de har väjningsplikt utan för att även människor i privatägda stålbunkers på hjul behöver bli sedda emellanåt.

Det är hänsynsfullt att visa om man tänker bromsa in på cykelbanan för att kliva av åt sidan, att i vart fall kolla att man inte har någon cyklist precis bakom sig. När jag cyklade i Köpenhamn i somras sträckte man upp en hand innan man stannade. Ska du svänga underlättar det om du sträcker ut en hand istället för att bara cykla på som om andra trafikanter vore tankeläsare. Det är särskilt viktigt om du ska svänga vänster och korsa körbanan.

Hänsyn borde vara A och O inom alla mellanmänskliga relationer, det gäller även på vägarna. Man gör inte som vissa och trakasserar trafikvakter.  Ingen ska behöva gå till arbete och bli kallad fitta eller hora.

Cykelkultur handlar inte bara om att bilister måste visa cyklister mer hänsyn utan också om att inte alla cyklister måste sluta se fotgängare som levande väghinder. De hade kunnat vara bilister. Det är bilister som måste visa mer hänsyn, menar en del cyklister. Det måste de i och för sig men det måste även vi som cyklar när gående väjer för cyklister vid övergångsställen. Samtidigt är det svårt att klandra dem, en del cyklister kan vara fullkomligt oberäkneliga.

Alla trafikanter kommer inte titta sig för. En del fotgängare kommer att gå ut i cykelbanan rätt vad det är utan att se sig för. Antingen för att de lever efter devisen ”lev farligt dö ung” eller för att det inte finns någon cykelkultur; med en sådan hade tysta fordons framfart varit en självklarhet.

Den som är en del av trafiken har ett ansvar för att inte utsätta andra för onödiga risker. Det gäller att anpassa sin körning efter trafiken i övrigt. Som bilist parkerar man inte på trottoarer eller cykelbanor och tvingar ut fotgängare och cyklister i körbanan. Som cyklist upptar man inte hela cykelbanan, man håller till höger för att underlätta för personer att kunna köra om. Som fotgängare går man inte på cykelbanan. Man tar det försiktigare i närheten av skolor samt små cyklister och fotgängare.

Vi måste göra upp med idén om att störst går först och att vissa trafikanters tid är viktigare än andras. Det är snarare så att vi kan ställa högre krav på trafikanter som riskerar att utsätta sin omgivning för allvarligare risker. Cykelkultur eller inte, det saknas en kultur av att visa varandra grundläggande hänsyn.